 |
| Alvaro Garcia Linare några veckor innan valet 2005 då han utsågs till Evo Morales´ vicpresident. FOTO: DICK EMANUELSSON |
Socialism eller
kapitalism med indianskt ansikte i Bolivia?
Latinamerikareportern Dick Emanuelsson
intervjuar Bolivias vicepresident Alvaro Garcia Linera, arkitekten bakom en
”Andinsk och Amazonisk kapitalism”.
LA PAZ / Den 16 augusti, 2005 sa
Evo Morales att “
I slutet av 1980-talet anslöt han och hans
mexikanska fru till ”Ejército Guerrillero
Túpac Katari” (EGTK). Tiden i
gerillan kostade paret sex års fängelse (1991-1997) som han utnyttjade till att
författa tre böcker.
– Vi arbetade intimt och lärde oss framför
allt av aymaraindianerna på La
Pazregionens högplatå. Tanken var att detta befrielseprojekt
skulle utmynna i ett stort uppror av indianerna. Vi var kanske högst tio
personer med mestizursprung, resten av EGTK var indianer, säger han när han tar
emot mig i centrala La Paz.
”Andinsk kapitalism”
I slutet av augusti 2005, mitt under
valrörelsen, talade Linare om att MAS kan placeras på en center-vänsterskala
och att rörelsen inte arbetade för socialism, som själva namnet antyder, utan
förstärkandet av en ”andinsk amazonisk kapitalism”. Stora delar av
fackföreningarna och den övriga vänstern i Bolivia rasade mot Linare.
Ögonbrynen lyfte på många vänsterintellektuella på kontinenten. Den bolivianske
ekonomen Franklin Calani betecknade
Linare son en “ideologisk kameleont”, kapabel att ”byta ståndpunkt så många
gånger det är nödvändigt för att få stöd av USA-ambassaden”. Morales-Linare är
”Coca-Cola”; Coca från Morales och Cola från Linare.
Men själv betecknar Linare sig som en
”klassisk marxist”. Han anser att de kapitalistiska produktionsförhållandena
och de kapitalistiska produktivkrafterna inte har mognat eller utvecklats till
en sådan nivå att det är möjligt för Bolivia att lämna kapitalismen bakom sig
och inleda den mödosamma vägen mot socialism, något som Venezuela president
Hugo Chavez uppmanar till via ”Socialism i det 21:a seklet”.
Peruanen José Carlos Mariátegui (1894-1930),
en av den latinamerikanska marxismens grundare och motsvarighet till Europas
Antonio Gramsci, varnade för att ”socialismen i Latinamerika kommer att vara
ett heroiskt uppdrag som inte kan kopieras på ett kalkeringspapper”, men att
den oundgängligen måste stå som ett historiskt mål för revolutionärerna.
– Bolivia kan inte gå över till socialism
utan att först ha passerat en kapitalistisk etapp. Socialismen är den extrema
mognaden av kapitalismen och i vårt land finns ingen kapitalism, sa Linare i en
intervju för den bolivianska nyhetsbyrån Bolpress, den 7 oktober 2005.
”Svagaste länken” i kapitalismens kedja
Men dylika uttalanden skapar kraftiga
motreaktioner. Celia Hart Santamaria, dotter till den kubanska revolutionshjälten Haydée Santamaría
som deltog tillsammans med Fidel och Che i striderna i Sierra Maestra (och den
kubanske kulturministern Armando Hart) frågar
i en omfattande genomgång 1)
av Alvaro Garcia Linares teori om en andinsk-amazonisk kapitalism:
”Vad finns det i Bolivia om inte en
kapitalism av den mest brutala nyliberala sorten? (…) Che Guevara anlände till
Bolivia för att han ansåg att det var den svagaste länken och inte för att han
ville förstärka denna länk. (…) Che slog på ett polemiskt men tvärsäkert sätt
fast, att om man inte har den socialistiska revolutionen som ett mål, blir
revolutionen bara en karikatyr som i ett längre perspektiv slutar i ett
misslyckande eller tragedi som så många gånger förut”.
Men Linare avfärdar sina kritiker:
– Den klassiska marxismen är ett klart
avståndstagande från den latinamerikanska marxismens manualer. Marxismen i
Bolivia har inte bara gjort stor skada rent mentalt, den har ersatt den
kritiska analysen med upprepandet av fraser. Den typen av marxism bekämpar jag.
Konceptet om en ”andinsk kapitalism” är mer
en politisk plattform än ett akademiskt koncept, fortsätter Linare. Bolivia är
inget utvecklat kapitalistiskt land och vi kommer inte heller att bli det.
Förstärka familjeekonomi och småföretag
– I Bolivia kommer du att hitta öar av enorm
industriell utveckling med den senaste tekniken. På oljefälten hittar du
operatörer som arbetar med satellitteknik. Visst, men det är undantag och öar,
omgivna av en industriell svag produktiv sektor som utgörs av cirka 500 mindre
företag som omfattar cirka tio procent av den yrkesaktiva befolkningen. I
städerna återfinns 83 procent av befolkningen som arbetar inom småföretag och
då talar jag inte om några outsorcade Benettonföretag utan små familjeföretag,
främst inom konfektion där lönen kan vara en lunch eller middag och där
arbetsredskapet är en Singer, symaskin med pedal från 1950-talet. På
landsbygden arbetar 95 procent av människorna med plogar i stil med medeltidens
Egypten.
– Vad vi föreslår med en Andinsk Amazonisk Kapitalism är att under de kommande decennierna
förstärka familjeekonomin och småföretagen via tillförande av ekonomiska
resurser. Dessa ska betalas av gas- och oljeinkomsterna. Så förstärker vi och
breddar den sociala sektorn och bara så kan vi i bygga ett postkapitalistiskt
befrielseprojekt. Men detta kan aldrig fullbordas utan en arbetarklass. I dag
finns denna knappast. COB (Bolivias LO) är i dag endast ett skal, COB har
försvunnit. När COB kallar ut folk är det tuggummiförsäljarna som går ut, inte
arbetarna. Under krisen i oktober 2003 vaktade arbetarna fabrikerna för att
undvika att den informella sektorns folk och bostadskommittéernas aktivister
ockuperade fabrikerna.
– Den ickekapitalistiska sektorn i Bolivia är
oerhört drabbad av krisen och förhindras i sin ekonomiska utveckling på samma
sätt som arbetarklassen är utsatt för samma kris som får mig att dra slutsatsen
är att vi kommer att få leva med kapitalismen åtminstone ett par decennier
till. Det förkapitalistiska stadiet kan vi inte bara hoppa över i tron att
socialismen ligger närmare.
Han menar därför att det vore politiskt
oansvarligt att utfärda löften om en socialistisk framtid utan att kunna infria
dem. Men han menar att socialismen fortsätter att vara ”ett strategiskt projekt
i horisonten för mänskligheten”.
De kubanska erfarenheterna
”Jaså,
socialismen byggs bara i högt utvecklade industrinationer! Gode Gud, i dessa
upplysta tider får Lenin, Mao och Fidel ångra sina verk”,
skriver Cecilia Hart sarkastiskt.
Hon tar också upp erfarenheterna från den
kubanska revolutionen när Fidel Castro ställdes inför rätta efter att ha
genomfört en misslyckad attack mot militärgarnisonen Moncada, i Santiago de Cuba,
den 26 juli 1953. Attacken var ett legitimt svar på Fulgencio Batistas
militärkupp året innan som Fidel inför Högsta domstolen hade krävt att den
skulle ogiltigförklaras. I sitt berömda försvarstal ”Historien ska frikänna
mig” redogjorde Fidel för den sociala, ekonomiska och politiska situationen
i landet. Det kom samtidigt att bli en politisk plattform för den kommande
revolutionen. Men var programmet av socialistisk karaktär?
”Vårt kampprogram mot Batista var och kunde
inte vara ett socialistiskt program därför att de omedelbara målen för kampen
inte var och inte kunde inte vara socialistiska. Det (programmet) hade
överskridit nivån på den politiska medvetenheten i det kubanska samhället vid
denna tidpunkt”, sa Fidel på en fråga från studenter i Chile
1971 under hans besök där.
Men för de kubanska revolutionärerna fanns
det ingen vacklan om att det strategiska målet för kampen var socialism. På
konferensen för de kommunistiska och arbetarpartiernas internationella
konferens i Mexiko 1988 förklarade Fidel Moncadaprogrammets strategiska mål,
som den 1 januari 1959 kröntes med det militära maktövertagandet:
Var
vi marxister? Ja det var vi. Vi hade tillägnat oss marxismen-leninismen.
(...)Moncadaprogrammet var en ingång till socialismen”.
Därefter hade den politiska processen sin
egen dynamik som baserades på den massiva folkmobiliseringen och massornas krav
på grundläggande sociala och ekonomiska strukturella förändringar av det
kubanska samhället: jordreformer, nationalisering av sockerbruk, uppbygget av
nya väpnade styrkor för att försvara landvinningarna vilket behövdes den 15
april 1961 då USA:s och CIA:s män invaderade Kuba och landsteg i Grisbukten.
Tre dagar senare, när invasionen var krossad, kunde Fidel Castro förklara att
den kubanska revolutionen hade antagit en ”socialistisk karaktär”.
 |
| PRESIDENT EVO MORALES 10 oktober 2018 tillsammans med gruvarbetare. |
Avkolonialisering av staten
Är det samma taktik och strategi i Bolivia
och vad behöver landet för att kunna gå vidare? frågar jag. Men Linare uttalar
sig försiktigt.
– Det står helt klart att vi befinner oss
inför en revolutionär situation i Bolivia. Det politiska systemet och dess
trovärdighet rämnar. Vad är då möjligt? Den revolution som är i antågande är en
demokratisk revolution med mål att avkolonialisera vilket betyder en breddning
av beslutsprocessen. En regering med Evo Morales är en regering med de sociala
rörelserna.
– För det andra; motorn i denna politiska
process är indianerna som går in i regeringen för att bryta ned staten, en stat
som byggdes för att exkludera och stänga ute alla indianer från regeringsutövnad.
Detta kallar jag för en avkolonialisering av staten.
– Parallellt med denna avkolonialisering sker
en förändring av den materiella basen som ofrånkomligen kommer få konsekvenser
för den privata äganderätten i Bolivia, främst jorden och energiresurserna.
Kampen i Bolivia är inte bara en kamp om regeringen utan om den politiska
makten.
Men hur denna makt ska förvaltas och hur
framtiden ser ut är fortfarande oklart. I valrörelsen förklarade både Morales
som Linare att energiresurserna, gas och olja, ska nationaliseras, för det
handlade ”Kriget om gasen” som ledde
till upproret i oktober 2003 och maj-juni 2005 om. För nationaliseringen gav
hundratals bolivianer sina liv i en fñrrevolutionär process. Men Morales har
för utländska statschefer försäkrat att inga transnationella bolag ska
nationaliseras och att deras investeringar i Bolivia ska respekteras. Linare
vill att gaspriset ska höjas men kampen om äganderätten förblir diffus från
regeringens sida.
Återstår utlysande av val till en
grundlagstiftande församling som ska utarbeta en ny grundlag. Detta är inget
kontroversiellt utan ses till och med av Internationella Valutafonden som ett
nödvändigt steg på vägen för att modernisera Bolivia, utveckla infrastrukturen
och produktionsapparaten i landet. Men folket vill ha en verklig folkmakt och
ha stöd för en sådan i grundlagen.
Betyder denna utveckling att kapitalismen får
ett indianskt ansikte att det nu blir indianer som skickar ut armén när de
jordlösa bönderna ockuperar latifundisternas obrukade mark?
Det vore orättvist att döma ut den nya
regeringens ambitioner i Bolivia som ”kapitalistiska” innan den ens fyllt en
månad vid makten. Men förväntningarna, främst hos det hjältemodiga bolivianska
folket men även hos Latinamerikas fattiga, är enorma. Vi är många som spänt
bevakar hur Bolivia går framtiden till mötes.
Dick Emanuelsson
1) Rebelion, 19/1-2006, “Revolución socialista o caricatura”...en
Bolivia http://www.rebelion.org/noticia.php?id=25593
