INTERVJU MED GERILLAKVINNORNA SOM STRED i CHE:s GERILLA I BOLIVIA: ”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

GERILLAKVINNORNA SOM STRED MED CHE I BOLIVIA:

”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

AV DICK EMANUELSSON

LA PAZ / 2003-11-07 / Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Ejerecito de Liberación Nacional”, Nationella Befrielsearmén.

Video (solo audio):

[https://vimeo.com/1152617558]

Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp.

Men drygt sex månader senare, den 7 oktober, sårades Che och tillfångatogs. Han fördes till skolan i den lilla byn Higueras. Enligt vittnesuppgifter, som bekräftades av Fidel i sin inledning till den berömda ”Ches dagbok”, tvingades underofficeren Mario Terán att genomföra avrättningen av Che. Denne hade redan förklarats ”död i strid”. Men den stupfulle Terán hade inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!” Och det gjorde Terán.

”Skapa ett, två, tre Vietnam”. . .

För Latinamerikas och världens revolutionärer, demokrater och progressiva krafter var Ches död ett hårt slag. Hans tes på den Trikontinentala konferensen 1966 om att ”Skapa ett, två, tre Vietnam”, hade lidit bakslag. Men nästan på årsdagen av hans död, 36 år senare, reste sig Bolivias folk och störtade den förhatliga Goniregimen.

De som stod vid Ches sida, de som uthärdade de hårda strapatserna och som inte vek för några motgångar, vad hände med dem? tänkte jag när planet landade en dryg vecka efter att den USA-trogne presidenten flytt till Miami. Tio dagar senare skulle jag få några av mina frågor besvarade.

– I november 1966 var jag medlem och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade påbörjat de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Legitima skäl för väpnad kamp

Det säger Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne. Hon är en av de mest omtalade kvinnorna i gerillan från 1960-talet. Hon är kort, lågmäld och har varit svår att ”infånga” för intervjun, men till slut gått med på att berätta om de hårda åren.

Sonia Flores, alias ”Pepa”, vacker, brunbränd hy med indianska drag, född i gruvcentret Oruro var student vid tiden för gerillans bildande och anslöt sig först ett par år senare till den väpnade rörelsen. Nila Heridia, ”Ivana”, var student vid den medicinska fakulteten i La Paz och anslöt sig 1968, året efter Ches död, till ELN-gerillan.

Många bedömare av gerillan i Bolivia anser att Che missbedömde det politiska panoramat i synnerhet eftersom han förväntade sig att delar av bondebefolkningen skulle ansluta sig, vilket aldrig skedde. Men Loyola menar att perspektivet för gerillan var att via den väpnade kampen erövra den politiska makten för Bolivia var en militärdiktatur och det fanns legitima skäl att göra revolution.

Däremot erkänner hon att bonderörelsens till stora delar befann sig under kontroll av militären via en pakt med bönderna. I sin dagbok misströstar också den argentinske läkaren över att rekryteringen av bönder nästan är lika med noll.

– General René Barrientos Ortuño ledde en regering utan parlament som i princip förvandlade Bolivia till en diktatur. Fackets ledare förföljdes och fängslades. De milisgrupper som organiserats av MNR-partiet i Revolutionen 1952 krossades via en pakt med bönderna vars spjutspets var riktad mot det starka gruvarbetarförbundet, säger Nila.

– När gerillan dök upp innebar det en politisk jordbävning. Jag befann mig vid den tiden i det prokinesiska kommunistpartiet som jag anser hade en klar inställning till gerillan, tillägger hon.

Che med pipa i mitten och till vänster om honom Chino, Pacho och Coco.

Kommunistpartiets roll

Che hade i första hand förlitat sig på partirelationerna mellan det traditionella kommunistpartiet, som Loyola tillhörde, för att använda PCB:s nationella partistruktur och organisation som ett stöd för att organisera gerillan län för län.

Men Nila menar att PCB i grunden inte var intresserad av att gerillan skulle konsolideras och pekar på Mario Monje, PCB:s ordförande, undanglidande och totalt oacceptabla krav till Che.

Andra menar att Che inte var så intresserad av gerillans övertagande i Bolivia utan i stället såg Bolivia som ett brohuvud för uppbygget av en gerilla i Argentina.

– Det var också nästan omöjligt att ta kontakt med gerillan på grund av terrängen. Många försökte ansluta sig genom att resa via Santa Cruz (i östra Bolivia) men de lyckades inte få kontakt med gerillan, säger Nila.

Det bolivianska kommunistpartiet hade bildats 1950 som ett av de sista kommunistpartierna i Latinamerika. Det var två år före Revolutionen 1952. En jordreform genomfördes och effekterna av denna, kombinerat med en pakt mellan militären och bönderna, låg gerillan och Che i fatet. Pakten utnyttjades, säger Loyola, skickligt av Barrientos som även var en karismatisk populistisk ledargestalt.

Till baslägret i djungeln

– Paktens syfte var att undvika en allians mellan arbetarklassen och bönderna. I gruvcentret Oruro och den legendariska gruvan ”Siglo XX” isolerades gruvarbetarna efter att Barrientos manipulerat bönderna. Han hade fördelen att han talade indianspråket quechua. Han reste ut i byarna varje vecka där han dansade quechua och drack hemgjort brännvin som bönderna bjöd på. Han skiljde sig markant mot den traditionella politiska eliten. Hade bönderna haft samma politiska medvetenhet som de har i dag, hade det inte varit någon tvekan om att gerillan skulle ha vuxit explosionsartat, tror Loyola.

I januari 1967 sammanträffade Loyola för första gången med Che i Ñancahuazú, den plats i djungeln där gerillan upprättade sitt basläger. De första fem månaderna innebar att sondera terrängen, installera mindre läger där gerillagrupper kunde retirera vid arméoffensiver. Che bestämde också att ett antal grottor skulle grävas för att där kunna förfoga över förråd av olika slag.

Den 23 mars genomfördes den första väpnade aktionen med sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major från armén. En segervind svepte över djungeln och nyheten om att Che deltog i gerillan överträffade kanske det militära resultatet.

En daglön till gerillan

– Nyheten slog ned som en bomb, berättar Sonia. ”Här i Bolivia, en gerillarörelse”! utbrast folk. Che var också ett revolutionärt exempel, ett föredöme som vi alla ungdomar identifierade oss med. Det handlade inte bara om en social förändring av vårt samhälle, utan en personlig förändring av oss som människor.

Arbetarna från Oruro som i oktober i år marscherade mot La Paz och aktivt deltog i störtandet av president ”Goni”, beslöt 1967 att samla in en daglön till förmån för gerillan. ”Det var”, säger Sonia, ”ett utslag av gruvarbetarnas politiska medvetenhet som gjorde dem till den bolivianska arbetarklassens odiskutabla förtrupp”. Och Lina tillägger:

– Studenterna reste den 22-23 juni 1967 till gruvan ”SIGLO XX” där de inne i gruvan sammanträffade med gruvarbetarna som resulterade i en pakt, arbetare-studenter. Gruvarbetarna uppmanade till anslutning av ny kader till gerillan. Gruvfacket garanterade också de familjer där någon gruvarbetare anslutit sig om ekonomisk en kompensation till familjen under tiden kriget skulle pågå.

Natten mellan den 23-24 juni, den kallaste under året i Bolivia, anlände armén och omringade gruvarbetarnas läger och genomförde en fruktansvärd massaker som svar på gruvarbetarnas och studenternas stöd till gerillan. Många arbetarledare greps, torterades och mördades.

Möte PCB-Che

Förhållandet mellan kommunistpartiet och gerillan klargjordes mer eller mindre den 31 december då Mario Monje, ordförande för PCB, anlände till Ñancahuazú. Monje ställde tre villkor som han kallade för förslag för att ansluta sig till gerillan.

”Samtalet med Monje inleddes med allmänna ordalag men kom snabbt in på hans grundläggande tre grundläggande villkor”, skriver Che i sin dagbok:

• Han avsäger sig ledarskapet i partiet och tar med sig kadrer till kampen (läs gerillan).
• Den politiska-militära ledningen underställs hans ledning så att revolutionen får en boliviansk karaktär.
• Han ansvarar för relationerna till andra sydamerikanska partier för att förmå dem stödja befrielserörelserna.”

Che sa sig inte ha något emot den första punkten även om han ansåg att det var ett oerhört taktiskt misstag. På de två andra punkterna var Che kompromisslös. Monje lämnade Ñancahuazú och brytningen var ett outtalat faktum.

För Loyola och Tania, som var ledande medlemmar i kommunistiska ungdomsförbundet och partiet, blev mötet en besvikelse, men de visste att Monje inte skulle ansluta sig. Denne förlorade senare sina uppgifter i partiet.

– Om partiet hade anslutit sig skulle Che kunnat räkna med hela partiapparaten i städerna. PCB hade starkt inflytande i fackföreningarna, bland gruv- och fabriksarbetarna men också på universiteten, säger Loyola. För oss som tillhörde det ”urbana nätverket”, vi som hade förberett oss i två år innan gerillakriget startade, fick det ännu svårare att organisera arbetet från noll.

– Tanias och mina uppgifter handlade om information, propaganda och agitation, logistiskt stöd, kontakter med personer och organisationer. Jag var ansvarig för det finansiella arbetet i städerna som handlade om att finansiera vissa uppgifter. Men dessa uppgifter blev oerhört mycket svårare efter att Tanias jeep med personliga och andra dokument beslagtogs av armén den 24 mars, dagen efter den militära konfrontationen.

Che avrättas

Livet i gerillan har ibland romantiserats. Men för den som läser Ches dagbok imponeras av att livet i djungeln är allt annat än romantiskt. Vid den första striden var många av Ches närmaste män sjuka. Det var en daglig kamp att skaffa mat och en efter en av hästarna och mulorna offrades. Che själv led svårt av astma och när medicinen tog slut reducerades krafterna dramatiskt.

Augusti månad 1967 var den svartaste månaden hittills, skrev den argentinske legenden när han summerade den nionde månaden för den bolivianska gerillan. Den slutade också med att Loyolas närmaste kamrat Tania stupade i ett bakhåll den 31 augusti tillsammans med fyra andra kamrater.

Che fick via radion veta att Loyola hade fängslats den 4 september och det var i fängelset som hon tog emot nyheten om att Che dödats en månad senare, den 8 oktober.

– Enligt pressen hade han stupat i strid men senare framkom det att han hade tillfångatagits som sårad och senare avrättats. Först trodde jag att det var en lögn men när det framkom att det verkligen var Che var det ett tungt slag, säger Loyola.

Sonia minns det som igår och hon får nästan tårade ögon när jag frågar henne hur folk upplevde dödsbudet om Che.

– I de folkliga kretsarna var det som om en alldeles för vacker dröm hade tagit slut. Många grät men det fanns förstås de samhällsgrupper i de högre skikten som applåderade nyheten.

Träning i Sovjetunionen och Kuba

Men hade Che verkligen för avsikt att etablera en konsoliderad gerillarörelse med avsikt att erövra den politiska makten? frågar jag de tre kvinnorna. Många historiker och även krafter inom den bolivianska och latinamerikanska vänstern talar om att Bolivia bara skulle fungera som ett brohuvud för andra länder som till exempel Argentina och Peru. Motivet är också att Bolivia, som Marco Domich, kommunistpartiets nuvarande ordförande hävdar; ”Bolivias folk har en historisk tradition av att genomföra uppror, inte utkämpa ett långvarigt folkkrig i en topografi som inte är gynnsam för gerillakrigföring”.

– Medlemmar i partiet och det kommunistiska ungdomsförbundet hade fått träning i gerillakrigföring (i Sovjetunionen och Kuba, reds anm.) för landsbygden, inte för väpnad kamp i städerna, kommenterar Loyola. Det är sant att Mario Monje förfäktade idén om det väpnade upproret i städerna, som byggde på erfarenheterna från Revolutionen 1952.

• De färska erfarenheterna för tre veckor sedan, bekräftar de inte riktigheten i denna ståndpunkt?

– I och för sig, men de har inte inneburit en revolution. Che underströk behovet av arbete bland massorna, såväl på stad som på land. De kubanska erfarenheterna visade också, att en liten grupp som anlände till Sierra Maestra kunde segra, men det fanns ett förberedande politiskt arbete i städerna både 1953 och 1956.

• Vilka var då de faktorer som ledde fram till det militära nederlaget för den gerillarörelse som Che ledde?

– Vi har diskuterat den frågan mycket och det är fruktbart att återigen debattera temat, säger Nila.

– Bristen på stöd från kommunistpartiet och avsaknad av stöd från andra politiska krafter när brytningen blev ett faktum, är en viktig faktor. Men även det geografiska området som valdes för att inleda kampen, det var inte det bästa. Koncentrationen av arbetare och bönder fanns inte där utan i västra Bolivia. Därför talar mycket för att det valda området i stället skulle vara en korridor i riktning mot Argentina.

CIA-agenter och kubanska exilmän

Den bolivianska gerillan under Ches befäl led mer eller mindre ett militärt nederlag efter bara elva månaders existens. Men Loyola gör oss uppmärksammade på att Ches motto var att ”skapa ett, två eller tre Vietnam”.

– Därför fanns det peruanska och argentinska kamrater som ett stöd för den revolutionära verksamheten. Che hade kontakter i Argentina och Peru som stod i direkt förbindelse med gerillan. Bolivia är beläget mellan dessa två länder och utgjorde ett brohuvud. Che talade till oss om en kamp på 15 år och underströk att den mest besvärliga fasen utgjordes av Bolivia. Jag tror att Che hade rätt klart för sig förutsättningarna för kampen.

• Jag föreställer mig att USA satte in alla möjliga resurser för att kväva den gnista som gerillan kunde tända, i synnerhet med en legendarisk person som Che i spetsen?

– Naturligtvis. Hit kom många CIA-agenter som hade sällskap av kubanska ”gusanos” (som exilkubanerna kallades när lämnade Kuba för Miami efter revolutionen, reds anm.). Det kom Gröna baskrar med erfarenhet från Vietnam, elitsoldater från Stroessners Paraguay med flera länder, säger Loyola.

Che tillbaka till Kuba

Även om Che är fysiskt död, syns han överallt i världen som en moraliskt och fläckfri rebell som inte går att smutskasta. På internet finns det 691.000 olika webbsidor och till och med den kommersiella industrin gör profit på denne revolutionär. Det är också något av ödets ironi, att Che överlevde den president som tillät att Ches kvarlevor överlämnades till Kuba. ”Goni” som talade om att den ”colombianska gerillan finansierade” upproret störtades av sitt eget folk i oktober 2003.

Nila:

– Under Gonzalo Sanchez de Lozadas första regering, (1993-1996) trodde man att man skulle kunna göra sig av med den politiska symboliken kring Che genom att överlämna hans kvarlevor till Kuba vilket skedde 1995 och 1997. Vid 30-årsminnet av hans död i byn Higueras genomfördes en minneshögtid av stor betydelse som bekräftade Ches storhet. I varje manifestation, kamp eller annat uttryck för folkets strävan efter ett bättre liv i världen finns alltid Che närvarande.

Che, säger de tre kvinnorna samstämmigt, förkroppsligade kurage, etik och en politisk klarhet. Det är det som Che förmedlar i generation efter generation som gör att han är odödlig.

– Även om hans kvarlevor fördes till Kuba så upplever vi ett fenomen som om han fortsätter att leva hos oss i Bolivia, tillägger Sonia. Hon menar att Che stred för en revolutionär förändring med vapen i hand men det var en förändring i första hand på det humana planet som skulle följas av politiska, ekonomiska och sociala förändringar.

LO-ordförande vill ett nytt Kuba

Dagen innan intervjun i La Paz talade jag med Jaime Solares, ordförande för COB som både till mig och offentligt sa att Bolivias arbetare och fackföreningar slåss för att upprätta en liknande politisk, social och ekonomisk modell som den på Kuba. Han pekar på utbildning och hälsovård där barnadödligheten ligger under USA:s och ljusår från det bolivianska dramat. Men uttalandet väckte bestörtning i reaktionära kretsar i Bolivia.

– Det är en önskan som alla latinamerikanska arbetare och folk vill, säger Loyola utan att darra det minsta på stämman. De sociala och ekonomiska förhållandena i Bolivia i dag är sämre än 1967. Jag återvände till Ñancahuazú efter 26 år och kunde inte känna igen området och tänkte att jag hade misstagit mig på platsen för allt var nedhugget och naturen förstörd. Den sociala situationen är fruktansvärd och barn får ingen sjukvård, inte ens en aspirin. Analfabetismen fortsätter och är högre än 1967 och möjligheterna till studier är små. Diskrimineringen mot indianfolken fortsätter och arbetslösheten ökar.

– Därför är skillnaden mellan Kuba och Bolivia, trots USA-blockaden, himmelsvidd. Många ungdomar i Ñancahuazú, som inte ens var födda 1967, arbetar i dag som turistguider och visar de läger som vi förfogade över i gerillan eller grottorna som vi hade gjort för förnödenheter. På minnet av Che får dessa ungdomar sin utkomst.

Gerillan reorganiseras efter Ches död

Vad hände efter Ches död med dessa och andra kvinnor och män som hade slagits sida vid sida med Che eller verkat i städernas underjordiska arbete? undrar jag. ”Kampen fortsatte”, summerar de kortfattat. Men den militära och polisiära repressionen fortsatte och intensifierades. Och med den, offrens antal.

Loyola hade fängslats en månad innan Che avrättades och tillbringade nästan tre år i fängelset, september 1967 till juli 1970. När gerillarörelsen återfick kraft under Theodoro Ponte 1970, deporterades hon och tio andra fängslade kamrater till Chile.

– Ingen ville ge oss politisk asyl. Men av en tillfällighet hade ett kubanskt fartyg gått in i hamnen i Antofagasta och med den for vi vidare till Kuba. Vi återvände i all hemlighet från Kuba men 1971 genomförde general Hugo Banzer en militärkupp vilket minskade våra möjligheter att utveckla gerillan. Militärens främsta mål var att likvidera ELN-gerillan. Jag fängslades återigen 1972 men släpptes 1974.

1980 genomförde general Garcia Meza en blodig statskupp som tvingade Loyola att lämna Bolivia och fly till Sverige. Men bara tre år senare återvände hon till Bolivia

”Vi återvänder till bergen och djungeln”

Sonia anslöt sig till gerillan efter Ches död och Theodoro Pontes försök att reorganisera ELN 1970.

– Jag fängslades 1972 och arbetade aktivt med flera strömningar som hade det gemensamma att de härstammade från ELN. 1980 fängslades jag igen.

Nila Heridia anslöt sig i augusti 1968, i det som var kvar av ELN-gerillan. Inti Peredo, som stred med Che ända till slutet men som lyckades ta sig ur arméns inringning den 7 oktober 1967, hade återvänt till Bolivia. ”Vi återvänder till bergen och djungeln”, var ett dokument som var en proklamation om att ELN-gerillan inte var utslagen utan höll på att omgruppera sig. Nila spred detta viktiga dokument på universitetet i La Paz och tog sina första steg in i det konspirativa underjordiska arbetet. Men nu för gerillan.

– Mitt engagemang var mycket starkt och jag stod i direkt förbindelse med Theodoro Ponte. Jag var nu utexaminerad läkare och fick naturligtvis behandla många sårade kamrater. I min klass på universitetet anslöt sig 13 kamrater till gerillan. Vi tillhörde den urbana gerillan vars arbete prioriterades efter de tidigare erfarenheterna (läs Ñancahuazú).

Nila Heridia var en ”offentlig” person som hade uppgiften att ge ”täckning” åt andra kamraters verksamhet. 1971, när flera kamrater återvände till Bolivia från Kuba. När Banzer genomförde militärkuppen 1971 hade gerillan utarbetade planer på att inta den högsta befälstaben. Men Nila upptäcktes fullt beväpnad när gruppen drog oss tillbaka till sjukhuset med militären och stridsvagnarna i hälarna. Den dagen ”brände” hon sig.

– Jag hotade portvakterna på sjukhuset med k-pisten för att rädda vår gerillakolonn som naturligtvis inte kunde göra motstånd mot stridsvagnar. Jag tvingades gå under jorden i augusti 1971 till mars 1972, på grund av att vi hade blivit angivna av en före detta kamrat. En otrolig förföljelse inleddes men i maj 1972 gick vi över gränsen till Chile.

Revolutionär samordning mellan länderna

Nila tillbringade 1972-1976 ett liv i den underjordiska kampen för att bygga ett demokratiskt Bolivia. Kontakter togs med andra revolutionära rörelser i Argentina (ERP-PRT), Chile (MIR) och Uruguay (Tupamaros) för att ”samordna motståndet”. Däremot exkluderades kommunistpartierna som i Chile och Uruguay hade masstöd.

För Nilas del slutade denna etapp 1976 då hon återigen fängslades. Hennes argentinske man, Gerardo, skickades till Argentina där han ”försvann” i händerna på militärjuntan som tillsammans med de andra militärdiktaturerna i Chile, Uruguay, Bolivia, Paraguay och Brasilien samarbetade i det blodiga nätverket under täcknamnet ”Operación Condor”. Samma öde rönte även Loyolas man.

– Jag fick tillbringa två år till i fängelset. 1973 hade militärkuppen i Chile ägt rum vilket omöjliggjorde att vi skulle kunna passera gränsen utan större problem. Däremot kunde vi fortfarande gå över gränsen till Argentina och Peru med hjälp av kamraterna där. Vår politiska slutsats var att behålla ELN för den väpnade kampen men att det krävdes ett minutiöst politiskt basarbete, vilket tidigare hade varit den svaga punkten, akilleshälen. Men detta arbete var mycket farligt och riskabelt, säger ”Ivana”.

1978 deporterades hon till Frankrike men detta europeiska land kunde inte förmå Nila från att inte återvända till Bolivia sex månader senare när en amnesti utfärdades. Men 1980, vid general Mezas blodiga statskupp, tvingades hon att återigen gå under jorden. Ett år senare greps hon och deporterade än en gång från Tupac Kataris jord.

Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda

De ler vid minnena men det är inte bara minnen utan ”lärdomar för den fortsatta kampen”. Ty dessa kvinnor, som praktiskt taget har stridit och kämpat i ett halvt sekel, finner ingen ro framför teven i La Paz. De är aktiva både i den Permanenta kommittén för de mänskliga rättigheterna som i Föreningen för de anhöriga till de försvunna.

Bittra? Nej, inte det minsta, de förkroppsligar vad Marx kallade för den ”historiska optimismen” och ser det bolivianska folkets uppror tre veckor tidigare som ett uttryck för att Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda.

– Bolivias folk hade och har bara sina bojor att förlora.

Dick Emanuelsson

Not: Che anlände till Bolivia den 4 november 1967 med uruguayanskt pass under namnet Adolfo Mena Gonzalez, ”specialkommissionär från OAS”.

– I sitt budskap till den Trikontinentala konferensen upprepade han detta tänkande:

"Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!"

(Fidel Castro, citerar Che, november 1967, en månad efter dennes död).

(Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

Läs mer om Bolivia

Den unge aymaraindianen som ledde bönderna mot ”El Gringo”

Den unge aymaraindianen som ledde bönderna mot ”El Gringo”, president Lozada

– Bolivias regering är bara en nickedocka för USA

• Tillsammans med Roberto de la Cruz, ordförande för det regionala LO-distriktet i den strategiskt belägna staden El Alto, var Rufo Calle högplatåns ledare för bönderna.

• Dessa blockerade infarterna till huvudstaden La Paz under tre veckor hade brist på allting och till slut tvingade president Gonzalo Sanchez de Lozada att fly.

• Alliansen arbetare/bönder fick i Bolivia sitt tydligaste uttryck.

Bönderna är organiserade i det starka bondefacket i La Pazprovinsen och under de våldsamma dagarna i oktober gick de ner för sluttningarna och inledde, som tusentals andra bönder i regionen, marschen mot La Paz för att kasta ut ”El Gringo”, president Gonzalo Sanchez de Lozada.

Bönderna omringade huvudstaden och sakta men säkert ströp de all införsel av förnödenheter till den miljonhövdade befolkningen i La Paz. I spetsen för böndernas protester stod den blott 33-årige Rufo Calle.

*  *  *

Ayamaraindianen Rufo är älskad av bönderna för han stod emot alla påtryckningar från makten. Ett tålamod som utmärker bönderna kallar stadsborna här för ”sävlighet”. Men det är en mänsklig egenskap att med intelligens analysera situationen för att så kunna besegra motparten.

1979 bildades La Federacion Unica de Trabajadores Departamental de La Paz Tupac Katari. Den ingår som en av nio länsavdelningar med 20 provinser i den nationella bondeorganisationen CSUTCB, som leds av Felipe Quispe.

Rufo Calle börjar räkna upp all de uppgifter som organisationen har ställt som byggandet av bondemarknader, infrastruktur så att böndernas varor lättare ska kunna komma till marknaden, skatter men även det livsviktiga vattnet som finns i skyddade platser.

Men när regeringen 1997 presenterade lagförslaget om naturgasen analyserade bönderna i Las Paz förslaget och beslöt att sakta bygga upp motståndet mot en utförsäljning av gasen till en spottstyver.

– Bolivia är som en ost, som delas av åtta miljoner personer varav 95 procent utgörs av indiansk ursprungsbefolkning av Pachamama, Moder Jord. Men av denna jord ligger 75 procent i händerna på de stora land- och boskapsägarna, latifundistas eller så kallade privata företagare. Här finns också ministrar, den politiska och ekonomiska eliten där en av dessa är den störtade presidenten. Bönderna har sett sig omringade av de olika jordreformer som inte har gynnat bönderna och de jordlösa utan de mäktiga samhällsgrupperna i Bolivia. I de flesta provinserna har vi bara ett halvt hektar att bruka, s.k. surcofundios. För att beskydda sina ägor har de också lagstiftat om ”skyddade områden”.

Presidentfamiljens gods ockuperat

Bönderna på högplatån arbetar till stor del för självkonsumtion och den lilla jordplätten som återstår räcker allt mindre för denna överlevnad. Därför var det en så stark kraft som exploderade de första dagarna i september 2003 och som kulminerade i störtandet av storgodsägaren och presidenten den 17 oktober.

Rufo Calle pekar just på ockupationen av det stora godset La Collana, där den 22-åriga fotomodellen och systerdottern till presidentfrun har 1830 hektar medan 300 bönder delar på kanske 200 karg mark som ligger på Andernas svårarbetade sluttningar. Så är det i större delen av Bolivia och det är också motivet till att bönderna nu inlett jord– och markockupationer i flera delar av landet.

– Temat om jorden har blivit allt mer brännande för bönderna överlever inte på sina jordplättar utan har tvingats bin till städerna där de mer eller mindre förslavas i de få arbeten som finns, de marginaliseras eller förnedras.

Detta är bakgrunden till att de organiserade bönderna tillsammans med MST, de jordlösas organisation, ställt tre krav till den nye presidenten Carlos Mesa:

Godsägarnas centrum

– Vi har krävt att åtta miljoner hektar ska delas ut till bönerna. Detta är bara en del av marken som dessutom ska klassificeras i tre olika kategorier, där den sämsta kvalitén på jorden säkert delas ut till oss.

Många av bönderna på den karga högplatån har emigrerat till de bördigare delarna av Bolivia som utgörs av regionen Santa Cruz, Tajira eller Yungas. Men i till exempel Sant Cruz är också godsägarna starkt organiserade, både politiskt som i sin egen organisation. De anlitar också paramilitära grupper som oftast kommer från godsägarna på den halvfeodala brasilianska landsbygden. Konfrontationer mellan småbönder, jordlösa och denna storgodsoligarki har blivit allt regelbundnare.

– Våra bröder i Santa Cruz har tyvärr inte en medveten politisk ledning och informeras inte och manipuleras samtidigt av de så kallade ”Civila kommittén som inte är annat än oligarkins förlängda arm i detta län. Detta är samtidigt en statlig politik för att neutralisera kampen om jorden,

”El Picheo”, kokabladen

Temat om kokan har diskuterats mycket men i västvärlden är det få personer som verkligen känner till innebörden av denna växt. I La Pazregionen har den odlats i tusentals år av indianerna som ”Picheo”, alltså för att tuggas. Den tar bort hunger, ger kraft och stimulans i arbetet och mot det bistra klimatet eller i indianernas kulturella riter,

Men enligt bönderna utnyttjas den av USA för att lägga sig under Bolivia.

I länet Yungas odlas kokabuskarna, varifrån bladen tas, sedan urminnes tider. Dessa kokablad har aldrig använts i industriell skala för export och framställning av kokain, vilket är en helt annan process som sker i laboratorium med tillsatser av bensin, cement, eter och andra delar. Det är den ”Vite mannens” fördärvelse av kokan”, menar indianerna.

– I Yungas är det bara ett tusental som odlar kokan. I regionen Chapare är kokabladen grövre och är inte lämpade för privat konsumtion. Men jag vill inte ta upp temat Chapare för det är lite känsligt men kokaodlingarna i Yungas kommer jag alltid att försvara för det är för eget bruk och det är våra medlemmar som arbetar där.

– Kokan, som skördas tre gånger per år har vi föreslagit ska industrialiseras eftersom den innehåller ett tiotal olika medicinska delar som kan förvandlas till en viktig boliviansk exportvara. Men det finns starka krafter inom denna gren som naturligtvis inte vill ha konkurrens på detta område. Det är samma krafter som är vill bespruta våra kokaodlingar med växtgifter. I regeringen har vi heller aldrig fått något stöd för denna politiska elit är de främsta knarkhandlarna. USA, å andra sidan, har alltid försökt påtvinga Bolivia sina produkter och nu, vill de också slutligen rekolonialisera oss via sitt frihandelsprojekt som de kallar ALCA.

Priserna på jordbruksprodukterna

När det inte finns en nationell suveränitet finns det oftast inte heller en kontroll över priser på produkter som översvämmar de s.k. tredje världens länder. I ett land som Bolivia där det produceras bra och mycket potatis importeras peruansk potatis som säljs till billigare priser. Chilenska vindruvor och äpplen är andra exempel. Kläder från USA likaså.

– Bolivias regering är därför bara en nickedocka. Det finns inget skydd för investeringar i den inhemska industrin, regeringen tar däremot bidrag och bistånd som plåster på såren från regeringar och biståndsorganisationer som inte är en lösning, snarare tvärtom, försvårar och permanentar denna situation.

Försvarsministern bakom massaker

Rufo Calle deltog 21 dagar i hungerstrejken som avbröts när regimen massakrerade sju bönder den 20 september i städerna Warisata Sorata. Försvarsministern ledde personligen blodbadet och bönderna, som var församlade i tusentals i de bägge städerna, sköts kallblodigt från en helikopter. Massakern kunde inte skrämma bönderna. Tvärtom blev den startsignalen på störtandet av president ”Goni”. Från byar och mindre städer inledde bönderna sin marsch som i flera fall pågick i 4-5 dagar. Den 25 september beslutades COB, Bolivias LO som CSUTCB är ansluten till, att inleda en generalstrejk på obestämd tid tills kravet på presidentens avgång hade verkställts.

Försvaret av naturgasen blev en utlösande katalysator i störtandet av president Gonzalo Sanchez de Lozada. Men under ytan fanns det ett helt folks dramatiska behov på sociala förändringar som släpptes lös och som orsakade att detta obeväpnade folk under 45 dagar störtade en regim som försvarades av stridsvagnar och kulsprutegevär.

– Detta behov illustreras av våra 72 punkter som massrörelsen ställt på interimspresidenten och det teknokratiska gabinett som utsågs efter den 17 oktober.

Avvisat regeringsposter

Rufo Calle understryker att bonderörelsen inte längre nöjer sig med att protestera. CSUTCB har presenterat flera lagförslag som naturligtvis möter motstånd från de stora jord- och boskapsägarna. Men de vill inte, som kokaledaren Evo Morales, delta i regeringsarbetet innan en ny grundlag har utarbetats och djupa strukturella förändringar har beslutats.

Men interrimsregeringen har i likhet med de tidigare regimerna, försökt köpa folkledarna, erbjudit dem guvernörsposter och liknande, men CSUTCB och Rufo Calle har konsekvent avvisat alla försök att neutralisera massrörelsen och dess krav.

– Det behövs en politik som är mer inriktad på landsbygden, på befolkningen och mindre på den politiska och ekonomiska eliten.

– Carlos Mesa är intelligentare än Sanchez de Lozada. Men om han inte lyssnar på bönderna kommer även han få uppleva ett ”september-oktober”.

Det största oppositionspartiet i Bolivia, MAS, lett av Evo Morales, anslöt sig de sista dagarna till upproret mot ”El Gringo”. I staden El Alto, som utgjorde upprorets centrum, fanns det stadsdelar där vägarna inte hade blockerats eftersom de oolitiskt dominerades av MAS. I El Alto finns det en förbittring mot Evo Morales eftersom han under upprorets mest dramatiska dagar deltog på internationella konferenser i Genève och Tripolis i stället för att mobilisera sina medlemsmassor.

Trots det inser de flesta att alliansen mellan COB, arbetare, bönder och dess politiska uttryck i partierna MAS, MIP och COB är nödvändig om det ska kunna genomföras djupgående reformer.

Enheten störtade ”El Gringo”

– Jag uppmanade MAS i Chapare (kokaregionen i Cochabambaprovinsen) att bestämma sig för att delta i vägblockaderna och generalstrejken.

– Men alliansen och strukturerna på de folkliga organisationerna bör analyseras och debatteras noggrant. CSUTCB leds och domineras politiskt av Felipe Quispe (från partiet MIP). Evo Morales spelade under bordet mot Felipe Quispe. Men bönderna i La Pazregionen var ute och kämpade på vägarna och deltog inte i det politiska spelet. Vi ledare har svurit inför medlemsbasen att slåss för lantarbetarna och kampen handlar inte om personer. Det har man nu begripit.

– Även om Evo Morales har vaknat sent så har uppvaknandet ändå varit betydelsefullt, för bönderna ensamma hade aldrig kunnat störta regimen. Denna ville bryta armen på oss under de första dagarna av hungerstrejk, men då anslöt sig El Alto och dess hyreskommittéer. De massakrerade oss men då anslöt sig gruvarbetarna. Och så fortsatte det och visade att vår kamp är gemensam och för att röna framgång måste vi förena oss, inte slås sinsemellan. La Pazregionens avdelning för CSUTCB är inte nickedocka för någon.

Lärarförbundet deltog i störtandet av president Sanchez de Losada, `El Gringo´

 

Lärarförbundet deltog i störtandet av Bolivias president

AV DICK EMANUELSSON

LA PAZ / 2003-11-06 / Den 20 september sköts en lärare och fem ayamaraindianer ihjäl av armétrupper i den historiska staden Warisata. Bolivia gick allt närmare ett folkligt uppror.

Den 29 september proklamerade landsorganisationen COB om generalstrejk. Kraven var att president Gonzalo Sanchez de Lozada skulle avgå och att Bolivias naturgas skulle användas för att industrialisera landet, inte för att exporteras till Kalifornien för urusla priser. I tusentals tågade lärare och elever direkt ut från sina skolor ut på gatorna i El Alto, La Paz, Cochabamba eller gruvdistriktet Oruro. Alliansen mellan lärarna, arbetare och bönder växte sakta fram.

Porfirio Siles valdes den 25 september till ordförande för Bolias lärarförbund, CTEUB. Han fick sitt elddop nästan omedelbart när Lärarförbundet anslöt sig till generalstrejken. Den 17 oktober, efter 45 dagars kraftmätning hade president Gonzalo Sanchez de Lozada flytt Bolivia men lämnat bakom sig 88 döda och 500 sårade.

Två veckor senare, i Siles’ enkla kontor i centrala La Paz, är det mer jordnära frågor som kommer på tal. En av dem är arbetstider och löner.

– Just nu håller vi på att utarbeta våra avtalskrav. Bland dem finns löner, ersättningar för transporter och arbetstiden. Staten har vad vi kallar för en ”historisk skuld till lärarna”. Den handlar om att läraren arbetar gratis åtta timmar i månaden som han inte får betalt för.

”Utbildningen är statens viktigaste uppgift”

– Arbetstiderna är ett evigt problem, menar Siles. Grundskoleläraren arbetar fyra dagar i veckan. Lärare som specialiserar sig på mellanskolenivå kan få mellan 72-96 timmar per månad. För dessa timmar för vi betalt och det innebär att vi måste söka efter timmar på andra håll för att överleva. ”Vårt minimikrav är 80 timmar per månad.”

I den bolivianska grundlagen slås det fast att ”utbildningen är statens viktigaste uppgift”. Men Porfirio Siles menar att det är hyckleri på högsta nivå. I likhet med övriga Latinamerika är avhoppen från skolan ett jätteproblem.

– Av 100 elever stannar 20 barn på vägen. Om de inte har något att äta, om de måste arbeta och har en lång väg till skolan, hur ska vi garantera att de inte lämnar sin utbildning? Länder i Europa anslår varje år miljoner dollar för att bistå utbildningen och de fattiga barnen i Bolivia men vi ser inte att dessa pengar kommer barnen till godo. Vi anser att det är en fars, säger Siles bedrövat.

– För några år sedan var utbildningsanslaget 33 procent av statsbudgeten men nu ligger den på 15 procent. Konsekvensen av detta är att katolska, evangeliska och andra kyrkor har skapat skolor de kallar för ”Fe y Alegría”, tro och glädje. Där tvingas föräldrarna betala 50 bolivianos (50 kr) per månad för att barnen ska kunna studera i en skola där skolledningen också väljer ut lärarna.

Kyrkan och IMF i allians

– Å andra sidan påtvingar Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken oss en rad reformer som i praktiken inte garanterar någon som helst utbildning. Vad vi åser är hur kyrkorna och IMF långsamt är på väg att privatisera skolväsendet i Bolivia eftersom den ekonomiska krisen är på väg att kväva oss.

Vad förväntar sig lärarförbundet av den nya regeringen, som sitter på nåder under 90 dagar av de sociala krafter som störtade president ”Goni”?  Porfirio Siles vill ha en debatt och beslut om en helt ny utbildningspolitik, ett slut på fördelningen mellan politikerna av topposterna inom utbildningsväsendet. I annat fall kommer lärarkåren återigen att mobilisera sina 100.000 medlemmar ut på Bolivias gator.

– Vi var beredda på att dö för att störta regimen Goni. Nu har en ännu större enighet smidits för att förändra Bolivia.

Fakta om lärarförbundet och arbetsvillkor i Bolivia:

Lärarförbundet, Confederación de Trabajadores de Educación Urbana de Bolivia (CTEUB) bildades några år efter revolutionen 1952.

• CTEUB har för närvarande 80.000 medlemmar och organiserar endast medlemmar i städerna. Landsbygdens lärare organiseras av ett annat förbund. Men de bägge förbunden framträder med gemensamma krav mot staten.
• Ingångslönen är 400 bolivianos, ungefär lika många svenska kronor. En behörig lärare med högsta lön ligger på 1200-1600 kr.
• Lärarna har tre veckors semester och en ”pedagogisk vila” under vinterhalvåret (juni) som innebär rutinmässiga förberedelser för nästa termin.
• Fortbildning inom den offentliga utbildningen är lika med noll. Den enskilde läraren, trots miserabla löner, finansierar sin egen fortbildning i olika teman.
• De statliga skolorna har oftast tre skift där mellanstadiet inleder 08.00, 1-3 klassen startar på eftermiddagen, 15.00, och kvällsskiftet börjar 19.00 och utgörs av dem som inte avslutat grundskolan (primaria-secundaria).

Utbredd korruption bland lärarna i Bolivia

AV DICK EMANUELSSON

LA PAZ / Valerina Jurado är lärare sedan 15 år på skolan San Simón de Ayachucho, bara ett kvarter från presidentpalatset. Två veckor innan jag anländer till skolan var eleverna nära att tränga in i palatset när tusentals bolivianer krävde att president Gonzalo Sanchez skulle avgå. Den 17 oktober, efter 45 dagars generalstrejk, flydde presidenten Bolivia och flög till USA.

– Vi lärare deltog i massprotesterna och gick ut i både generalstrejken som i protesterna. I februari i år dödades över 30 människor och 230 skadades när militären besköt demonstranterna som protesterade mot en skattehöjning. Detta ägde rum framför presidentpalatset, bara ett kvarter från skolan. I oktober upprepades blodbadet när över 80 bolivianer sköts ihjäl av armésoldaterna.

Hon säger att skattehöjningen, som skulle gälla för alla, skulle ha inneburit att ta ifrån det fattiga barnets sista mål mat. Barnen, arbetarna och poliserna reagerade häftigt mot skattehöjningen som drogs tillbaka.

Bakom protesterna stod ett enigt folk som hade fått nog av korruptionen och fattigdomen som i Bolivia uppgår till 71 procent. Valentinas elever kommer också från de fattigaste kvarteren i centrala La Paz och de ser nyfiket på mig när skoldagen ska börja klockan 8. På schemat står filosofi.

Det är bara 4-5 grader varmt i skolsalen. La Paz ligger på nära 4.000 meters höjd och de första dagarna är en anpassning till höjden med huvudvärk som dock lindrar med ett par koppar koka-te.

Putsar skor innan skolan

Många av Valentinas elever, som är i åldern 10-15 år, både arbetar och studerar. Flera av dem går upp klockan 4 på morgonen och har redan gjort ett första arbetsskift när de börjar skolan. Deras rena men slitna och fransiga skolkläder avslöjar fattigdomen. På eftermiddagen fortsätter de att arbeta för att bidra till familjens överlevnad.

En av dem är Oscar, 11, som putsar från morgonen till kvällen.

– Jag går upp klockan 5 och börjar arbeta 6. Klockan 3 på eftermiddagen går jag till skolan som jag slutar vid halv 7. Då gör jag en ny runda på stan’, säger han hurtfriskt och tillägger att han får ihop en bra slant ibland som också räcker till att köpa chips, hans favoritgodis. För en halv boliviano, 50 öre, putsar han mina skor på ett galant sätt.

Men Valentinas arbetande elever stigmatiseras i pressen. De 900 barnen från Ayacuchoskolan utpekas för att utgöra kriminella ungdomsgäng.

– I stället är de en spegelbild av den sociala och ekonomiska situationen i Bolivia, inget annat, understryker Valentina bestämt. Många av eleverna äter inte frukost och är undernärda, men de är de i hela Bolivia.

Den statliga skolan ger barnen en knapp halvliter mjölk per dag och en brödbit. Det är en nyhet och som en ödets ironi har många barn insjuknat med diarréer och kräkningar när de konsumerat mjölken. Fattigdomen har gått så långt att de inte är vana att dricka mjölk. Därför ser lärarna som en uppgift att vänja barnen att successivt dricka mjölken för att de ska orka med skoldagen.

Lärare mutas för ”godkänt”

Valentina är ordförande för den lokala fackklubben bland skolans 53 lärare. Dessa försöker göra underverk med att skaffa fram läromedel för de fattigaste barnen samtidigt som de vill förbättra sin egen situation. Men det är inte lätt, påpekar Valentina.

Bland lärarna finns det också en utbredd korruption i Bolivia som innebär att de tar emot mutor av föräldrarna för att deras barn ska få godkänt och inte bli kvarsittare.

– I slutet av läsåret är det mycket skolk. Orsaken är att betyget redan är ”köpt”, vilket gör att barnen i stället kan arbeta och bidra till familjens försörjning, säger hon och gör en svepande rörelse i klassrummet, där bara 15 av de 30 barnen som borde vara här är närvarande.

– Vi är tre lärare på skolan som vägrar acceptera dessa mutor. De har naturligtvis sin grund i att lärarna arbetar under slavlöner. Vi gick till skolans rektor och stadens skolinspektörer som inte reagerade på vår anklagelse, säger Valentina med ett uppgivet leende. Därefter vände vi oss till utbildningsministeriet som inte vill stöta sig med fler fiender än vad de redan har.

Religiösa skolor

I Bolivia som i resten av Latinamerika har privatiseringen av utbildningen gått långt. Valentina Jurado blir förbittrad när jag för frågan på tal.

– Det är framför allt katolska skolor som startats där de kräver att föräldrarna till barnet ska vara gifta, annars får det inte plats. Det är en nymoralistisk ideologisk offensiv mot den allmänna skolan. Även andra skolor har startats med mer kommersiella intressen där föräldrarna gör stora ekonomiska uppoffringar för att deras barn ska kunna studera där. Men det är ungefär samma kvalité i undervisningen som i de statliga skolorna eftersom det är samma lärare.

Framtiden?

– Vi befinner oss i en djup kris och det räcker inte med att vi störtade ”Goni” ty det orättfärdiga systemet är intakt. Vi vill bygga ett nytt Bolivia med livet och barnet i centrum. För att barnen ska kunna ta del av utbildningen måste det ekonomiska systemet i grunden förändras. I dag tjänar de bara ett fåtal.

BOLIVIA: ”Skuldra vid skuldra, varken framför eller bakom mannen”

 

Bolivia: ”Skuldra vid skuldra, varken framför eller bakom mannen”

Fackets kvinnoförening som organiserar
det ”informella proletariatet”

AV DICK EMANUELSSON

De bolivianska kvinnorna gick i främsta ledet mot den störtade presidenten och nu går de vidare i en svårare etapp; kvinnorepresentation i facket på alla nivåer. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har träffat kvinnornas Maria Fernandez.

LA PAZ / 2003-11-06 / Vid 14 års ålder greps hon av soldaterna och anklagades för att tillhöra den bolivianska gerillan under ledning av Che Guevara.

– Jag hade ingen som helst kontakt med gerillan och var en liten oskyldig flicksnärta. Men tack vare att jag fängslades, torterades och förnedrades anslöt jag mig till gerillan ett par år senare.

Det säger Maria Victoria Fernandez, ordförande för en av de mest intressanta sociala och politiska organisationerna i Bolivia, Bolivias Kvinnocentral, CEDEMU-B, löst ansluten till COB, Bolivias LO som utgjorde motorn i störtandet av president Gonzalo Sanchez de Lozada den 17 oktober 2003.

Hon skrattar vid minnet av det första fängslandet för de frågade Maria, som då levde i gruvcentret Oruro, om hon kände till Che Guevara vilket naturligtvis alla i Bolivia gjorde. Det räckte för armésoldaterna. 1976 fängslades hon igen men då hade hon uppgifter i den underjordiska gerillan som hade omorganiserats efter att Che hade gripits och avrättats den 8 oktober 1967.

– Min dotter var då ett år och togs ifrån mig. Jag var förkrossad för Kissingers ”Operación Condor” pågick som värst och många nyfödda barn till de politiska fångarna rycktes ur famnen på mödrarna och överlämnades till officerare. Jag var också helt isolerad och min familj trodde att jag hade ”försvunnit”, som så många andra ur vänstern vid den tiden.

Fackligt aktiva kvinnor

Dessa år av underjordiskt arbete i den revolutionära rörelsen i Bolivia har satt spår i henne och det dröjer flera dagar innan jag lyckas bryta isen och få förtroende hos henne. Hon säger att många s.k. frivillighetsorganisationer står i tjänst hos CIA och den bolivianska säkerhetstjänsten, ett faktum som inte bara gäller Bolivia utan hela Latinamerika. Men i Bolivia är den amerikanska ambassaden högaktiv efter att den förre presidenten Gonzalo Sanchez de Lozada, kallad ”El Gringo”, störtades av bland annat kvinnorna som denna kväll sitter i CEDEMU-B:s lokaler i centrala La Paz. Här finns ledare för gatuförsäljarnas förbund, för kvinnorna på marknaderna, för gruv- och bondkvinnorna och de flesta av dem är aymaraindianskor, vackra och koketta mot denne nordbo.

– Vi är inte en NGO utan en förening av fackligt aktiva kvinnor från COB som är verksamma inom 40 samhällsektorer i Bolivia. Själv kommer jag från MST, de Jordlösas Rörelse, men här finns kvinnor från Gruvarbetarförbundet, Fabriksarbetarförbundet, de som har fått sin arbetsplats flyttad till hemmet, gatuförsäljarna och så vidare. Vi är anslutna till Bolivias enda landsorganisation som är COB.

Hemarbetarna det nya informella proletariatet

CEDEMU-B:s målsättning är att förstärka de olika folkrörelseorganisationerna och dra in kvinnorna i arbetet. Men en av de viktigaste uppgifterna är att dra in den miljonarmé som utgörs av den informella sektorn arbetare, gatuförsäljare, de som i varje gathörn erbjuder folk att ringa i mobiltelefon, ”hemarbetarna” som exploateras av företagen som ”outsorcat” sin personal för att slippa hyreskostnader samt de jordlösa. Dessa tre grupper är i dag strategiska målgrupper, understryker Maria, helt nödvändiga att organisera om fackföreningsrörelsen ska växa och bli en ännu större maktfaktor än vad den var under de 45 dagar av uppror mot ”Goniregimen”.

– Man skulle kunna kalla dessa tre sektorer för det ”informella proletariatet”. Denna jättearmé av hemarbetare är anställda i ett ”andrahandskontrakt”, vilket i Bolivia är olagligt. Många reportrar som kommer till Bolivia frågar sig ”var är fabriksarbetarna någonstans, de finns inte någonstans”?

– Få av transnationella fabrikerna behöver i dag inte ens lokaler för sin produktion. I stället har de via en underleverantör flyttat in produktionen i de före detta anställdas enkla hem eller undermåliga lokaler. Företagen sparar in hyran men också socialförsäkringar och allt annat ansvar. Dessa personer, som i förkrossande majoritet är kvinnor, organiserar CEDEMU-B. Systemet har satt ett nytt namn på detta förändrade produktionssätt och nu kallas de ”mikroföretag”, små produktionsenheter.

För 10-15 år sedan var La Paz centrum ett sjudande liv av fabriker och verkstäder med rykande skorstenar. I dag är fönsterrutorna trasiga och de ser ut som vilken ”industrikyrkogård” som helst i Bergslagen. Men verksamheten har inte tagit slut, den har bara bytt adress, menar Maria.

”Folk har inte ens plats där de kan falla ner och dö”

Vi går ut på gatan i La Paz. Där står 4-5 personer, främst unga kvinnor, och erbjuder mobiltelefoni för en Boliviano (ca 1 krona) per minut. Telefonbolaget var tidigare statligt företag men efter privatiseringslagarna 1985-86, vars huvudman råkade vara dåvarande planeringsminister Gonzalo Sanchez de Lozada, såldes bolaget ut till Entel, med chilenskt och USA-kapital.

På kvällarna när temperaturen går ned till nollpunkten eller kallare, är det många av de unga och gamla kvinnorna som säljer karameller eller annat krimskrams som sveper in sig i sin poncho för att få värme. Många av dem övernattar i små tält för fattigdomen och försäljningen ger dem inget överskott så att livet kan bli lite värdigare.

Privatiseringarna var den ”chockmedicin” som de nyliberala ekonomerna förespråkade i slutet av 1980-talet men som medförde att ett litet antal bolivianer och utländska storföretag såg en boliviansk ”Klondyke”. 15 år senare exploderade dock denna nyliberala illusion när folket reste sig och störtade den man som hade regisserat privatiseringarna som drog ned 71 procent av bolivianerna i fattigdom och misär.

– Folk har varken arbete eller tak över huvudet. Jag har många gånger sammanfattat denna situation med orden att ”folk har inte ens plats där de kan falla ner och dö”. Så allvarlig är situationen. Vår Kvinnocentral prioriterar alltså organiseringen av dessa kvinnor i de tre verksamheterna.

Inte feminister

– Men kvinnorna har den senaste tiden inte stillatigande åsett den dramatiska försämringen av levnadsförhållanden utan gått ut på gatorna och protesterat som aldrig tidigare. I vägblockaderna mot ”Goni” retirerade männen när stridsvagnar eller armén dök upp. Då sa kvinnorna att ”då måste vi gå ut och ta fighten”! Och de retirerade inte. Det är nya kampformer där kvinnorna spelar en central roll.

– För den sociala förändringen som vi alla vill ha är kvinnorna av central betydelse. Men vi är inte feminister utan endast kvinnor som vill slåss sida vid sida med våra manliga kamrater. Skuldra vid skuldra, varken framför eller bakom eller ”50%”, säger Maria och brister ut i skratt.

• Vad har kvinnornas deltagande under upproret betytt för att förändra männens subjektiva inställning till kvinnorna?

– Inom verksamhetsgrenar där 90 procent av de arbetande är kvinnor är nästan alla fackliga ledare män. Men kvinnornas deltagande längst fram vid barrikaderna och hennes enorma stridslust har gjort starka intryck på männen. Kvinnan är en fenomenal organisatör, det måste hon vara i det här landet för att få mat för dagen, organisera hemmet, och alla de sysslor som det innebär. Men hennes organisatoriska kapacitet och påhittighet under de 45 dagar av kamp mot regimen kom till uttryck på många sätt där männen kom till korta.

Mer macho än sina män

– Jag kommer från gruvdistriktet Oruro där männen nästan alla arbetade i gruvorna. Kvinnorna gick till ”La Pulpería”, handelsboden, där de plockade ut mat, olja, socker för hemmet som senare drogs på mannens avlöning. Men när gruvorna stängdes 1985-86 och emigrationen gick mot La Paz har arbetsbördan mot kvinnorna ökat mångfalt för det finns inga arbeten till männen. Kvinnorna å andra sidan rasar inte ihop av hopplöshet utan går ut på gatan och installerar ett litet kök eller säljer fem apelsiner för att få ihop till överlevnaden. Förut lämnade mannen matpengar som kvinnan administrerade men i dag är situationen mycket svårare.

Maria menar att många gånger är kvinnorna mer ”machistas” än sina män. Men så är den latinamerikanska fostran där mamman fostrar sina döttrar att ta hand om sina bröder för ett de i framtiden ska de ta hand om sina män. Den inställningen måste successivt förändras för att också männen förändras från ”machos” till en jämlik livskamrat, menar Maria.

Alliansen arbetare&bönder förstärktes

Maria Fernandez spelade en kanske historisk roll under landsorganisationen COB:s kongress när hon medlade mellan böndernas ledare Felipe Quispe i CSUCTB och Jaime Solares, gruvarbetarledare från Huanuni (samma plats som Maria) och som senare valdes till ordförande för Bolivias LO. Rykten spreds av regeringsanhängare att gruvarbetarna och COB:s ledning inte skulle tillåta att bönderna fick representation på kongressen. CSUCTB, som organiserar hundratusentals bönder med år av erfarenhet av vägblockader och strider med olika regeringar hotade då att ”ockupera hela kongressen”. Därmed kunde regimen få respit och de sociala krafter i Bolivia som hade som mål att störta ”El Gringo” skulle komma att befinna sig i ett rejält slagsmål mellan två av de mest framträdande männen.

Men Maria Victoria fick vetskap om att bönderna var på väg och tog kontakt med Felipe Quispe och förklarade situationen och arrangerade ett möte mellan de två som slutade i stor enighet om de kommande uppgifterna. Fyra veckor senare slutade det med att Goni störtades.

– Vi kvinnor från CEDEMU-B bidrog till att de bägge, Felipe och Jaime, tog varandra i hand och att den strategiska alliansen mellan arbetarna och bönderna förstärktes. När regeringen ville upprätta en dialog med Felipe Quispe för att bryta blockaden kring La Paz, sa Don Quispe att ”jag förhandlar inte ensam, jag vill ha Jaime Solares med mig”. Det känner vi stor stolthet för.

Men det behövdes en kvinna styra upp situationen, säger hon med ett finurligt ansiktsuttryck.

Konfiskera jorden

När kampformerna mot den isolerade regimen blev allt mer drastiska ökade också antalet dödade. I många hem grät mödrarna över sina fallna män eller söner. Men regimen hade inte lyckats i sitt förebud att skrämma folket.

– Vi var beredda att dö framför stridsvagnarna, vi hade förlorat all rädsla för USA-imperialismen och mördarregimen. Människor från medelklassen anslöt sig och deltog i hungerstrejkerna i många kyrkor. Trots terrorn och våldet omringade vi presidentpalatset under tre dagar och till slut flydde Goni, för ”Bolivia där nere” hade vaknat och var omöjligt att stoppa.

Nu råder ett tillstånd om att ”vänta och se”. Maria säger att folket är medvetna om att Carlos Mesa, den nye presidenten, inte har stort manöverutrymme men att han kan upphäva flera lagar som till exempel antiterroristlagen. Han kan släppa de politiska fångarna som regimen grep under upproret. Den flyende presidenten har lämnat efter sig ett stort antal av gods, mark och företag som Maria anser borde konfiskeras och delas ut till de jordlösa. Hans bankkonton kan konfiskeras och utgöra ekonomiska ersättningar till de anhöriga till de över 80 bolivianer som dödades och 500 skottskadades på order av regimen.

– Den förhatliga privatiseringslagen 21060 och artikel 55 från 1985 talar om att arbetsgivaren har rätt att anställa och avskeda som han har lust. Företagen utnyttjar det hejdlöst och hit kommer varje dag kvinnor som visar fram sitt anställningskontrakt på 60 dagar. Efter tre månader anställs de igen. Det är helt otroligt hur den kvinnliga arbetskraften exploateras och utnyttjas. På detta sätt förlorar de den insparade arbetstiden på ett företag som ger dem rätt till ett avgångsvederlag efter ett antal år (efter tio år blir det en extra månadsbetalning för varje inarbetat år). Dessa artiklar och lagar kan upphävas, i annat fall uppfattar vi det som det inte finns en politisk vilja utan att intresset ligger hos arbetsgivaren. I Bolivia fängslas den fattige som stjäl en höna med tio års fängelse medan bankirerna och ministrarna som stulit miljoner dollar går fritt på Pa Paz’ gator.

Kvinnorepresentation då?

I COB finns det inte en enda kvinna i den nationella styrelsen. Maria säger att CEDEMU-B har talat med Jaime Solares om detta och lagt fram flera förslag för att förändra denna skamliga situation.

– Vi har föreslagit Solares att COB utlyser en nationell konferens för fackligt och politiskt aktiva kvinnor där vi kvinnor kan utse en representation i det högsta organet i COB. Vi hade inför den föregående kongressen talat med lärarkåren, hantverkarna, textil och andra sektorer med mycket kvinnor som medlemmar och försökt att övertyga dem att utse ombud till kongressen. Det lyckades men när dagen för kongressen kom infann de sig inte. Det bekräftar återigen att ”machismon” bland kvinnorna ofta är värre än bland männen, säger Maria med en blandning av desperation och nervöst skratt.

– Det är därför vi säger att CEDEMU-B har en mycket viktig roll att förstärka självkänslan, medvetengöra och inympa kraft i våra kvinnor som är aktiva men som inte tar förtroendeuppdrag.

Social trygghet och hälsovård i Bolivia:

Läkartätheten i Bolivia är 1,3 läkare på 1.000 invånare. Detta kan jämföras med Kuba som år 2002 hade 1 läkare per 167 invånare, eller sex gånger fler, enligt Kubas Hälsovårdsministerium, siffror som bekräftas av WHO. Sverige har tre läkare per tusen invånare.

• I Bolivia registreras den högsta mödradödligheten i Latinamerika, 416 på 100.000 förlossningar. Bara Haiti har fler, 600.
• 41 procent av förlossningarna utförs inte av utbildad arbetskraft.
• Enligt FN:s UNDP var ett av fem bolivianska barn undernärt år 2001. Var fjärde barn hade en för kort längd och fem procent av de nyfödda uppvisar en för låg vikt.
• De olika regeringarna har alla hävdat att de fört en informativ familjeplanering. Trots det var det bara 48 procent av kvinnorna med fast förhållande som använde preventivmedel 1998. Av dessa använde 25 procent moderna preventivmedel medan 22 procent använde traditionella metoder. Orsaken till den låga siffran är att socialförsäkringen inte subventionerar preventivmedel till en befolkning där 71 procent är fattiga, enligt officiella siffror.
• 27-35 procent av mödradödligheten har sin orsak i aborter. Aborter som görs olagligt och i hemlighet uppgick under år 2000 till 30.000-40.000. Enligt Gynekolog- och Obstetriksällskapet i Bolivia är det verkliga antalet cirka 60 döda per 10.000 aborter vilket skulle göra 180-240 per år.
• Kvinnorna som anländer blödande till sjukhuset efter en verkställd abort säger att de ”föll” eller att de ”lyfte något tungt”. Det gemensamma med alla dessa kvinnor är att nästan alla är fattiga, de rika kvinnorna anlitar specialister.
• Blödningar under den första hälften av graviditeten behandlas i den offentliga sjukvården medan kvinnorna på landsbygden sällan kommer in på grund av kulturella faktorer eller förnedrande behandling (de flesta är indiankvinnor).
• Abort i Bolivia bestraffas.
• Trots att 25 procent av kvinnorna avlider i livmoderscancer i åldern 35-64 år, har den offentliga sjukvården inte inkluderat provtagning, trots att det är både billigt och enkelt att utföra.
• 63,7 procent av kvinnorna upplever 65-årsdagen medan endast 57 procent av männen kommer till den gränsen. I Latinamerika är motsvarande siffror 77,5 respektive 64,9 procent.

Dick Emanuelsson

Källor: ECONOTICIAS; “La debilidad del Seguro Básico de Salud” och  "Derechos Reproductivos de la mujer en Bolivia". Informe por la Oficina Jurídica para la Mujer de Cochabamba, presenterad och publicerad av dr. Luisa Cabal del Centro Legal de Derechos Reproductivos y Políticas Públicas (CRLP), med säte i New York. El Instituto Nacional de Estadística (INE), Viceministerio de Género, UNDP (United nations Development Programme)