Bolivia: ”Skuldra vid skuldra, varken framför eller bakom mannen”
Fackets kvinnoförening som organiserar
det ”informella proletariatet”
AV DICK EMANUELSSON
De bolivianska kvinnorna gick i främsta ledet mot den störtade presidenten och nu går de vidare i en svårare etapp; kvinnorepresentation i facket på alla nivåer. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har träffat kvinnornas Maria Fernandez.
LA PAZ / 2003-11-06 / Vid 14 års ålder greps hon av soldaterna och anklagades för att tillhöra den bolivianska gerillan under ledning av Che Guevara.
– Jag hade ingen som helst kontakt med gerillan och var en liten oskyldig flicksnärta. Men tack vare att jag fängslades, torterades och förnedrades anslöt jag mig till gerillan ett par år senare.
Hon skrattar vid minnet av det första fängslandet för de frågade Maria, som då levde i gruvcentret Oruro, om hon kände till Che Guevara vilket naturligtvis alla i Bolivia gjorde. Det räckte för armésoldaterna. 1976 fängslades hon igen men då hade hon uppgifter i den underjordiska gerillan som hade omorganiserats efter att Che hade gripits och avrättats den 8 oktober 1967.
– Min dotter var då ett år och togs ifrån mig. Jag var förkrossad för Kissingers ”Operación Condor” pågick som värst och många nyfödda barn till de politiska fångarna rycktes ur famnen på mödrarna och överlämnades till officerare. Jag var också helt isolerad och min familj trodde att jag hade ”försvunnit”, som så många andra ur vänstern vid den tiden.
Fackligt aktiva kvinnor
Dessa år av underjordiskt arbete i den revolutionära rörelsen i Bolivia har satt spår i henne och det dröjer flera dagar innan jag lyckas bryta isen och få förtroende hos henne. Hon säger att många s.k. frivillighetsorganisationer står i tjänst hos CIA och den bolivianska säkerhetstjänsten, ett faktum som inte bara gäller Bolivia utan hela Latinamerika. Men i Bolivia är den amerikanska ambassaden högaktiv efter att den förre presidenten Gonzalo Sanchez de Lozada, kallad ”El Gringo”, störtades av bland annat kvinnorna som denna kväll sitter i CEDEMU-B:s lokaler i centrala La Paz. Här finns ledare för gatuförsäljarnas förbund, för kvinnorna på marknaderna, för gruv- och bondkvinnorna och de flesta av dem är aymaraindianskor, vackra och koketta mot denne nordbo.
– Vi är inte en NGO utan en förening av fackligt aktiva kvinnor från COB som är verksamma inom 40 samhällsektorer i Bolivia. Själv kommer jag från MST, de Jordlösas Rörelse, men här finns kvinnor från Gruvarbetarförbundet, Fabriksarbetarförbundet, de som har fått sin arbetsplats flyttad till hemmet, gatuförsäljarna och så vidare. Vi är anslutna till Bolivias enda landsorganisation som är COB.
Hemarbetarna det nya informella proletariatet
CEDEMU-B:s målsättning är att förstärka de olika folkrörelseorganisationerna och dra in kvinnorna i arbetet. Men en av de viktigaste uppgifterna är att dra in den miljonarmé som utgörs av den informella sektorn arbetare, gatuförsäljare, de som i varje gathörn erbjuder folk att ringa i mobiltelefon, ”hemarbetarna” som exploateras av företagen som ”outsorcat” sin personal för att slippa hyreskostnader samt de jordlösa. Dessa tre grupper är i dag strategiska målgrupper, understryker Maria, helt nödvändiga att organisera om fackföreningsrörelsen ska växa och bli en ännu större maktfaktor än vad den var under de 45 dagar av uppror mot ”Goniregimen”.
– Man skulle kunna kalla dessa tre sektorer för det ”informella proletariatet”. Denna jättearmé av hemarbetare är anställda i ett ”andrahandskontrakt”, vilket i Bolivia är olagligt. Många reportrar som kommer till Bolivia frågar sig ”var är fabriksarbetarna någonstans, de finns inte någonstans”?
– Få av transnationella fabrikerna behöver i dag inte ens lokaler för sin produktion. I stället har de via en underleverantör flyttat in produktionen i de före detta anställdas enkla hem eller undermåliga lokaler. Företagen sparar in hyran men också socialförsäkringar och allt annat ansvar. Dessa personer, som i förkrossande majoritet är kvinnor, organiserar CEDEMU-B. Systemet har satt ett nytt namn på detta förändrade produktionssätt och nu kallas de ”mikroföretag”, små produktionsenheter.
För 10-15 år sedan var La Paz centrum ett sjudande liv av fabriker och verkstäder med rykande skorstenar. I dag är fönsterrutorna trasiga och de ser ut som vilken ”industrikyrkogård” som helst i Bergslagen. Men verksamheten har inte tagit slut, den har bara bytt adress, menar Maria.
”Folk har inte ens plats där de kan falla ner och dö”
Vi går ut på gatan i La Paz. Där står 4-5 personer, främst unga kvinnor, och erbjuder mobiltelefoni för en Boliviano (ca 1 krona) per minut. Telefonbolaget var tidigare statligt företag men efter privatiseringslagarna 1985-86, vars huvudman råkade vara dåvarande planeringsminister Gonzalo Sanchez de Lozada, såldes bolaget ut till Entel, med chilenskt och USA-kapital.
På kvällarna när temperaturen går ned till nollpunkten eller kallare, är det många av de unga och gamla kvinnorna som säljer karameller eller annat krimskrams som sveper in sig i sin poncho för att få värme. Många av dem övernattar i små tält för fattigdomen och försäljningen ger dem inget överskott så att livet kan bli lite värdigare.
Privatiseringarna var den ”chockmedicin” som de nyliberala ekonomerna förespråkade i slutet av 1980-talet men som medförde att ett litet antal bolivianer och utländska storföretag såg en boliviansk ”Klondyke”. 15 år senare exploderade dock denna nyliberala illusion när folket reste sig och störtade den man som hade regisserat privatiseringarna som drog ned 71 procent av bolivianerna i fattigdom och misär.
– Folk har varken arbete eller tak över huvudet. Jag har många gånger sammanfattat denna situation med orden att ”folk har inte ens plats där de kan falla ner och dö”. Så allvarlig är situationen. Vår Kvinnocentral prioriterar alltså organiseringen av dessa kvinnor i de tre verksamheterna.
Inte feminister
– Men kvinnorna har den senaste tiden inte stillatigande åsett den dramatiska försämringen av levnadsförhållanden utan gått ut på gatorna och protesterat som aldrig tidigare. I vägblockaderna mot ”Goni” retirerade männen när stridsvagnar eller armén dök upp. Då sa kvinnorna att ”då måste vi gå ut och ta fighten”! Och de retirerade inte. Det är nya kampformer där kvinnorna spelar en central roll.
– För den sociala förändringen som vi alla vill ha är kvinnorna av central betydelse. Men vi är inte feminister utan endast kvinnor som vill slåss sida vid sida med våra manliga kamrater. Skuldra vid skuldra, varken framför eller bakom eller ”50%”, säger Maria och brister ut i skratt.
- Vad har kvinnornas deltagande under upproret betytt för att förändra männens subjektiva inställning till kvinnorna?
– Inom verksamhetsgrenar där 90 procent av de arbetande är kvinnor är nästan alla fackliga ledare män. Men kvinnornas deltagande längst fram vid barrikaderna och hennes enorma stridslust har gjort starka intryck på männen. Kvinnan är en fenomenal organisatör, det måste hon vara i det här landet för att få mat för dagen, organisera hemmet, och alla de sysslor som det innebär. Men hennes organisatoriska kapacitet och påhittighet under de 45 dagar av kamp mot regimen kom till uttryck på många sätt där männen kom till korta.
Mer macho än sina män
– Jag kommer från gruvdistriktet Oruro där männen nästan alla arbetade i gruvorna. Kvinnorna gick till ”La Pulpería”, handelsboden, där de plockade ut mat, olja, socker för hemmet som senare drogs på mannens avlöning. Men när gruvorna stängdes 1985-86 och emigrationen gick mot La Paz har arbetsbördan mot kvinnorna ökat mångfalt för det finns inga arbeten till männen. Kvinnorna å andra sidan rasar inte ihop av hopplöshet utan går ut på gatan och installerar ett litet kök eller säljer fem apelsiner för att få ihop till överlevnaden. Förut lämnade mannen matpengar som kvinnan administrerade men i dag är situationen mycket svårare.
Maria menar att många gånger är kvinnorna mer ”machistas” än sina män. Men så är den latinamerikanska fostran där mamman fostrar sina döttrar att ta hand om sina bröder för ett de i framtiden ska de ta hand om sina män. Den inställningen måste successivt förändras för att också männen förändras från ”machos” till en jämlik livskamrat, menar Maria.
Alliansen arbetare&bönder förstärktes
Maria Fernandez spelade en kanske historisk roll under landsorganisationen COB:s kongress när hon medlade mellan böndernas ledare Felipe Quispe i CSUCTB och Jaime Solares, gruvarbetarledare från Huanuni (samma plats som Maria) och som senare valdes till ordförande för Bolivias LO. Rykten spreds av regeringsanhängare att gruvarbetarna och COB:s ledning inte skulle tillåta att bönderna fick representation på kongressen. CSUCTB, som organiserar hundratusentals bönder med år av erfarenhet av vägblockader och strider med olika regeringar hotade då att ”ockupera hela kongressen”. Därmed kunde regimen få respit och de sociala krafter i Bolivia som hade som mål att störta ”El Gringo” skulle komma att befinna sig i ett rejält slagsmål mellan två av de mest framträdande männen.
Men Maria Victoria fick vetskap om att bönderna var på väg och tog kontakt med Felipe Quispe och förklarade situationen och arrangerade ett möte mellan de två som slutade i stor enighet om de kommande uppgifterna. Fyra veckor senare slutade det med att Goni störtades.
– Vi kvinnor från CEDEMU-B bidrog till att de bägge, Felipe och Jaime, tog varandra i hand och att den strategiska alliansen mellan arbetarna och bönderna förstärktes. När regeringen ville upprätta en dialog med Felipe Quispe för att bryta blockaden kring La Paz, sa Don Quispe att ”jag förhandlar inte ensam, jag vill ha Jaime Solares med mig”. Det känner vi stor stolthet för.
Men det behövdes en kvinna styra upp situationen, säger hon med ett finurligt ansiktsuttryck.
Konfiskera jorden
När kampformerna mot den isolerade regimen blev allt mer drastiska ökade också antalet dödade. I många hem grät mödrarna över sina fallna män eller söner. Men regimen hade inte lyckats i sitt förebud att skrämma folket.
– Vi var beredda att dö framför stridsvagnarna, vi hade förlorat all rädsla för USA-imperialismen och mördarregimen. Människor från medelklassen anslöt sig och deltog i hungerstrejkerna i många kyrkor. Trots terrorn och våldet omringade vi presidentpalatset under tre dagar och till slut flydde Goni, för ”Bolivia där nere” hade vaknat och var omöjligt att stoppa.
Nu råder ett tillstånd om att ”vänta och se”. Maria säger att folket är medvetna om att Carlos Mesa, den nye presidenten, inte har stort manöverutrymme men att han kan upphäva flera lagar som till exempel antiterroristlagen. Han kan släppa de politiska fångarna som regimen grep under upproret. Den flyende presidenten har lämnat efter sig ett stort antal av gods, mark och företag som Maria anser borde konfiskeras och delas ut till de jordlösa. Hans bankkonton kan konfiskeras och utgöra ekonomiska ersättningar till de anhöriga till de över 80 bolivianer som dödades och 500 skottskadades på order av regimen.
– Den förhatliga privatiseringslagen 21060 och artikel 55 från 1985 talar om att arbetsgivaren har rätt att anställa och avskeda som han har lust. Företagen utnyttjar det hejdlöst och hit kommer varje dag kvinnor som visar fram sitt anställningskontrakt på 60 dagar. Efter tre månader anställs de igen. Det är helt otroligt hur den kvinnliga arbetskraften exploateras och utnyttjas. På detta sätt förlorar de den insparade arbetstiden på ett företag som ger dem rätt till ett avgångsvederlag efter ett antal år (efter tio år blir det en extra månadsbetalning för varje inarbetat år). Dessa artiklar och lagar kan upphävas, i annat fall uppfattar vi det som det inte finns en politisk vilja utan att intresset ligger hos arbetsgivaren. I Bolivia fängslas den fattige som stjäl en höna med tio års fängelse medan bankirerna och ministrarna som stulit miljoner dollar går fritt på Pa Paz’ gator.
Kvinnorepresentation då?
I COB finns det inte en enda kvinna i den nationella styrelsen. Maria säger att CEDEMU-B har talat med Jaime Solares om detta och lagt fram flera förslag för att förändra denna skamliga situation.
– Vi har föreslagit Solares att COB utlyser en nationell konferens för fackligt och politiskt aktiva kvinnor där vi kvinnor kan utse en representation i det högsta organet i COB. Vi hade inför den föregående kongressen talat med lärarkåren, hantverkarna, textil och andra sektorer med mycket kvinnor som medlemmar och försökt att övertyga dem att utse ombud till kongressen. Det lyckades men när dagen för kongressen kom infann de sig inte. Det bekräftar återigen att ”machismon” bland kvinnorna ofta är värre än bland männen, säger Maria med en blandning av desperation och nervöst skratt.
– Det är därför vi säger att CEDEMU-B har en mycket viktig roll att förstärka självkänslan, medvetengöra och inympa kraft i våra kvinnor som är aktiva men som inte tar förtroendeuppdrag.
Social trygghet och
hälsovård i Bolivia:
Läkartätheten i Bolivia är 1,3 läkare på 1.000
invånare. Detta kan jämföras med Kuba som år 2002 hade 1 läkare per 167
invånare, eller sex gånger fler, enligt Kubas Hälsovårdsministerium, siffror
som bekräftas av WHO. Sverige har tre läkare per tusen invånare.
- I Bolivia registreras den högsta mödradödligheten i Latinamerika, 416 på 100.000 förlossningar. Bara Haiti har fler, 600.
- 41 procent av förlossningarna utförs inte av utbildad arbetskraft.
- Enligt FN:s UNDP var ett av fem bolivianska barn undernärt år 2001. Var fjärde barn hade en för kort längd och fem procent av de nyfödda uppvisar en för låg vikt.
- De olika regeringarna har alla hävdat att de fört en informativ familjeplanering. Trots det var det bara 48 procent av kvinnorna med fast förhållande som använde preventivmedel 1998. Av dessa använde 25 procent moderna preventivmedel medan 22 procent använde traditionella metoder. Orsaken till den låga siffran är att socialförsäkringen inte subventionerar preventivmedel till en befolkning där 71 procent är fattiga, enligt officiella siffror.
- 27-35 procent av mödradödligheten har sin orsak i aborter. Aborter som görs olagligt och i hemlighet uppgick under år 2000 till 30.000-40.000. Enligt Gynekolog- och Obstetriksällskapet i Bolivia är det verkliga antalet cirka 60 döda per 10.000 aborter vilket skulle göra 180-240 per år.
- Kvinnorna som anländer blödande till sjukhuset efter en verkställd abort säger att de ”föll” eller att de ”lyfte något tungt”. Det gemensamma med alla dessa kvinnor är att nästan alla är fattiga, de rika kvinnorna anlitar specialister.
- Blödningar under den första hälften av graviditeten behandlas i den offentliga sjukvården medan kvinnorna på landsbygden sällan kommer in på grund av kulturella faktorer eller förnedrande behandling (de flesta är indiankvinnor).
- Abort i Bolivia bestraffas.
- Trots att 25 procent av kvinnorna avlider i livmoderscancer i åldern 35-64 år, har den offentliga sjukvården inte inkluderat provtagning, trots att det är både billigt och enkelt att utföra.
- 63,7 procent av kvinnorna upplever 65-årsdagen medan endast 57 procent av männen kommer till den gränsen. I Latinamerika är motsvarande siffror 77,5 respektive 64,9 procent.
Dick Emanuelsson
No hay comentarios:
Publicar un comentario