Bolivias LO-ordförande: ”Kapitalismens era är förbi, den gjorde Bolivia fullständigt bankrutt”
AV DICK EMANUELSSON
Bolivias landsorganisation COB har tagit som målsättning att ena den bolivianska folkrörelsen och skapa en arbetar- och bonderegering och skapa grunderna för socialism i det andinska landet. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har talat med Solares om upproret och framtiden.
LA PAZ / 2003-11-05 / Sent en torsdagskväll, två veckor efter att han stått i centrum i störtandet av den förhatliga ”Goniregimen”, tar Jaime Solares, ordförande i Bolivias LO, emot i en sliten fackföreningslokal i en arbetarstadsdel i La Paz. Han skiljer sig mot sina landsmän och skulle nästan kunna tas för en nordbo, blåögd och ljushårig, nåja, gråhårig. Han har fostrats politiskt och fackligt i de legendariska gruvorna i Orurodistriktet där gruvarbetarna 1967 beslutade att skänka en daglön till gerillan under ledning av den legendariske Che Guevara.
Den 25 september valdes han till ordförande för COB när Bolivias LO genomförde sin kongress. Han kastades nästan bokstavligen in i den slutliga striden mot ”El Gringo”, som president Gonzalo Sanchez de Lozada kallades för sin nordamerikanska accent. När COB strax efter kongressen utlyste generalstrejk blev regimens situation ohållbar. I spetsen för protesterna kom Jaime Solares stå när han lyckades ena de två strömningarna som representerades av Evo Morales från partiet MAS och Felipe Quispe, ledare för Aymaraindianerna och bönderna på högplatån kring La Paz.
* * *
Två veckor efter upproret sitter Solares i möte med COB:s nationella styrelse och utarbetar landsorganisationens politiska och avtalskrav till förre vicepresidenten Carlos Mesa som nu tagit över presidentposten. Mesa lämnade regeringen Lozada i protest mot dödsskjutningarna fem dagar innan denne flydde till USA.
Men folket är skeptiska mot den nye presidenten, det har lurats så många gånger förut. Därför har Solares och en rad andra av de ledare som stod i spetsen för upproret gett Mesa 90 dagar för att dra tillbaka privatiseringslagarna från 1985, främst energi- och gasdekreten som utlöste upproret i september-oktober och en rad andra åtgärder för att fortsätta regeringsarbetet.
Sjuttio procent i fattigdom
– Det var 45 dagar av strider med Goni, där inte bara arbetare kämpade utan också breda grupper av hyresgästföreningar, bönder och studenter. Upprorets orsaker återfinns i den vrede vi kände av politiskt lurendrejeri som beslutet att låta transnationella företag exportera vår naturgas via chilensk hamn till USA för en spottstyver. Men folket reste sig också i protest mot den ekonomiska och sociala situationen. Över 70 procent av bolivianerna överlever på mindre än två dollar per dag, nära 40 procent lever i misär.
Solares uppger att även de organiserade arbetarna under dessa år har sett sina rättigheter i kollektivavtal och andra lagar bli fullständigt raserade eller förtrampade. Lagen 21060 är en sådan lag där större delen av de statliga och offentliga företagen stängdes eller privatiserades 1985. I dess spår exploderade en politisk korruption som bolivianerna aldrig upplevt tidigare.
– Bakom denna politik stod och står Internationella Valutafonden, Världsbanken eller den Interamerikanska Utvecklingsbanken. Bakom dem stod också det skamlösa OAS, Amerikanska staternas organisation. Bolivias folk har inget förtroende för de internationella organen för de vill att Bolivia ska sälja ut sina naturresurser och en desarmera arbetsmarknadslagar och arbetsrätt.
Massaker på massaker
1996, under ”Gonis” första presidentperiod, massakrerades gruvarbetare i gruvcentret Potosi. Men i stället för att ställa Goni mot skampålen, fick han OAS’ stöd, trots att han hade beordrat eld mot gruvarbetarna som pekades ut av OAS som ansvariga för den massaker där många miste livet. Dessa, säger Solares, försvarade bara sin arbetsplats med sina liv som insats. OAS var också, vid sidan av USA, de som in i det sista stödde Gonis regeringsinnehav i oktober i år trots att över 80 bolivianer hade dödats av arméstyrkor och 500 sårats.
Under Hugo Banzers regering såldes de stora olje- och gastillgångarna ut till transnationella oljebolag för en blygsam summa på 200 miljoner dollar. I ett hemligt lagdekret som dessa regeringar i det tysta har antagit sägs att gasen och oljan i underjorden tillhör Bolivia, men när den passerar mynningen vid markytan är den bolagets egendom.
– Parallellt med dessa lagar beslutade man också att ”arbetsgivaren har rätt att fritt anställa och avskeda” när han vill. Men nyliberalerna var inte nöjda med detta utan socialförsäkringssystemet slogs också i spillror. Tidigare bidrog arbetaren, arbetsgivaren och staten till att betala socialförsäkringen. Men med den nya pensionslagen är det enbart arbetaren som ska bidra.
Denna bakgrund utgjorde det politiska panoramat till varför upproret fick en sådan våldsam och massiv kraft från basen som flera gånger ”sprang förbi” de politiska och sociala ledarna, som i fallet med Jaime Solares, erkänner han självkritiskt.
”Prostituerade” fackledare
På den 13:e kongressen som COB blev de regeringstrogna ”köpta” fackledarna, som Solares kallar dem, utbytta av en förkrossande kongressmajoritet.
– De hade prostituerat sig och sålt sig för pengar till ”Goni”. De sparkade fackledarna kom från regeringspartierna, främst socialdemokratiska MIR men även MNR och FNR. Regeringen Lozada vägrade att erkänna den nya revolutionära COB-ledningen och bröt på detta sätt mot ILO-stadgan.
– Regeringen var rädd för att den nya ledningen skulle avslöja den politiska maffian och skada dess intressen och erkände i stället en parallell COB med sina egna förtrogna, säger Solares och nämner ett antal namn utan egen facklig medlemskår.
Efter massakern i Warisata den 20 september på sex bönder anslöt sig COB till kravet på presidentens avgång. Alliansen mellan arbetare och bönder, COB och bondeorganisationen CSUCTB, under ledning av Felipe Quispe, förstärktes märkbart. Stridsandan imponerade på alla. Gruvarbetarna som hade marscherat flera dagar mot La Paz innebar en kraftig förstärkning och armén fruktade deras anslutning när dynamitstavarna sköts iväg med hjälp av ”Bazookas”, rör som fungerade som ”kanon”. Förstaden till La Paz, El Alto, med 800.000 invånare varav många är avskedade gruvarbetare från tiden 1985 då de flesta statliga gruvor privatiserades eller stängdes, förvandlades till upprorets centrum, helt omöjligt för regimen att återta.
– De korrumperade regeringspartierna har förlorat allt stöd. Bland dem Jaime Paz Zamora, ledare för de socialdemokratiska MIR. Vi vet att i Sverige och Norge finns stora socialdemokratiska partier men vi har svårt att föreställa oss att det kan finnas en så korrumperad människa som Zamora som är allt annat än socialdemokrat, säger Solares indignerad.
Framtiden
– Vi har vunnit det första slaget och vår målsättning är att bilda en regering byggd på alliansen arbetare&bönder. Denna ska bygga på en ny konstitution och parlament som representerar folkets intressen, inte som i dag där en parlamentsledamot tjänar över 50.000 bolivianos (lika mycket i svenska kronor) jämfört med en minimilön som ligger på 57 dollar.
Jaime Solares inser att svårigheterna att skapa en folkregering som bygger på andra principer än de gängse i en representativ partidemokrati är komplicerade. Men folkrörelsen har gett Carlos Mesa respit och samtidigt har klara direktiv gått ut till COB:s grundorganisationer att fortsätta förstärka ”självförsvaret” som byggdes upp i bostadsområdena under de 45 dagarnas strider i september-oktober. Ty många tvivlar på att Carlos Mesa, som själv kommer från den de högre samhällsklasserna i Bolivia, ska föra en radikal arbetarpolitik.
Men vore det inte bättre att kräva nyval för att förändra majoriteten i kongressen som fortfarande ligger i de forna regeringspartierna makt? undrar jag.
– Vi har inte ens ett minimalt förtroende för den borgerliga demokratin som är uppbyggd i stil med USA:s direktiv. De forna regeringspartierna var lokala representanter för USA-imperialismen. De gjorde allt som USA-ambassadören bad om. Vi arbetare och bönder utgör majoriteten i Bolivia och det borde vara folkets, inte partiernas intressen som kommer i första hand. Därför slåss vi för en regering som bygger på alliansen arbetare&bönder. Kapitalismens era är förbi, den gjorde Bolivia fullständigt bankrutt. Därför måste politiken i grunden förändras radikalt. Antingen är vi socialister eller så är vi för kapitalismen. I COB:s och det bolivianska folkets fall råder det ingen tvekan om var vi står.
Beväpnat försvar
Jaime Solares är också på det klara att en regering av arbetare&bönder måste försvaras med vapenmakt. Han nämner Salvador Allende i Chile som regerade under tre år men som störtades i en blodig militärkupp 1973. Därför är den bolivianska landsorganisationen inte främmande för att hans medlemmar inom en inte avlägsen framtid också måste beväpna sig för att försvara den ”folkliga demokratin”, som han kallar sitt politiska mål.
– Vi utesluter naturligtvis inte den legala vägen, den väg vi alltid har använt men som så många gånger har blivit dränkt i blod. Därför vänder vi oss till arbetare och fackföreningar i världen om stöd om vi tvingas resa oss i vapen för att försvara våra landvinningar.
När COB genomförde det första utvidgade landsmötet efter att Goni hade störtats, uttalades stark självkritik över hur COB och dess ledning hade blivit ”förbisprungna” av de egna medlemsmassorna under upprorets gång. Det talades också om att arbetar- och bonderörelsen i Bolivia ännu inte har ett politiskt parti som kan kanalisera de folkliga krafterna för ett maktövertagande.
– Vi hade inte den organisatoriska kapaciteten och det politiska instrumentet för att ta över makten. Vad som fattades var ett arbetarklassens parti som kunde föra upp kampen på ett högre plan. Att skapa detta parti är en viktig uppgift som står framför oss och som är kapabel att bilda regering vars historiska målsättning är att skapa grunden för att bygga socialismen i Bolivia.
Ena vänstern
I Bolivia existerar ett stort vänsterparti MAS, som hela tiden under upproret talade om att kampen inte handlade om att bryta ned de statliga och parlamentariska institutionerna. Mot denna ståndpunkt finns det andra vänsterpartiet MIP som leds av bondeorganisationens ledare Felipe Quispe. MAS anslöt sig först i slutet av upproret och har kritiserats för det. Men i centrum som en enande kraft stod landsorganisationen COB och Jaime Solares. Vilka förutsättningar finns det att ena dessa två existerande partier? frågar jag LO-ordföranden.
– Jaime Solares finns i COB för att ena rörelsen kring våra huvudkrav. Felipe och Evo måste lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och bidra till att stärka den revolutionära rörelsen. Det är bara vår fiende som drar nytta av att vi fortsätter att uppträda splittrat. De tre folkliga huvudkrafterna MAS, MIP, och COB måste ta sitt ansvar och på sikt skapa det politiska verktyget som Bolivia behöver för att erövra den politiska makten, ett parti. Jag är optimist och tror att det finns perspektiv.
Solares menar att partiet måste arbeta under ett antal grundläggande kriterier som han menar är ideologiska, politiska, organisatoriska och även vara beredd på att förbereda sig militärt. Partiet måste baseras på marxismens grund som utarbetar ett revolutionärt regeringsprogram.
Med Marx och Lenin
COB har förstärkts enormt under de 45 dagarnas uppror men står också inför nya utmaningar som är en konsekvens av den nyliberala modellen. Ett exempel är den miljonarmé av gatuförsäljare och ”informella” arbetare som avskedats från den statliga och offentliga sektorn enligt Lag 21060, men som är helt utan skyddsnät och som överlever dag för dag.
– Det är sant att COB har förstärkts kraftigt under upproret och den har också slagit fast sin politisk-fackliga karaktär, det vill säga den ekonomistiska karaktären som präglade COB tidigare har vi lämnat bakom oss. I dag ingår också hyresgästföreningarna, de som var kommandocentraler i kampen mot Goni, i COB ty de utgör viktiga maktstrukturer, i likhet med andra samhällssektorer.
Jaime Solares får något drömmande i blicken när han med stor entusiasm målar upp en ny framtid för Bolivia som ska bygga på det bolivianska folkets egna erfarenheter och krafter men som hämtar sin ideologiska inspiration i Marx, Lenin och andra historiska personligheter.
– Även om vår kamp har varit en kamp för den nationella suveräniteten som ”kriget för gasen” var, så är vi internationalister. Vi hoppas att våra svenska, danska, norska eller europeiska kamrater ska stödja Bolivia och COB för att bygga ett nytt Bolivia.
No hay comentarios:
Publicar un comentario