Exklusiv intervju (1) med Felipe Quispe: ”Förena indianfolkens wiplafana med proletariatets röda fana” [1-2]

Exklusiv intervju (1) med Felipe Quispe, ledare under upproret i oktober:

”Förena indianfolkens wiplafana med proletariatets röda fana”

Av Dick Emanuelsson

LA PAZ / 2003-11-01 / Innan revolutionen 1952, hade indianen eller bonden inte ens rätt till utbildning. På högplatån, och framför allt i aymaraindianernas historiska stad Warisata, styrde storgods- och markägarna med järnhand och såg varje försök att utbilda indianer och bönder som en provokation.

Därför bildades underjordiska skolor för indianerna i Warisata som växte kraftigt. Det är denna rasism och klassmisstänksamhet som försatt alla utvecklingsmöjligheter för indianbefolkningen i strykläge. Men nu menar Felipe Quispe att det är dags att betala tillbaka skulden till hans folk.

Men vilket slags nytt Bolivia är det som Quispe vill skapa och som orsakat oro bland den bolivianska oligarkin och förlöjligande kommentarer av utländska reportrar, bland dem en rad svenska och norska.

– Vi vill skapa ett oberoende samhälle, en självständighet med rätt att regera oss själva. Därför vill vi deklarera ”Republiken Kollasuyo”. Bolivia som republik duger inte längre.

I denna nya republik ska i första hand indianfolket aymara ingå. Det finns områden i södra Peru och norra Chile men även upp till Ecuador och delar av södra Colombia med aymarabefolkning. Denna nya statsbildning skulle skapa både oro och gränskonflikter men det oroar inte Felipe Quispe som mer ser till de gemensamma intressen som indianfolken i denna del av Latinamerika historiskt bär vidare.

Intervju (på spanska) i ljud:
https://app.box.com/s/zalcwh4ghaitu11vewrzu3tooot376za

USA och Vargas Llosa rasar mot ursprungsbefolkningen

För USA och dess utrikespolitiska strateger är Quispes förslag en bekräftelse på deras farhågor om att indianfolken i de andinska länderna är i rörelse, vilket också ”utnyttjas av dem som ser sig som fiender till USA”. Den peruanske författaren Mario Vargas Llosa öser galla över indianer i allmänhet men de bolivianska och ecuadorianska i synnerhet som han anklagar för att vara nypopulister. I Bolivia har dock Quispe än så lände inte särskilt stort stöd för denna ide som skulle vara en ”förening av indianfolkens wiplafana med proletariatets röda fana”, som Quispe säger.

Men hur få ett folkligt stöd för denna ide, undrar jag, vilka är de allierade?

– I första hand är det indianfolken i Bolivia. Aymaraindianerna är förtruppen i denna kamp. Vår uppgift är att medvetengöra de andra folken, att genomför det ideologiska och politiska arbetet, förbereda och organisera dessa människor, bara så kan vi ha framgång. I anat fall kommer vi att förbli i nuvarande situation.

Felipe Quispe var grundare av gerillarörelsen Ejercito Guerrillero Tupac Katari, EGTK där senare också Alvaro Garcia Linera ingick. Han blev Evo Morales´ vicepresident vid valet 2005.

Från gerillaledare till parlamentariker

Felipe Quispe anslöt sig till den underjordiska rörelsen 1978. Han och dåtidens ungdomar ansåg att kampen inte bara kunde föras med valsedeln. Genom att markera valsedeln skulle folket inte komma till presidentpalatset, understryker han.

– De historiska erfarenheterna visade också att de väpnade styrkorna aldrig skulle respektera en folklig seger. Armén följer den nordamerikanska imperialismens order och har dränkt landet i blod efter många massakrer på folket.

– Inför dessa perspektiv bildade vi EGTK, Ejercito Guerrillero Tupac Katari, (Gerillaarmén Tupac Katari, uppkallad efter en indiansk befrielsehjälte i kampen mot spanjorerna). Tanken var att en ung, väpnad, entusiastisk förtrupp skulle kunna väcka folket och störta regimen. Men så blev det inte. Vi inringades, tillfångatogs och fängslades i flera år, säger Quispe.

I fem år, från 1992-1997, satt Felipe Quispe fängslad.1998 valdes han av medlemmarna i CSUCTB, Bolivias främsta fackliga bondeorganisation, till ordförande.

Väpnat motstånd och Che

Han återkommer till sin kritik av Evo Morales som han betraktar som en pacifist eftersom Morales och MAS bara vill använda hungerstrejk eller fredliga marscher som kampmedel medan de i praktiken under den senaste konflikten in i det längsta avstod från att delta i vägblockader mot regimen Gonzalo Sanchez de Lozada.

– Det är inte framgångsmetoden, för i det här landet måste vi klämma åt de ekonomiska sektorerna, kapitalisterna och imperialisterna. I den kampen ingår även det väpnade motståndet så som skedde i Warisata. Därför tvingades vi att kasta ut en grupp under inflytande av Evo Morales inom CSUCTB. år 2000 offentliggjordes bildandet av en ny seriös grupp byggd på basis av massorna. Men vi glömmer inte att utan ett väpnat motstånd har inte kampen framgång för den måste konsolideras. Makten kommer ur gevärspipan, som Mao helt riktigt sa, även om jag inte är maoist.

Hur ser då denne indian- och bondeledare på den gerilla som 1966-67 framträdde med Che Guevara i spetsen, undrar jag. Han förändrar inte en min utan säger bara att Che skulle ha gett dagens ”vänstermänniskor”, som klär sig i Chetröjor utan att avlossa ett enda skott, en spark i bakdelen om han hade hört eller sett dem.

– Han skrev i sin dagbok från Bolivia att Bolivias vänster är ett svin. Che misstog sig inte. Tyvärr fick ungdomen från den tiden inte möjlighet till att kontakta Che på grund av inringningen och det topografiska landskapet. Om samma politiska arbete hade genomförts då som vi har gjort nu, hade Che aldrig stupat och gerillan segrat.

Självfinansierade

I den sista intervjun som ”Goni” gav, ironiskt nog med CNN, anklagade han den colombianska gerillan för att ligga bakom både träning som finansiering av den bolivianska upprorsrörelsen. USA och dess ambassadör i La Paz stödde sin lokale representant nästan till slutet.

– Det var en slaktare som besegrades av sitt eget folk. Om vi skulle ha haft den träning han påstår att vi har fått, om vi skulle ha haft vapen, så är jag säker på att vi just nu skulle du ha genomfört denna intervju i presidentpalatset eller något ministerium, men inte utanför palatset. Med stenar eller påkar kan vi inte erövra makten. Då förlorar vi bara värdefulla liv.

– Våra organisationer är autonoma och är inte beroende av andra länder, inte ens av andra revolutionära organisationer. Men vi respekterar dem som befinner sig i den väpnade kampen. Vi är självfinansierade via våra bosättningar och byar och det är genom dessa som vi har störtat regimen.