Gaskrigets offer i El Alto: Sofia var tre dagar när hennes pappa dödades av armé

 

Gaskrigets offer i El Alto

AV DICK EMANUELSSON

• Sofia var tre dagar när hennes pappa dödades av utsända armésoldater i El Alto.

EL ALTO / 2003-11-01 / Bolivias vice justitieminister orkade inte mer. Han satte sig på en trottoarkant och börja gråta hejdlöst. Carlos Alarcón hade just hört vittnesmålen från de anhöriga till de mer än 30 mördade invånarna i staden El Alto. Ett av dessa var José Macia Quispe, 30, nybliven pappa till en liten söt bebis i den aymarindianska familjen, tre dagar innan sin död.

Orden som drunknar i gråten hos Paulina Apace hörs plötsligt med ett eko i den lilla enkla och tomma kyrkan i stadsdelen Villa Ingenio. Bara några meter från oss låg José och tio andra döda kroppar uppradade söndagen den 12 oktober. Fortfarande finns det blod, trots att man försökt tvätta bort det, på den lilla estraden varifrån fader Wilson Soria brukar hålla mässa. Josés och de andra offrens blod, offer i det som i Bolivia går under benämningen ”Kriget om gasen”, är som en påminnelse för församlingsborna om hur en brutal regim är beredd att mörda sina egna landsmän för att tillfredsställa de utländska storbolagen.

Paulina och hennes mamma är nu helt blottställda, ingen kan försörja dem och de fem barnen som den 12 oktober blev föräldralösa när armén intog Villa Ingenio och spred död och förintelse bland de 800.000 fattiga invånarna i El Alto. När de väpnade styrkorna drog sig tillbaka lämnade de efter sig 28 döda och ett 100-tal skottskadade varav åtta avled dagen efter.

Grannsolidaritet räddningen

– Det hördes en våldsam skottlossning och vi stängde in oss i våra hus. Efter några timmar kom personer och meddelade oss att José återfanns i kapellet, död. Vad ska jag göra? Jag har fem barn, säger hon och brister ut igen i gråt. Jag har inga pengar, jag har absolut ingenting!

Concepción Mamani är kvinnoledare i Villa Ingenio och kan inte hålla tillbaka tårarna när hon Paulina, trots att det gått två veckor efter massakern. Det som har hållit Paulina och hennes fem barn i livet är grannarnas solidaritet.

Villa Ingenio var den stadsdel som drabbades värst av den statliga terrorn, utlyst av ”El Gringo”, president Sanchez de Lozada. Paulina mamma fortsätter berättelsen:

– ”Jag har fem barn, skjut inte”! ropade José till militärerna. Men de sköt urskillningslöst, rakt in i bröstet på min måg, säger aymaraindianskan med nio barn och kan inte kontrollera sig utan faller också ut i en hejdlös gråt. Jag känner att jag själv är nära att förlora fattningen och känner att i ögonen är tårarna är på väg.

Blodbad i februari

El Alto var epicentret för kampen under 45 dagar mot Goniregimen. Denna trodde att den med vapenmakt kunde kuva bolivianerna som han hade gjort i februari. Då genomfördes en skattehöjning på tolv procent för alla som orsakade ett ramaskri. Till och med de dåligt avlönade poliserna reste sig och var nära att inta presidentpalatset. Goni beordrade eld mot de tusentals demonstranterna och efter att gevärspiporna tystnat låg där 32 människor utan liv medan 230 hade skottskadats. Protesterna i landet lade sig för tillfället men Goni tvingades dra tillbaka sin skattehöjning.

Den 2 september inleddes en hungerstrejk i protest mot att regimen ville exportera gas till Kalifornien, via en chilensk hamn. Företagen som var kontrakterade var i första hand USA-bolag men även Shell, spanska Repsol och brittiska BP var huvudintressenterna. För ett skamlöst pris skulle de tjäna miljarder dollar på den bolivianska naturgasen men lämna den klassiska misären bakom sig som de gjort med Bolivias naturresurser som tenn och andra mineraler.

Vägblockader som svar på massaker

Felipe Quispe och andra bonde- och vänsterledare befann sig i hungerstrejk och skulle inleda en dialog med regimen då denna svarade med att massakrera protesterade indianer, bönder och lärare i staden Warisata den 20 september. Quispe vägrade infinna sig till en ”dialog med en mördare”, som han kallade presidenten.

Den förkrossande majoriteten av människorna i El Alto är före detta gruvarbetare, quechua och aymaraindianer och ansåg måttet rågar. De inledde vägblockader som svar på massakern i den indianska staden Warisata, som krävde sex människoliv och ett 20-tal skadade. Goni trodde att med massakrer kunde han kuva människorna. Men för varje nytt offer anslöt sig allt fler människor till protesterna och blockaderna.

Trots att invånarna i El Alto är bland Bolivias fattigaste, är solidariteten och den politiska medvetenheten bland landets högsta. När gruvarbetarna från Oruro-regionen i början av oktober marscherade mot huvudstaden La Paz för att ”lyfta ut El Gringo från presidentpalatset”, utspisades de i El Alto av människorna.

Privatiseringsdekret 21060

Dessa hade i tusentals avskedats 1985 av Gonis privatiseringsdekret 21060, som stängde eller privatiserade många gruvor i Bolivia. Vid den tidpunkten var Goni ”planeringsminister”. Tiotusentals gruvarbetare blev arbetslösa och många tvingades bosätta sig i El Alto. Därför var det naturligt och självklart att utspisa de marscherande gruvarbetarna som var på väg för att störta den president som gjort massor av människor i El Alto arbetslösa.

Med dynamit försvarade de 2.500 gruvarbetarna, som tack för mat och logi, de 800.000 invånarna i El Alto mot militärens attacker som pågick under flera veckor i El Alto. Därefter fortsatte de marschen nedför de branta sluttningarna mot La Paz, 500 meter längre ned. Sedan var ”Slaktarens”, som han kallades av invånarna i El Alto, dagar räknade.

El Alto förvandlades under de 45 dagarna till ett ”Revolutionens centrum”. Alla infartsvägar till miljonstaden La Paz går förbi El Alto. Den som kontrollerar El Alto kontrollerar också La Paz. I La Paz fanns inga som helst förnödenheter eftersom blockaderna stod emot i El Alto.

Varför skyddar USA ”Goni”?

Paulina och de andra anhöriga till offren befinner sig nu i slutet av november i hungerstrejk utanför presidentpalatset. Vicepresident Carlos Mesa, som avgick fyra dagar innan Goni lämnade Bolivia för USA, har lovat att betala 50.000 bolivianos, ungefär lika många svenska kronor, till varje offer för den statliga terrorismen.

Men det förslår inte långt. De anhöriga har krävt 120.000 kronor och att staten garanterar att de föräldralösa barnen får en fri skolgång och ekonomisk ersättning som gör att de kan leva fram till 18 års ålder. Men den nya regimen tvekar och bäddar för nya protester.

De anhöriga har också krävt att den flyende presidenten ska deporteras tillbaka till Bolivia av USA och ställas inför rätta för folkmord. Hans försvars- och inrikesminister är också ansvariga för massmorden men varken generalerna eller de avsatta ministrarna har ens kallats till förhör. Militären är helt intakt.

Vems mänskliga rättigheter?

Lilla Sofia har vaknat av gråtattackerna och hennes skrik är ett skrik efter mat. Men kommer hon att få den mat och trygghet som hon hade innan den 12 oktober, även om hon i El Alto föddes till de fattigaste förhållandena man kan tänka sig?

Vems intressen besvarar Carlos Mesa, Internationella Valutafondens krav på återbetalningar av de 4,6 miljarder dollar i utlandsskuld eller lilla Sofias mänskliga rätt till liv?

Var det kanske det som vice justitieministern funderade på när han brast ut i gråt, fyra dagar senare när han hörde Paulinas och de andra anhöriga till offren för Kriget om gasen i Bolivia?