Lärarförbundet deltog i störtandet av president Sanchez de Losada, `El Gringo´

 

Lärarförbundet deltog i störtandet av Bolivias president

AV DICK EMANUELSSON

LA PAZ / 2003-11-06 / Den 20 september sköts en lärare och fem ayamaraindianer ihjäl av armétrupper i den historiska staden Warisata. Bolivia gick allt närmare ett folkligt uppror.

Den 29 september proklamerade landsorganisationen COB om generalstrejk. Kraven var att president Gonzalo Sanchez de Lozada skulle avgå och att Bolivias naturgas skulle användas för att industrialisera landet, inte för att exporteras till Kalifornien för urusla priser. I tusentals tågade lärare och elever direkt ut från sina skolor ut på gatorna i El Alto, La Paz, Cochabamba eller gruvdistriktet Oruro. Alliansen mellan lärarna, arbetare och bönder växte sakta fram.

Porfirio Siles valdes den 25 september till ordförande för Bolias lärarförbund, CTEUB. Han fick sitt elddop nästan omedelbart när Lärarförbundet anslöt sig till generalstrejken. Den 17 oktober, efter 45 dagars kraftmätning hade president Gonzalo Sanchez de Lozada flytt Bolivia men lämnat bakom sig 88 döda och 500 sårade.

Två veckor senare, i Siles’ enkla kontor i centrala La Paz, är det mer jordnära frågor som kommer på tal. En av dem är arbetstider och löner.

– Just nu håller vi på att utarbeta våra avtalskrav. Bland dem finns löner, ersättningar för transporter och arbetstiden. Staten har vad vi kallar för en ”historisk skuld till lärarna”. Den handlar om att läraren arbetar gratis åtta timmar i månaden som han inte får betalt för.

AUDIO:
https://app.box.com/s/g250j9ew656hju53v2h1hxtdxa8flp57

Arrastra la nube blanca encima la oscura

[För att öppna intervjun i audio, dra det vita molnet över det svarta]

”Utbildningen är statens viktigaste uppgift”

– Arbetstiderna är ett evigt problem, menar Siles. Grundskoleläraren arbetar fyra dagar i veckan. Lärare som specialiserar sig på mellanskolenivå kan få mellan 72-96 timmar per månad. För dessa timmar för vi betalt och det innebär att vi måste söka efter timmar på andra håll för att överleva. ”Vårt minimikrav är 80 timmar per månad.”

I den bolivianska grundlagen slås det fast att ”utbildningen är statens viktigaste uppgift”. Men Porfirio Siles menar att det är hyckleri på högsta nivå. I likhet med övriga Latinamerika är avhoppen från skolan ett jätteproblem.

– Av 100 elever stannar 20 barn på vägen. Om de inte har något att äta, om de måste arbeta och har en lång väg till skolan, hur ska vi garantera att de inte lämnar sin utbildning? Länder i Europa anslår varje år miljoner dollar för att bistå utbildningen och de fattiga barnen i Bolivia men vi ser inte att dessa pengar kommer barnen till godo. Vi anser att det är en fars, säger Siles bedrövat.

– För några år sedan var utbildningsanslaget 33 procent av statsbudgeten men nu ligger den på 15 procent. Konsekvensen av detta är att katolska, evangeliska och andra kyrkor har skapat skolor de kallar för ”Fe y Alegría”, tro och glädje. Där tvingas föräldrarna betala 50 bolivianos (50 kr) per månad för att barnen ska kunna studera i en skola där skolledningen också väljer ut lärarna.

Kyrkan och IMF i allians

– Å andra sidan påtvingar Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken oss en rad reformer som i praktiken inte garanterar någon som helst utbildning. Vad vi åser är hur kyrkorna och IMF långsamt är på väg att privatisera skolväsendet i Bolivia eftersom den ekonomiska krisen är på väg att kväva oss.

Vad förväntar sig lärarförbundet av den nya regeringen, som sitter på nåder under 90 dagar av de sociala krafter som störtade president ”Goni”?  Porfirio Siles vill ha en debatt och beslut om en helt ny utbildningspolitik, ett slut på fördelningen mellan politikerna av topposterna inom utbildningsväsendet. I annat fall kommer lärarkåren återigen att mobilisera sina 100.000 medlemmar ut på Bolivias gator.

– Vi var beredda på att dö för att störta regimen Goni. Nu har en ännu större enighet smidits för att förändra Bolivia.

Fakta om lärarförbundet och arbetsvillkor i Bolivia:

Lärarförbundet, Confederación de Trabajadores de Educación Urbana de Bolivia (CTEUB) bildades några år efter revolutionen 1952.

• CTEUB har för närvarande 80.000 medlemmar och organiserar endast medlemmar i städerna. Landsbygdens lärare organiseras av ett annat förbund. Men de bägge förbunden framträder med gemensamma krav mot staten.
• Ingångslönen är 400 bolivianos, ungefär lika många svenska kronor. En behörig lärare med högsta lön ligger på 1200-1600 kr.
• Lärarna har tre veckors semester och en ”pedagogisk vila” under vinterhalvåret (juni) som innebär rutinmässiga förberedelser för nästa termin.
• Fortbildning inom den offentliga utbildningen är lika med noll. Den enskilde läraren, trots miserabla löner, finansierar sin egen fortbildning i olika teman.
• De statliga skolorna har oftast tre skift där mellanstadiet inleder 08.00, 1-3 klassen startar på eftermiddagen, 15.00, och kvällsskiftet börjar 19.00 och utgörs av dem som inte avslutat grundskolan (primaria-secundaria).

Utbredd korruption bland lärarna i Bolivia

AV DICK EMANUELSSON

LA PAZ / Valerina Jurado är lärare sedan 15 år på skolan San Simón de Ayachucho, bara ett kvarter från presidentpalatset. Två veckor innan jag anländer till skolan var eleverna nära att tränga in i palatset när tusentals bolivianer krävde att president Gonzalo Sanchez skulle avgå. Den 17 oktober, efter 45 dagars generalstrejk, flydde presidenten Bolivia och flög till USA.

– Vi lärare deltog i massprotesterna och gick ut i både generalstrejken som i protesterna. I februari i år dödades över 30 människor och 230 skadades när militären besköt demonstranterna som protesterade mot en skattehöjning. Detta ägde rum framför presidentpalatset, bara ett kvarter från skolan. I oktober upprepades blodbadet när över 80 bolivianer sköts ihjäl av armésoldaterna.

Hon säger att skattehöjningen, som skulle gälla för alla, skulle ha inneburit att ta ifrån det fattiga barnets sista mål mat. Barnen, arbetarna och poliserna reagerade häftigt mot skattehöjningen som drogs tillbaka.

Bakom protesterna stod ett enigt folk som hade fått nog av korruptionen och fattigdomen som i Bolivia uppgår till 71 procent. Valentinas elever kommer också från de fattigaste kvarteren i centrala La Paz och de ser nyfiket på mig när skoldagen ska börja klockan 8. På schemat står filosofi.

Det är bara 4-5 grader varmt i skolsalen. La Paz ligger på nära 4.000 meters höjd och de första dagarna är en anpassning till höjden med huvudvärk som dock lindrar med ett par koppar koka-te.

AUDIO (på spanska):
https://app.box.com/s/mmy5z9p4immpt1u3t9bxg6rejhy10otu

Arrastra la nube blanca encima la oscura

Putsar skor innan skolan

Många av Valentinas elever, som är i åldern 10-15 år, både arbetar och studerar. Flera av dem går upp klockan 4 på morgonen och har redan gjort ett första arbetsskift när de börjar skolan. Deras rena men slitna och fransiga skolkläder avslöjar fattigdomen. På eftermiddagen fortsätter de att arbeta för att bidra till familjens överlevnad.

En av dem är Oscar, 11, som putsar från morgonen till kvällen.

– Jag går upp klockan 5 och börjar arbeta 6. Klockan 3 på eftermiddagen går jag till skolan som jag slutar vid halv 7. Då gör jag en ny runda på stan’, säger han hurtfriskt och tillägger att han får ihop en bra slant ibland som också räcker till att köpa chips, hans favoritgodis. För en halv boliviano, 50 öre, putsar han mina skor på ett galant sätt.

Men Valentinas arbetande elever stigmatiseras i pressen. De 900 barnen från Ayacuchoskolan utpekas för att utgöra kriminella ungdomsgäng.

– I stället är de en spegelbild av den sociala och ekonomiska situationen i Bolivia, inget annat, understryker Valentina bestämt. Många av eleverna äter inte frukost och är undernärda, men de är de i hela Bolivia.

Den statliga skolan ger barnen en knapp halvliter mjölk per dag och en brödbit. Det är en nyhet och som en ödets ironi har många barn insjuknat med diarréer och kräkningar när de konsumerat mjölken. Fattigdomen har gått så långt att de inte är vana att dricka mjölk. Därför ser lärarna som en uppgift att vänja barnen att successivt dricka mjölken för att de ska orka med skoldagen.

Lärare mutas för ”godkänt”

Valentina är ordförande för den lokala fackklubben bland skolans 53 lärare. Dessa försöker göra underverk med att skaffa fram läromedel för de fattigaste barnen samtidigt som de vill förbättra sin egen situation. Men det är inte lätt, påpekar Valentina.

Bland lärarna finns det också en utbredd korruption i Bolivia som innebär att de tar emot mutor av föräldrarna för att deras barn ska få godkänt och inte bli kvarsittare.

– I slutet av läsåret är det mycket skolk. Orsaken är att betyget redan är ”köpt”, vilket gör att barnen i stället kan arbeta och bidra till familjens försörjning, säger hon och gör en svepande rörelse i klassrummet, där bara 15 av de 30 barnen som borde vara här är närvarande.

– Vi är tre lärare på skolan som vägrar acceptera dessa mutor. De har naturligtvis sin grund i att lärarna arbetar under slavlöner. Vi gick till skolans rektor och stadens skolinspektörer som inte reagerade på vår anklagelse, säger Valentina med ett uppgivet leende. Därefter vände vi oss till utbildningsministeriet som inte vill stöta sig med fler fiender än vad de redan har.

Religiösa skolor

I Bolivia som i resten av Latinamerika har privatiseringen av utbildningen gått långt. Valentina Jurado blir förbittrad när jag för frågan på tal.

– Det är framför allt katolska skolor som startats där de kräver att föräldrarna till barnet ska vara gifta, annars får det inte plats. Det är en nymoralistisk ideologisk offensiv mot den allmänna skolan. Även andra skolor har startats med mer kommersiella intressen där föräldrarna gör stora ekonomiska uppoffringar för att deras barn ska kunna studera där. Men det är ungefär samma kvalité i undervisningen som i de statliga skolorna eftersom det är samma lärare.

Framtiden?

– Vi befinner oss i en djup kris och det räcker inte med att vi störtade ”Goni” ty det orättfärdiga systemet är intakt. Vi vill bygga ett nytt Bolivia med livet och barnet i centrum. För att barnen ska kunna ta del av utbildningen måste det ekonomiska systemet i grunden förändras. I dag tjänar de bara ett fåtal.

BOLIVIA: ”Skuldra vid skuldra, varken framför eller bakom mannen”

 

Bolivia: ”Skuldra vid skuldra, varken framför eller bakom mannen”

Fackets kvinnoförening som organiserar
det ”informella proletariatet”

AV DICK EMANUELSSON

De bolivianska kvinnorna gick i främsta ledet mot den störtade presidenten och nu går de vidare i en svårare etapp; kvinnorepresentation i facket på alla nivåer. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har träffat kvinnornas Maria Fernandez.

LA PAZ / 2003-11-06 / Vid 14 års ålder greps hon av soldaterna och anklagades för att tillhöra den bolivianska gerillan under ledning av Che Guevara.

– Jag hade ingen som helst kontakt med gerillan och var en liten oskyldig flicksnärta. Men tack vare att jag fängslades, torterades och förnedrades anslöt jag mig till gerillan ett par år senare.

Det säger Maria Victoria Fernandez, ordförande för en av de mest intressanta sociala och politiska organisationerna i Bolivia, Bolivias Kvinnocentral, CEDEMU-B, löst ansluten till COB, Bolivias LO som utgjorde motorn i störtandet av president Gonzalo Sanchez de Lozada den 17 oktober 2003.

Hon skrattar vid minnet av det första fängslandet för de frågade Maria, som då levde i gruvcentret Oruro, om hon kände till Che Guevara vilket naturligtvis alla i Bolivia gjorde. Det räckte för armésoldaterna. 1976 fängslades hon igen men då hade hon uppgifter i den underjordiska gerillan som hade omorganiserats efter att Che hade gripits och avrättats den 8 oktober 1967.

– Min dotter var då ett år och togs ifrån mig. Jag var förkrossad för Kissingers ”Operación Condor” pågick som värst och många nyfödda barn till de politiska fångarna rycktes ur famnen på mödrarna och överlämnades till officerare. Jag var också helt isolerad och min familj trodde att jag hade ”försvunnit”, som så många andra ur vänstern vid den tiden.

Fackligt aktiva kvinnor

Dessa år av underjordiskt arbete i den revolutionära rörelsen i Bolivia har satt spår i henne och det dröjer flera dagar innan jag lyckas bryta isen och få förtroende hos henne. Hon säger att många s.k. frivillighetsorganisationer står i tjänst hos CIA och den bolivianska säkerhetstjänsten, ett faktum som inte bara gäller Bolivia utan hela Latinamerika. Men i Bolivia är den amerikanska ambassaden högaktiv efter att den förre presidenten Gonzalo Sanchez de Lozada, kallad ”El Gringo”, störtades av bland annat kvinnorna som denna kväll sitter i CEDEMU-B:s lokaler i centrala La Paz. Här finns ledare för gatuförsäljarnas förbund, för kvinnorna på marknaderna, för gruv- och bondkvinnorna och de flesta av dem är aymaraindianskor, vackra och koketta mot denne nordbo.

– Vi är inte en NGO utan en förening av fackligt aktiva kvinnor från COB som är verksamma inom 40 samhällsektorer i Bolivia. Själv kommer jag från MST, de Jordlösas Rörelse, men här finns kvinnor från Gruvarbetarförbundet, Fabriksarbetarförbundet, de som har fått sin arbetsplats flyttad till hemmet, gatuförsäljarna och så vidare. Vi är anslutna till Bolivias enda landsorganisation som är COB.

Hemarbetarna det nya informella proletariatet

CEDEMU-B:s målsättning är att förstärka de olika folkrörelseorganisationerna och dra in kvinnorna i arbetet. Men en av de viktigaste uppgifterna är att dra in den miljonarmé som utgörs av den informella sektorn arbetare, gatuförsäljare, de som i varje gathörn erbjuder folk att ringa i mobiltelefon, ”hemarbetarna” som exploateras av företagen som ”outsorcat” sin personal för att slippa hyreskostnader samt de jordlösa. Dessa tre grupper är i dag strategiska målgrupper, understryker Maria, helt nödvändiga att organisera om fackföreningsrörelsen ska växa och bli en ännu större maktfaktor än vad den var under de 45 dagar av uppror mot ”Goniregimen”.

– Man skulle kunna kalla dessa tre sektorer för det ”informella proletariatet”. Denna jättearmé av hemarbetare är anställda i ett ”andrahandskontrakt”, vilket i Bolivia är olagligt. Många reportrar som kommer till Bolivia frågar sig ”var är fabriksarbetarna någonstans, de finns inte någonstans”?

– Få av transnationella fabrikerna behöver i dag inte ens lokaler för sin produktion. I stället har de via en underleverantör flyttat in produktionen i de före detta anställdas enkla hem eller undermåliga lokaler. Företagen sparar in hyran men också socialförsäkringar och allt annat ansvar. Dessa personer, som i förkrossande majoritet är kvinnor, organiserar CEDEMU-B. Systemet har satt ett nytt namn på detta förändrade produktionssätt och nu kallas de ”mikroföretag”, små produktionsenheter.

För 10-15 år sedan var La Paz centrum ett sjudande liv av fabriker och verkstäder med rykande skorstenar. I dag är fönsterrutorna trasiga och de ser ut som vilken ”industrikyrkogård” som helst i Bergslagen. Men verksamheten har inte tagit slut, den har bara bytt adress, menar Maria.

”Folk har inte ens plats där de kan falla ner och dö”

Vi går ut på gatan i La Paz. Där står 4-5 personer, främst unga kvinnor, och erbjuder mobiltelefoni för en Boliviano (ca 1 krona) per minut. Telefonbolaget var tidigare statligt företag men efter privatiseringslagarna 1985-86, vars huvudman råkade vara dåvarande planeringsminister Gonzalo Sanchez de Lozada, såldes bolaget ut till Entel, med chilenskt och USA-kapital.

På kvällarna när temperaturen går ned till nollpunkten eller kallare, är det många av de unga och gamla kvinnorna som säljer karameller eller annat krimskrams som sveper in sig i sin poncho för att få värme. Många av dem övernattar i små tält för fattigdomen och försäljningen ger dem inget överskott så att livet kan bli lite värdigare.

Privatiseringarna var den ”chockmedicin” som de nyliberala ekonomerna förespråkade i slutet av 1980-talet men som medförde att ett litet antal bolivianer och utländska storföretag såg en boliviansk ”Klondyke”. 15 år senare exploderade dock denna nyliberala illusion när folket reste sig och störtade den man som hade regisserat privatiseringarna som drog ned 71 procent av bolivianerna i fattigdom och misär.

– Folk har varken arbete eller tak över huvudet. Jag har många gånger sammanfattat denna situation med orden att ”folk har inte ens plats där de kan falla ner och dö”. Så allvarlig är situationen. Vår Kvinnocentral prioriterar alltså organiseringen av dessa kvinnor i de tre verksamheterna.

Inte feminister

– Men kvinnorna har den senaste tiden inte stillatigande åsett den dramatiska försämringen av levnadsförhållanden utan gått ut på gatorna och protesterat som aldrig tidigare. I vägblockaderna mot ”Goni” retirerade männen när stridsvagnar eller armén dök upp. Då sa kvinnorna att ”då måste vi gå ut och ta fighten”! Och de retirerade inte. Det är nya kampformer där kvinnorna spelar en central roll.

– För den sociala förändringen som vi alla vill ha är kvinnorna av central betydelse. Men vi är inte feminister utan endast kvinnor som vill slåss sida vid sida med våra manliga kamrater. Skuldra vid skuldra, varken framför eller bakom eller ”50%”, säger Maria och brister ut i skratt.

• Vad har kvinnornas deltagande under upproret betytt för att förändra männens subjektiva inställning till kvinnorna?

– Inom verksamhetsgrenar där 90 procent av de arbetande är kvinnor är nästan alla fackliga ledare män. Men kvinnornas deltagande längst fram vid barrikaderna och hennes enorma stridslust har gjort starka intryck på männen. Kvinnan är en fenomenal organisatör, det måste hon vara i det här landet för att få mat för dagen, organisera hemmet, och alla de sysslor som det innebär. Men hennes organisatoriska kapacitet och påhittighet under de 45 dagar av kamp mot regimen kom till uttryck på många sätt där männen kom till korta.

Mer macho än sina män

– Jag kommer från gruvdistriktet Oruro där männen nästan alla arbetade i gruvorna. Kvinnorna gick till ”La Pulpería”, handelsboden, där de plockade ut mat, olja, socker för hemmet som senare drogs på mannens avlöning. Men när gruvorna stängdes 1985-86 och emigrationen gick mot La Paz har arbetsbördan mot kvinnorna ökat mångfalt för det finns inga arbeten till männen. Kvinnorna å andra sidan rasar inte ihop av hopplöshet utan går ut på gatan och installerar ett litet kök eller säljer fem apelsiner för att få ihop till överlevnaden. Förut lämnade mannen matpengar som kvinnan administrerade men i dag är situationen mycket svårare.

Maria menar att många gånger är kvinnorna mer ”machistas” än sina män. Men så är den latinamerikanska fostran där mamman fostrar sina döttrar att ta hand om sina bröder för ett de i framtiden ska de ta hand om sina män. Den inställningen måste successivt förändras för att också männen förändras från ”machos” till en jämlik livskamrat, menar Maria.

Alliansen arbetare&bönder förstärktes

Maria Fernandez spelade en kanske historisk roll under landsorganisationen COB:s kongress när hon medlade mellan böndernas ledare Felipe Quispe i CSUCTB och Jaime Solares, gruvarbetarledare från Huanuni (samma plats som Maria) och som senare valdes till ordförande för Bolivias LO. Rykten spreds av regeringsanhängare att gruvarbetarna och COB:s ledning inte skulle tillåta att bönderna fick representation på kongressen. CSUCTB, som organiserar hundratusentals bönder med år av erfarenhet av vägblockader och strider med olika regeringar hotade då att ”ockupera hela kongressen”. Därmed kunde regimen få respit och de sociala krafter i Bolivia som hade som mål att störta ”El Gringo” skulle komma att befinna sig i ett rejält slagsmål mellan två av de mest framträdande männen.

Men Maria Victoria fick vetskap om att bönderna var på väg och tog kontakt med Felipe Quispe och förklarade situationen och arrangerade ett möte mellan de två som slutade i stor enighet om de kommande uppgifterna. Fyra veckor senare slutade det med att Goni störtades.

– Vi kvinnor från CEDEMU-B bidrog till att de bägge, Felipe och Jaime, tog varandra i hand och att den strategiska alliansen mellan arbetarna och bönderna förstärktes. När regeringen ville upprätta en dialog med Felipe Quispe för att bryta blockaden kring La Paz, sa Don Quispe att ”jag förhandlar inte ensam, jag vill ha Jaime Solares med mig”. Det känner vi stor stolthet för.

Men det behövdes en kvinna styra upp situationen, säger hon med ett finurligt ansiktsuttryck.

Konfiskera jorden

När kampformerna mot den isolerade regimen blev allt mer drastiska ökade också antalet dödade. I många hem grät mödrarna över sina fallna män eller söner. Men regimen hade inte lyckats i sitt förebud att skrämma folket.

– Vi var beredda att dö framför stridsvagnarna, vi hade förlorat all rädsla för USA-imperialismen och mördarregimen. Människor från medelklassen anslöt sig och deltog i hungerstrejkerna i många kyrkor. Trots terrorn och våldet omringade vi presidentpalatset under tre dagar och till slut flydde Goni, för ”Bolivia där nere” hade vaknat och var omöjligt att stoppa.

Nu råder ett tillstånd om att ”vänta och se”. Maria säger att folket är medvetna om att Carlos Mesa, den nye presidenten, inte har stort manöverutrymme men att han kan upphäva flera lagar som till exempel antiterroristlagen. Han kan släppa de politiska fångarna som regimen grep under upproret. Den flyende presidenten har lämnat efter sig ett stort antal av gods, mark och företag som Maria anser borde konfiskeras och delas ut till de jordlösa. Hans bankkonton kan konfiskeras och utgöra ekonomiska ersättningar till de anhöriga till de över 80 bolivianer som dödades och 500 skottskadades på order av regimen.

– Den förhatliga privatiseringslagen 21060 och artikel 55 från 1985 talar om att arbetsgivaren har rätt att anställa och avskeda som han har lust. Företagen utnyttjar det hejdlöst och hit kommer varje dag kvinnor som visar fram sitt anställningskontrakt på 60 dagar. Efter tre månader anställs de igen. Det är helt otroligt hur den kvinnliga arbetskraften exploateras och utnyttjas. På detta sätt förlorar de den insparade arbetstiden på ett företag som ger dem rätt till ett avgångsvederlag efter ett antal år (efter tio år blir det en extra månadsbetalning för varje inarbetat år). Dessa artiklar och lagar kan upphävas, i annat fall uppfattar vi det som det inte finns en politisk vilja utan att intresset ligger hos arbetsgivaren. I Bolivia fängslas den fattige som stjäl en höna med tio års fängelse medan bankirerna och ministrarna som stulit miljoner dollar går fritt på Pa Paz’ gator.

Kvinnorepresentation då?

I COB finns det inte en enda kvinna i den nationella styrelsen. Maria säger att CEDEMU-B har talat med Jaime Solares om detta och lagt fram flera förslag för att förändra denna skamliga situation.

– Vi har föreslagit Solares att COB utlyser en nationell konferens för fackligt och politiskt aktiva kvinnor där vi kvinnor kan utse en representation i det högsta organet i COB. Vi hade inför den föregående kongressen talat med lärarkåren, hantverkarna, textil och andra sektorer med mycket kvinnor som medlemmar och försökt att övertyga dem att utse ombud till kongressen. Det lyckades men när dagen för kongressen kom infann de sig inte. Det bekräftar återigen att ”machismon” bland kvinnorna ofta är värre än bland männen, säger Maria med en blandning av desperation och nervöst skratt.

– Det är därför vi säger att CEDEMU-B har en mycket viktig roll att förstärka självkänslan, medvetengöra och inympa kraft i våra kvinnor som är aktiva men som inte tar förtroendeuppdrag.

Social trygghet och hälsovård i Bolivia:

Läkartätheten i Bolivia är 1,3 läkare på 1.000 invånare. Detta kan jämföras med Kuba som år 2002 hade 1 läkare per 167 invånare, eller sex gånger fler, enligt Kubas Hälsovårdsministerium, siffror som bekräftas av WHO. Sverige har tre läkare per tusen invånare.

• I Bolivia registreras den högsta mödradödligheten i Latinamerika, 416 på 100.000 förlossningar. Bara Haiti har fler, 600.
• 41 procent av förlossningarna utförs inte av utbildad arbetskraft.
• Enligt FN:s UNDP var ett av fem bolivianska barn undernärt år 2001. Var fjärde barn hade en för kort längd och fem procent av de nyfödda uppvisar en för låg vikt.
• De olika regeringarna har alla hävdat att de fört en informativ familjeplanering. Trots det var det bara 48 procent av kvinnorna med fast förhållande som använde preventivmedel 1998. Av dessa använde 25 procent moderna preventivmedel medan 22 procent använde traditionella metoder. Orsaken till den låga siffran är att socialförsäkringen inte subventionerar preventivmedel till en befolkning där 71 procent är fattiga, enligt officiella siffror.
• 27-35 procent av mödradödligheten har sin orsak i aborter. Aborter som görs olagligt och i hemlighet uppgick under år 2000 till 30.000-40.000. Enligt Gynekolog- och Obstetriksällskapet i Bolivia är det verkliga antalet cirka 60 döda per 10.000 aborter vilket skulle göra 180-240 per år.
• Kvinnorna som anländer blödande till sjukhuset efter en verkställd abort säger att de ”föll” eller att de ”lyfte något tungt”. Det gemensamma med alla dessa kvinnor är att nästan alla är fattiga, de rika kvinnorna anlitar specialister.
• Blödningar under den första hälften av graviditeten behandlas i den offentliga sjukvården medan kvinnorna på landsbygden sällan kommer in på grund av kulturella faktorer eller förnedrande behandling (de flesta är indiankvinnor).
• Abort i Bolivia bestraffas.
• Trots att 25 procent av kvinnorna avlider i livmoderscancer i åldern 35-64 år, har den offentliga sjukvården inte inkluderat provtagning, trots att det är både billigt och enkelt att utföra.
• 63,7 procent av kvinnorna upplever 65-årsdagen medan endast 57 procent av männen kommer till den gränsen. I Latinamerika är motsvarande siffror 77,5 respektive 64,9 procent.

Dick Emanuelsson

Källor: ECONOTICIAS; “La debilidad del Seguro Básico de Salud” och  "Derechos Reproductivos de la mujer en Bolivia". Informe por la Oficina Jurídica para la Mujer de Cochabamba, presenterad och publicerad av dr. Luisa Cabal del Centro Legal de Derechos Reproductivos y Políticas Públicas (CRLP), med säte i New York. El Instituto Nacional de Estadística (INE), Viceministerio de Género, UNDP (United nations Development Programme)

Bolivia: Ersätt tuggtobak med kokaprilla! Dubbelomoral bakom USA:s krig mot kokaodlingarna

Ersätt tuggtobak med kokaprilla!

Dubbelomoral bakom USA:s krig mot kokaodlingarna i Latinamerika

AV DICK EMANUELSSON

 

• Rymdcentret NASA använder det mot yrsel och illamående vid uppskjutningar.
• Det skulle med fördel ersätta den för hälsan fördärvliga tuggtobaken men då tvingas de konfrontera med de mäktiga amerikanska tobaksbolagen.
• Det sägs hjälpa mot att utveckla diabetes och vetenskapsmännen hävdar att det går att utvinna hundra (100) olika farmaceutiska produkter ur de 14 de alkaloider som finns i de missförstådda kokabladen.
• Coca Cola har det sedan länge i sin svarta dryck.
• Kina vill köpa kokate men USA stoppar Bolivia.

AUDIO-ENTREVISTAS [3] EN ESPAÑOL:

Nancy y Adolfo Obregon Peralta y Jose Mirtenbaum, expertos en el tema de la coca:

ARRASTRA LA NUBE BLANCAENCIMA

LA OSCURA PARA ABRIR EL AUDIO

LA PAZ / Jag är bokstavligen livrädd när den flera ton tunga bussen kör upp och ner i Yungasdalen på fruktansvärda smala och slingriga vägar. Ner från La Paz’ 3500 meters höjd till den varma subtropiska Yungasregionen. På sluttningarna växer kokaplantan sedan 4.000 år och utgör för bönderna och det bolivianska folket en central del som stimulans i arbetet och medicinsk källa för olika slags sjukdomar.

Bönderna är organiserade i det starka bondefacket i La Pazprovinsen och under de våldsamma dagarna i oktober förra året gick de nerför sluttningarna och inledde, som tusentals andra bönder i regionen, marschen mot La Paz för att kasta ut ”El Gringo”, president Gonzalo Sanchez de Lozada. Bönderna omringade huvudstaden och sakta men säkert ströp de all införsel av förnödenheter till den miljonhövdade befolkningen i La Paz. I spetsen för böndernas protester stod den blott 33-årige Rufo Calle, böndernas provinsledare.

Den vite mannens fördärvelse

Temat om kokan har diskuterats mycket men i västvärlden är det få personer som verkligen känner till innebörden av denna växt. Somliga tror att koka är liktydigt med kokain och att det växer direkt på busken.

I La Pazregionen har kokan odlats i tusentals år av indianerna som ”Picheo” för att tuggas. Den dämpar hunger, ger kraft och stimulans i arbetet och lindrar det bistra klimatet.

Enligt bönderna använder USA temat som förevändning för att lägga sig under Bolivia. Argumentet är att kokabladsodlingarna utgör grunden för kokainmissbruket i USA. Men kokabladen har aldrig använts i industriell skala för export och framställning av kokain, vilket är en helt annan process som sker i laboratorium med tillsatser av bensin, cement, eter och andra ingredienser. Det är den ”Vite mannens fördärvelse av kokan”, menar indianerna och Rufo Calle.

– Kokan, som skördas tre gånger per år har vi föreslagit ska industrialiseras eftersom den innehåller ett tiotal olika medicinska delar som kan förvandlas till en viktig boliviansk exportvara. Men det finns starka krafter inom denna verksamhetsgren som naturligtvis inte vill ha konkurrens på detta område. Det är samma krafter som besprutar våra kokaodlingar med växtgifter. I regeringen har vi heller aldrig fått något stöd för denna politiska elit är de främsta knarkhandlarna, menar Calle.

Indianerna tuggade koka i Inkariket

Den unge ayamarindianen svävar inte på målet, ty han vet vad han pratar om. Över 50 av hans kamrater har dödats i konfrontationer mellan de USA-stödda och finansierade militärerna och kokabönder.

Men vad är det då som gör att USA under de senaste tio åren har satsat 17 miljarder dollar på att utrota kokaodlingarna i Bolivia?

1988 instiftade regeringen ”Lag 1008” som inte bara förbjöd produktionen av kokabuskar utan även konsumtionen av koka. Denna orimliga lag skulle, om den tillämpades fullt ut, sätta två miljoner av Bolivias åtta miljoner invånare i fängelse, eftersom de dagligen konsumerar kokablad. Den USA-finansierade planen syftade till att kriminalisera det som var helt naturligt under fyra tusen år med hänvisning till att ur kokabladen framställs kokain.

I Ecuador har arkeologer hittat lämningar som visar att indianerna tuggade koka. I Inkariket Tawantinsuyu (som på quechuaspråket betyder ”De fyra territorierna”) utgjorde kokan tillsammans med textiler en bytesvara. Men kokan hade också en religiös ritual effekt för indianerna.

Syre och sötvatten till USA?

Med den spanska kolonialmaktens blodiga ankomst inleddes stigmatiseringen och fördomarna mot kokan. I dag uttrycks detta i besprutning av hundratusentals hektar i främst de andinska länderna i Latinamerika. Besprutning med växtgifterna glisofat, som framställs av det transnationella Monsanto, samma företag som avlövade jättelika delar av Vietnam under USA-ockupationen och en svamp, Fusarium Oxysparum, har fått ödesdigra konsekvenser för Amazonas, ”världens lunga” och världens åttonde sötvattenreserv. Plan Colombia och Plan Regional Andina (avsett för Ecuador och Peru) raserar ekosystemet i denna känsliga del av världen. Målet, enligt kritikerna, är USA:s ambition att lägga under sig världens mest strategiska område vad det gäller strategiska reserver som syre och sötvatten.

Spanjorerna menade att kokakonsumtionen hade sin bakgrund i en religiös indiansk ritual med rebellisk karaktär. De första försöken att utrota kokaodlingarna inleddes. Men de kommersiella intressena tog överhanden och myten om att kokan kunde ersätta intag av föda växte fram. Kokatuggande indianer användes därför som slavarbetskraft i gruvorna vilket i sin tur medförde att de första haciendorna som producerade kokablad startade för att förse indianerna i spanjorernas silvergruvor med kokablad. Ett antal nordamerikanska vetenskapsmän som Timothy Plowman menar att kokan inte är en ersättning utan ett komplement till intag av föda.

José Mirtenbaum är chef för universitetet UAGRM i
Bolivias näst största stad Santa Cruz och specialist på kokaodlingar och temat om drogerna. Han menar att ”Lagen 1008” och ”Kriget mot knarket” är ett brutalt fiasko. Det bästa vore, menar Mirtenbaum, att avkriminalisera kokaodlingarna och konsumtionen.

– Införandet av ”Lagen 1008” kungjordes och tillämpades av USA som ett psykosocialt svar på landets 25 miljoner missbrukare av kokain. USA:s antinarkotikapolitik i Bolivia har inneburit att de eländiga fängelserna har överbefolkats av tusentals bönder från Chapare (region i Cochabambaprovinsen, reds anm.) som utgör 80 procent av alla interner. Bland dessa fångar finns det bara två framträdande knarkhandlare, resten är fattiga bönder, understryker Mirtenbaum.

Bolivia är ett av Latinamerikas mest fattiga länder, trots att landet producerat miljarder dollar från sina tenn-, koppar-, silver- och guldgruvor. Men allt har förts ut. Först av spanjorerna och under 1900-talet av transnationella bolag.

Industrialisera i stället kokan

När bolivianerna reste sig i september-oktober, 2003 mot president ”Goni”, var det samtidigt en resning mot denna utplundringspolitik. Katalysatorn var ”kampen för naturgasen”, en naturtillgång som amerikanska, brittiska, holländska och spanska bolag som Repsol ville komma över för en spottstyver. Men det blev för mycket för bolivianerna som gjorde uppror och störtade ”El Gringo”. Gasen ska användas för att industrialisera och lyfta landet ur misären, menade bolivianerna.

Kokaodlingarna är den andra naturprodukten som kan bidra till att utveckla landet och garantera viktiga exportinkomster. När jag skriver den här artikeln dricker jag samtidigt ett utsökt kokate. Det brittiska företaget Windsor exporterar den dryck som alla i Bolivia konsumerar utan för den skull vara kokainberoende narkomaner. Tvärtom är den lilla tepåsen med kokablad ytterst hälsosam, har jag fått erfara, och den hjälper mot både magknip och lös mage när man är ute på jobb på 4.000 meters höjd. Så varför inte göra affärer och avkriminalisera en alldeles utmärkt ört som naturen har skänkt Andernas folk?

– Vi talar inte om ett fritt odlande av koka, det är ett missförstånd. I Bolivia finns det en legal kokamarknad, inte kokainmarknad. Det finns en serie av produkter som framställs på industriell väg, säger Evo Morales, Bolivias främste ledare för de kokaproducerande bönderna samt ledare för MAS, Movimiento al Socialsmo, en vänsterrörelse som med all säkerhet kommer att vinna nästa val, om inte USA-ambassaden lägger sig i och konspirerar fram en militärkupp, vilket Morales varnar för.

Kina vill köpa men USA stoppar

Inför valet den 26 juni 2002 sa USA-ambassadören Manuel Rocha att ”en röst på Morales är en röst för en kokainrepublik”, vilket retade upp bolivianerna så till den milda grad att Morales fick 21 procent av rösterna, bara en halv procent mindre än den nu störtade Sanchez de Lozada. Samma politiska elit hade fem månader tidigare uteslutit Morales ur parlamentet för att han samtidigt lett böndernas marscher och blockader som protest mot den nyliberala ekonomiska modellen. Nu kom den revolutionära vänstern att erövra 35 procent av platserna i kongressen.

Och Morales har mer avancerade planer, till USA:s förtret.

– Vi måste bredda kokans framställning. Kinas La Pazambassadör sa nyligen till mig att ”om ni vill sälja kokate till oss, måste ni tredubbla den aktuella kokabladsproduktionen. Då köper vi”. Jag berättade det för Sanchez de Lozada men då grep USA in och omöjliggjorde hela affären. USA vill ha ”Nolltolerans Koka”, men det är helt absurt för det innebär samtidigt Noll quechuas, Noll aymaras, Noll guaranis, för hos dessa indiankulturer är kokan en helig produkt, dundrar Morales.

”Kokaprilla” ersätter sliskig tuggtobak

Både Morales och Bolivias alla bönder och folkrörelser vill industrialisera kokabladen på ett planerat sätt. En hel världsmarknad ligger framför den. Men José Mirtenbaum misstänker att både USA och Tyskland redan har färdiga planer på att själva ta kontroll över denna marknad.

– Det är inte osannolikt att Kina och Europa skulle kunna bli stor marknad för kokate. Det är inte heller omöjligt att en rejäl ”kokaprilla” framställd på industriell väg skulle kunna ersätta Texas’ tuggtobak, vilket skulle medföra en konfrontation med den mäktiga tobakslobbyn i USA. Eller varför inte saluföra ”Kokatuggummit”, vilket redan har prövats av självaste NASA. Det är ett bra botemedel mot det illamående och yrsel som uppstår vid accelerationen till 13 km per sekund, nödvändig fart för att lämna jordatmosfären, föreslår universitetsrektorn.

Han nämner att även tandkräm kan framställas med högt innehåll av klorofyll (bladgrönt) eller läcker sirap samt medel för att motverka diabetes.

Fördomarna och hetsen mot kokaodlingarna har medfört att forskningen på de hundra (100) olika farmaceutiska produkterna som kan utvinnas ur de 14 de alkaloider som finns i kokan har försvårats. Därför, menar José Mirtenbaum, har Bolivia en unik chans att utveckla och industrialisera landet om kokabladen betraktas för vad de är; naturens gåva.

USA bygger militärbaser

Men för USA och den politiska eliten är kampen mot kokan liktydigt med ”kampen mot terrorismen”. Den förre presidenten Jorge Quiroga talade om knarkhandeln och terrorismen som ”två tvillingar”. Landets tiotusentals bönder, som lider brist på odlingsbar jord eftersom en (1) procent av landets bönder, landets mark- och boskapsägare, kontrollerar 80 procent av den bästa odlingsbara jorden, därmed pekas ut som potentiella terrorister.

I den sista intervjun som Sanchez de Lozada gav (gick till CNN) dagen innan han flydde, uppgav han att upproret var finansierat av den colombianska ”knarkgerillan” och Venezuelas president Hugo Chavez. Bönderna förvandlas i den politiska elitens ögon till ”Fackföreningsknarkhandlare”.

José Mirtenbaum pekar på USA:s strategi att via en rad nybyggda militärbaser runt hela Amazonasområdet lägga under sig de strategiska produkterna som sötvatten och världens syre. I Amazonas finns det en imponerande andel av världens biodiversiteter.

Frågan är hur länge USA ska tillåtas hålla nere ett land i fattigdom och beslagta deras naturprodukter?

Bolivias LO-ordförande: ”Kapitalismens era är förbi, den gjorde Bolivia fullständigt bankrutt”

 

Bolivias LO-ordförande: ”Kapitalismens era är förbi, den gjorde Bolivia fullständigt bankrutt”

AV DICK EMANUELSSON

Bolivias landsorganisation COB har tagit som målsättning att ena den bolivianska folkrörelsen och skapa en arbetar- och bonderegering och skapa grunderna för socialism i det andinska landet. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har talat med Solares om upproret och framtiden. 

LA PAZ / 2003-11-05 / Sent en torsdagskväll, två veckor efter att han stått i centrum i störtandet av den förhatliga ”Goniregimen”, tar Jaime Solares, ordförande i Bolivias LO, emot i en sliten fackföreningslokal i en arbetarstadsdel i La Paz. Han skiljer sig mot sina landsmän och skulle nästan kunna tas för en nordbo, blåögd och ljushårig, nåja, gråhårig. Han har fostrats politiskt och fackligt i de legendariska gruvorna i Orurodistriktet där gruvarbetarna 1967 beslutade att skänka en daglön till gerillan under ledning av den legendariske Che Guevara.

Den 25 september valdes han till ordförande för COB när Bolivias LO genomförde sin kongress. Han kastades nästan bokstavligen in i den slutliga striden mot ”El Gringo”, som president Gonzalo Sanchez de Lozada kallades för sin nordamerikanska accent. När COB strax efter kongressen utlyste generalstrejk blev regimens situation ohållbar. I spetsen för protesterna kom Jaime Solares stå när han lyckades ena de två strömningarna som representerades av Evo Morales från partiet MAS och Felipe Quispe, ledare för Aymaraindianerna och bönderna på högplatån kring La Paz.

*  *  *

Två veckor efter upproret sitter Solares i möte med COB:s nationella styrelse och utarbetar landsorganisationens  politiska och avtalskrav till förre vicepresidenten Carlos Mesa som nu tagit över presidentposten. Mesa lämnade regeringen Lozada i protest mot dödsskjutningarna fem dagar innan denne flydde till USA.

Men folket är skeptiska mot den nye presidenten, det har lurats så många gånger förut. Därför har Solares och en rad andra av de ledare som stod i spetsen för upproret gett Mesa 90 dagar för att dra tillbaka privatiseringslagarna från 1985, främst energi- och gasdekreten som utlöste upproret i september-oktober och en rad andra åtgärder för att fortsätta regeringsarbetet.

Sjuttio procent i fattigdom

– Det var 45 dagar av strider med Goni, där inte bara arbetare kämpade utan också breda grupper av hyresgästföreningar, bönder och studenter. Upprorets orsaker återfinns i den vrede vi kände av politiskt lurendrejeri som beslutet att låta transnationella företag exportera vår naturgas via chilensk hamn till USA för en spottstyver. Men folket reste sig också i protest mot den ekonomiska och sociala situationen. Över 70 procent av bolivianerna överlever på mindre än två dollar per dag, nära 40 procent lever i misär.

Solares uppger att även de organiserade arbetarna under dessa år har sett sina rättigheter i kollektivavtal och andra lagar bli fullständigt raserade eller förtrampade. Lagen 21060 är en sådan lag där större delen av de statliga och offentliga företagen stängdes eller privatiserades 1985. I dess spår exploderade en politisk korruption som bolivianerna aldrig upplevt tidigare.

– Bakom denna politik stod och står Internationella Valutafonden, Världsbanken eller den Interamerikanska Utvecklingsbanken. Bakom dem stod också det skamlösa OAS, Amerikanska staternas organisation. Bolivias folk har inget förtroende för de internationella organen för de vill att Bolivia ska sälja ut sina naturresurser och en desarmera arbetsmarknadslagar och arbetsrätt.

Massaker på massaker

1996, under ”Gonis” första presidentperiod, massakrerades gruvarbetare i gruvcentret Potosi. Men i stället för att ställa Goni mot skampålen, fick han OAS’ stöd, trots att han hade beordrat eld mot gruvarbetarna som pekades ut av OAS som ansvariga för den massaker där många miste livet. Dessa, säger Solares, försvarade bara sin arbetsplats med sina liv som insats. OAS var också, vid sidan av USA, de som in i det sista stödde Gonis regeringsinnehav i oktober i år trots att över 80 bolivianer hade dödats av arméstyrkor och 500 sårats.

Under Hugo Banzers regering såldes de stora olje- och gastillgångarna ut till transnationella oljebolag för en blygsam summa på 200 miljoner dollar. I ett hemligt lagdekret som dessa regeringar i det tysta har antagit sägs att gasen och oljan i underjorden tillhör Bolivia, men när den passerar mynningen vid markytan är den bolagets egendom.

– Parallellt med dessa lagar beslutade man också att ”arbetsgivaren har rätt att fritt anställa och avskeda” när han vill. Men nyliberalerna var inte nöjda med detta utan socialförsäkringssystemet slogs också i spillror. Tidigare bidrog arbetaren, arbetsgivaren och staten till att betala socialförsäkringen. Men med den nya pensionslagen är det enbart arbetaren som ska bidra.

Denna bakgrund utgjorde det politiska panoramat till varför upproret fick en sådan våldsam och massiv kraft från basen som flera gånger ”sprang förbi” de politiska och sociala ledarna, som i fallet med Jaime Solares, erkänner han självkritiskt.

”Prostituerade” fackledare

På den 13:e kongressen som COB blev de regeringstrogna ”köpta” fackledarna, som Solares kallar dem, utbytta av en förkrossande kongressmajoritet.

– De hade prostituerat sig och sålt sig för pengar till ”Goni”. De sparkade fackledarna kom från regeringspartierna, främst socialdemokratiska MIR men även MNR och FNR. Regeringen Lozada vägrade att erkänna den nya revolutionära COB-ledningen och bröt på detta sätt mot ILO-stadgan.

– Regeringen var rädd för att den nya ledningen skulle avslöja den politiska maffian och skada dess intressen och erkände i stället en parallell COB med sina egna förtrogna, säger Solares och nämner ett antal namn utan egen facklig medlemskår.

Efter massakern i Warisata den 20 september på sex bönder anslöt sig COB till kravet på presidentens avgång. Alliansen mellan arbetare och bönder, COB och bondeorganisationen CSUCTB, under ledning av Felipe Quispe, förstärktes märkbart. Stridsandan imponerade på alla. Gruvarbetarna som hade marscherat flera dagar mot La Paz innebar en kraftig förstärkning och armén fruktade deras anslutning när dynamitstavarna sköts iväg med hjälp av ”Bazookas”, rör som fungerade som ”kanon”. Förstaden till La Paz, El Alto, med 800.000 invånare varav många är avskedade gruvarbetare från tiden 1985 då de flesta statliga gruvor privatiserades eller stängdes, förvandlades till upprorets centrum, helt omöjligt för regimen att återta.

– De korrumperade regeringspartierna har förlorat allt stöd. Bland dem Jaime Paz Zamora, ledare för de socialdemokratiska MIR. Vi vet att i Sverige och Norge finns stora socialdemokratiska partier men vi har svårt att föreställa oss att det kan finnas en så korrumperad människa som Zamora som är allt annat än socialdemokrat, säger Solares indignerad.

Framtiden

– Vi har vunnit det första slaget och vår målsättning är att bilda en regering byggd på alliansen arbetare&bönder. Denna ska bygga på en ny konstitution och parlament som representerar folkets intressen, inte som i dag där en parlamentsledamot tjänar över 50.000 bolivianos (lika mycket i svenska kronor) jämfört med en minimilön som ligger på 57 dollar.

Jaime Solares inser att svårigheterna att skapa en folkregering som bygger på andra principer än de gängse i en representativ partidemokrati är komplicerade. Men folkrörelsen har gett Carlos Mesa respit och samtidigt har klara direktiv gått ut till COB:s grundorganisationer att fortsätta förstärka ”självförsvaret” som byggdes upp i bostadsområdena under de 45 dagarnas strider i september-oktober. Ty många tvivlar på att Carlos Mesa, som själv kommer från den de högre samhällsklasserna i Bolivia, ska föra en radikal arbetarpolitik.

Men vore det inte bättre att kräva nyval för att förändra majoriteten i kongressen som fortfarande ligger i de forna regeringspartierna makt? undrar jag.

– Vi har inte ens ett minimalt förtroende för den borgerliga demokratin som är uppbyggd i stil med USA:s direktiv. De forna regeringspartierna var lokala representanter för USA-imperialismen. De gjorde allt som USA-ambassadören bad om. Vi arbetare och bönder utgör majoriteten i Bolivia och det borde vara folkets, inte partiernas intressen som kommer i första hand. Därför slåss vi för en regering som bygger på alliansen arbetare&bönder. Kapitalismens era är förbi, den gjorde Bolivia fullständigt bankrutt. Därför måste politiken i grunden förändras radikalt. Antingen är vi socialister eller så är vi för kapitalismen. I COB:s och det bolivianska folkets fall råder det ingen tvekan om var vi står.

Beväpnat försvar

Jaime Solares är också på det klara att en regering av arbetare&bönder måste försvaras med vapenmakt. Han nämner Salvador Allende i Chile som regerade under tre år men som störtades i en blodig militärkupp 1973. Därför är den bolivianska landsorganisationen inte främmande för att hans medlemmar inom en inte avlägsen framtid också måste beväpna sig för att försvara den ”folkliga demokratin”, som han kallar sitt politiska mål.

– Vi utesluter naturligtvis inte den legala vägen, den väg vi alltid har använt men som så många gånger har blivit dränkt i blod. Därför vänder vi oss till arbetare och fackföreningar i världen om stöd om vi tvingas resa oss i vapen för att försvara våra landvinningar.

När COB genomförde det första utvidgade landsmötet efter att Goni hade störtats, uttalades stark självkritik över hur COB och dess ledning hade blivit ”förbisprungna” av de egna medlemsmassorna under upprorets gång. Det talades också om att arbetar- och bonderörelsen i Bolivia ännu inte har ett politiskt parti som kan kanalisera de folkliga krafterna för ett maktövertagande.

– Vi hade inte den organisatoriska kapaciteten och det politiska instrumentet för att ta över makten. Vad som fattades var ett arbetarklassens parti som kunde föra upp kampen på ett högre plan. Att skapa detta parti är en viktig uppgift som står framför oss och som är kapabel att bilda regering vars historiska målsättning är att skapa grunden för att bygga socialismen i Bolivia.

Ena vänstern

I Bolivia existerar ett stort vänsterparti MAS, som hela tiden under upproret talade om att kampen inte handlade om att bryta ned de statliga och parlamentariska institutionerna. Mot denna ståndpunkt finns det andra vänsterpartiet MIP som leds av bondeorganisationens ledare Felipe Quispe. MAS anslöt sig först i slutet av upproret och har kritiserats för det. Men i centrum som en enande kraft stod landsorganisationen COB och Jaime Solares. Vilka förutsättningar finns det att ena dessa två existerande partier? frågar jag LO-ordföranden.

– Jaime Solares finns i COB för att ena rörelsen kring våra huvudkrav. Felipe och Evo måste lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och bidra till att stärka den revolutionära rörelsen. Det är bara vår fiende som drar nytta av att vi fortsätter att uppträda splittrat. De tre folkliga huvudkrafterna MAS, MIP, och COB måste ta sitt ansvar och på sikt skapa det politiska verktyget som Bolivia behöver för att erövra den politiska makten, ett parti. Jag är optimist och tror att det finns perspektiv.

Solares menar att partiet måste arbeta under ett antal grundläggande kriterier som han menar är ideologiska, politiska, organisatoriska och även vara beredd på att förbereda sig militärt. Partiet måste baseras på marxismens grund som utarbetar ett revolutionärt regeringsprogram.

Med Marx och Lenin

COB har förstärkts enormt under de 45 dagarnas uppror men står också inför nya utmaningar som är en konsekvens av den nyliberala modellen. Ett exempel är den miljonarmé av gatuförsäljare och ”informella” arbetare som avskedats från den statliga och offentliga sektorn enligt Lag 21060, men som är helt utan skyddsnät och som överlever dag för dag.

– Det är sant att COB har förstärkts kraftigt under upproret och den har också slagit fast sin politisk-fackliga karaktär, det vill säga den ekonomistiska karaktären som präglade COB tidigare har vi lämnat bakom oss. I dag ingår också hyresgästföreningarna, de som var kommandocentraler i kampen mot Goni, i COB ty de utgör viktiga maktstrukturer, i likhet med andra samhällssektorer.

Jaime Solares får något drömmande i blicken när han med stor entusiasm målar upp en ny framtid för Bolivia som ska bygga på det bolivianska folkets egna erfarenheter och krafter men som hämtar sin ideologiska inspiration i Marx, Lenin och andra historiska personligheter.

– Även om vår kamp har varit en kamp för den nationella suveräniteten som ”kriget för gasen” var, så är vi internationalister. Vi hoppas att våra svenska, danska, norska eller europeiska kamrater ska stödja Bolivia och COB för att bygga ett nytt Bolivia.

 

Jordlösa i Bolivia ockuperar presidentfamiljens gods

AV DICK EMANUELSSON

Armésoldaterna avväpnades av bönderna under upproret i Bolivia.

En våg av jord- och godsockupationer sveper över Bolivia. De jordlösa bönderna, organiserade i MST (Movimiento Sin Tierra) kräver att jord som fråntagits dem av de tidigare regeringarna, många av dessa militärdiktaturer, lämnas tillbaka till bönderna. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har besökt Hacienda La Collana, ett gods med 1830 hektar och 180 mjölkkor som ockuperades av 300 bönder den 30 juni och 18 oktober. Haciendan ägs formellt av en 22-årig fotomodell, systerdotter till den störtade president Gonzalo Sanchez de Lozadas fru.

AUDIO (på spanska/en español:

ARRASTRA LA NUBE BLANCA

ENCIMA LA OSCURA PARA ABRIR EL AUDIO

PROVINSEN AROMA, LA PAZREGIONEN / 2003-11-05 / Synen och lukten är outhärdlig. Skelett eller nästan intakta döda kroppar av mjölkkor ligger som på rad bredvid den uttorkade flodbädden. I horisonten syns snön på Andernas toppar och solen lyser upp hela högplatån på 4.000 meters höjd. Det ger ett fridfullt och enormt vackert intryck. Om det inte vore för ”begravningsplatsen” och de 12-15 korna.

– Korna var sjuka och skulle dö. Doña Pancarita ville sälja köttet till oss för samma pris som hos slaktaren men vi sa nej. Inte för det priset och för sjuka kor där det visserligen går att rädda delar av köttet som kan torkas. Så i stället lät hon korna självdö här vid floden.

Det säger Roberto Tambo, lantarbetare på haciendan La Collana sedan 1975. Han var den ende av åtta lantarbetare som stannade kvar när 300 fattiga bönder ockuperade haciendan i La Pazregionen. Formellt ägs markerna av Pancarita Iturralde, systerdotter till den störtade president ”Gonis” fru den 17 oktober 2003.

Himmelsvid förändring

Det han berättar är historian om mänsklig förnedring där korna levde under bättre förhållanden än godsets anställda.

– Här var inget vidare, vi sov i byggnader där råttorna sprang omkring bland sängarna på nätterna. Vår arbetsdag började klockan 6 och slutade oftast 22.00, alla dagar i veckan. Vi tjänade 30 bolivianos (cirka 30 kronor) per dag men trots det har vi inte fått lön sedan den 5 maj månad till 7 oktober. När MST tog över reglerades arbetsdagen till åtta timmar med en dag ledigt i veckan. Det är en himmelsvid förändring, säger den nöjde lantarbetaren.

Han pekar på de fyra traktorerna som står uppställda och som behöver repareras. Slåttermaskiner, skördetröskor och andra maskiner behöver också repareras. Den 22-åriga fotomodellen, som övernattade en gång på godset, har minimal kunskap av lantbruksarbete och ännu mindre intresse av att sköta de nära 2.000 hektaren som militärdiktatorn Hugo Banzer skänkte hennes far i början av 1970-talet.

”Tjuvar och okunnigt folk”

Dagen hade börjat klockan 7. Platsen var Canal 2, en av Bolivias största TV-kanaler. Jag gjorde de två aymaraindianerna Gabriel Pinto, nationell ledare i MST och Herminia Mamani, ledare för bönderna i länet La Paz, sällskap till studion. Plötsligt dyker det upp en ung yppig skönhet med vit hud och blå ögon som snabbt slank in i studion men som efter två minuter rusar ut med ett vredgat ansiktsuttryck.

Pancarita Iturralde ville inte debattera med de ockuperande böndernas representanter. Även Gabriel och Herminia hade varit ovetande om journalisternas ”fälla”, men hade inget att dölja. I stället valde den unga godsägarrinnan svara på frågorna via sin mobiltelefon. Bönderna kallade hon för ”tjuvar och okunnigt folk som inte tar ansvar för de 30 anställda lantarbetarna med familjer och korna som dör på grund av ockupationen”.

Några timmar senare går vi omkring bland förödelsen på haciendan. Det har gått två veckor sedan bönder, indianer, fackföreningar, studenter, kort sagt, hela det bolivianska folket har genomfört sitt uppror och störtat ”El Gringo”. Så kallades president Gonzalo Lozada för sitt bedrövliga spanska uttal, ett resultat efter att ha levt halva sitt liv i USA¹).

Gabriel Pinto och Herminia Mamani föddes på dessa marker och såg hur de rycktes ifrån deras farföräldrar. Inte ens kyrkogården, som ligger inne på La Collana, fick de besöka för att hedra sina döda. När vi går förbi platsen har gravstenarna och platsen förfallit och det är med vrede i rösten som Herminia förbannar godsägarna.

– Pancarita Iturralde säger att haciendan är ett arv från hennes farfar men var finns kroppen av hennes döde farfar begraven?

– Här vilar våra förfäders kroppar och själar, tillägger Gabriel²). Där, säger han och pekar på en sten, ligger Lucho Pinto Mamani, min farfar och där ligger min svärfar. Men ser du någon gravsten för den 22-åriga fotomodellens anhöriga här? Nej, här vilar inte någon av dem

Svarade med dynamit

Den 29 juni genomfördes den första fredliga ockupationen av haciendan. Omedelbart anlände arméstyrkor för att avhysa de 300 bönderna som lämnade ägorna. Men den 18 oktober, dagen efter att Goni hade störtats omringade bönderna godset igen och ”avlägsnade”, som Gabriel säger med ett finurligt leende, 22 poliser som administrerade godset på uppdrag av den 22-åriga fotomodellen.

– Vi uppmanade dem att lämna haciendan utan att ställa till problem, vilket de accepterade. Men när de lämnade La Collana sköt de med tårgas och gummikulor mot oss. Vi besvarade med dynamit och då försvann de snabbt, säger Pinto med ett nytt leende.

– Nu administrerar vi egendomen tillsammans med en grupp agronomer och ingenjörer och vi har ökat mjölkproduktionen från 400 till 600 liter per dag, tillägger han med stolthet i rösten.

Protesterna inleddes försiktigt den 2 september med hungerstrejker och andra mindre manifestationer. Men den 17 september sköts sex aymaraindianer ihjäl av armén i staden Warisata och det blev inledningen på upproret som exakt en månad senare slutade med att Goni flydde i en helikopter till Santa Cruz där han tog ett flyg till USA.

Gabriel Pinto och Herminia Mamani deltog som alla andra bönder och indianer i hungerstrejker och den vägblockad och generalstrejk som landsorganisationen COB utlyste i slutet av september. I samhället Collana upprättades också en vägblockad.

Avväpnade soldaterna

– Vid en fredlig vägblockad utan stenar som vi hade upprättat på vägen mellan gruvcentret Oruro och huvudstaden La Paz anlände armén med 20 uniformerade som började beskjuta oss. Folk blev förbannade och avväpnade soldaterna på sina AK-gevär. 300 soldater anlände som förstärkning som misshandlade oss och trängde in i hemmen. I upproret dödades i hela Bolivia över 80 bröder och två kamrater från La Collana fängslades och fördes till La Paz. Men gevären har vi inte lämnat tillbaka för vi litar inte heller på den nye presidenten.

Herminia Mamani blir nästan vit i det rödbruna ansiktet, bränt av solen som ”hugger” på denna höjd, när jag frågar henne om hon har träffat Pancari Iturralde.

– Hon borde göra Goni sällskap och flyga till USA. Hon har stulit marken från våra förfäder och titta hur hon har lämnat döda eller magra kor och marker efter sig! Hon vet inte ens hur man mjölkar. Vi befinner oss nu på vårt område, det är vi indianer, bönder som är rättmätiga ägare till markerna som våra förfäder blev bortförda från.

Hon menar att korna måste man behandla som sina egna barn. Men den 22-åriga Iturralde var mer intresserad av att tjäna pengar, understryker Mamani.

Krav att staten tar över

De 300 bönderna i Hacienda Collana överlever knappt på en liten torr åkerareal där lamadjur eller enstaka en mjölkko utgör inkomster eller föda. Nu ser utsikterna helt annorlunda ut och entusiasmen är gränslös, menar de bägge bondeledarna.

– Vi är 300 bönder och har försökt överleva på 30 hektar. Familjerna uppgår till 7-8 barn och därför räcker inte arealen till att föda alla. Men så ser situationen ut i hela Bolivia.

Bönderna har valt ett administrativt råd och har teknisk och agronom hjälp för att skapa ett mönsterjordbruk med välmående boskap. Men de juridiska problemen återstår och MST är oroade över de nya signalerna om att regeringen Carlos Mesa inte har förändrat sin inställning till frågan om en genomgripande jordreform.

– Vi har förhandlat under två villkor med representanter för Jordreformsinstitutet INRA; att bönderna administrerar jorden och regeringen övervakar hela projektet. Men frågan om jorden, där finns det ingen vapenvila. Vi kräver att staten formellt tar över marken, antingen via en konfiskering eller expropriering. För att möjliggöra detta har vi tillfälligt lämnat haciendan för att INRA:s ingenjörer och tekniker i lugn och ro kan göra en värdering och uppskattning av tillståndet för haciendan.

Kidnappades och torterades av säkerhetsagenter

Men Gabriel är mycket skeptisk mot INRA:s nuvarande direktör som han anser motarbetar varje försök att lösa jordtvister. Därför måste han bort från sin post. ”Det räcker inte bara med den blodbesudlade president Goni, han lämnade efter sig sitt folk på många poster, personer som alltid har försvarat godsägarväldet”, tillägger Gabriel Pinto allvarligt.

– Efter att jag hade förhandlat på INRA med den föregående regeringen, greps jag på gatan av tre personer som försökte dra in mig i en taxi. Men eftersom jag är ganska stark behövde de ytterligare två personer för att praktiskt taget kidnappa mig. Men det var inga vanliga kidnappare utan säkerhetsagenter från inrikesministeriet. De slog och torterade mig i taxin oh jag trodde att min sista stund var kommen. Lyckligtvis fördes jag till åklagarämbetet men det är en illustration på hur de jordlösa behandlas i Bolivia.

Nyheten om gripandet av Gabriel spreds som en löpeld över hela La Paz. Efter tio minuter fanns en stor folkmassa från COB, landets LO, MST och andra utanför åklagarens kontor som krävde att den storväxte lantarbetaren skulle släppas omedelbart.

– Gabriel, sa åklagaren, om jag släpper dig tar du då med folkmassan härifrån?

– Visst, svarade jag, inga problem. Men dialogen med INRA och regeringen Goni bröts vid det tillfället. Men illustrerade den rent fascistiska inställningen från president Goni till folkets mest trängande behov. De hade den ekonomiska, politiska och militära makten och trodde att de kunde göra vad de ville. Men de misstog sig.

Ihåliga jordreformer

De föregående regeringarna genomförde vad de kallade för ”jordreformer” men som bönderna kallar för ett spektakel. Gabriel Pinto ger exempel från La Collana:

– Här finns det 1.830 hektar av den bördigaste mark man kan tänka sig. Slätt och lättarbetat. Våra föräldrar rensade denna jord från tusentals sten. Min farfar fick tio hektar betesmark och tio hektar jord. Min farfar fick tre barn och bland dessa styckades det upp sex hektar till var och en. Min far fick sex hektar men också tolv barn, sex flickor och sex pojkar. Vad ska de leva på, ett halvt hektar? Jag har sex barn, vad ska min familj leva på?

– Detta bekräftar att vi är jordlösa ty de små jordplättarna är dessutom belägna uppe i bergen där jorden är av mycket dålig kvalité. Därför menar vi att lagarna är på de rikas sida, på oligarkins sida.

Vi har kommit fram till den stora vattendammen, ett verk på 200x100 meter av Gabriels och Herminias farföräldrar. Naturen är otroligt vacker. En kvinna tvättar kläderna och bakom henne finns ett 50-tal får som betar. För Gabriel och hans föräldrar är vattnet en kollektiv livskälla som alla har rätt till. Men när La Collana togs över i mitten av 70-talet av familjen Iturralde, utestängde man bönderna från rätten till vattnet. Får sköts av godsägarna om han såg dem nere vid lagunen.

Ingen bevattning

När de 300 bönderna återtog de 1.830 hektaren den 18 oktober inleddes omedelbart arbetet med att rensa upp vattenkanalerna som var helt tilltäppta vilket försämrade vattnets kvalité. Vattnet stod praktiskt taget still. Det var i sista stund, för korna hade knappt något bete eftersom deras betesmarker hade torkat i brist på vatten.

Roberto Tambo säger, när jag frågar honom varför varken vattenpumparna för de stora bördiga fälten som vattenkanalerna från vattendammen inte fungerade, att de åtta lantarbetarna inte hade tid, trots att de arbetade 14-16 timmar per dag. Nu visar MST-ledaren hur bevattningsrören som pumpar ut och sprider vattnet över de torra fälten återigen är i gång. Men på morgonen hade den unga ägarinnan anklagat bönderna för att missköta godset. Den förre ägarens agerande var rent kriminellt mot djuren. Men nu fungerar nästan allt, tillägger Gabriel.

Vid dammen ser vi också en död anka.

– De stackars poliserna som administrerade La Collana hade inte ens mat utan tvingades jaga och döda djur för att inte svälta ihjäl. Presidenten var mer mån om att hans släktingars marker inte ”invaderades” av de forna ägarna än att hans uniformerade inte svalt ihjäl.

I dammen simmar nu många ankor i fred. Gabriel säger att bönderna planerar att inplantera trucha, den läckra forellfisken som trivs på högplatån.

Betalda lönnmördare

– Vi bevakar området för när som helst kan ’Los Sicarios’, betalda lönnmördare, dyka upp. Militären kommer inte tillbaka men vi vet att de godsägarna kan komma tillbaka med sina mördare. Därför är vi på vår vakt, dygnet runt. Vapnen som vi erövrade kan då komma till användning, säger MST-ledaren och brister ut i ett gapskratt.

 

La Collana, en bakgrund

Hur var det möjligt att den unga Pancarita Iturralde blev formell ägare av La Hacienda la Collana?

1971 genomförde general Hugo Banzer Suárez en blodig militärkupp i Bolivia. Bondeledarna från La Collana greps, fängslades och flera av dem tvingades i exil.

Det ryktas om att Jorge Rodriguez Valanza var styvson till Gonzalo Iturralde, gift med systern till president ”Gonis” fru. Valanza var chilensk medborgare.

Gonzalo Iturralde var avskydd av både bönderna i området som av sina egna lantarbetare. Haciendans förman utrustades med vapen för att döda bönder eller djur som tog sig in på godsets område nattetid. Men förmannen, indignerad över Iturraldes behandling och uppförande och sköt i stället sin chef 1984. Sedan dess sitter förmannen fängslad i La Paz.

D.E.

 

De Jordlösa, en bakgrund:

¹). ”Goni”, som han också kallas, var planeringsminister i mitten av 1980-talet då hela den statliga gruvsektorn och andra samhällsområden privatiserades, såldes eller helt enkelt stängdes. Goni tog på ett tvivelaktigt sätt över flera av de räntabla gruvorna men också stora landområden som i dag är i blickfånget för de jordlösa bönderna. När han ville säljs ut de enorma reserverna av naturgas till USA-bolag för en spottstyver blev det för mycket för det plågade och fattiga Bolivia.

²). När en aymaraindian avlider anländer alla, anhöriga som vänner, för att hedra dem. Stearinljus tänds och kokablad läggs över den döde. Man ber till Pachamama, Moder Jord och efter två dagar begravs den döde. Under ett år sörjs den döde och regelbundna mässor i en blandning av katolicism och Inkareligion genomförs efter en, tre, sex och tolv månader. Efter ett år gör man bakverk som med fantasifulla figurer som ser ut som sagan om Tant Brun och hennes systrar, frukter, kokablad, cigaretter och brännvin som ska få den dödes själ att leva upp i en smärre feststämning. Då är också sorgetiden slut.

³). Bönderna på högplatån i regionen La Paz är nästan alla aymaraindianer, den största indiangruppen i Bolivia . I hela landet är de över två miljoner av sammanlagt åtta miljoner invånare. I hela landet finns det sammanlagt 37 etniska och andra minoriteter där qechuaindianerna är den näst största gruppen.

⁴). MST är en ung organisation, bara tre år. Gabriel är nationell ledare medan Herminia är ordförande i den viktiga La Pazregionen, epicentret i kampen mot den störtade Goniregimen. De understryker vikten av organisation och att utan den hade de inte lyckats genomföra återerövringen av sina marker. Sedan den 18 oktober har ockupation av marker, gods och haciendor accelererat märkbart.

 

Sju procent av jordägarna äger 87 procent av jorden

LA PAZ / 031108 / I över ett halvt sekel har de olika regeringarna talat och beslutat om jordreformer. Men utvecklingen har i stället gått mot stora improduktiva gods som kontrollerar 87 procent av jorden.

”Jorden är inte under kontroll av bönderna utan hos bankirer, företagsledare, militärer eller anhöriga till höga tjänstemän från militärdiktaturerna”.

Så skrev Econoticas, en alternativ nyhetsbyrå i Bolivia och citerade bland annat jordburksministeriets egen statistik.

Denna visar att i de östra delarna av landet, i regionen Santa Cruz, existerar enorma improduktiva storgods i händerna på bedrägliga uppköpare av jord. I de västra delarna av Bolivia, kring provinsen La Paz på högplatån eller i dalarna kring landets tredje största stad, Cochabamba, skriker bokstavligen bönderna efter en jordlott för att komma ur misären.

Jordspekulanter

En röd tråd i ägarstrukturen av jorden i Bolivia är att den har starka band med den politiska och ekonomiska makten. Enligt jordbruksministeriet kan följande utläsas:

• 87 procent av jorden, som utgör 28 miljoner hektar, är i händerna på endast sju procent av jord- och markägare.
• Bönderna förfogar bara över fyra miljoner hektar eller 13 procent av jorden.
• Inofficiellt beräknas att det finns en miljon bönder som lever på s.k. minifundos, en liten jordplätt medan 250.000 är jordlösa.

Enligt jordbruksexperten Miguel Urioste skänkte de olika militärdiktaturerna miljoner hektar jord till myndighetspersoner och anhöriga i de regioner med en mycket bördig mark. ”När nya vägar har byggts har dessa marker uppvärderats dramatiskt, så mycket som till 40 miljoner dollar.”

Försvarsministerns ägor ockuperade

Efter att regimen Gonzalo Sánchez de Lozada störtades har jordockupationerna accelererat i La Pazregionen och i Cochabamba, där bonderörelsen är välorganiserad, till skillnad från godsägarnas centrum i Santa Cruz.

I samhället Sacaba i Cochabambaregionen ockuperade bönderna från de Jordlösas rörelse, MST, den förre försvarsministern Carlos Sánchez Berzaíns ägor. Armén anlände och besköt ockupanterna och skadade sex av dessa. Det är samme Berzaín som är ansvarig för blodbaden i september-oktober där över 80 bolivianer dödades och 400 skottskadades.

Bönderna lämnade frivilligt denne f.d. ministers ägor men gav den nye presidenten 48 timmar på att skapa en fredlig lösning.

Det största partiet i Bolivia, lett av den förre kokaledaren Evo Morales har varnat president Carlos Mesa och uppmanar honom att expropriera ”de ägor som har ett tvivelaktigt förflutet. Om vi talar om Sánchez Berzaín så handlar det om ägor som är resultat av knarkhandel. Om regeringen vill undvika fler jordockupationer bör den börja expropriera”.

Alla reformer blockeras

Men utsikterna att så ska ske eller att en genomgripande jordreform ska genomföras, är små, anser Miguel Urioste. Han pekar på det starka motståndet från storgodsägarna, agroindustrin i öster som dessutom har en av sina representanter som ny jordbruksminister.

Från de tidigare regeringarna har varje försök blockerats mot varje initiativ som haft som ambition att bryta den starka ägarkoncentrationen av jorden i Bolivia.

Dick Emanuelsson