Lärarförbundet deltog i störtandet av Bolivias president
AV DICK EMANUELSSON
LA PAZ / 2003-11-06 / Den 20 september sköts en lärare och fem ayamaraindianer ihjäl av armétrupper i den historiska staden Warisata. Bolivia gick allt närmare ett folkligt uppror.
Den 29 september proklamerade landsorganisationen COB om generalstrejk. Kraven var att president Gonzalo Sanchez de Lozada skulle avgå och att Bolivias naturgas skulle användas för att industrialisera landet, inte för att exporteras till Kalifornien för urusla priser. I tusentals tågade lärare och elever direkt ut från sina skolor ut på gatorna i El Alto, La Paz, Cochabamba eller gruvdistriktet Oruro. Alliansen mellan lärarna, arbetare och bönder växte sakta fram.
Två veckor senare, i Siles’ enkla kontor i centrala La Paz, är det mer jordnära frågor som kommer på tal. En av dem är arbetstider och löner.
– Just nu håller vi på att utarbeta våra avtalskrav. Bland dem finns löner, ersättningar för transporter och arbetstiden. Staten har vad vi kallar för en ”historisk skuld till lärarna”. Den handlar om att läraren arbetar gratis åtta timmar i månaden som han inte får betalt för.
”Utbildningen är statens viktigaste uppgift”
– Arbetstiderna är ett evigt problem, menar Siles. Grundskoleläraren arbetar fyra dagar i veckan. Lärare som specialiserar sig på mellanskolenivå kan få mellan 72-96 timmar per månad. För dessa timmar för vi betalt och det innebär att vi måste söka efter timmar på andra håll för att överleva. ”Vårt minimikrav är 80 timmar per månad.”
– Av 100 elever stannar 20 barn på vägen. Om de inte har något att äta, om de måste arbeta och har en lång väg till skolan, hur ska vi garantera att de inte lämnar sin utbildning? Länder i Europa anslår varje år miljoner dollar för att bistå utbildningen och de fattiga barnen i Bolivia men vi ser inte att dessa pengar kommer barnen till godo. Vi anser att det är en fars, säger Siles bedrövat.
– För några år sedan var utbildningsanslaget 33 procent av statsbudgeten men nu ligger den på 15 procent. Konsekvensen av detta är att katolska, evangeliska och andra kyrkor har skapat skolor de kallar för ”Fe y Alegría”, tro och glädje. Där tvingas föräldrarna betala 50 bolivianos (50 kr) per månad för att barnen ska kunna studera i en skola där skolledningen också väljer ut lärarna.
Kyrkan och IMF i allians
– Å andra sidan påtvingar Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken oss en rad reformer som i praktiken inte garanterar någon som helst utbildning. Vad vi åser är hur kyrkorna och IMF långsamt är på väg att privatisera skolväsendet i Bolivia eftersom den ekonomiska krisen är på väg att kväva oss.
Vad förväntar sig lärarförbundet av den nya regeringen, som sitter på nåder under 90 dagar av de sociala krafter som störtade president ”Goni”? Porfirio Siles vill ha en debatt och beslut om en helt ny utbildningspolitik, ett slut på fördelningen mellan politikerna av topposterna inom utbildningsväsendet. I annat fall kommer lärarkåren återigen att mobilisera sina 100.000 medlemmar ut på Bolivias gator.
– Vi var beredda på att dö för att störta regimen Goni. Nu har en ännu större enighet smidits för att förändra Bolivia.
Fakta om lärarförbundet och arbetsvillkor i Bolivia:
Lärarförbundet, Confederación de Trabajadores de Educación Urbana de Bolivia (CTEUB) bildades några år efter revolutionen 1952.
- CTEUB har för närvarande 80.000 medlemmar och organiserar endast medlemmar i städerna. Landsbygdens lärare organiseras av ett annat förbund. Men de bägge förbunden framträder med gemensamma krav mot staten.
- Ingångslönen är 400 bolivianos, ungefär lika många svenska kronor. En behörig lärare med högsta lön ligger på 1200-1600 kr.
- Lärarna har tre veckors semester och en ”pedagogisk vila” under vinterhalvåret (juni) som innebär rutinmässiga förberedelser för nästa termin.
- Fortbildning inom den offentliga utbildningen är lika med noll. Den enskilde läraren, trots miserabla löner, finansierar sin egen fortbildning i olika teman.
- De statliga skolorna har oftast tre skift där mellanstadiet inleder 08.00, 1-3 klassen startar på eftermiddagen, 15.00, och kvällsskiftet börjar 19.00 och utgörs av dem som inte avslutat grundskolan (primaria-secundaria).
Utbredd korruption bland lärarna i Bolivia
AV DICK EMANUELSSON
LA PAZ / Valerina Jurado är lärare sedan 15 år på skolan San Simón de Ayachucho, bara ett kvarter från presidentpalatset. Två veckor innan jag anländer till skolan var eleverna nära att tränga in i palatset när tusentals bolivianer krävde att president Gonzalo Sanchez skulle avgå. Den 17 oktober, efter 45 dagars generalstrejk, flydde presidenten Bolivia och flög till USA.
– Vi lärare deltog i massprotesterna och gick ut i både generalstrejken som i protesterna. I februari i år dödades över 30 människor och 230 skadades när militären besköt demonstranterna som protesterade mot en skattehöjning. Detta ägde rum framför presidentpalatset, bara ett kvarter från skolan. I oktober upprepades blodbadet när över 80 bolivianer sköts ihjäl av armésoldaterna.
Hon säger att skattehöjningen, som skulle gälla för alla, skulle ha inneburit att ta ifrån det fattiga barnets sista mål mat. Barnen, arbetarna och poliserna reagerade häftigt mot skattehöjningen som drogs tillbaka.
Bakom protesterna stod ett enigt folk som hade fått nog av korruptionen och fattigdomen som i Bolivia uppgår till 71 procent. Valentinas elever kommer också från de fattigaste kvarteren i centrala La Paz och de ser nyfiket på mig när skoldagen ska börja klockan 8. På schemat står filosofi.
Det är bara 4-5 grader varmt i skolsalen. La Paz ligger på nära 4.000 meters höjd och de första dagarna är en anpassning till höjden med huvudvärk som dock lindrar med ett par koppar koka-te.
Putsar skor innan skolan
Många av Valentinas elever, som är i åldern 10-15 år, både arbetar och studerar. Flera av dem går upp klockan 4 på morgonen och har redan gjort ett första arbetsskift när de börjar skolan. Deras rena men slitna och fransiga skolkläder avslöjar fattigdomen. På eftermiddagen fortsätter de att arbeta för att bidra till familjens överlevnad.
En av dem är Oscar, 11, som putsar från morgonen till kvällen.
– Jag går upp klockan 5 och börjar arbeta 6. Klockan 3 på eftermiddagen går jag till skolan som jag slutar vid halv 7. Då gör jag en ny runda på stan’, säger han hurtfriskt och tillägger att han får ihop en bra slant ibland som också räcker till att köpa chips, hans favoritgodis. För en halv boliviano, 50 öre, putsar han mina skor på ett galant sätt.
Men Valentinas arbetande elever stigmatiseras i pressen. De 900 barnen från Ayacuchoskolan utpekas för att utgöra kriminella ungdomsgäng.
– I stället är de en spegelbild av den sociala och ekonomiska situationen i Bolivia, inget annat, understryker Valentina bestämt. Många av eleverna äter inte frukost och är undernärda, men de är de i hela Bolivia.
Den statliga skolan ger barnen en knapp halvliter mjölk per dag och en brödbit. Det är en nyhet och som en ödets ironi har många barn insjuknat med diarréer och kräkningar när de konsumerat mjölken. Fattigdomen har gått så långt att de inte är vana att dricka mjölk. Därför ser lärarna som en uppgift att vänja barnen att successivt dricka mjölken för att de ska orka med skoldagen.
Lärare mutas för ”godkänt”
Valentina är ordförande för den lokala fackklubben bland skolans 53 lärare. Dessa försöker göra underverk med att skaffa fram läromedel för de fattigaste barnen samtidigt som de vill förbättra sin egen situation. Men det är inte lätt, påpekar Valentina.
Bland lärarna finns det också en utbredd korruption i Bolivia som innebär att de tar emot mutor av föräldrarna för att deras barn ska få godkänt och inte bli kvarsittare.
– I slutet av läsåret är det mycket skolk. Orsaken är att betyget redan är ”köpt”, vilket gör att barnen i stället kan arbeta och bidra till familjens försörjning, säger hon och gör en svepande rörelse i klassrummet, där bara 15 av de 30 barnen som borde vara här är närvarande.
– Vi är tre lärare på skolan som vägrar acceptera dessa mutor. De har naturligtvis sin grund i att lärarna arbetar under slavlöner. Vi gick till skolans rektor och stadens skolinspektörer som inte reagerade på vår anklagelse, säger Valentina med ett uppgivet leende. Därefter vände vi oss till utbildningsministeriet som inte vill stöta sig med fler fiender än vad de redan har.
Religiösa skolor
I Bolivia som i resten av Latinamerika har privatiseringen av utbildningen gått långt. Valentina Jurado blir förbittrad när jag för frågan på tal.
– Det är framför allt katolska skolor som startats där de kräver att föräldrarna till barnet ska vara gifta, annars får det inte plats. Det är en nymoralistisk ideologisk offensiv mot den allmänna skolan. Även andra skolor har startats med mer kommersiella intressen där föräldrarna gör stora ekonomiska uppoffringar för att deras barn ska kunna studera där. Men det är ungefär samma kvalité i undervisningen som i de statliga skolorna eftersom det är samma lärare.
Framtiden?
– Vi befinner oss i en djup kris och det räcker inte med att vi störtade ”Goni” ty det orättfärdiga systemet är intakt. Vi vill bygga ett nytt Bolivia med livet och barnet i centrum. För att barnen ska kunna ta del av utbildningen måste det ekonomiska systemet i grunden förändras. I dag tjänar de bara ett fåtal.
No hay comentarios:
Publicar un comentario