Mostrando entradas con la etiqueta lärarna. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta lärarna. Mostrar todas las entradas

jueves, 6 de noviembre de 2003

Lärarförbundet deltog i störtandet av president Sanchez de Losada, `El Gringo´

 



Lärarförbundet deltog i störtandet av Bolivias president

AV DICK EMANUELSSON

LA PAZ / 2003-11-06 / Den 20 september sköts en lärare och fem ayamaraindianer ihjäl av armétrupper i den historiska staden Warisata. Bolivia gick allt närmare ett folkligt uppror.

Den 29 september proklamerade landsorganisationen COB om generalstrejk. Kraven var att president Gonzalo Sanchez de Lozada skulle avgå och att Bolivias naturgas skulle användas för att industrialisera landet, inte för att exporteras till Kalifornien för urusla priser. I tusentals tågade lärare och elever direkt ut från sina skolor ut på gatorna i El Alto, La Paz, Cochabamba eller gruvdistriktet Oruro. Alliansen mellan lärarna, arbetare och bönder växte sakta fram.

Porfirio Siles valdes den 25 september till ordförande för Bolias lärarförbund, CTEUB. Han fick sitt elddop nästan omedelbart när Lärarförbundet anslöt sig till generalstrejken. Den 17 oktober, efter 45 dagars kraftmätning hade president Gonzalo Sanchez de Lozada flytt Bolivia men lämnat bakom sig 88 döda och 500 sårade.

Två veckor senare, i Siles’ enkla kontor i centrala La Paz, är det mer jordnära frågor som kommer på tal. En av dem är arbetstider och löner.

– Just nu håller vi på att utarbeta våra avtalskrav. Bland dem finns löner, ersättningar för transporter och arbetstiden. Staten har vad vi kallar för en ”historisk skuld till lärarna”. Den handlar om att läraren arbetar gratis åtta timmar i månaden som han inte får betalt för.


AUDIO:
https://app.box.com/s/g250j9ew656hju53v2h1hxtdxa8flp57

Arrastra la nube blanca encima la oscura

[För att öppna intervjun i audio, dra det vita molnet över det svarta]


”Utbildningen är statens viktigaste uppgift”

– Arbetstiderna är ett evigt problem, menar Siles. Grundskoleläraren arbetar fyra dagar i veckan. Lärare som specialiserar sig på mellanskolenivå kan få mellan 72-96 timmar per månad. För dessa timmar för vi betalt och det innebär att vi måste söka efter timmar på andra håll för att överleva. ”Vårt minimikrav är 80 timmar per månad.”

I den bolivianska grundlagen slås det fast att ”utbildningen är statens viktigaste uppgift”. Men Porfirio Siles menar att det är hyckleri på högsta nivå. I likhet med övriga Latinamerika är avhoppen från skolan ett jätteproblem.

– Av 100 elever stannar 20 barn på vägen. Om de inte har något att äta, om de måste arbeta och har en lång väg till skolan, hur ska vi garantera att de inte lämnar sin utbildning? Länder i Europa anslår varje år miljoner dollar för att bistå utbildningen och de fattiga barnen i Bolivia men vi ser inte att dessa pengar kommer barnen till godo. Vi anser att det är en fars, säger Siles bedrövat.

– För några år sedan var utbildningsanslaget 33 procent av statsbudgeten men nu ligger den på 15 procent. Konsekvensen av detta är att katolska, evangeliska och andra kyrkor har skapat skolor de kallar för ”Fe y Alegría”, tro och glädje. Där tvingas föräldrarna betala 50 bolivianos (50 kr) per månad för att barnen ska kunna studera i en skola där skolledningen också väljer ut lärarna.

Kyrkan och IMF i allians

– Å andra sidan påtvingar Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken oss en rad reformer som i praktiken inte garanterar någon som helst utbildning. Vad vi åser är hur kyrkorna och IMF långsamt är på väg att privatisera skolväsendet i Bolivia eftersom den ekonomiska krisen är på väg att kväva oss.

Vad förväntar sig lärarförbundet av den nya regeringen, som sitter på nåder under 90 dagar av de sociala krafter som störtade president ”Goni”?  Porfirio Siles vill ha en debatt och beslut om en helt ny utbildningspolitik, ett slut på fördelningen mellan politikerna av topposterna inom utbildningsväsendet. I annat fall kommer lärarkåren återigen att mobilisera sina 100.000 medlemmar ut på Bolivias gator.

– Vi var beredda på att dö för att störta regimen Goni. Nu har en ännu större enighet smidits för att förändra Bolivia.


Fakta om lärarförbundet och arbetsvillkor i Bolivia:

Lärarförbundet, Confederación de Trabajadores de Educación Urbana de Bolivia (CTEUB) bildades några år efter revolutionen 1952.

  • CTEUB har för närvarande 80.000 medlemmar och organiserar endast medlemmar i städerna. Landsbygdens lärare organiseras av ett annat förbund. Men de bägge förbunden framträder med gemensamma krav mot staten.
  • Ingångslönen är 400 bolivianos, ungefär lika många svenska kronor. En behörig lärare med högsta lön ligger på 1200-1600 kr.
  • Lärarna har tre veckors semester och en ”pedagogisk vila” under vinterhalvåret (juni) som innebär rutinmässiga förberedelser för nästa termin.
  • Fortbildning inom den offentliga utbildningen är lika med noll. Den enskilde läraren, trots miserabla löner, finansierar sin egen fortbildning i olika teman.
  • De statliga skolorna har oftast tre skift där mellanstadiet inleder 08.00, 1-3 klassen startar på eftermiddagen, 15.00, och kvällsskiftet börjar 19.00 och utgörs av dem som inte avslutat grundskolan (primaria-secundaria).




Utbredd korruption bland lärarna i Bolivia

AV DICK EMANUELSSON

LA PAZ / Valerina Jurado är lärare sedan 15 år på skolan San Simón de Ayachucho, bara ett kvarter från presidentpalatset. Två veckor innan jag anländer till skolan var eleverna nära att tränga in i palatset när tusentals bolivianer krävde att president Gonzalo Sanchez skulle avgå. Den 17 oktober, efter 45 dagars generalstrejk, flydde presidenten Bolivia och flög till USA.

– Vi lärare deltog i massprotesterna och gick ut i både generalstrejken som i protesterna. I februari i år dödades över 30 människor och 230 skadades när militären besköt demonstranterna som protesterade mot en skattehöjning. Detta ägde rum framför presidentpalatset, bara ett kvarter från skolan. I oktober upprepades blodbadet när över 80 bolivianer sköts ihjäl av armésoldaterna.

Hon säger att skattehöjningen, som skulle gälla för alla, skulle ha inneburit att ta ifrån det fattiga barnets sista mål mat. Barnen, arbetarna och poliserna reagerade häftigt mot skattehöjningen som drogs tillbaka.

Bakom protesterna stod ett enigt folk som hade fått nog av korruptionen och fattigdomen som i Bolivia uppgår till 71 procent. Valentinas elever kommer också från de fattigaste kvarteren i centrala La Paz och de ser nyfiket på mig när skoldagen ska börja klockan 8. På schemat står filosofi.

Det är bara 4-5 grader varmt i skolsalen. La Paz ligger på nära 4.000 meters höjd och de första dagarna är en anpassning till höjden med huvudvärk som dock lindrar med ett par koppar koka-te.


AUDIO (på spanska):
https://app.box.com/s/mmy5z9p4immpt1u3t9bxg6rejhy10otu


Arrastra la nube blanca encima la oscura



Putsar skor innan skolan

Många av Valentinas elever, som är i åldern 10-15 år, både arbetar och studerar. Flera av dem går upp klockan 4 på morgonen och har redan gjort ett första arbetsskift när de börjar skolan. Deras rena men slitna och fransiga skolkläder avslöjar fattigdomen. På eftermiddagen fortsätter de att arbeta för att bidra till familjens överlevnad.

En av dem är Oscar, 11, som putsar från morgonen till kvällen.

– Jag går upp klockan 5 och börjar arbeta 6. Klockan 3 på eftermiddagen går jag till skolan som jag slutar vid halv 7. Då gör jag en ny runda på stan’, säger han hurtfriskt och tillägger att han får ihop en bra slant ibland som också räcker till att köpa chips, hans favoritgodis. För en halv boliviano, 50 öre, putsar han mina skor på ett galant sätt.

Men Valentinas arbetande elever stigmatiseras i pressen. De 900 barnen från Ayacuchoskolan utpekas för att utgöra kriminella ungdomsgäng.

– I stället är de en spegelbild av den sociala och ekonomiska situationen i Bolivia, inget annat, understryker Valentina bestämt. Många av eleverna äter inte frukost och är undernärda, men de är de i hela Bolivia.

Den statliga skolan ger barnen en knapp halvliter mjölk per dag och en brödbit. Det är en nyhet och som en ödets ironi har många barn insjuknat med diarréer och kräkningar när de konsumerat mjölken. Fattigdomen har gått så långt att de inte är vana att dricka mjölk. Därför ser lärarna som en uppgift att vänja barnen att successivt dricka mjölken för att de ska orka med skoldagen.

Lärare mutas för ”godkänt”

Valentina är ordförande för den lokala fackklubben bland skolans 53 lärare. Dessa försöker göra underverk med att skaffa fram läromedel för de fattigaste barnen samtidigt som de vill förbättra sin egen situation. Men det är inte lätt, påpekar Valentina.

Bland lärarna finns det också en utbredd korruption i Bolivia som innebär att de tar emot mutor av föräldrarna för att deras barn ska få godkänt och inte bli kvarsittare.

– I slutet av läsåret är det mycket skolk. Orsaken är att betyget redan är ”köpt”, vilket gör att barnen i stället kan arbeta och bidra till familjens försörjning, säger hon och gör en svepande rörelse i klassrummet, där bara 15 av de 30 barnen som borde vara här är närvarande.

– Vi är tre lärare på skolan som vägrar acceptera dessa mutor. De har naturligtvis sin grund i att lärarna arbetar under slavlöner. Vi gick till skolans rektor och stadens skolinspektörer som inte reagerade på vår anklagelse, säger Valentina med ett uppgivet leende. Därefter vände vi oss till utbildningsministeriet som inte vill stöta sig med fler fiender än vad de redan har.

Religiösa skolor

I Bolivia som i resten av Latinamerika har privatiseringen av utbildningen gått långt. Valentina Jurado blir förbittrad när jag för frågan på tal.

– Det är framför allt katolska skolor som startats där de kräver att föräldrarna till barnet ska vara gifta, annars får det inte plats. Det är en nymoralistisk ideologisk offensiv mot den allmänna skolan. Även andra skolor har startats med mer kommersiella intressen där föräldrarna gör stora ekonomiska uppoffringar för att deras barn ska kunna studera där. Men det är ungefär samma kvalité i undervisningen som i de statliga skolorna eftersom det är samma lärare.

Framtiden?

– Vi befinner oss i en djup kris och det räcker inte med att vi störtade ”Goni” ty det orättfärdiga systemet är intakt. Vi vill bygga ett nytt Bolivia med livet och barnet i centrum. För att barnen ska kunna ta del av utbildningen måste det ekonomiska systemet i grunden förändras. I dag tjänar de bara ett fåtal.



miércoles, 5 de noviembre de 2003

Bolivia: Ersätt tuggtobak med kokaprilla! Dubbelomoral bakom USA:s krig mot kokaodlingarna



Ersätt tuggtobak med kokaprilla!

Dubbelomoral bakom USA:s krig mot kokaodlingarna i Latinamerika


AV DICK EMANUELSSON

 

  • Rymdcentret NASA använder det mot yrsel och illamående vid uppskjutningar.
  • Det skulle med fördel ersätta den för hälsan fördärvliga tuggtobaken men då tvingas de konfrontera med de mäktiga amerikanska tobaksbolagen.
  • Det sägs hjälpa mot att utveckla diabetes och vetenskapsmännen hävdar att det går att utvinna hundra (100) olika farmaceutiska produkter ur de 14 de alkaloider som finns i de missförstådda kokabladen.
  • Coca Cola har det sedan länge i sin svarta dryck.
  • Kina vill köpa kokate men USA stoppar Bolivia.


AUDIO-ENTREVISTAS [3] EN ESPAÑOL:
Nancy y Adolfo Obregon Peralta y Jose Mirtenbaum, expertos en el tema de la coca:

ARRASTRA LA NUBE BLANCAENCIMA
LA OSCURA PARA ABRIR EL AUDIO



LA PAZ / Jag är bokstavligen livrädd när den flera ton tunga bussen kör upp och ner i Yungasdalen på fruktansvärda smala och slingriga vägar. Ner från La Paz’ 3500 meters höjd till den varma subtropiska Yungasregionen. På sluttningarna växer kokaplantan sedan 4.000 år och utgör för bönderna och det bolivianska folket en central del som stimulans i arbetet och medicinsk källa för olika slags sjukdomar.

Bönderna är organiserade i det starka bondefacket i La Pazprovinsen och under de våldsamma dagarna i oktober förra året gick de nerför sluttningarna och inledde, som tusentals andra bönder i regionen, marschen mot La Paz för att kasta ut ”El Gringo”, president Gonzalo Sanchez de Lozada. Bönderna omringade huvudstaden och sakta men säkert ströp de all införsel av förnödenheter till den miljonhövdade befolkningen i La Paz. I spetsen för böndernas protester stod den blott 33-årige Rufo Calle, böndernas provinsledare.


Den vite mannens fördärvelse

Temat om kokan har diskuterats mycket men i västvärlden är det få personer som verkligen känner till innebörden av denna växt. Somliga tror att koka är liktydigt med kokain och att det växer direkt på busken.

I La Pazregionen har kokan odlats i tusentals år av indianerna som ”Picheo” för att tuggas. Den dämpar hunger, ger kraft och stimulans i arbetet och lindrar det bistra klimatet.

Enligt bönderna använder USA temat som förevändning för att lägga sig under Bolivia. Argumentet är att kokabladsodlingarna utgör grunden för kokainmissbruket i USA. Men kokabladen har aldrig använts i industriell skala för export och framställning av kokain, vilket är en helt annan process som sker i laboratorium med tillsatser av bensin, cement, eter och andra ingredienser. Det är den ”Vite mannens fördärvelse av kokan”, menar indianerna och Rufo Calle.

– Kokan, som skördas tre gånger per år har vi föreslagit ska industrialiseras eftersom den innehåller ett tiotal olika medicinska delar som kan förvandlas till en viktig boliviansk exportvara. Men det finns starka krafter inom denna verksamhetsgren som naturligtvis inte vill ha konkurrens på detta område. Det är samma krafter som besprutar våra kokaodlingar med växtgifter. I regeringen har vi heller aldrig fått något stöd för denna politiska elit är de främsta knarkhandlarna, menar Calle.




Indianerna tuggade koka i Inkariket

Den unge ayamarindianen svävar inte på målet, ty han vet vad han pratar om. Över 50 av hans kamrater har dödats i konfrontationer mellan de USA-stödda och finansierade militärerna och kokabönder.

Men vad är det då som gör att USA under de senaste tio åren har satsat 17 miljarder dollar på att utrota kokaodlingarna i Bolivia?

1988 instiftade regeringen ”Lag 1008” som inte bara förbjöd produktionen av kokabuskar utan även konsumtionen av koka. Denna orimliga lag skulle, om den tillämpades fullt ut, sätta två miljoner av Bolivias åtta miljoner invånare i fängelse, eftersom de dagligen konsumerar kokablad. Den USA-finansierade planen syftade till att kriminalisera det som var helt naturligt under fyra tusen år med hänvisning till att ur kokabladen framställs kokain.

I Ecuador har arkeologer hittat lämningar som visar att indianerna tuggade koka. I Inkariket Tawantinsuyu (som på quechuaspråket betyder ”De fyra territorierna”) utgjorde kokan tillsammans med textiler en bytesvara. Men kokan hade också en religiös ritual effekt för indianerna.

Syre och sötvatten till USA?

Med den spanska kolonialmaktens blodiga ankomst inleddes stigmatiseringen och fördomarna mot kokan. I dag uttrycks detta i besprutning av hundratusentals hektar i främst de andinska länderna i Latinamerika. Besprutning med växtgifterna glisofat, som framställs av det transnationella Monsanto, samma företag som avlövade jättelika delar av Vietnam under USA-ockupationen och en svamp, Fusarium Oxysparum, har fått ödesdigra konsekvenser för Amazonas, ”världens lunga” och världens åttonde sötvattenreserv. Plan Colombia och Plan Regional Andina (avsett för Ecuador och Peru) raserar ekosystemet i denna känsliga del av världen. Målet, enligt kritikerna, är USA:s ambition att lägga under sig världens mest strategiska område vad det gäller strategiska reserver som syre och sötvatten.

Spanjorerna menade att kokakonsumtionen hade sin bakgrund i en religiös indiansk ritual med rebellisk karaktär. De första försöken att utrota kokaodlingarna inleddes. Men de kommersiella intressena tog överhanden och myten om att kokan kunde ersätta intag av föda växte fram. Kokatuggande indianer användes därför som slavarbetskraft i gruvorna vilket i sin tur medförde att de första haciendorna som producerade kokablad startade för att förse indianerna i spanjorernas silvergruvor med kokablad. Ett antal nordamerikanska vetenskapsmän som Timothy Plowman menar att kokan inte är en ersättning utan ett komplement till intag av föda.

José Mirtenbaum är chef för universitetet UAGRM i
Bolivias näst största stad Santa Cruz och specialist på kokaodlingar och temat om drogerna. Han menar att ”Lagen 1008” och ”Kriget mot knarket” är ett brutalt fiasko. Det bästa vore, menar Mirtenbaum, att avkriminalisera kokaodlingarna och konsumtionen.

– Införandet av ”Lagen 1008” kungjordes och tillämpades av USA som ett psykosocialt svar på landets 25 miljoner missbrukare av kokain. USA:s antinarkotikapolitik i Bolivia har inneburit att de eländiga fängelserna har överbefolkats av tusentals bönder från Chapare (region i Cochabambaprovinsen, reds anm.) som utgör 80 procent av alla interner. Bland dessa fångar finns det bara två framträdande knarkhandlare, resten är fattiga bönder, understryker Mirtenbaum.

Bolivia är ett av Latinamerikas mest fattiga länder, trots att landet producerat miljarder dollar från sina tenn-, koppar-, silver- och guldgruvor. Men allt har förts ut. Först av spanjorerna och under 1900-talet av transnationella bolag.




Industrialisera i stället kokan

När bolivianerna reste sig i september-oktober, 2003 mot president ”Goni”, var det samtidigt en resning mot denna utplundringspolitik. Katalysatorn var ”kampen för naturgasen”, en naturtillgång som amerikanska, brittiska, holländska och spanska bolag som Repsol ville komma över för en spottstyver. Men det blev för mycket för bolivianerna som gjorde uppror och störtade ”El Gringo”. Gasen ska användas för att industrialisera och lyfta landet ur misären, menade bolivianerna.

Kokaodlingarna är den andra naturprodukten som kan bidra till att utveckla landet och garantera viktiga exportinkomster. När jag skriver den här artikeln dricker jag samtidigt ett utsökt kokate. Det brittiska företaget Windsor exporterar den dryck som alla i Bolivia konsumerar utan för den skull vara kokainberoende narkomaner. Tvärtom är den lilla tepåsen med kokablad ytterst hälsosam, har jag fått erfara, och den hjälper mot både magknip och lös mage när man är ute på jobb på 4.000 meters höjd. Så varför inte göra affärer och avkriminalisera en alldeles utmärkt ört som naturen har skänkt Andernas folk?

– Vi talar inte om ett fritt odlande av koka, det är ett missförstånd. I Bolivia finns det en legal kokamarknad, inte kokainmarknad. Det finns en serie av produkter som framställs på industriell väg, säger Evo Morales, Bolivias främste ledare för de kokaproducerande bönderna samt ledare för MAS, Movimiento al Socialsmo, en vänsterrörelse som med all säkerhet kommer att vinna nästa val, om inte USA-ambassaden lägger sig i och konspirerar fram en militärkupp, vilket Morales varnar för.

Kina vill köpa men USA stoppar

Inför valet den 26 juni 2002 sa USA-ambassadören Manuel Rocha att ”en röst på Morales är en röst för en kokainrepublik”, vilket retade upp bolivianerna så till den milda grad att Morales fick 21 procent av rösterna, bara en halv procent mindre än den nu störtade Sanchez de Lozada. Samma politiska elit hade fem månader tidigare uteslutit Morales ur parlamentet för att han samtidigt lett böndernas marscher och blockader som protest mot den nyliberala ekonomiska modellen. Nu kom den revolutionära vänstern att erövra 35 procent av platserna i kongressen.

Och Morales har mer avancerade planer, till USA:s förtret.

– Vi måste bredda kokans framställning. Kinas La Pazambassadör sa nyligen till mig att ”om ni vill sälja kokate till oss, måste ni tredubbla den aktuella kokabladsproduktionen. Då köper vi”. Jag berättade det för Sanchez de Lozada men då grep USA in och omöjliggjorde hela affären. USA vill ha ”Nolltolerans Koka”, men det är helt absurt för det innebär samtidigt Noll quechuas, Noll aymaras, Noll guaranis, för hos dessa indiankulturer är kokan en helig produkt, dundrar Morales.





”Kokaprilla” ersätter sliskig tuggtobak

Både Morales och Bolivias alla bönder och folkrörelser vill industrialisera kokabladen på ett planerat sätt. En hel världsmarknad ligger framför den. Men José Mirtenbaum misstänker att både USA och Tyskland redan har färdiga planer på att själva ta kontroll över denna marknad.

– Det är inte osannolikt att Kina och Europa skulle kunna bli stor marknad för kokate. Det är inte heller omöjligt att en rejäl ”kokaprilla” framställd på industriell väg skulle kunna ersätta Texas’ tuggtobak, vilket skulle medföra en konfrontation med den mäktiga tobakslobbyn i USA. Eller varför inte saluföra ”Kokatuggummit”, vilket redan har prövats av självaste NASA. Det är ett bra botemedel mot det illamående och yrsel som uppstår vid accelerationen till 13 km per sekund, nödvändig fart för att lämna jordatmosfären, föreslår universitetsrektorn.

Han nämner att även tandkräm kan framställas med högt innehåll av klorofyll (bladgrönt) eller läcker sirap samt medel för att motverka diabetes.

Fördomarna och hetsen mot kokaodlingarna har medfört att forskningen på de hundra (100) olika farmaceutiska produkterna som kan utvinnas ur de 14 de alkaloider som finns i kokan har försvårats. Därför, menar José Mirtenbaum, har Bolivia en unik chans att utveckla och industrialisera landet om kokabladen betraktas för vad de är; naturens gåva.




USA bygger militärbaser

Men för USA och den politiska eliten är kampen mot kokan liktydigt med ”kampen mot terrorismen”. Den förre presidenten Jorge Quiroga talade om knarkhandeln och terrorismen som ”två tvillingar”. Landets tiotusentals bönder, som lider brist på odlingsbar jord eftersom en (1) procent av landets bönder, landets mark- och boskapsägare, kontrollerar 80 procent av den bästa odlingsbara jorden, därmed pekas ut som potentiella terrorister.

I den sista intervjun som Sanchez de Lozada gav (gick till CNN) dagen innan han flydde, uppgav han att upproret var finansierat av den colombianska ”knarkgerillan” och Venezuelas president Hugo Chavez. Bönderna förvandlas i den politiska elitens ögon till ”Fackföreningsknarkhandlare”.

José Mirtenbaum pekar på USA:s strategi att via en rad nybyggda militärbaser runt hela Amazonasområdet lägga under sig de strategiska produkterna som sötvatten och världens syre. I Amazonas finns det en imponerande andel av världens biodiversiteter.

Frågan är hur länge USA ska tillåtas hålla nere ett land i fattigdom och beslagta deras naturprodukter?

Bolivias LO-ordförande: ”Kapitalismens era är förbi, den gjorde Bolivia fullständigt bankrutt”

 



Bolivias LO-ordförande: ”Kapitalismens era är förbi, den gjorde Bolivia fullständigt bankrutt”

AV DICK EMANUELSSON


Bolivias landsorganisation COB har tagit som målsättning att ena den bolivianska folkrörelsen och skapa en arbetar- och bonderegering och skapa grunderna för socialism i det andinska landet. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har talat med Solares om upproret och framtiden. 


LA PAZ / 2003-11-05 / Sent en torsdagskväll, två veckor efter att han stått i centrum i störtandet av den förhatliga ”Goniregimen”, tar Jaime Solares, ordförande i Bolivias LO, emot i en sliten fackföreningslokal i en arbetarstadsdel i La Paz. Han skiljer sig mot sina landsmän och skulle nästan kunna tas för en nordbo, blåögd och ljushårig, nåja, gråhårig. Han har fostrats politiskt och fackligt i de legendariska gruvorna i Orurodistriktet där gruvarbetarna 1967 beslutade att skänka en daglön till gerillan under ledning av den legendariske Che Guevara.

Den 25 september valdes han till ordförande för COB när Bolivias LO genomförde sin kongress. Han kastades nästan bokstavligen in i den slutliga striden mot ”El Gringo”, som president Gonzalo Sanchez de Lozada kallades för sin nordamerikanska accent. När COB strax efter kongressen utlyste generalstrejk blev regimens situation ohållbar. I spetsen för protesterna kom Jaime Solares stå när han lyckades ena de två strömningarna som representerades av Evo Morales från partiet MAS och Felipe Quispe, ledare för Aymaraindianerna och bönderna på högplatån kring La Paz.

*  *  *

Två veckor efter upproret sitter Solares i möte med COB:s nationella styrelse och utarbetar landsorganisationens  politiska och avtalskrav till förre vicepresidenten Carlos Mesa som nu tagit över presidentposten. Mesa lämnade regeringen Lozada i protest mot dödsskjutningarna fem dagar innan denne flydde till USA.

Men folket är skeptiska mot den nye presidenten, det har lurats så många gånger förut. Därför har Solares och en rad andra av de ledare som stod i spetsen för upproret gett Mesa 90 dagar för att dra tillbaka privatiseringslagarna från 1985, främst energi- och gasdekreten som utlöste upproret i september-oktober och en rad andra åtgärder för att fortsätta regeringsarbetet.

Sjuttio procent i fattigdom

– Det var 45 dagar av strider med Goni, där inte bara arbetare kämpade utan också breda grupper av hyresgästföreningar, bönder och studenter. Upprorets orsaker återfinns i den vrede vi kände av politiskt lurendrejeri som beslutet att låta transnationella företag exportera vår naturgas via chilensk hamn till USA för en spottstyver. Men folket reste sig också i protest mot den ekonomiska och sociala situationen. Över 70 procent av bolivianerna överlever på mindre än två dollar per dag, nära 40 procent lever i misär.

Solares uppger att även de organiserade arbetarna under dessa år har sett sina rättigheter i kollektivavtal och andra lagar bli fullständigt raserade eller förtrampade. Lagen 21060 är en sådan lag där större delen av de statliga och offentliga företagen stängdes eller privatiserades 1985. I dess spår exploderade en politisk korruption som bolivianerna aldrig upplevt tidigare.

– Bakom denna politik stod och står Internationella Valutafonden, Världsbanken eller den Interamerikanska Utvecklingsbanken. Bakom dem stod också det skamlösa OAS, Amerikanska staternas organisation. Bolivias folk har inget förtroende för de internationella organen för de vill att Bolivia ska sälja ut sina naturresurser och en desarmera arbetsmarknadslagar och arbetsrätt.

Massaker på massaker

1996, under ”Gonis” första presidentperiod, massakrerades gruvarbetare i gruvcentret Potosi. Men i stället för att ställa Goni mot skampålen, fick han OAS’ stöd, trots att han hade beordrat eld mot gruvarbetarna som pekades ut av OAS som ansvariga för den massaker där många miste livet. Dessa, säger Solares, försvarade bara sin arbetsplats med sina liv som insats. OAS var också, vid sidan av USA, de som in i det sista stödde Gonis regeringsinnehav i oktober i år trots att över 80 bolivianer hade dödats av arméstyrkor och 500 sårats.

Under Hugo Banzers regering såldes de stora olje- och gastillgångarna ut till transnationella oljebolag för en blygsam summa på 200 miljoner dollar. I ett hemligt lagdekret som dessa regeringar i det tysta har antagit sägs att gasen och oljan i underjorden tillhör Bolivia, men när den passerar mynningen vid markytan är den bolagets egendom.

– Parallellt med dessa lagar beslutade man också att ”arbetsgivaren har rätt att fritt anställa och avskeda” när han vill. Men nyliberalerna var inte nöjda med detta utan socialförsäkringssystemet slogs också i spillror. Tidigare bidrog arbetaren, arbetsgivaren och staten till att betala socialförsäkringen. Men med den nya pensionslagen är det enbart arbetaren som ska bidra.

Denna bakgrund utgjorde det politiska panoramat till varför upproret fick en sådan våldsam och massiv kraft från basen som flera gånger ”sprang förbi” de politiska och sociala ledarna, som i fallet med Jaime Solares, erkänner han självkritiskt.

”Prostituerade” fackledare

På den 13:e kongressen som COB blev de regeringstrogna ”köpta” fackledarna, som Solares kallar dem, utbytta av en förkrossande kongressmajoritet.

– De hade prostituerat sig och sålt sig för pengar till ”Goni”. De sparkade fackledarna kom från regeringspartierna, främst socialdemokratiska MIR men även MNR och FNR. Regeringen Lozada vägrade att erkänna den nya revolutionära COB-ledningen och bröt på detta sätt mot ILO-stadgan.

– Regeringen var rädd för att den nya ledningen skulle avslöja den politiska maffian och skada dess intressen och erkände i stället en parallell COB med sina egna förtrogna, säger Solares och nämner ett antal namn utan egen facklig medlemskår.

Efter massakern i Warisata den 20 september på sex bönder anslöt sig COB till kravet på presidentens avgång. Alliansen mellan arbetare och bönder, COB och bondeorganisationen CSUCTB, under ledning av Felipe Quispe, förstärktes märkbart. Stridsandan imponerade på alla. Gruvarbetarna som hade marscherat flera dagar mot La Paz innebar en kraftig förstärkning och armén fruktade deras anslutning när dynamitstavarna sköts iväg med hjälp av ”Bazookas”, rör som fungerade som ”kanon”. Förstaden till La Paz, El Alto, med 800.000 invånare varav många är avskedade gruvarbetare från tiden 1985 då de flesta statliga gruvor privatiserades eller stängdes, förvandlades till upprorets centrum, helt omöjligt för regimen att återta.

– De korrumperade regeringspartierna har förlorat allt stöd. Bland dem Jaime Paz Zamora, ledare för de socialdemokratiska MIR. Vi vet att i Sverige och Norge finns stora socialdemokratiska partier men vi har svårt att föreställa oss att det kan finnas en så korrumperad människa som Zamora som är allt annat än socialdemokrat, säger Solares indignerad.

Framtiden

– Vi har vunnit det första slaget och vår målsättning är att bilda en regering byggd på alliansen arbetare&bönder. Denna ska bygga på en ny konstitution och parlament som representerar folkets intressen, inte som i dag där en parlamentsledamot tjänar över 50.000 bolivianos (lika mycket i svenska kronor) jämfört med en minimilön som ligger på 57 dollar.

Jaime Solares inser att svårigheterna att skapa en folkregering som bygger på andra principer än de gängse i en representativ partidemokrati är komplicerade. Men folkrörelsen har gett Carlos Mesa respit och samtidigt har klara direktiv gått ut till COB:s grundorganisationer att fortsätta förstärka ”självförsvaret” som byggdes upp i bostadsområdena under de 45 dagarnas strider i september-oktober. Ty många tvivlar på att Carlos Mesa, som själv kommer från den de högre samhällsklasserna i Bolivia, ska föra en radikal arbetarpolitik.

Men vore det inte bättre att kräva nyval för att förändra majoriteten i kongressen som fortfarande ligger i de forna regeringspartierna makt? undrar jag.

– Vi har inte ens ett minimalt förtroende för den borgerliga demokratin som är uppbyggd i stil med USA:s direktiv. De forna regeringspartierna var lokala representanter för USA-imperialismen. De gjorde allt som USA-ambassadören bad om. Vi arbetare och bönder utgör majoriteten i Bolivia och det borde vara folkets, inte partiernas intressen som kommer i första hand. Därför slåss vi för en regering som bygger på alliansen arbetare&bönder. Kapitalismens era är förbi, den gjorde Bolivia fullständigt bankrutt. Därför måste politiken i grunden förändras radikalt. Antingen är vi socialister eller så är vi för kapitalismen. I COB:s och det bolivianska folkets fall råder det ingen tvekan om var vi står.

Beväpnat försvar

Jaime Solares är också på det klara att en regering av arbetare&bönder måste försvaras med vapenmakt. Han nämner Salvador Allende i Chile som regerade under tre år men som störtades i en blodig militärkupp 1973. Därför är den bolivianska landsorganisationen inte främmande för att hans medlemmar inom en inte avlägsen framtid också måste beväpna sig för att försvara den ”folkliga demokratin”, som han kallar sitt politiska mål.

– Vi utesluter naturligtvis inte den legala vägen, den väg vi alltid har använt men som så många gånger har blivit dränkt i blod. Därför vänder vi oss till arbetare och fackföreningar i världen om stöd om vi tvingas resa oss i vapen för att försvara våra landvinningar.

När COB genomförde det första utvidgade landsmötet efter att Goni hade störtats, uttalades stark självkritik över hur COB och dess ledning hade blivit ”förbisprungna” av de egna medlemsmassorna under upprorets gång. Det talades också om att arbetar- och bonderörelsen i Bolivia ännu inte har ett politiskt parti som kan kanalisera de folkliga krafterna för ett maktövertagande.

– Vi hade inte den organisatoriska kapaciteten och det politiska instrumentet för att ta över makten. Vad som fattades var ett arbetarklassens parti som kunde föra upp kampen på ett högre plan. Att skapa detta parti är en viktig uppgift som står framför oss och som är kapabel att bilda regering vars historiska målsättning är att skapa grunden för att bygga socialismen i Bolivia.

Ena vänstern

I Bolivia existerar ett stort vänsterparti MAS, som hela tiden under upproret talade om att kampen inte handlade om att bryta ned de statliga och parlamentariska institutionerna. Mot denna ståndpunkt finns det andra vänsterpartiet MIP som leds av bondeorganisationens ledare Felipe Quispe. MAS anslöt sig först i slutet av upproret och har kritiserats för det. Men i centrum som en enande kraft stod landsorganisationen COB och Jaime Solares. Vilka förutsättningar finns det att ena dessa två existerande partier? frågar jag LO-ordföranden.

– Jaime Solares finns i COB för att ena rörelsen kring våra huvudkrav. Felipe och Evo måste lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och bidra till att stärka den revolutionära rörelsen. Det är bara vår fiende som drar nytta av att vi fortsätter att uppträda splittrat. De tre folkliga huvudkrafterna MAS, MIP, och COB måste ta sitt ansvar och på sikt skapa det politiska verktyget som Bolivia behöver för att erövra den politiska makten, ett parti. Jag är optimist och tror att det finns perspektiv.

Solares menar att partiet måste arbeta under ett antal grundläggande kriterier som han menar är ideologiska, politiska, organisatoriska och även vara beredd på att förbereda sig militärt. Partiet måste baseras på marxismens grund som utarbetar ett revolutionärt regeringsprogram.

Med Marx och Lenin

COB har förstärkts enormt under de 45 dagarnas uppror men står också inför nya utmaningar som är en konsekvens av den nyliberala modellen. Ett exempel är den miljonarmé av gatuförsäljare och ”informella” arbetare som avskedats från den statliga och offentliga sektorn enligt Lag 21060, men som är helt utan skyddsnät och som överlever dag för dag.

– Det är sant att COB har förstärkts kraftigt under upproret och den har också slagit fast sin politisk-fackliga karaktär, det vill säga den ekonomistiska karaktären som präglade COB tidigare har vi lämnat bakom oss. I dag ingår också hyresgästföreningarna, de som var kommandocentraler i kampen mot Goni, i COB ty de utgör viktiga maktstrukturer, i likhet med andra samhällssektorer.

Jaime Solares får något drömmande i blicken när han med stor entusiasm målar upp en ny framtid för Bolivia som ska bygga på det bolivianska folkets egna erfarenheter och krafter men som hämtar sin ideologiska inspiration i Marx, Lenin och andra historiska personligheter.

– Även om vår kamp har varit en kamp för den nationella suveräniteten som ”kriget för gasen” var, så är vi internationalister. Vi hoppas att våra svenska, danska, norska eller europeiska kamrater ska stödja Bolivia och COB för att bygga ett nytt Bolivia.

sábado, 1 de noviembre de 2003

Gaskrigets offer i El Alto: Sofia var tre dagar när hennes pappa dödades av armé

 



Gaskrigets offer i El Alto

AV DICK EMANUELSSON

  • Sofia var tre dagar när hennes pappa dödades av utsända armésoldater i El Alto.

EL ALTO / 2003-11-01 / Bolivias vice justitieminister orkade inte mer. Han satte sig på en trottoarkant och börja gråta hejdlöst. Carlos Alarcón hade just hört vittnesmålen från de anhöriga till de mer än 30 mördade invånarna i staden El Alto. Ett av dessa var José Macia Quispe, 30, nybliven pappa till en liten söt bebis i den aymarindianska familjen, tre dagar innan sin död.

Orden som drunknar i gråten hos Paulina Apace hörs plötsligt med ett eko i den lilla enkla och tomma kyrkan i stadsdelen Villa Ingenio. Bara några meter från oss låg José och tio andra döda kroppar uppradade söndagen den 12 oktober. Fortfarande finns det blod, trots att man försökt tvätta bort det, på den lilla estraden varifrån fader Wilson Soria brukar hålla mässa. Josés och de andra offrens blod, offer i det som i Bolivia går under benämningen ”Kriget om gasen”, är som en påminnelse för församlingsborna om hur en brutal regim är beredd att mörda sina egna landsmän för att tillfredsställa de utländska storbolagen.

Paulina och hennes mamma är nu helt blottställda, ingen kan försörja dem och de fem barnen som den 12 oktober blev föräldralösa när armén intog Villa Ingenio och spred död och förintelse bland de 800.000 fattiga invånarna i El Alto. När de väpnade styrkorna drog sig tillbaka lämnade de efter sig 28 döda och ett 100-tal skottskadade varav åtta avled dagen efter.




Grannsolidaritet räddningen

– Det hördes en våldsam skottlossning och vi stängde in oss i våra hus. Efter några timmar kom personer och meddelade oss att José återfanns i kapellet, död. Vad ska jag göra? Jag har fem barn, säger hon och brister ut igen i gråt. Jag har inga pengar, jag har absolut ingenting!

Concepción Mamani är kvinnoledare i Villa Ingenio och kan inte hålla tillbaka tårarna när hon Paulina, trots att det gått två veckor efter massakern. Det som har hållit Paulina och hennes fem barn i livet är grannarnas solidaritet.

Villa Ingenio var den stadsdel som drabbades värst av den statliga terrorn, utlyst av ”El Gringo”, president Sanchez de Lozada. Paulina mamma fortsätter berättelsen:

– ”Jag har fem barn, skjut inte”! ropade José till militärerna. Men de sköt urskillningslöst, rakt in i bröstet på min måg, säger aymaraindianskan med nio barn och kan inte kontrollera sig utan faller också ut i en hejdlös gråt. Jag känner att jag själv är nära att förlora fattningen och känner att i ögonen är tårarna är på väg.

Blodbad i februari

El Alto var epicentret för kampen under 45 dagar mot Goniregimen. Denna trodde att den med vapenmakt kunde kuva bolivianerna som han hade gjort i februari. Då genomfördes en skattehöjning på tolv procent för alla som orsakade ett ramaskri. Till och med de dåligt avlönade poliserna reste sig och var nära att inta presidentpalatset. Goni beordrade eld mot de tusentals demonstranterna och efter att gevärspiporna tystnat låg där 32 människor utan liv medan 230 hade skottskadats. Protesterna i landet lade sig för tillfället men Goni tvingades dra tillbaka sin skattehöjning.

Den 2 september inleddes en hungerstrejk i protest mot att regimen ville exportera gas till Kalifornien, via en chilensk hamn. Företagen som var kontrakterade var i första hand USA-bolag men även Shell, spanska Repsol och brittiska BP var huvudintressenterna. För ett skamlöst pris skulle de tjäna miljarder dollar på den bolivianska naturgasen men lämna den klassiska misären bakom sig som de gjort med Bolivias naturresurser som tenn och andra mineraler.

Vägblockader som svar på massaker

Felipe Quispe och andra bonde- och vänsterledare befann sig i hungerstrejk och skulle inleda en dialog med regimen då denna svarade med att massakrera protesterade indianer, bönder och lärare i staden Warisata den 20 september. Quispe vägrade infinna sig till en ”dialog med en mördare”, som han kallade presidenten.

Den förkrossande majoriteten av människorna i El Alto är före detta gruvarbetare, quechua och aymaraindianer och ansåg måttet rågar. De inledde vägblockader som svar på massakern i den indianska staden Warisata, som krävde sex människoliv och ett 20-tal skadade. Goni trodde att med massakrer kunde han kuva människorna. Men för varje nytt offer anslöt sig allt fler människor till protesterna och blockaderna.

Trots att invånarna i El Alto är bland Bolivias fattigaste, är solidariteten och den politiska medvetenheten bland landets högsta. När gruvarbetarna från Oruro-regionen i början av oktober marscherade mot huvudstaden La Paz för att ”lyfta ut El Gringo från presidentpalatset”, utspisades de i El Alto av människorna.





Privatiseringsdekret 21060

Dessa hade i tusentals avskedats 1985 av Gonis privatiseringsdekret 21060, som stängde eller privatiserade många gruvor i Bolivia. Vid den tidpunkten var Goni ”planeringsminister”. Tiotusentals gruvarbetare blev arbetslösa och många tvingades bosätta sig i El Alto. Därför var det naturligt och självklart att utspisa de marscherande gruvarbetarna som var på väg för att störta den president som gjort massor av människor i El Alto arbetslösa.

Med dynamit försvarade de 2.500 gruvarbetarna, som tack för mat och logi, de 800.000 invånarna i El Alto mot militärens attacker som pågick under flera veckor i El Alto. Därefter fortsatte de marschen nedför de branta sluttningarna mot La Paz, 500 meter längre ned. Sedan var ”Slaktarens”, som han kallades av invånarna i El Alto, dagar räknade.

El Alto förvandlades under de 45 dagarna till ett ”Revolutionens centrum”. Alla infartsvägar till miljonstaden La Paz går förbi El Alto. Den som kontrollerar El Alto kontrollerar också La Paz. I La Paz fanns inga som helst förnödenheter eftersom blockaderna stod emot i El Alto.

Varför skyddar USA ”Goni”?

Paulina och de andra anhöriga till offren befinner sig nu i slutet av november i hungerstrejk utanför presidentpalatset. Vicepresident Carlos Mesa, som avgick fyra dagar innan Goni lämnade Bolivia för USA, har lovat att betala 50.000 bolivianos, ungefär lika många svenska kronor, till varje offer för den statliga terrorismen.

Men det förslår inte långt. De anhöriga har krävt 120.000 kronor och att staten garanterar att de föräldralösa barnen får en fri skolgång och ekonomisk ersättning som gör att de kan leva fram till 18 års ålder. Men den nya regimen tvekar och bäddar för nya protester.

De anhöriga har också krävt att den flyende presidenten ska deporteras tillbaka till Bolivia av USA och ställas inför rätta för folkmord. Hans försvars- och inrikesminister är också ansvariga för massmorden men varken generalerna eller de avsatta ministrarna har ens kallats till förhör. Militären är helt intakt.

Vems mänskliga rättigheter?

Lilla Sofia har vaknat av gråtattackerna och hennes skrik är ett skrik efter mat. Men kommer hon att få den mat och trygghet som hon hade innan den 12 oktober, även om hon i El Alto föddes till de fattigaste förhållandena man kan tänka sig?

Vems intressen besvarar Carlos Mesa, Internationella Valutafondens krav på återbetalningar av de 4,6 miljarder dollar i utlandsskuld eller lilla Sofias mänskliga rätt till liv?

Var det kanske det som vice justitieministern funderade på när han brast ut i gråt, fyra dagar senare när han hörde Paulinas och de andra anhöriga till offren för Kriget om gasen i Bolivia?