Jordlösa i Bolivia ockuperar presidentfamiljens gods

AV DICK EMANUELSSON

Armésoldaterna avväpnades av bönderna under upproret i Bolivia.

En våg av jord- och godsockupationer sveper över Bolivia. De jordlösa bönderna, organiserade i MST (Movimiento Sin Tierra) kräver att jord som fråntagits dem av de tidigare regeringarna, många av dessa militärdiktaturer, lämnas tillbaka till bönderna. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har besökt Hacienda La Collana, ett gods med 1830 hektar och 180 mjölkkor som ockuperades av 300 bönder den 30 juni och 18 oktober. Haciendan ägs formellt av en 22-årig fotomodell, systerdotter till den störtade president Gonzalo Sanchez de Lozadas fru.

*  *  *

PROVINSEN AROMA, LA PAZREGIONEN / 2003-11-05 / Synen och lukten är outhärdlig. Skelett eller nästan intakta döda kroppar av mjölkkor ligger som på rad bredvid den uttorkade flodbädden. I horisonten syns snön på Andernas toppar och solen lyser upp hela högplatån på 4.000 meters höjd. Det ger ett fridfullt och enormt vackert intryck. Om det inte vore för ”begravningsplatsen” och de 12-15 korna.

– Korna var sjuka och skulle dö. Doña Pancarita ville sälja köttet till oss för samma pris som hos slaktaren men vi sa nej. Inte för det priset och för sjuka kor där det visserligen går att rädda delar av köttet som kan torkas. Så i stället lät hon korna självdö här vid floden.

Det säger Roberto Tambo, lantarbetare på haciendan La Collana sedan 1975. Han var den ende av åtta lantarbetare som stannade kvar när 300 fattiga bönder ockuperade haciendan i La Pazregionen. Formellt ägs markerna av Pancarita Iturralde, systerdotter till den störtade president ”Gonis” fru den 17 oktober 2003.

Himmelsvid förändring

Det han berättar är historian om mänsklig förnedring där korna levde under bättre förhållanden än godsets anställda.

– Här var inget vidare, vi sov i byggnader där råttorna sprang omkring bland sängarna på nätterna. Vår arbetsdag började klockan 6 och slutade oftast 22.00, alla dagar i veckan. Vi tjänade 30 bolivianos (cirka 30 kronor) per dag men trots det har vi inte fått lön sedan den 5 maj månad till 7 oktober. När MST tog över reglerades arbetsdagen till åtta timmar med en dag ledigt i veckan. Det är en himmelsvid förändring, säger den nöjde lantarbetaren.

Han pekar på de fyra traktorerna som står uppställda och som behöver repareras. Slåttermaskiner, skördetröskor och andra maskiner behöver också repareras. Den 22-åriga fotomodellen, som övernattade en gång på godset, har minimal kunskap av lantbruksarbete och ännu mindre intresse av att sköta de nära 2.000 hektaren som militärdiktatorn Hugo Banzer skänkte hennes far i början av 1970-talet.

”Tjuvar och okunnigt folk”

Dagen hade börjat klockan 7. Platsen var Canal 2, en av Bolivias största TV-kanaler. Jag gjorde de två aymaraindianerna Gabriel Pinto, nationell ledare i MST och Herminia Mamani, ledare för bönderna i länet La Paz, sällskap till studion. Plötsligt dyker det upp en ung yppig skönhet med vit hud och blå ögon som snabbt slank in i studion men som efter två minuter rusar ut med ett vredgat ansiktsuttryck.

Pancarita Iturralde ville inte debattera med de ockuperande böndernas representanter. Även Gabriel och Herminia hade varit ovetande om journalisternas ”fälla”, men hade inget att dölja. I stället valde den unga godsägarrinnan svara på frågorna via sin mobiltelefon. Bönderna kallade hon för ”tjuvar och okunnigt folk som inte tar ansvar för de 30 anställda lantarbetarna med familjer och korna som dör på grund av ockupationen”.

Några timmar senare går vi omkring bland förödelsen på haciendan. Det har gått två veckor sedan bönder, indianer, fackföreningar, studenter, kort sagt, hela det bolivianska folket har genomfört sitt uppror och störtat ”El Gringo”. Så kallades president Gonzalo Lozada för sitt bedrövliga spanska uttal, ett resultat efter att ha levt halva sitt liv i USA¹).

Gabriel Pinto och Herminia Mamani föddes på dessa marker och såg hur de rycktes ifrån deras farföräldrar. Inte ens kyrkogården, som ligger inne på La Collana, fick de besöka för att hedra sina döda. När vi går förbi platsen har gravstenarna och platsen förfallit och det är med vrede i rösten som Herminia förbannar godsägarna.

– Pancarita Iturralde säger att haciendan är ett arv från hennes farfar men var finns kroppen av hennes döde farfar begraven?

– Här vilar våra förfäders kroppar och själar, tillägger Gabriel²). Där, säger han och pekar på en sten, ligger Lucho Pinto Mamani, min farfar och där ligger min svärfar. Men ser du någon gravsten för den 22-åriga fotomodellens anhöriga här? Nej, här vilar inte någon av dem

Svarade med dynamit

Den 29 juni genomfördes den första fredliga ockupationen av haciendan. Omedelbart anlände arméstyrkor för att avhysa de 300 bönderna som lämnade ägorna. Men den 18 oktober, dagen efter att Goni hade störtats omringade bönderna godset igen och ”avlägsnade”, som Gabriel säger med ett finurligt leende, 22 poliser som administrerade godset på uppdrag av den 22-åriga fotomodellen.

– Vi uppmanade dem att lämna haciendan utan att ställa till problem, vilket de accepterade. Men när de lämnade La Collana sköt de med tårgas och gummikulor mot oss. Vi besvarade med dynamit och då försvann de snabbt, säger Pinto med ett nytt leende.

– Nu administrerar vi egendomen tillsammans med en grupp agronomer och ingenjörer och vi har ökat mjölkproduktionen från 400 till 600 liter per dag, tillägger han med stolthet i rösten.

Protesterna inleddes försiktigt den 2 september med hungerstrejker och andra mindre manifestationer. Men den 17 september sköts sex aymaraindianer ihjäl av armén i staden Warisata och det blev inledningen på upproret som exakt en månad senare slutade med att Goni flydde i en helikopter till Santa Cruz där han tog ett flyg till USA.

Gabriel Pinto och Herminia Mamani deltog som alla andra bönder och indianer i hungerstrejker och den vägblockad och generalstrejk som landsorganisationen COB utlyste i slutet av september. I samhället Collana upprättades också en vägblockad.

Avväpnade soldaterna

– Vid en fredlig vägblockad utan stenar som vi hade upprättat på vägen mellan gruvcentret Oruro och huvudstaden La Paz anlände armén med 20 uniformerade som började beskjuta oss. Folk blev förbannade och avväpnade soldaterna på sina AK-gevär. 300 soldater anlände som förstärkning som misshandlade oss och trängde in i hemmen. I upproret dödades i hela Bolivia över 80 bröder och två kamrater från La Collana fängslades och fördes till La Paz. Men gevären har vi inte lämnat tillbaka för vi litar inte heller på den nye presidenten.

Herminia Mamani blir nästan vit i det rödbruna ansiktet, bränt av solen som ”hugger” på denna höjd, när jag frågar henne om hon har träffat Pancari Iturralde.

– Hon borde göra Goni sällskap och flyga till USA. Hon har stulit marken från våra förfäder och titta hur hon har lämnat döda eller magra kor och marker efter sig! Hon vet inte ens hur man mjölkar. Vi befinner oss nu på vårt område, det är vi indianer, bönder som är rättmätiga ägare till markerna som våra förfäder blev bortförda från.

Hon menar att korna måste man behandla som sina egna barn. Men den 22-åriga Iturralde var mer intresserad av att tjäna pengar, understryker Mamani.

Krav att staten tar över

De 300 bönderna i Hacienda Collana överlever knappt på en liten torr åkerareal där lamadjur eller enstaka en mjölkko utgör inkomster eller föda. Nu ser utsikterna helt annorlunda ut och entusiasmen är gränslös, menar de bägge bondeledarna.

– Vi är 300 bönder och har försökt överleva på 30 hektar. Familjerna uppgår till 7-8 barn och därför räcker inte arealen till att föda alla. Men så ser situationen ut i hela Bolivia.

Bönderna har valt ett administrativt råd och har teknisk och agronom hjälp för att skapa ett mönsterjordbruk med välmående boskap. Men de juridiska problemen återstår och MST är oroade över de nya signalerna om att regeringen Carlos Mesa inte har förändrat sin inställning till frågan om en genomgripande jordreform.

– Vi har förhandlat under två villkor med representanter för Jordreformsinstitutet INRA; att bönderna administrerar jorden och regeringen övervakar hela projektet. Men frågan om jorden, där finns det ingen vapenvila. Vi kräver att staten formellt tar över marken, antingen via en konfiskering eller expropriering. För att möjliggöra detta har vi tillfälligt lämnat haciendan för att INRA:s ingenjörer och tekniker i lugn och ro kan göra en värdering och uppskattning av tillståndet för haciendan.

Kidnappades och torterades av säkerhetsagenter

Men Gabriel är mycket skeptisk mot INRA:s nuvarande direktör som han anser motarbetar varje försök att lösa jordtvister. Därför måste han bort från sin post. ”Det räcker inte bara med den blodbesudlade president Goni, han lämnade efter sig sitt folk på många poster, personer som alltid har försvarat godsägarväldet”, tillägger Gabriel Pinto allvarligt.

– Efter att jag hade förhandlat på INRA med den föregående regeringen, greps jag på gatan av tre personer som försökte dra in mig i en taxi. Men eftersom jag är ganska stark behövde de ytterligare två personer för att praktiskt taget kidnappa mig. Men det var inga vanliga kidnappare utan säkerhetsagenter från inrikesministeriet. De slog och torterade mig i taxin oh jag trodde att min sista stund var kommen. Lyckligtvis fördes jag till åklagarämbetet men det är en illustration på hur de jordlösa behandlas i Bolivia.

Nyheten om gripandet av Gabriel spreds som en löpeld över hela La Paz. Efter tio minuter fanns en stor folkmassa från COB, landets LO, MST och andra utanför åklagarens kontor som krävde att den storväxte lantarbetaren skulle släppas omedelbart.

– Gabriel, sa åklagaren, om jag släpper dig tar du då med folkmassan härifrån?

– Visst, svarade jag, inga problem. Men dialogen med INRA och regeringen Goni bröts vid det tillfället. Men illustrerade den rent fascistiska inställningen från president Goni till folkets mest trängande behov. De hade den ekonomiska, politiska och militära makten och trodde att de kunde göra vad de ville. Men de misstog sig.

Ihåliga jordreformer

De föregående regeringarna genomförde vad de kallade för ”jordreformer” men som bönderna kallar för ett spektakel. Gabriel Pinto ger exempel från La Collana:

– Här finns det 1.830 hektar av den bördigaste mark man kan tänka sig. Slätt och lättarbetat. Våra föräldrar rensade denna jord från tusentals sten. Min farfar fick tio hektar betesmark och tio hektar jord. Min farfar fick tre barn och bland dessa styckades det upp sex hektar till var och en. Min far fick sex hektar men också tolv barn, sex flickor och sex pojkar. Vad ska de leva på, ett halvt hektar? Jag har sex barn, vad ska min familj leva på?

– Detta bekräftar att vi är jordlösa ty de små jordplättarna är dessutom belägna uppe i bergen där jorden är av mycket dålig kvalité. Därför menar vi att lagarna är på de rikas sida, på oligarkins sida.

Vi har kommit fram till den stora vattendammen, ett verk på 200x100 meter av Gabriels och Herminias farföräldrar. Naturen är otroligt vacker. En kvinna tvättar kläderna och bakom henne finns ett 50-tal får som betar. För Gabriel och hans föräldrar är vattnet en kollektiv livskälla som alla har rätt till. Men när La Collana togs över i mitten av 70-talet av familjen Iturralde, utestängde man bönderna från rätten till vattnet. Får sköts av godsägarna om han såg dem nere vid lagunen.

Ingen bevattning

När de 300 bönderna återtog de 1.830 hektaren den 18 oktober inleddes omedelbart arbetet med att rensa upp vattenkanalerna som var helt tilltäppta vilket försämrade vattnets kvalité. Vattnet stod praktiskt taget still. Det var i sista stund, för korna hade knappt något bete eftersom deras betesmarker hade torkat i brist på vatten.

Roberto Tambo säger, när jag frågar honom varför varken vattenpumparna för de stora bördiga fälten som vattenkanalerna från vattendammen inte fungerade, att de åtta lantarbetarna inte hade tid, trots att de arbetade 14-16 timmar per dag. Nu visar MST-ledaren hur bevattningsrören som pumpar ut och sprider vattnet över de torra fälten återigen är i gång. Men på morgonen hade den unga ägarinnan anklagat bönderna för att missköta godset. Den förre ägarens agerande var rent kriminellt mot djuren. Men nu fungerar nästan allt, tillägger Gabriel.

Vid dammen ser vi också en död anka.

– De stackars poliserna som administrerade La Collana hade inte ens mat utan tvingades jaga och döda djur för att inte svälta ihjäl. Presidenten var mer mån om att hans släktingars marker inte ”invaderades” av de forna ägarna än att hans uniformerade inte svalt ihjäl.

I dammen simmar nu många ankor i fred. Gabriel säger att bönderna planerar att inplantera trucha, den läckra forellfisken som trivs på högplatån.

Betalda lönnmördare

– Vi bevakar området för när som helst kan ’Los Sicarios’, betalda lönnmördare, dyka upp. Militären kommer inte tillbaka men vi vet att de godsägarna kan komma tillbaka med sina mördare. Därför är vi på vår vakt, dygnet runt. Vapnen som vi erövrade kan då komma till användning, säger MST-ledaren och brister ut i ett gapskratt.

 

La Collana, en bakgrund

Hur var det möjligt att den unga Pancarita Iturralde blev formell ägare av La Hacienda la Collana?

1971 genomförde general Hugo Banzer Suárez en blodig militärkupp i Bolivia. Bondeledarna från La Collana greps, fängslades och flera av dem tvingades i exil.

Det ryktas om att Jorge Rodriguez Valanza var styvson till Gonzalo Iturralde, gift med systern till president ”Gonis” fru. Valanza var chilensk medborgare.

Gonzalo Iturralde var avskydd av både bönderna i området som av sina egna lantarbetare. Haciendans förman utrustades med vapen för att döda bönder eller djur som tog sig in på godsets område nattetid. Men förmannen, indignerad över Iturraldes behandling och uppförande och sköt i stället sin chef 1984. Sedan dess sitter förmannen fängslad i La Paz.

D.E.

 

De Jordlösa, en bakgrund:

¹). ”Goni”, som han också kallas, var planeringsminister i mitten av 1980-talet då hela den statliga gruvsektorn och andra samhällsområden privatiserades, såldes eller helt enkelt stängdes. Goni tog på ett tvivelaktigt sätt över flera av de räntabla gruvorna men också stora landområden som i dag är i blickfånget för de jordlösa bönderna. När han ville säljs ut de enorma reserverna av naturgas till USA-bolag för en spottstyver blev det för mycket för det plågade och fattiga Bolivia.

²). När en aymaraindian avlider anländer alla, anhöriga som vänner, för att hedra dem. Stearinljus tänds och kokablad läggs över den döde. Man ber till Pachamama, Moder Jord och efter två dagar begravs den döde. Under ett år sörjs den döde och regelbundna mässor i en blandning av katolicism och Inkareligion genomförs efter en, tre, sex och tolv månader. Efter ett år gör man bakverk som med fantasifulla figurer som ser ut som sagan om Tant Brun och hennes systrar, frukter, kokablad, cigaretter och brännvin som ska få den dödes själ att leva upp i en smärre feststämning. Då är också sorgetiden slut.

³). Bönderna på högplatån i regionen La Paz är nästan alla aymaraindianer, den största indiangruppen i Bolivia . I hela landet är de över två miljoner av sammanlagt åtta miljoner invånare. I hela landet finns det sammanlagt 37 etniska och andra minoriteter där qechuaindianerna är den näst största gruppen.

⁴). MST är en ung organisation, bara tre år. Gabriel är nationell ledare medan Herminia är ordförande i den viktiga La Pazregionen, epicentret i kampen mot den störtade Goniregimen. De understryker vikten av organisation och att utan den hade de inte lyckats genomföra återerövringen av sina marker. Sedan den 18 oktober har ockupation av marker, gods och haciendor accelererat märkbart.

 

Sju procent av jordägarna äger 87 procent av jorden

LA PAZ / 031108 / I över ett halvt sekel har de olika regeringarna talat och beslutat om jordreformer. Men utvecklingen har i stället gått mot stora improduktiva gods som kontrollerar 87 procent av jorden.

”Jorden är inte under kontroll av bönderna utan hos bankirer, företagsledare, militärer eller anhöriga till höga tjänstemän från militärdiktaturerna”.

Så skrev Econoticas, en alternativ nyhetsbyrå i Bolivia och citerade bland annat jordburksministeriets egen statistik.

Denna visar att i de östra delarna av landet, i regionen Santa Cruz, existerar enorma improduktiva storgods i händerna på bedrägliga uppköpare av jord. I de västra delarna av Bolivia, kring provinsen La Paz på högplatån eller i dalarna kring landets tredje största stad, Cochabamba, skriker bokstavligen bönderna efter en jordlott för att komma ur misären.

Jordspekulanter

En röd tråd i ägarstrukturen av jorden i Bolivia är att den har starka band med den politiska och ekonomiska makten. Enligt jordbruksministeriet kan följande utläsas:

• 87 procent av jorden, som utgör 28 miljoner hektar, är i händerna på endast sju procent av jord- och markägare.
• Bönderna förfogar bara över fyra miljoner hektar eller 13 procent av jorden.
• Inofficiellt beräknas att det finns en miljon bönder som lever på s.k. minifundos, en liten jordplätt medan 250.000 är jordlösa.

Enligt jordbruksexperten Miguel Urioste skänkte de olika militärdiktaturerna miljoner hektar jord till myndighetspersoner och anhöriga i de regioner med en mycket bördig mark. ”När nya vägar har byggts har dessa marker uppvärderats dramatiskt, så mycket som till 40 miljoner dollar.”

Försvarsministerns ägor ockuperade

Efter att regimen Gonzalo Sánchez de Lozada störtades har jordockupationerna accelererat i La Pazregionen och i Cochabamba, där bonderörelsen är välorganiserad, till skillnad från godsägarnas centrum i Santa Cruz.

I samhället Sacaba i Cochabambaregionen ockuperade bönderna från de Jordlösas rörelse, MST, den förre försvarsministern Carlos Sánchez Berzaíns ägor. Armén anlände och besköt ockupanterna och skadade sex av dessa. Det är samme Berzaín som är ansvarig för blodbaden i september-oktober där över 80 bolivianer dödades och 400 skottskadades.

Bönderna lämnade frivilligt denne f.d. ministers ägor men gav den nye presidenten 48 timmar på att skapa en fredlig lösning.

Det största partiet i Bolivia, lett av den förre kokaledaren Evo Morales har varnat president Carlos Mesa och uppmanar honom att expropriera ”de ägor som har ett tvivelaktigt förflutet. Om vi talar om Sánchez Berzaín så handlar det om ägor som är resultat av knarkhandel. Om regeringen vill undvika fler jordockupationer bör den börja expropriera”.

Alla reformer blockeras

Men utsikterna att så ska ske eller att en genomgripande jordreform ska genomföras, är små, anser Miguel Urioste. Han pekar på det starka motståndet från storgodsägarna, agroindustrin i öster som dessutom har en av sina representanter som ny jordbruksminister.

Från de tidigare regeringarna har varje försök blockerats mot varje initiativ som haft som ambition att bryta den starka ägarkoncentrationen av jorden i Bolivia.

Dick Emanuelsson