”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

"Hur ska man kunna hata chilenare, som man ibland i skolan i Bolivia får itutat? Jag är lika stor fiende till den chilenska oligarkin som jag är till den bolivianska".

”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

AV DICK EMANUELSSON

Felimon Escobar, från gruvan och till kokabönderna och det borgerliga parlamentet.

LA PAZ/BOLIVIA / 020803 / Han är tunn och faktiskt 70 år. Trots det har jag svårt att hinna med honom när han bokstavligen rusar upp för trapporna och fem våningar i det  bolivianska parlamentet. Han ska till sitt eget kontor men ”vad fan, vi har ju precis flyttat in så det är inte så jävla lätt att hitta”, urskuldar han sig.

Efter först kommit upp till femte våningen och restaurangen, visas vi ner till tredje våningen där senator Felimon Escobar har sitt kontor. Här får han de senaste rapporterna om förhandlingar med det republikanska FNR-partiet . Sedan ger han mer eller mindre order om att ”nu käkar vi lunch innan jag tvingas in i den där förbannade salen igen”.

 ”Salen”, är parlamentets plenisal där debatten pågår för fullt och kommer att pågå i 40 timmar innan Gonzalo Sanchez de Lozada utses till ny president för Bolivia.

Filemón Escóbar Uncía föddes den 26 oktober 1934 i Tiquipaya. År 1944 blev han föräldralös och vid 10 års ålder internerades han på barnhemmet Mendez Arcos i staden La Paz.

Han är trotskisten som arbetade 34 år i gruvorna i Oruro. Blod från gruvarbetare har flutit i strida strömmar när arbetarna gått ut i strejk eller när de gjort motstånd mot de otal av militärkupper som alltid slutade i massakrer på gruvarbetare och bönder. Men 1985 lämnade han partiet eftersom han ansåg att det inte kunde staka ut en väg som kunde mobilisera de bolivianska massorna. Han deltog i bildandet av MAS, Movimiento al Socialismo (Rörelsen för Socialismen).

– Mitt politiska förflutna har jag i POR, Partido Obrero Revolucionario, ett av världens äldsta troskistpartier som bildades 1938. Säger han, medan han hugger in på en köttbit i den restaurang som är speciellt avsedda för de 27 senatorerna i det bolivianska parlamentet.

Escobar är en av MAS' åtta senatorer och vald från Cochabamba, den rebelliska staden där arbetare, bönder och studenter grep makten i april 2000 i protest mot att det kommunala vattenverket skulle privatiseras och säljas till ett transnationellt USA-bolag.

USA-varning

Och det var under valrörelsen i juni i år som Felimon Escobar yttrade orden som kommer att skrivas in i historien i relationerna mellan det fattiga Bolivia och världens supermakt nr. 1, USA: ”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

De tiotusentals anhängare till vänsterrörelsen MAS jublade. De hade på något sätt fått en verbal hämnd för den förolämpning och ord som Manuel Rocha, USA:s ambassadör i Bolivia, hade yttrat som en varning till bolivianerna:

 ”Röstar ni på det parti som vill att Bolivia ska återgå till att vara kokainexportör, så riskerar USA:s bistånd att dras in.”

 Varningen, och till vem den var riktad, gick inte att ta miste på.

Medelklassen kanske skrämdes, men den förkrossande majoriteten av det bolivianska folket svor ve och förbannelse. USA-hatet exploderade och MAS blev näst största parti, bara 1,5 procent färre röster än det nyliberala MNR, och Felimon Escobar valdes till senator. Hämnden mot USA förverkligades ytterligare.

Den andinska folksjälen

Till skillnad mot andra politiker söker han alltid en politisk förklaring med sociala och ideologiska orsaker. Ett sådant tema är korruptionen som är den värsta i Latinamerika, enligt oberoende rapporter.

– Det talas ofta att fattigdomen och misären i landet har sin förklaring i korruptionen. Så är det inte. Det finns en ekonomisk politik som är en hörnpelare i kapitalismen. Exempel finns det ett otal, men ta tennet från våra gruvor som exporterats till Europa och USA. De har berikat sig på våra naturtillgångar medan vårt folk förblir i misär.

Enligt Escobar försöker den politiska eliten kopiera den ekonomiska politiken i västvärlden och tillämpa FMI:s politik till hundra procent. I motsats till denna politik, för Escobar fram tre andinska filosofiska, etiska och moraliska principer: Stjäl inte, för gör ju det bestraffas du av bosättningen. Ljug eller och slöa inte.

–        Vi arbetar för att äta. Det gör inte kapitalisterna eller politikerna i det här huset. De är dessutom både är slöa och lögnhalsar. Ett annat argument, som ofta politiker för fram är att den ekonomiska krisen är så djup för att det inte finns politisk stabilitet. Och så för de fram exemplet Chile.

Escobar slår ut med händerna:

USA-stöd till diktaturerna

– Ideologen för Plan Condor i Latinamerika var Pinochet och Hugo Banzer. Pinochet, Banzer, Videla och Stroessner har mördat 70.000 personer i Latinamerika. Med USA:s stöd dödade de kommunister. Ju mer mördade kommunister, desto mer stöd från USA. Ju mer kommunister Banzer mördade, desto mer stöd fick han av USA. Samma sak upprepades i Brasilien, Uruguay, Paraguay och Argentina under Videla. Slakten ägde rum under förevändningen om den Nationella säkerheten och hotet från den ”Inre fienden”.

– Pinochet har inte rannsakats av den chilenska rättvisan, vilken är samma skit som vår i Bolivia. Ty här mördade också Banzer massor av människor.

Hur ska man kunna hata chilenare, som man ibland i skolan i Bolivia får itutat? Undrar Escobar. ”Jag är lika stor fiende till den chilenska oligarkin som jag är till den bolivianska.”

Men den bolivianska utbildningen skiljer sig i grunden inte från resten av de latinamerikanska länderna. Den tar efter USA:s kulturella och politiska värderingar.

– Om vi i stället skulle skola våra barn i den andinska kulturen, skulle vi befinna oss i en helt annan värld. I dag producerar den fattiga världen för att en miljard människor i den industrialiserade världen ska få sina behov tillfredsställda. Under tiden lever fyra miljarder personer i fattigdom och misär.

Naturgas till USA?

Just nu debatterar hela Bolivia beslutet som den avgående regeringen Jorge Quiroga har tagit, att exportera sin naturgas till en hamn i norra Chile för vidare export till USA. Det transnationella USA-företaget PAE, Pan American Energy, har ambitionen att bygga och investera för att exploatera och utvinna gasen. Detta beslut har upprört en hel nation, ty efter tio år av maximal exploatering, beräknas gasen vara slut, men Bolivia förblir lika fattigt med de affärsvillkor som regeringen Quiroga har föreslagit.

Det handlar alltså inte bara om att det är en chilensk hamn som USA-företaget vill att det ska transporteras till. Den transnationella jätten vill också bestämma över Bolivias framtid.

– Vad har vi fått efter att exporterat tenn, gul, silver, bly, jordbruksprodukter och nu gas? USA har blivit extremt rikt medan vi blivit fattigare. Gasen skänker vi mer eller mindre bort. Vinsten tar företaget hem

– USA är också oerhört intresserade av att försäkra sig om nya energikällor. Därför deltog i statskuppen i Venezuela. Därför anslog de 98 miljoner dollar till militärt skydd av oljeledningarna i länet Arauca i Colombia och därför vill de också åt vår naturgas.

Escobar börjar räkna upp massor av exempel på hur Bolivia plundras och säger att USA och Europa konsumerar 82 procent av all framställd energi Bolivia. De övriga fyra miljarderna invånarna i världen ska dela på de resterande 18 procenten energi. Därför militariseras nu länderna Peru, Colombia, Ecuador men även Bolivia.

– Vi hyser stor oro för att Bolivia dras in i USA:s krigsplaner som Plan Colombia, Plan Panama och Iniciativa Regional Andina. I militariseringens spår ser vi också hur propagandan blir allt mer lik den mot Osa bin Ladin, där Evo Morales, MAS’ ordförande, mer eller mindre pekas ut som en regional bin Ladin.

Dubbelmakt målet

Med tanke på att MAS är ett konglomerat av indianfolk, bondeorganisationer, fackföreningar, kvinnoföreringar och mycket annat, talar allt fler om att en dubbelmakt kan vara i förestående om den nyliberala ekonomiska politiken fortsätter. Felimon Escobar bekräftar delvis denna bild.

– I Bolivia har i den teoretiska diskussionen om hur komma till makten, föreslagits två regeringar där den ena styrs av de nyliberala partierna och den andra av som består av de fattiga i Bolivia. Folket ska bygga sin politik på traditionerna från de andinska och från folken i Amazonas. Denna struktur finns redan i dag ty den har aldrig dött.

Vilka lärdomar kan exemplet MAS ha för den övriga latinamerikanska vänstern ha, undrar jag efter att den forne gruvarbetaren har avverkat ett helt paket med cigaretter och den redan skrovliga rösten, skadad av 34 års gruvarbete i trånga gångar, nästan är omöjlig att tyda.

– Jag tror att Evo Morales' valseger kan medföra stora lärdomar, för vi har en annan syn på världen, på samhället och vår ideologi är inte lokal, eller provinsiell, utan universell. I det avseendet har vi fått stöd från hela den antiglobala rörelsen i såväl i Europa som tusentals i USA.

”De vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris”

”De vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris”

AV DICK EMANUELSSON

• Iraks och Venezuelas’ olja.
• Amazonas’ sötvatten och nu boliviansk naturgas.
• USA:s erövringskrig av världens strategiska råvaror fortsätter, säger dess kritiker i Bolivia.

Två transnationella USA-bolag vill exploatera och transportera stora mängder påträffad boliviansk naturgas till Kalifornien, USA. Men priset är fem gånger lägre än vad Argentina betalade för 25 år sedan, skriver Latinamerikakorrespondenten DICK EMANUELSSON, från Bolivia.

LA PAZ/BOLIVIA / 2002-08-02 / ”Bolivia är inte till salu”, står det med sprayade bokstäver i centrala La Paz.

Men landet och dess naturtillgångar har alltid varit till salu.

Därför befarar mången bolivian i dag, att så kommer det också att bli med de stora naturgasfyndigheter som påträffats.

”Vi har mycket gas, men om vi lämnar den orörd under jord, kommer Bolivia också att förbli kvar i underutvecklingen.”

Orden var Jorge Quirogas, den avgående presidenten. Och han fällde dem som en rekommendation till Bolivias näste president, Gonzalo Sanchez de Lozada.

Frågan om de stora gasreserver som påträffats i regionen Tarija, vid gränsen mot norra Argentina, har orsakat en häftig diskussion. Frågeställningarna är om de 22 miljoner kubikmeter gasen ska exploateras, till vem, från vilken hamn och hav (Atlanten eller Stilla Havet) och land (Chile, Peru eller Brasilien)?

Gasfyndigheterna har också lockat till sig giganterna inom branschen, de transnationella energibolagen som med likvida medel frestar, eller pressar, de lokala politikerna till de nödvändiga och kostsamma investeringarna.

Men i dess spår kommer också korruptionen, pengar under bordet och till och med hot mot de principfasta politiker som anser att landet, i det här fallet Bolivia, inte ska skänka bort sin gas eller ge upp sin självständighet, vilket blir de yttersta konsekvenserna om den bolivianska naturgasen exporteras, hävdar flera insatta bedömare.

USA-konspirationer

– Allt hänger ihop, säger Felimon Escobar, nyvald senator för vänsterpartiet MAS (Rörelsen mot Socialism) när vi träffas i den nyvalda kongressen.

– USA och Västeuropa konsumerar i dag 82 procent av all framställd energi i världen. USA:s krig i Afghanistan, dess konspirationer i Venezuela och inblandning med krigsplanen Plan Colombia, handlar ytterst om att diversifiera sina energikällor. Därför är de också intresserade av vår naturgas som via ledningar till Chile ska exporteras med fartyg till Kalifornien. Men de vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris. Därför sätter vi klackarna i golvet och säger nej! Fosterlandsförrädarna i regeringen förhandlar dock under bordet med det bolivianska folkets framtid som insats.

Han är skoningslös i sin kritik, men han bygger den på många undersökningar, även uttalanden från USA och Europa.

USA:s glupska behov av energi

Panoramat är också dramatiskt. Industriländerna har under de senaste femtio åren konsumerat och förbrukat lika mycket av icke förnyelsebara naturresurser som under mänsklighetens hela existens. Därför, menar Escobar, skorrar Jorge Quirogas ord falskt, när han hävdar att det är bråttom att fatta beslut och fatta rätt beslut om Bolivia ska bli kvar i fattigdom och underutveckling. De som har bråttom, säger Escobar, är i stället de transnationella bolagen och deras ”köpta lakejer” i det bolivianska parlamentet.

Över hela världen pågår en privatisering av energisektorn, men även vattnet, vilket den bolivianska staden Cochabamba fått erfara (läs Flamman 19/9-02). På den amerikanska kontinenten ligger Bolivia på fjärde plats i gasreserver. USA, Canada och Venezuela har mer gas.

Enligt kalkyler kommer oljekonsumtionen i USA att öka med 33 procent, gas 50 procent och elbehovet ökar med 45 procent. Dessa siffror gör att USA är piskat att hitta fler energikällor för att tillfredsställa sitt glupska behov av energi, oavsett om det är olja, el eller gas. I de transnationella bolagen och de olika internationella finansorganen som IMF, har de både morot och piska för att tvinga fram energin till priser som gör att u-länderna förblir u-länder.

IMF:s krav handlar alltid om att den offentliga verksamheten i form av energi- och vattenbolag bäst bedrivs i privat och helst utländsk regi. För detta har IMF experter som föreslår de transnationella bolagen som huvudmän. Om landets regering vägrar, blir det sällan heller några krediter.

Garanterad vinst per kubikmeter

I Bolivia beräknas investeringarna för att exploatera naturgasen i regionen Tarija kosta cirka sex miljarder dollar, pengar som landet naturligtvis inte har. I det läget går det utländska bolaget in och erbjuder sig finansiera projektet med förbehållet att en vinst per kubikmeter gas ska garanteras.

I Bolivias fall har bolaget ställt ultimatum att för varje investerad dollar ska bolaget ha tio dollar i vinst. Det ”normala” mervärdet är fem dollar, och även det är mycket i till exempel EU-området. Om investeringarna kostar sex miljarder dollar kommer den garanterade vinsten att uppgå till 54 miljarder dollar.

Men denna summa är bara nettovinsten från gasutvinningen. I de andra leden som sträcker sig fram till leveransen av gasen i Kalifornien, finns det stora vinster att hämta och som tas ut av andra privata intressen. Men inget av detta hamnar i den bolivianska statskassan för att, som Jorge Quiroga sa till sin efterföljare, ”anslås till sociala reformer”.

Så länge gasen ligger i jorden, är det en nationell angelägenhet. Men så fort det transnationella bolaget har koncession på att utvinna den osynliga rikedomen, så upphör all nationell suveränitet. Då sitter det lilla fattiga landet i klorna på potentaterna i New York, London eller Madrid, menar Felimon Escobar.

Därför är det är en sekundär fråga, och kanske också ett stickspår i debatten, om det ska vara Chile eller Peru som ska vara utskeppningshamn för den bolivianska naturgasen. Uppmärksamheten flyttas därmed från innehållet i den orättfärdiga uppgörelsen mellan landet och USA-bolaget, till ett tema som alltid har upprört den bolivianska folksjälen; rätten till en utfart i havet.

Spelreglerna på USA:s bakgård

I de nya frihandelsorganisationer som har uppstått och kommer att uppstå de kommande åren, som till exempel TLC, ALCA och andra, finns klara skrivningar som förbjuder nationalstaterna att röra USA-investeringar.

”Hårda ekonomiska sanktioner kommer att utdömas mot länder som exproprierar nordamerikanska investeringar, eller, som fusionerar sig till förmån för en förmånlig, underregional utveckling som successivt blir oberoende, eller, som förenar sig i ett gemensamt försvar av priserna på sina råvaror.”

Klarare än så kan det inte uttalas vilka spelregler som gäller på USA:s ”bakgård”.

USA har det inte heller så lätt med handelsorganisationen Mercosur. I denna ingår Brasilien, som den verkligt ledande nationen, Argentina, Uruguay, Bolivia, Uruguay och Paraguay. Mercosur är ett hinder som USA måste eliminera innan ALCA kan bli den organisation som ger USA total makt över handeln på den amerikanska kontinenten. Med tanke på den ekonomiska krisen som nu också på fullt allvar har drabbat Brasilien och Uruguay, kan de sista hindren eventuellt likvideras. Men med valet av Ignacio ’Lula’ da Silva, har USA fått nya mycket mer allvarligare problem. Lula är mot ALCA och för ett stärkande av Mercosur. Mercosur har spelat och spelar en motvikt mot USA:s strävan efter total hegenomi. Bolivia naturgas är ett exempel på detta.

”Skänker bort vår gas”

Det var mellan Bolivia och Argentina som det första gaskontraktet slöts 1972. Då låg priset fem gånger så högt som dagens, 2-5 dollar per kubikmeter gas. Under tio år såldes gas till Argentina för 4,6 miljarder dollar.

Enligt det föreslagna kontraktet med USA-bolaget PAE, Pan American Energy, ska Bolivia få 0,7 dollar per kubikmeter gas. Enligt senator Felimon Escobar kommer gasen att vara slut efter tio år med den föreslagna takten i exploateringen av gasen

Eller, om exporten till Argentina bara gynnade ett antal bolivianska gasprofitörer, kommer gasexporten i dag enbart att gynna det transnationella bolaget.

– Detta är den nya världsordningen. Men Bolivias folk accepterar inte denna nyordning, därför har vi rest oss mot den imperialistiska utsugningen.

Kostnaderna för utvinningen av den bolivianska naturgasen

• Den bolivianska naturgasen utvinns i länet Tarija och transporteras via gasledningar 700 km till hamnen Potillos, staden Iquique, i norra Chile.
• Kostnaden för denna ledning uppgår till 3,2 miljarder dollar.
• Åtta gas- och tankfartyg ska transportera gasen från hamnen Potillos i Chile till Nedre Kalifornien, Mexico. Därifrån går gasen via ledningar till Kalifornien och andra delar av USA. Kostnaderna för dessa uppgår, enligt Pacific LNG, till 1,5 miljarder dollar. Sträckan mellan Potillos och hamnen Rosarito i Kalifornien är 4.300 miles.
• Gasanläggningen i Mexico ska administreras av Sempra Energy i samarbete med CMS Energy. Detta företag investerar 700 miljoner dollar.
• Den totala investeringen som konsortiet Pacific LNG gör är kalkylerad till 5-7 miljarder dollar.

Källor: La Razón, 6 augusti 2002 och El Potosí, 25 september 2002.

Hamn i Chile eller Peru är en andrahandsfråga, Motståndet mot privatisering och utförsäljning

För MAS-ledaren Evo Morales är frågan om Bolivias naturtillgångar som gas och vatten en avgörande fråga och en kamp mot nyliberalismen.

Hamn i Chile eller Peru är en andrahandsfråga

AV DICK EMANUELSSON

Chile ingår som utskeppningshamn i IMF:s plan för infrastruktur och megaprojekt i Latinamerika.

LA PAZ/BOLIVIA Gasen ska gå till den chilenska staden Iquique med hamnen Patillos som utskeppningshamn. Det är ett villkor för att USA-företaget Semora Energy ska fortsätta projektet. Säger Bolivia nej bryter nordamerikanerna kontraktet. President Gonzalo de Losada har sagt att regeringen fattar beslut i december.

Men det kommer inte att bli lätt för den nya regeringen att få i genom beslutet eftersom det är beslut som måste tas med kvalificerad majoritet, 105 röster. Regeringen Losada valdes bara med 84 röster och det republikanska FNR-partiet med 27 ledamöter har sagt att de inte stöder en etablering av en gashamn i Chile som kontraktet just nu ser ut.

Den stora överraskningen i president- och parlamentsvalet den 26 juni, var valframgången för vänsterrörelsen MAS, med dess kandidat Evo Morales. Partiet fick 21 procent och 36 ledamöter i de två kamrarna. Indian- och bondepartiet MIP, under den hårdföre Felipe Quispe, fick sex procent och fem ledamöter. Tillsammans fick de 40 ledamöter i senaten och underkammaren. Tillsammans med FNR och det lilla socialistpartiet (1 ledamot) kan de blockera beslut som ska ha kvalificerad majoritet.

Chile, med stöd av IMF, har stora planer på att bygga en megahamn i den nordliga staden Mejillones. Här föreslår man också byggandet av ett stort petrokemiskt centrum som  för sin drift behöver gas.

Men att få med sig bolivianerna på en etablering i Mejillones eller Potillos, är inte lätt. Dessa städer var bolivianska respektive peruanska fram till 1879 då Chile, uppbackad av engelsmännen, erövrade hela det område som i dag är norra Chile från Peru och Bolivia i det s.k. Stillahavskriget. Bolivia förlorade sin utfart mot Stilla havet bara för att den brittiska imperialismen var intresserad av salpetern i det som då var södra Peru och västra Bolivia.

Det petrokemiska projektet i norra Chile ingår som  en del av IMF:s planer på en ny infrastruktur i vilken ett stort antal megaprojekt ska uppföras i den specialisering av branscher och produkter som är föreslagna för kontinentens länder. Det petrokemiska  projektet i Mejillones är tänkt att ta emot gas från inlandet i Latinamerika för vidaretransport i första hand till USA.

De bolivianska politiker som trots allt är för en export och en hamn i Chile,  vill dock inte av taktiska skäl sammankopplas med hamnen i Mejillones. Jaime Paz Zamora, ordförande för allianspartiet MIR, sa till chilenska massmedia att Bolivias ”nationella suveränitet inte betydde ett skvatt för honom”. En ren lynchstämning uppstod mot MIR-ledaren som nog tackade sin gud att valet redan var avslutat.

Bolivias gamla krav på en öppning och landområde vid Stilla havet har fått nytt bränsle i samband med diskussionen om gasen. Vissa politiker menar att regeringen nu bör förhandla och i gengäld mot en utfartshamn för boliviansk gas, bör regeringen kräva ett landområde med nationell suveränitet.

Men det kravet har chilenare i vanlig god ordning bara fnyst åt. Bolivia kan få rätt att nyttja hamnen i 99 år, men överhögheten är oantastlig för chilenarna. Hamnen ska också lämnas tillbaka efter 99 års utnyttjande.

Då blir allt som vid det gamla, det vill säga, den öppning som bolivianerna haft för att exportera sin gas, är då ett minne blott. Och vad finns det egentligen för intresse att ha en hamn, när USA-bolagets egna kalkyler säger att den bolivianska naturgasen kommer att vara slut efter tio år.

I praktiken blir det heller ingen förändring med en ny hamn i Mejillones, bara gamla bittra minen av en f.d. boliviansk stad. Redan i dag exporterar Bolivia via de nordligaste städerna Iquique och Arica. Hamnen i Mejillones kan därför bli rena förlustaffären för ett redan fattigt och beroende land.

Motståndet mot privatisering och utförsäljning

Bolivianerna återvänder i nästan alla diskussioner om gasen, till kampen om vattnet i staden Cochabamba år 2000. Då, ville stadens politiker privatisera vattenverket och överlåta verksamheten till ett annat USA-bolag. Men folket gjorde uppror, höll staden i närmare fyra månader, tills politikerna, med risk för att störtas, gav med sig och lät vattenverket förbli i offentlig verksamhet.

I Peru reste sig invånarna i södra Peru, med staden Arequipa som centrum för kampen, och vägrade acceptera president Alejandro Toledos beslut att privatisera energiverken och överlåta verksamheten till ett belgiskt transnationellt bolag.

När korruptionen bakom Vladimiro Montesino avslöjades, visade det sig att han hade 320 miljoner dollar till förfogande som användes för mutor vid privatiseringarna av allmänägda företag i Peru. Det borde vara en väckarklocka, säger i dag peruanska politiker på vänsterkanten om de s.k. ”fördelarna” med privatiseringar.

Dick Emanuelsson

Bolagen bakom gasutvinningen

• De utländska bolagen som vill exploatera den bolivianska naturgasen heter Pacific LNG, ett konsortium som bygger och gör investeringarna i Bolivia till den eventuella utskeppningshamnen i Chile eller Peru.
• Pacific LNG utgörs av spanska transnationella Repsol-YPF samt de två brittiska bolagen British Gas, BG, och British Petroleum, BP.
• Men Pacific LNG opererar via det USA-ägda PAE, Pan American Energy.
• Bolaget som ska sälja gasen till USA-bolaget Pacific LNG heter Semora Energy. Detta företag vill att Chile ska vara utskeppningshamn.

Dick Emanuelsson 

Borgerlig-socialdemokratisk allians mot Morales

 Borgerlig-socialdemokratisk allians mot Morales

AV DICK EMANUELSSON

Parlamentet utser president den 6 augusti.

Den politiska bilden efter valet är komplicerad och fragmenterad. Det traditionella MNR-partiets kandidat Gonzalo Sánchez de Lozada fick flest röster, 22,4 procent eller cirka 625.000 röster. Men MNR:s problem fram till den 25 juli var att uppnå en egen majoritet i parlamentet.

Den Vänsterrevolutionära Rörelsen MIR:s (socialdemokratisk) kandidat, Jaime Paz Zamora, som i valet har fått blygsamma 16,5 procent, uttalade efter valet att han förmodligen skulle stödja Morales. Men USA:s påtryckningar inför den 6:e augusti har varit enorma och Zamora och MIR vände på klacken en vecka senare och ger nu sitt stöd åt nyliberalen Lozada. Det talas om ”miljoner dollar under bordet” för att åstadkomma en allians som ute stänger Morales och vänstern från den politiska makten.

’Plan Bolivia’

MIR och MNR slöt en överenskommelse och en politisk plattform kallad ’Plan Bolivia’ där en av de viktigaste komponenterna är att skapa folkomröstningar när så behövs. Motivet är inte, enligt MAS och Morales, att bredda det demokratiska inflytandet, utan att undvika nya val för att utse ledamöter till konstituerande församling som ska utarbeta en ny grundlag.

De traditionella partierna, som har lidit ett svidande nederlag, räds denna politiska reform, som föreslagits av vänstern och breda sektorer i det bolivianska samhället. MIR och MNR har allt stöd av USA som inte vill se några ”politiska experiment”.

När det nya parlamentet inledde sin första session den 24 juli, var det en brokig samling som fylkades i det gamla koloniala palatset i centrala La Paz. Indiankvinnor med sina traditionella ”cylinderhattar”, bönder i ponchos satt i bänkarna tillsammans med högerpolitiker i oantastliga kostymer av senaste snitt med moderna italienska slipsar á 200 dollar.

”Kriget fortsätter och kommer att vinnas”

Även om det ser ut som parlamentet utser Lozada den 6 augusti, har Morales inte gett upp. I lördags (27 juli) samlades över 10.000 anhängare till Evo Morales i staden Cochabamba. På cyklar, bussar och hästkärror hade de kommet från hela regionen för att hylla och kräva att deras ledare ska utses till Bolivias nästa president. Ingen som Morales samlar så stora skaror.

Leonilda Zurita, ordföranden för kvinnorna inom bondefederationen (Federación de Trabajadoras Campesinas de Bolivia Bartolina Sisa) sa i sitt tal på indianspråket quechua att MAS fortsätter kampen för att komma till makten och att ”de fattiga kommer att ta makten”!

I sitt avslutningstal darrade inte Evo Morales på stämman när han eldade massorna:

– Även om Evo Morales inte utses till president, är det bara ett förlorat slag. Men kriget fortsätter och kommer att vinnas.

BOLIVIA: Vänstern starkt framåt i president- och parlamentsvalen

 

Evo Morales (MAS) snuvades på valsegern år 2002 i ett flagrant valfusk.

BOLIVIA:

Vänstern starkt framåt i president- och parlamentsvalen

USA utövar starka påtryckningar för att isolera Evo Morales som ny president i Bolivia. Regeringsallians mellan MNR och MIR.

Av Dick Emanuelsson

BOGOTA 2002-07-29 Evo Morales, stridbar ledare för de kokaproducerande bönderna, indianerna och fackföreningarna i Bolivia, blev den stora överraskningen när bolivianerna gick till val den 30 juni. Med 21 procent av rösterna och bara en procent efter MNR-partiets Gonzalo Sánchez de Lozada, uppnådde Morales en andraplats i presidentvalet.

USA genomlider just nu en politisk mardröm i det andinska landet, Bushadministrationens män har satsat allt på att isolera och misskreditera Morales. Men försöket blev i stället en politisk bumerang.

Den 6 augusti utser landets parlament vem av de två som ska ta över presidentposten. Av allt att döma blir det Sánchez de Lozada som utses, eftersom en allians mellan MIR och MNR, som representerar 22,4 respektive 16,5 procent, har uppnåtts.

Stäng DEA:s kontor!

”Skapa flera Kuba i Latinamerika, bryt med USA-imperialismen, vi kommer att stänga DEA:s kontor”, har varit några av Morales’ slogan i valet. Drygt tio år efter Berlinmurens fall, har parollerna sänt bokstavliga elchocker genom nyliberalismens ideologer i Latinamerika, som aldrig trodde att de återigen skulle få höra Che-liknande uttalanden. Men nu är det dags för dem att vakna.

Valet den 30 juni blev en kalldusch för de traditionella högerpartierna. Det förra regeringspartiet ADN, som leddes av f.d. armégeneralen och kuppmakaren Hugo Banzer, fick bara 3,4 procent. Det arbetsgivarvänliga UCS, lett av sonen till en av de stora bryggeriägarna i landet, fick också blygsamma 5,5 procent.

Vänsterns framgång

I stället är vänstern som är den stora segraren. Evo Morales’ parti MAS, Rörelsen mot Socialism, fick nästan 600.000 röster. MIP, Movimiento Indígena Pachacuti, den indianska bonderörelsen, lett av Felipe Quispe från den starka bondefederationen CSUCTB, fick 6,7 procent eller drygt 170.000 röster. Quispe slapp innan valet ur fängelset där han avtjänade ett straff för anklagelsen att ha bildat en gerillarörelse bland aymaráindianerna.

Den ”rena” vänstern har alltså fått nästan 28 procent av rösterna. Mer än en tredjedel av parlamentsledamöterna kommer att tillhöra detta politiska block, en enorm framgång efter 15 års tillbakagång.

För favoriten i presidentvalet, Manfred Reyes Villa, en f.d. armékapten och borgmästare i Cochabamba, blev valet en besvikelse. Reyes kom på tredje plats med ett par tusen röster färre än Morales.

Evo Morales å sin sida har uppmanat folket att organisera sig och försvara valframgången. Han gjorde klart att han och MAS är beredda att inta regeringspalatset.

– Inom MAS finns det kapabelt folk, det blir inga större problem. Evo kommer att utses till president men folket kommer att regera, uppgav han trosvisst.

Denne unge karismatiske bondeledare har varit en ständig ”plåga” för den politiska eliten i Boliva. Han uteslöts från parlamentet förra året efter att han lett flera bonde- och indianmarscher mot den nyliberala politiken. De traditionella partiernas traditionella politik att bemöta folkliga protester med statlig repression har kommit att vändas emot dem, vilket valresultatet nu visar.

USA-ambassadörens klavertramp

Frågan är om inte Morales’ och vänsterns framgång är ett ännu större bakslag för USA och regeringen Bush. Redan förra året varnade USA bolivianerna för Morales och hans krav på att USA skulle upphöra med att bespruta kokafälten i landet. Inför valet den 30 juni gjorde USA-ambassadören Manuel Rocha, ett utspel som han i dag med all sannolikhet ångrar:

– Jag vill påminna valmanskåren, att om ni väljer någon som vill att Bolivia återigen ska bli en betydelsefull kokainexportör, kan detta valresultat få följder för det framtida stödet från USA till Bolivia.

Uttalandet sände en elektrisk chock genom de andra presidentkandidaterna eftersom de visste att det skulle bli Morales som skulle vinna röster, inte de som hittills har genomfört USA:s påstådda krig mot kokabladsproduktionen, som inte på något sätt är det samma som framställning av kokain.

Hela folkrörelsen bakom Evo

Evo Morales har under de senaste åren gått till frontalattack och organiserat bolivianerna mot ”USA-regeringen och den nyliberala politiken som bara har medfört fattigdom för Bolivia”.

Oavsett om Morales intar presidentposten, kommer den politiska situationen att förändras radikalt. Morales, som backades upp av hela den bolivianska organiserade folkrörelsen, fackföreningar, bostadskommittéer, indian- och bondeorganisationer, har sagt att landet inte kommer att acceptera en nyliberal politik i framtiden. Han kommer heller inte att gå i allians med de traditionella partierna som har lidit ett förödande nederlag. Men än är de inte dödligt sårade. ”Husbonden i norr” har stor makt och framför allt, likvida medel.

MAS, en kort bakgrund

Av Dick Emanuelsson

MAS är ännu egentligen inte ett parti, utan ett politiskt konglomerat av fackföreningar, bondeorganisationer och andra sociala rörelser i Bolivia.

LA PAZ / 020930 / Dess förgrundsgestalt är Evo Morales, av USA-ambassaden utpekad som kokaproducent. I själva verket är han ledare för en rörelse bland kokabönderna som naturligtvis inte är samma sak som laboratorieingenjör som  processerar fram kokain av kokapastan som  i sin tur framställs av kokablad. Det är dessa blad som Bolivias bönder och indianer i sekel har odlat och skördat som nu DEA och USA-administrationen vill utrota. Reaktionen från bönderna är konfrontation. Och i Evo Morales har en ledare utkristalliserats som lett flera marscher till La Paz och regeringen.

Den 24 januari i år uteslöts helt han sonika efter att ha lett just en sådan marsch. Den politiska eliten i huvudstaden skämdes inför USA-ambassaden och fattade beslutet om att Morales inte längre hade tillträde till parlamentet, till vilket han hade valts av sina väljare.

Men Evo kom  tillbaka, och det med besked.

Den 26 juni fick han och MAS 21 procent av rösterna i president- och parlamentsvalet och blev den andra politiska kraften i Bolivia efter MNR, som fick 22,4 procent. Resultatet sände förmodligen chockvågor i USA-ambassadören Manuel Rocha, som i ett tal under valkampanjen varnade människorna för att rösta på Morales och hans MAS.

Alla de traditionella partierna i Bolivia förlorade i valet, den enda segraren blev Evo  Morales och indianpartiet MIP, Movimiento Indígena Pachakuti, lett av en f.d. gerilla- och bondeledare, Felipe Quispe, kompromisslös kritiker mot den politiska eliten och USA.

För många människor i Bolivia ses Evo nästan som en nationell Messias. Medan den f.d. presidenten Jaime Paz Zamora samlar 500 personer i Cochabamba, samlar Evo Morales 30.000-40.000 personer. Så var det på nästan alla platser där Morales framträdde under valrörelsen.

Spanskt prostitutionsnätverk med bolivianska kvinnor avslöjat

LA PAZ / 2002-12-24 / Den spanska polisen avslöjade strax innan julhelgen ett spanskt nätverk med i huvudsak bolivianska prostituerade. Kvinnorna från detta andinska land hade lockats via annonser med jobb som ”sällskapsdamer” i Spanien.

Tack vare vittnesmålet från en prostituerad bolivianska som hade misshandlats, kunde den spanska polisen klara upp detta nätverk med tre spanjorer och en bolivianska som huvudmän.

Kvinnorna lockades att resa till Spanien, där de skulle göra sina klienter sällskap på barer, vilket på en kväll kunde inbringa 10.000 dollars. Kvinnorna fick 3.000 dollars för resutgifter, men enligt dem själva var de inte informerade om de sexuella tjänster som de skulle utföra.

Men enligt spansk polis och socialarbetare, är närmare 90 procent av alla latinamerikanska kvinnor som anländer till Spanien, medvetna om att det handlar om prostitution.

De bolivianska kvinnorna hade heller inte informerats om att de dagligen skulle betala 36 dollar för ”hyra” och underhållskostnader. På så sätt ökade deras skulder till sina hallickar avsevärt. Deras pass togs också ifrån dem när de anlände till Spanien, ett vanligt sätt för att kunna ha kontroll över kvinnorna.

Efter flera månaders polisundersökningar framkom att nätverket hade kontroll över ett antal av barer och bordeller i Burgosprovinsen i centrala Spanien. Femton personer greps, anklagade för brott mot arbetsmarknads- och utlänningslagar. I Spanien är inte prostitution förbjudet men de regleras heller inte av arbetsmarknadslagarna.

Fem bolivianskor, tre colombianskor, en kvinna från Ecuador respektive Sierra Leone arresterades och kommer med all sannolikhet att bli deporterade till sina hemländer.

Dick Emanuelsson

Exklusiv med ordföranden för Bolivias Gruvarbetarförbund: "Många gruvarbetare har mördats och fallit offer i kampen för ett bättre demokratiskt Bolivia"

 

Exklusiv med ordföranden för Bolivias Gruvarbetarförbund:

– Många gruvarbetare har mördats och fallit offer i kampen för ett bättre demokratiskt Bolivia

 

(LA PAZ, BOLIVIA) I en helt undanskymd dörr som jag hade svårt för att hitta, leder en liten trappa mig upp till det tidigare så mäktiga Gruvarbetarförbundets lokaler i centrala La Paz, huvudstad i Bolivia. En affisch från förbundets kongress i december förra året bokstavligen ropar ut med texten: ”Muera al Neoliberalismo”!, död åt nyliberalismen!

Att det är äkta ord går inte att ta miste på när jag sätter mig med gruvarbetarnas ordförande Milton Gómez Amani. 
Sedan 1985-86, då gruvorna privatiserades eller stängdes, har mer än 30.000 gruvarbetare förlorat sina arbeten. Många av dem har gått över till kooperativen, den sista anhalten innan den öppna arbetslösheten, men det kanske farligaste och mest exploaterande arbete i dagens Bolivia.

– Gruvarbetarförbundet representerar en rik erfarenhet för den fackliga rörelsen i Bolivia. Många politiker har velat ha bra relationer med gruvarbetarna för att undvika konfrontationer med oss. Men från och med 1985-86  förändras denna bild radikalt när La Corporacion Minrea de Bolivia, det statliga gruvbolaget Comibol, läggs ner när gruvor stängs eller privatiseras.

Nyliberal ekonomisk chock

Enligt Milton Gómez Amani var bildandet av det statliga Comibol 1952 en stor seger för den bolivianska arbetarklassen och folket. Detta år, den 9 april, genomföres den bolivianska revolutionen som innebar ett förstatligande av landets tenngruvor. Dessa hade tidigare varit i händerna på landets tre ”tennbaroner” Jochi, Alamai och Patiño.

– Dessa herrar var under denna epok stora potentater. Den rikaste var Patiño som hade sina rikedomar i banker i Europa och andra delar av världen. Med beslutet om Comibol 1952 förstärktes gruvarbetarnas fackliga organisation märkbart.

Men 1985 försvagas gruvfacket. Fabriker stängs och i en nyliberal ekonomisk chock förlorar cirka 100.000 fabriks– och gruvarbetare sina jobb.

Regeringen införde ett regeringsdekret, 21060, som i sina artiklar 55 och 56 som stipulerar rätt för företagen att fritt anställa  och avskeda anställda.

– Med denna lagstiftning har arbetarnas rättigheter förtrampats, arbetsgivarnas tidigare ekonomiska och sociala skyldigheter har mer eller mindre försvunnit. Sådana är semester, rätt för anställda att ansluta sig till en fackförening. Detta slog hårt mot fackets medlemsantal och styrka.

Inget arbetsgivaransvar

Majoriteten av de stängda gruvorna i Bolivia har tagits över av de avskedade arbetarna som bildat koperativ. Totalt finns det i dag 60.000-70.000 koperativister. Såväl staten som de privata gruvbolagen tvår sina händer från allt socialt och arbetsgivaransvar genom bildandet av kooperativen, menar Milton.

– De mest räntabla företagen har sålts ut till bolivianska eller transnationella gruvbolag. Det är gruvor med stora reserver, väl underhållna gruvor med små behov av investeringar. Resten befinner sig i kooperativens ägo.

Transnationella bolag är Interraimi som förfogar över gruvor i gruvdistriktet Oruro. I Potosi finns Consur vars huvudägare är den före presidenten Gonzalo Sanchez de Losada som har bott huvuddelen av sitt liv i USA. Det finns även brittiska och nordamerikanska gruvbolag som exploaterar tenn, zink eller guldfyndigheter i landet.

Facket ska krossas

Den första gruvan som upptäcktes av de spanska kolonisatörerna var gruvan Porco i regionen Potosi. I dag arbetar 650 anställda i gruvan och utgör den i dag största underjordiska gruvan i Bolivia. Efter upptäckten av gruvådror i Porco upptäcktes det jättelika  berget Rico i Potosi. Med spanjorernas exploatering av gruvorna i Potosi blev staden den största i vad som då kallades för El Alto  Peru.

– Ekonomin har inte bara globaliserats utan även transnationaliserats. Vi menar att det finns ingen fri marknad utan stora monopol som delar upp marknaden mellan sig. De är så mäktiga att de styr politiken, de har identiskt samma politik som innebär att facket ska krossas för att därefter, när arbetarna inte har en försvarsorganisation, kan diktera villkoren.

– Enligt gjorda studier är Bolivia ett av Latinamerikas fattigaste länder. Regionen Potosi är bland Bolivias fattigaste, en extrem fattigdom som till och med passerar Afrikas fattigaste länder.

– På det ska man lägga den arbetsmiljö och arbetsförhållanden som gruvarbetarna lever i. Nu föreslår regeringen att pensionsåldern ska höjas till 65 år och vara lika för alla. Problemet är bara det att majoriteten av gruvarbetarna lever inte vid detta åldersstreck utan dör vid en genomsnittsålder av 48 år.

–  Varför? Jo, därför luften som vi inandas är full av silikos och andra giftiga gaser och mineraler som ger oss cancer i lungorna och andra delar av kroppen. Värme eller kyla är andra faktorer som drabbar gruvarbetarens hälsa svårt.

– Alla de inbetalningar som vi gör till våra pensionskassor gör vi egentligen i onödan eftersom få upplever pensionsdagen.

Lönenivåer

Gruvarbetare i de stora gruvorna med starka fackföreningar och en avancerad teknologi kan tjäna mellan 500-1.000 dollar.

I gruvor där förhållandena är sämre med lite investeringar och en riskabel arbetssituation uppgår lönen till mellan  80-100 dollar.

I kooperativen återfinns den verkliga utsugningen har verkligt miserabla löner samtidigt som arbetsförhållandena kan bli livsfarliga.

Under de senaste åren har inga geologiska undersökningar genomförts, menar gruvledaren.

– Jag kan försäkra att gruvreserverna inte är uttömda. Tvärtom. I stället genomför man inte tillräckliga geologiska undersökningar eller investeringar i gruvorna. I de små gruvorna eller i kooperativen saknar man oftast nödvändigt kapital för att göra dessa investeringar.

– I gruvorna som kontrolleras av de transnationella bolagen finns kapitalet men politiken är att suga ut så mycket som möjligt av berget, en cynisk politik.

I regionen Potosi finns gruvan San Christobal de Potosi som kräver en investering på 500 miljoner dollar. Görs denna investering kan vi dagligen producera 50.000 ton. Där finns silver, bly, zink och andra mineraler. Det finns liknande exempel på stora mineralreserver i landet som bara väntar på att exploateras.

Den bolivianska tragedin

Även i Bolivia har fackföreningsledarna anklagats av arbetsgivarna och regeringen för att vara ”konservativa, att de inte vill modernisera arbetsmarknadslagar i syfte att försvara sina arbetsplatser till varje pris”.

– De konservativa krafterna var de som fick sina gruvor nationaliserade 1952. Därför skapades gruvbolaget Comibol som ett sätt för att de rikedomar som skapades i gruvorna också investerades i hälsovård och utbildning. Den bolivianska fackföreningsrörelsen har alltid haft denna princip som rättesnöre.

– 1985-86 privatiserades eller koperativiserades gruvorna. Rikedomarna hamnade återigen i fickorna hos några få och till stora delar lämnar de också landet. Det är en stora tragedin i dagens Bolivia.

– Vi är inte motståndare till att teknik och kapital investeras i landet. Men det måste vara till fördel för landet som ställer humant kapital till förfogande men som i dag inte får något tillbaka mer än förkortade liv och en extrem fattigdom som majoriteten av bolivianerna i dag lever under.

– I stället talar regeringen om att vi ska sälja läsk, karameller eller annat krimskrams på gatorna. Det uppfattar inte vi som arbetstillfällen. Gärna utländska investeringar men investeringar som skapar verkliga arbetstillfällen.

Framtiden

När jag gör intervjun med Gruvarbetarförbundets ledare marscherar tusentals bönder och kokabladsproducenter från tre olika regioner med huvudstaden La Paz och dess regeringspalats som slutmål. Kraven är att regeringen måste skapa reella alternativ till kokabladsproduktionen, om den verkligen vill likvidera denna tusenåriga process. Landsorganisationen COB har lagt fram en 112-punktslista med krav på en revision av privatiseringarna av de statliga företagen samt en kraftig höjning av landets minimilöner.

Som svar har president Hugo Banzer, en f.d. general och kuppmakare på 1970-talet, infört undantagstillstånd och vid flera tillfällen attackerat bondemarscherna utan kunna stoppa dem.

– Gruvarbetarna, fabriksarbetarna och bönderna har lidit svårt under de senaste åren. Regeringen har gjort allt vad IMF har beordrat dem att göra. Det återstår bara en privatisering av delar av sjukvårdssektorn.

– Nu befinner sig Gruvarbetarsektorn i en intressant process där vi förstärks för första gången på många år. Gruvarbetarna har varit den bolivianska fackförenings- och arbetarrörelsens förtrupp och dirigent i historisk mening. Den rollen är vi på väg att återta.

På marsch

– Vi är i dag smärtsamt medvetna om att den nyliberala ekonomiska modellen inte har löst ett enda problem, tvärtom har arbetarklassens förhållanden försämrats dramatiskt. Landets ekonomiska och sociala situation har i generell mening försämrats oerhört, vi upplever den värsta krisen med en massarbetslöshet som i sin tur har skapat brottslighet, prostitution, barnarbete i masskala i såväl städerna som på landsbygden. Därför är Bolivias folk nu på marsch för att kräva et stopp för denna antihumana politik.

– Många gruvarbetare har mördats och fallit offer i kampen för ett bättre demokratiskt Bolivia. Många fackföreningsexpeditioner har bränts ned eller beskjutits vid de otal militärkupper som ägt rum i landet. I La Paz hade vi en fastighet i tre våningar, men vid statskuppen 1982 demolerades fastigheten av general Luis Garcia Mesa.

– Så försökte fascisterna krossa facket. Men deras ansträngningar var förgäves. Facket är inte fastigheter utan människor av kött och blod, arbetare och organisationer.

– Kampen fortsätter med alla medel men framför allt med medlemmarnas insatser.

Dick Emanuelsson

Freddy Guiterrez, ordförande Potosi LO-distrikt och gruvarbetarledare: "Bolivia är en social krutdurk som snart exploderar"!

 

Freddy Guiterrez, ordförande för Potosi LO-distrikt och gruvarbetarledare

– Bolivia är en social krutdurk som snart exploderar!

Av Dick Emanuelsson

POTOSI / BOLIVIA / 2001-06-01 / Vi har inget som helst förtroende för de korrumperade politikerna. De och regeringen måste störtas.

I en enda kort mening sammanfattar Freddy Guiterrez den samlade vreden för 15 års förnedrande förödmjukelser, ekonomiskt och socialt lidande bland Bolivias gruvarbetare. Politiken är en “bransch” bland de välbeställda, säger han.

Han är en genuin produkt av den arbetarrörelse som för 15 år sedan ingen politiker kunde negligera. Född i gruvlägren i Potosi växte han upp bland tio syskon i svåra men samtidigt värdiga förhållanden. Gruvarbetarnas fackliga organisationsgrad var hundra procent. Den som inte gick med facket gick emot det och gjorde sig därmed omöjlig bland sina arbetskamrater. Något alternativ fanns helt enkelt inte på grund av att arbetarna inte kunde eller fick uppvisa minsta svaghet mot en arbetsgivare som tog varje tillfälle i akt för att försvaga dem.

Därför var de också starka, fram till privatiseringen av den bolivianska gruvnäringen.
 

Enad front

– Där, säger Freddy och pekar ner mot gruvlägret, bodde jag med min familj. Där växte jag upp, delade sorg och glädje, såg arbetare bäras in, krossade av stenblock som fallit ned över dem. Men den bolivianske gruvarbetaren var stolt, han kunde inte kuvas, inte ens när militären försökte krossa oss med vapenmakt. Vi slog tillbaka, med dynamit och arbetarenhet, säger han och får något drömmande i blicken.

I Potosi leder han arbetet att omgruppera alla fackliga, politiska och sociala krafter i en enda front mot den nyliberala regeringspolitiken. COB-distriktet, hyresgästföreningarna och Potosis civila kommitté.

– Här står vi verkligen i kampen mellan arbete och kapital, mellan exploatörer och exploaterade. Därför behövs enhet för att gå framåt, säger han. Målsättningen är att skapa ett politiskt alternativ för folket, för arbetare och bönder.
 

Privatisering och korruption

Trots att enbart Potosi producerade rikedomar som motsvarade hela 40 procent av nationaltillgångarna 1985, investerades mycket lite i regionen, menar Freddy. Det mesta gick i fickorna på politikerna som korrumperades i privatiseringens kölvatten, en klassisk företeelse i Latinamerika. Perus Vladimir Montesino beräknas har använt 430 miljoner dollar i mutor när offentliga peruanska statliga tillgångar privatiserades.

I oktober 1949 reste sig arbetarna i Potosi. Armén övermannades och arbetarna hade makten för några dagar. Fortfarande talar folket i staden, drygt femtio år senare, med beundran i rösten om de dagar i oktober 1949 då de styrde. Upproret var en generalrepetition på revolutionen i början på 1952 som krossade den gamla feodala makten och inledde en löftesrik nationalistisk period som gav utrymme för bildandet av landsorganisationen COB i april 1952. Till skillnad mot nästan hela övriga Latinamerika har COB varit den enda arbetarcentralen vilket gjort den tidvis mäktig.
 

Krutdurk

– Det är den styrkan som vi måste återerövra, säger Freddy. Men denna gång måste vi i facket agera mer internationellt. Ty om kapitalisterna har globaliserat sig, så måste vi göra samma sak, annars kommer vi för all framtid vara lika tillbakaslagna som vi för närvarande.

– Men Bolivias folk tål inte mer, Bolivia är en social krutdurk som exploderar snart.

Gruvarbetarkooperativ i Potosi: ”De exploaterade exploaterar sina kamrater”

 

LO-Tidningen på 4.650 meters höjd hos Bolivias gruvarbetare. Koka och en liter rent brännvin är dagsransonen för gruvarbetarna.

”De exploaterade exploaterar sina kamrater”

Av Dick Emanuelsson

(LO-TIDNINGEN/POTOSI, BOLIVIA 2001-0414) – Försiktigt, se upp! skriker en gruvarbetare. I nästa ögonblick rasar ett jätteblock av sten ner från gruvtarmens tak, för någon gruvtunnel är det inte. Jag tror min sista tid är ute och jag kastar mig åt sidan.

De tre gruvarbetarnas ansikten lyser upp av ett brett leende när de ser att jag står där med darrande knän och förmodligen likblek under den blå skyddshjälmen. Munnarna, fulla med kokablad som liknar en “jätteprilla”. Leenden spricker isär på härdade gruvisar som tidigare varit allvarliga och oerhört blyga. En lätt stank av ren alkohol sprider sig i gruvtunneln.

– Lunch? Kokabladen är vår lunch, de beskyddar oss. Silikosdammet hålls borta, berättar Luis Garachi en av de tre gruvarbetarna.

– Brännvinet är bordsdrycken, säger han med ironi och sarkasm i rösten.

Hans och de fem andra kamraternas månadssproduktion är en “volqueta”, en malmvagn. För den får de cirka 1500-200– bolivianos som ska delas på de sex.

– Det är ett hårt arbete.

Helvetet självt

– Koka och en liter rent brännvin per dag är ransonen för att dessa arbetare ska kunna stå ut i generation efter generation, säger Freddy Guiterrez.

Han är ordförande för den regionala LO-styrelsen samt gruvarbetarledare i staden Potosi. Vi befinner oss i ett s.k. gruvkoperativ i det jättelika berget i staden Potosi. Det här måste vara helvetet självt, tänker jag för mig själv. Jag känner en panik av instängdhet sprida sig i mig. Det här är, säger alla jag talar med i det bolivianska gruvfacket FSTMB (Federacion Sindical de Trabajadores Mineros de Bolivia), den värsta formen av utsugning och exploatering av gruvarbetaren.

Jag ser på arbetarna som bara har en liten ljuslåga från karbidlampan som sitter fäst på hjälmen. Deras arbetskläder är paltor som de själva tvingas betala. De får varken skyddsutrustning eller annan hjälp att försvara sig mot arbetsolyckorna.

Ty kooperativen utgör i dag det lägsta trappsteget innan den öppna arbetslösheten. De ägs oftast av arbetare som blivit arbetslösa vid privatiseringen 1985 och som tagit över eller hyr ett litet gruvschakt i berget. De har varken kapital eller teknologi, bara sina egna händer. De anställer arbetslösa gruvisar som befinner sig i ett ännu sämre läge. “De exploaterade exploaterar sina kamrater”, säger Freddy Guiterrez. Han arbetade själv ett år innan han sa stopp och belägg. I Potosi är de inte mindre än 8.000 gruvisar som livnär sig i kooperativen.

Trots det hårda arbetet säger Luis Agachi att han är fullt frisk med 18 år bakom sig i detta berg som jag efter en timmas vistelse i känner skräck och avsky inför. Agachi tjänar sina 400-500 bolivianos (cirka 80 dollar) per månad.
 

35 kronor per dag

Uppe vid ytan. Jag pustar ut och bländas av det starka solskenet på 4.650 meters höjd.

Två arbetare, Rene Markka och Mariano Condora har jobbat ett år i kooperativet och erkänner att de är ett hårt arbete. För 30 bolivianos (cirka 35 kronor) per dag fyller de vagnarna med stenblock som innehåller tenn, silver och bly.

Färden tillbaka till ytan har gått via livsfarliga stegar och otroligt trånga gruvtunnlar. Därför tvekar jag inför förslaget att gå ner i den andra gruvan, Pailaviri. Men Freddy Guiterrez försäkrar mig att den är helt annorlunda, säkerheten fungerar fortfarande trots att underhållet har släpat efter sedan gruvan privatiserades 1985.

Jag bestämmer mig för att bjuda rädslan motstånd.
 

280 meter ner

“Uppskjutet” heter det på Liseberg. Men det här var det verkliga “nedskjutet”. 280 meter ner i den kolsvarta gruvan Pailaviri i en fart som jag trodde skulle få hjärtat att  fara ut genom strupen. Min följeslagare, Eduardo Quintero skrattade bara när han såg mitt vettskrämda ansiktsuttryck. Dessa bolivianer har bestämt sig för att skrämma skiten ur mig i dag, tänker jag. Ingenjören hade minuterna innan berättat att kabeln på det gigantiska tyska hisspelet var hela 1200 meter lång. Men så mycket behövs i dag inte.

– Av de 16 nivåerna i gruvan går vi bara ner till nivå 7. Resten under denna nivå är vattenfyllt. Där finns inga arbetare.

Fattas bara att de skickar ner mig till ”Nivå 8”. . .

Tjugofem ton per dag hissas dagligen upp efter att de tre skiftlagen har svettat klart i berget. Hissen används mycket restriktivt eftersom den konsumerar enorma mängder av energi. Men det hindrar inte att jag erbjuds ett “nerskjut”.
 

Bro till Spanien

I sekel har gruvarbetarna i staden Potosi brutit tenn, zink, bly och silver. Det har blivit så mycket att enligt sägnen skulle bolivianerna kunna bygga en bro av silver från Potosi till Spanien.

Igår var det spanjorerna som förde ut rikedomarna. I dag är det engelska och USA-företag som utnyttjar den billiga arbetskraften.

– Bolivia var och är ett land där gruv- och mineralverksamhet dominerar. När all gruvverksamhet därför privatiserades i Bolivia 1985 förpassades tiotusentals gruvarbetare till arbetslöshet. Gruvarbetarna mobiliserades och gruvfacket ledde “Marschen för livet” mot huvudstaden La Paz, drygt 500 km nordväst. Armén kallades ut och attackerade arbetarna som försvarade sig med dynamit mot övermakten.

Men det statliga gruvbolaget Comibol hade sett sina bästa dagar.

Gruvarbetarnas gud

Plötsligt mullrar det inne från berget. “Ta plats här”, säger Eduardo och för in mig i en plats med skylten “refugio”, parkeringsficka, skulle man hurtigt kunna säga på svenska. Trettio meter längre bort ser jag nu sex malmvagnar komma farande i cirka 20 kilometers fart. Två gruvarbetare håller en metallstång mellan sig som de för upp mot en strömförande ledning i taket i mitten av tunneln. På så sätt får det lilla loket ström.

Tunneln är bred och rymlig till skillnad mot skräcktarmarna i kooperativet. Ventilationen en kilometer in i berget är fortfarande skaplig men när vi kommer längre in känns det som om jag inte får luft. Det känns tungt och fuktigt och jag börjar svettas i mängder.

“El Tatacacha”, gruvarbetarnas gud dyker upp i en liten tunnel.

– Han är beskyddare av gruvarbetarna. Hit kommer gruvarbetarna, fram för allt på tisdagar och fredagar, med stearinljus som tänds. Böner beds för att inga olyckor ska hända arbetarna, berättar Eduardo.

Färden med don Eduardo fortsätter. Han beklagar sig över “slarviga arbetare”. Han anklagar dem för att använda strejkvapnet alltför lättvindigt. “Bara för att arbetsgivaren inte kunnat betala ut lönerna i tid så strejkar de utan att tänka på att företaget förlorar tusentals dollar per dag”. Frågan är vem som har störst ansvar, tänker jag, en arbetare som inte har några som helst marginaler eller en arbetsgivare som oftast har huvudkontoret i London, New York eller La Paz.

Värmen och fukten är nu verkligen påfrestande. Längre ner uppgår temperaturen till 40 grader. I taket sprutar hett vatten ut vid en rörfläns. Det droppar från gruvtaket, knappt två meter ovanför oss.
 

Årliga militärkupper

Hundratals arbetare har avlidit i fatala olyckor under årens lopp. Nu är det farligare än någonsin eftersom alla säkerhetsnormer och underhåll i praktiken har upphört efter privatiseringarna och kooperativens intåg. Här i Pailavirigruvan har facket fortfarande makt och inflytande och tillåter inte att säkerheten sätts på undantag, menar Freddy, som skrattar hjärtligt åt Don Eduardos företagsvänliga guidning.

– Det här är initialerna för kommunistiska partiet, säger Don Eduardo och pekar på ”FUS”, tre bokstäver i tunneln. “Frente de Unidad Sindical”. Bredvid står det “Sapo”, tjallare. En “förrädare” har utpekats.

– Innan Gorbatjov kom makten var kommunisternas inflytande stort i gruvorna och på universiteten. Nu har det mesta av detta försvunnit, säger min guide.

I rösten hör jag en ton av melankoli i den man som själv gav 20 år av sitt liv i Bolivias gruvor. I dag är han ansvarig för utdelning av sprängmedel samt en del administrativa personalfrågor. Han låter uppgiven över att ha förlorat sin yrkesroll. Men han är inte ensam, varken i Bolivia eller i Latinamerika.

Bolivia är inte bara känt för sina gruvor och kokablad utan även för att fram till 1982 ha den osmakliga regeln att genomföra en militärkupp per år. Det var ungefär den genomsnittliga statistiken sedan spanjorerna kastades ut av Simon Bolivar och de lokala nationalhjältarna.
 

Dynamit mot kulsprutor

Vi har nu kommit till “Hotell Sheraton”, en plats där arbetarna förr gick för att delta i “sociala samkväm”. Fortfarande hänger faktiskt festgilanger i taket i gruvtunneln.

Det är en nyhet för mig. Gruvan utgjorde annars en plats dit arbetarledare kunde ta sin tillflykt när militären ville gripa dem. In i gruvan vågade sig aldrig militären, där vore de förlorade i gruvgångarna. Kulsprutor mot gruvarbetarnas dynamit och lokalkännedom förslog inte långt. Men det är i dag en svunnen heroisk tid. I globaliseringens epok finns det andra mer mäktigare vapen mot “trilskande arbetarledare” än kallt traditionellt bly.

I en av gångarna varnar Don Eduardo mig för att berget är sprucket. “Inte en gång till”, tänker jag skrämt. Här har perforeringen för dynamitgubbarna genomförts med maskiner. Det ser otäckt ut och jag drar mig undan.

Efter två timmar i den bolivianska underjorden har jag fått nog. Det räcker med intryck. Jag hoppas att några av bilderna jag tagit ska duga, trots darrande händer denna dag.

Men för de bolivianska gruvarbetarna räcker det inte. De slåss för att staten återigen ska investera och finna nya ådror i berget som under sekel har gett utkomst och yrkesstolthet åt en arbetarrörelse som för närvarande är på reträtt men som tveklöst kommer att resa sig igen.