Den unge aymaraindianen som ledde bönderna mot ”El Gringo”

Den unge aymaraindianen som ledde bönderna mot ”El Gringo”, president Lozada

– Bolivias regering är bara en nickedocka för USA

• Tillsammans med Roberto de la Cruz, ordförande för det regionala LO-distriktet i den strategiskt belägna staden El Alto, var Rufo Calle högplatåns ledare för bönderna.

• Dessa blockerade infarterna till huvudstaden La Paz under tre veckor hade brist på allting och till slut tvingade president Gonzalo Sanchez de Lozada att fly.

• Alliansen arbetare/bönder fick i Bolivia sitt tydligaste uttryck.

Bönderna är organiserade i det starka bondefacket i La Pazprovinsen och under de våldsamma dagarna i oktober gick de ner för sluttningarna och inledde, som tusentals andra bönder i regionen, marschen mot La Paz för att kasta ut ”El Gringo”, president Gonzalo Sanchez de Lozada.

Bönderna omringade huvudstaden och sakta men säkert ströp de all införsel av förnödenheter till den miljonhövdade befolkningen i La Paz. I spetsen för böndernas protester stod den blott 33-årige Rufo Calle.

Intervju på spanska (audio):
https://app.box.com/s/bkpsx3uobtgiu4bcg1l9ldwzzw0ta1jl

Ayamaraindianen Rufo är älskad av bönderna för han stod emot alla påtryckningar från makten. Ett tålamod som utmärker bönderna kallar stadsborna här för ”sävlighet”. Men det är en mänsklig egenskap att med intelligens analysera situationen för att så kunna besegra motparten.

1979 bildades La Federacion Unica de Trabajadores Departamental de La Paz Tupac Katari. Den ingår som en av nio länsavdelningar med 20 provinser i den nationella bondeorganisationen CSUTCB, som leds av Felipe Quispe.

Rufo Calle börjar räkna upp all de uppgifter som organisationen har ställt som byggandet av bondemarknader, infrastruktur så att böndernas varor lättare ska kunna komma till marknaden, skatter men även det livsviktiga vattnet som finns i skyddade platser.

Men när regeringen 1997 presenterade lagförslaget om naturgasen analyserade bönderna i Las Paz förslaget och beslöt att sakta bygga upp motståndet mot en utförsäljning av gasen till en spottstyver.

– Bolivia är som en ost, som delas av åtta miljoner personer varav 95 procent utgörs av indiansk ursprungsbefolkning av Pachamama, Moder Jord. Men av denna jord ligger 75 procent i händerna på de stora land- och boskapsägarna, latifundistas eller så kallade privata företagare. Här finns också ministrar, den politiska och ekonomiska eliten där en av dessa är den störtade presidenten. Bönderna har sett sig omringade av de olika jordreformer som inte har gynnat bönderna och de jordlösa utan de mäktiga samhällsgrupperna i Bolivia. I de flesta provinserna har vi bara ett halvt hektar att bruka, s.k. surcofundios. För att beskydda sina ägor har de också lagstiftat om ”skyddade områden”.

Presidentfamiljens gods ockuperat

Bönderna på högplatån arbetar till stor del för självkonsumtion och den lilla jordplätten som återstår räcker allt mindre för denna överlevnad. Därför var det en så stark kraft som exploderade de första dagarna i september 2003 och som kulminerade i störtandet av storgodsägaren och presidenten den 17 oktober.

Rufo Calle pekar just på ockupationen av det stora godset La Collana, där den 22-åriga fotomodellen och systerdottern till presidentfrun har 1830 hektar medan 300 bönder delar på kanske 200 karg mark som ligger på Andernas svårarbetade sluttningar. Så är det i större delen av Bolivia och det är också motivet till att bönderna nu inlett jord– och markockupationer i flera delar av landet.

– Temat om jorden har blivit allt mer brännande för bönderna överlever inte på sina jordplättar utan har tvingats bin till städerna där de mer eller mindre förslavas i de få arbeten som finns, de marginaliseras eller förnedras.

Detta är bakgrunden till att de organiserade bönderna tillsammans med MST, de jordlösas organisation, ställt tre krav till den nye presidenten Carlos Mesa:

Godsägarnas centrum

– Vi har krävt att åtta miljoner hektar ska delas ut till bönerna. Detta är bara en del av marken som dessutom ska klassificeras i tre olika kategorier, där den sämsta kvalitén på jorden säkert delas ut till oss.

Många av bönderna på den karga högplatån har emigrerat till de bördigare delarna av Bolivia som utgörs av regionen Santa Cruz, Tajira eller Yungas. Men i till exempel Sant Cruz är också godsägarna starkt organiserade, både politiskt som i sin egen organisation. De anlitar också paramilitära grupper som oftast kommer från godsägarna på den halvfeodala brasilianska landsbygden. Konfrontationer mellan småbönder, jordlösa och denna storgodsoligarki har blivit allt regelbundnare.

– Våra bröder i Santa Cruz har tyvärr inte en medveten politisk ledning och informeras inte och manipuleras samtidigt av de så kallade ”Civila kommittén som inte är annat än oligarkins förlängda arm i detta län. Detta är samtidigt en statlig politik för att neutralisera kampen om jorden,

”El Picheo”, kokabladen

Temat om kokan har diskuterats mycket men i västvärlden är det få personer som verkligen känner till innebörden av denna växt. I La Pazregionen har den odlats i tusentals år av indianerna som ”Picheo”, alltså för att tuggas. Den tar bort hunger, ger kraft och stimulans i arbetet och mot det bistra klimatet eller i indianernas kulturella riter,

Men enligt bönderna utnyttjas den av USA för att lägga sig under Bolivia.

I länet Yungas odlas kokabuskarna, varifrån bladen tas, sedan urminnes tider. Dessa kokablad har aldrig använts i industriell skala för export och framställning av kokain, vilket är en helt annan process som sker i laboratorium med tillsatser av bensin, cement, eter och andra delar. Det är den ”Vite mannens” fördärvelse av kokan”, menar indianerna.

– I Yungas är det bara ett tusental som odlar kokan. I regionen Chapare är kokabladen grövre och är inte lämpade för privat konsumtion. Men jag vill inte ta upp temat Chapare för det är lite känsligt men kokaodlingarna i Yungas kommer jag alltid att försvara för det är för eget bruk och det är våra medlemmar som arbetar där.

– Kokan, som skördas tre gånger per år har vi föreslagit ska industrialiseras eftersom den innehåller ett tiotal olika medicinska delar som kan förvandlas till en viktig boliviansk exportvara. Men det finns starka krafter inom denna gren som naturligtvis inte vill ha konkurrens på detta område. Det är samma krafter som är vill bespruta våra kokaodlingar med växtgifter. I regeringen har vi heller aldrig fått något stöd för denna politiska elit är de främsta knarkhandlarna. USA, å andra sidan, har alltid försökt påtvinga Bolivia sina produkter och nu, vill de också slutligen rekolonialisera oss via sitt frihandelsprojekt som de kallar ALCA.

Priserna på jordbruksprodukterna

När det inte finns en nationell suveränitet finns det oftast inte heller en kontroll över priser på produkter som översvämmar de s.k. tredje världens länder. I ett land som Bolivia där det produceras bra och mycket potatis importeras peruansk potatis som säljs till billigare priser. Chilenska vindruvor och äpplen är andra exempel. Kläder från USA likaså.

– Bolivias regering är därför bara en nickedocka. Det finns inget skydd för investeringar i den inhemska industrin, regeringen tar däremot bidrag och bistånd som plåster på såren från regeringar och biståndsorganisationer som inte är en lösning, snarare tvärtom, försvårar och permanentar denna situation.

Försvarsministern bakom massaker

Rufo Calle deltog 21 dagar i hungerstrejken som avbröts när regimen massakrerade sju bönder den 20 september i städerna Warisata Sorata. Försvarsministern ledde personligen blodbadet och bönderna, som var församlade i tusentals i de bägge städerna, sköts kallblodigt från en helikopter. Massakern kunde inte skrämma bönderna. Tvärtom blev den startsignalen på störtandet av president ”Goni”. Från byar och mindre städer inledde bönderna sin marsch som i flera fall pågick i 4-5 dagar. Den 25 september beslutades COB, Bolivias LO som CSUTCB är ansluten till, att inleda en generalstrejk på obestämd tid tills kravet på presidentens avgång hade verkställts.

Försvaret av naturgasen blev en utlösande katalysator i störtandet av president Gonzalo Sanchez de Lozada. Men under ytan fanns det ett helt folks dramatiska behov på sociala förändringar som släpptes lös och som orsakade att detta obeväpnade folk under 45 dagar störtade en regim som försvarades av stridsvagnar och kulsprutegevär.

– Detta behov illustreras av våra 72 punkter som massrörelsen ställt på interimspresidenten och det teknokratiska gabinett som utsågs efter den 17 oktober.

Avvisat regeringsposter

Rufo Calle understryker att bonderörelsen inte längre nöjer sig med att protestera. CSUTCB har presenterat flera lagförslag som naturligtvis möter motstånd från de stora jord- och boskapsägarna. Men de vill inte, som kokaledaren Evo Morales, delta i regeringsarbetet innan en ny grundlag har utarbetats och djupa strukturella förändringar har beslutats.

Men interrimsregeringen har i likhet med de tidigare regimerna, försökt köpa folkledarna, erbjudit dem guvernörsposter och liknande, men CSUTCB och Rufo Calle har konsekvent avvisat alla försök att neutralisera massrörelsen och dess krav.

– Det behövs en politik som är mer inriktad på landsbygden, på befolkningen och mindre på den politiska och ekonomiska eliten.

– Carlos Mesa är intelligentare än Sanchez de Lozada. Men om han inte lyssnar på bönderna kommer även han få uppleva ett ”september-oktober”.

Det största oppositionspartiet i Bolivia, MAS, lett av Evo Morales, anslöt sig de sista dagarna till upproret mot ”El Gringo”. I staden El Alto, som utgjorde upprorets centrum, fanns det stadsdelar där vägarna inte hade blockerats eftersom de oolitiskt dominerades av MAS. I El Alto finns det en förbittring mot Evo Morales eftersom han under upprorets mest dramatiska dagar deltog på internationella konferenser i Genève och Tripolis i stället för att mobilisera sina medlemsmassor.

Trots det inser de flesta att alliansen mellan COB, arbetare, bönder och dess politiska uttryck i partierna MAS, MIP och COB är nödvändig om det ska kunna genomföras djupgående reformer.

Enheten störtade ”El Gringo”

– Jag uppmanade MAS i Chapare (kokaregionen i Cochabambaprovinsen) att bestämma sig för att delta i vägblockaderna och generalstrejken.

– Men alliansen och strukturerna på de folkliga organisationerna bör analyseras och debatteras noggrant. CSUTCB leds och domineras politiskt av Felipe Quispe (från partiet MIP). Evo Morales spelade under bordet mot Felipe Quispe. Men bönderna i La Pazregionen var ute och kämpade på vägarna och deltog inte i det politiska spelet. Vi ledare har svurit inför medlemsbasen att slåss för lantarbetarna och kampen handlar inte om personer. Det har man nu begripit.

– Även om Evo Morales har vaknat sent så har uppvaknandet ändå varit betydelsefullt, för bönderna ensamma hade aldrig kunnat störta regimen. Denna ville bryta armen på oss under de första dagarna av hungerstrejk, men då anslöt sig El Alto och dess hyreskommittéer. De massakrerade oss men då anslöt sig gruvarbetarna. Och så fortsatte det och visade att vår kamp är gemensam och för att röna framgång måste vi förena oss, inte slås sinsemellan. La Pazregionens avdelning för CSUTCB är inte nickedocka för någon.