“Operation Statskupp Bolivia” inledd

“Operation Statskupp Bolivia” inledd

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2006-10-16 / I horisonten framträder allt klarare konturerna av en kontrarevolution. Den revolutionära processen i Bolivia står inför risken av en statskupp. Deltagarna i kuppen är allt från USA-ambassaden till nationaliserade kroatiska fascister i Santa Cruz.

För två veckor sedan larmade den kände tysk-mexikanske latinamerikaexperten och universitetsprofessorn Heinz Dietrich om att en militär statskupp planerades till den 11 oktober. Larmet fick den önskade effekten, en nationell och internationell väckarklocka som förhindrade kuppen.

Larmet hade föregåtts av en bred offensiv från den bolivianska högern, uppbackad av mäktiga separatistiska krafter i fyra av Bolivias nio län; Beni, Pando, Santa Cruz de la Sierra och Tarija. I dessa län går oppositionen fram under täckmantel av det ”civila samhället” eller Civilkommittéer.

Exemplet Chile-Venezuela

I Chile vägrade 1970 de väpnade styrkornas chef, René Schneider, att delta i den statskupp som USA:s president Richard Nixon önskade strax efter Salvador Allendes och den förenade vänsterns valseger den 4 september 1970. Schneider blev omedelbart skjuten.

När den USA-ledda oppositionen i Venezuela genomförde sin militära statskupp under 47 timmar vägrade general Raúl Baduel att ställa upp. Han ledde i stället de grundlagstrogna militärerna i allians med Caracas fattiga tills att president Hugo Chavez återinsattes på sin post.

En hög general inom den bolivianska armén hade veckorna innan Heinz Dietrichs larm kontaktats av officerare inom polisen som velat ha arméledningens stöd för en militärkupp. Generalen informerade president Evo Morales om kupplanerna.

Men, som Dietrich skriver, ”militären genomför aldrig en kupp som ett slags självändamål”. Det gäller att skapa både förevändningar genom att förbereda opinionen såväl politiskt som  ideologiskt på ett maktövertagande. I Bolivia ”står ett komplett konspirativt block som utgörs av olika sociala och statliga krafter som arbetar i ett allt högre tempo för att göra slut på president Evo Morales”.

Separatisterna

När jag intervjuade Ruben Acosta Aguileras, ordförande för Civilkommittén i Santa Cruz i oktober 2003, försäkrade han bestämt att Civilkommittén inte strävade till att rycka loss den bördiga provinsen från resten av Bolivia. I december 2005 valdes han till länsguvernör (prefekt) för provinsen och utpekas som den man i Bolivia som leder planerna på att stycka upp Bolivia i en östlig republik tillsammans med prefekterna i Beni, Pando och den enormt gasrika provinsen Tarija.

Acosta och hans kuppkumpaner kräver att alla beslut som ska tas av den grundlagsstiftande församlingen, som utsågs 2 juli i år och som ska utarbeta en ny grundlag som ska tillfredsställa alla folkgrupper och intressen i republiken, måste tas med två tredjedels majoritet. Men för MAS, Morales’ parti, som fick 53 procent i valet i juli är detta en omöjlig ekvation och beslutade att lagförslag kan antas med enkel majoritet. I annat fall kan inte ett enda beslut antas av församlingen eftersom det omedelbart skulle obstrueras av högeroppositionen.

Statskuppens mäktiga allierade

”De räknar så klart med stöd från Högsta Domstolen, reaktionär och korrumperad som sina borgerliga homologer i världen. Civilkommittéerna får finansiering av företagskretsar och samarbetar med höga officerare inom polisen”, hävdar Dietrich.

Som i Venezuela har de allt stöd från den privata massmedian. Mediamagnaterna har stora investeringar inom jordbrukssektorn i de provinser där separatistgrupperna är starka. Oron för en genomgripande jordreform gör att massmedia är starkt fientlig inställd till vänsterregeringen Morales.

Men där finns även föräldraföreningarna, kontrollerade eller med stort inflytande av kyrkan. De befinner sig ofta i allians med de privata gymnasierna eller universiteten som organiserar blockader och allmänna protester.

Åkeristrejk och gruvarbetaremassaker

Den 11 oktober genomförde transportsektorn en generalstrejk i La Paz som lamslog alla huvudleder från övriga landet. Mönstret följde exakt samma mönster som den stora åkeristrejken 1972 i Chile som finansierades av CIA som hade dragit upp destabiliseringsplanerna mot folkregeringens ekonomiska politik. Evo Morales karaktäriserade denna konflikt som ”en kamp om makten”.

Men Morales har inte bara fått konfronteras med krafter inom näringslivet. Fyra tusen gruvarbetare från de så kallade gruvkooperativen omringade i början av oktober gruvsamhället i Huanuni med tusen gruvarbetarfamiljer från det statliga gruvbolaget Comibol. I sammandrabbningarna dödades cirka 15 gruvarbetare och nära hundra skadades. Högern och massmedia fick ytterligare en oväntad angreppspunkt mot Morales. Regeringen skakades och handlingsförlamningen under 30 timmar medförde att arbetarblod flöt i Huanuni innan presidenten satte in polisen. Det är i detta sammanhang man också ska se de starka uttalandena och kritiken från Bolivias landsorganisation COB och Gruvarbetarförbundet, den mest medvetna delen av arbetarklassen.

Ny variant av ”Operación Condor”

“I Bolivia följer man till punkt och prickar USA:s manual för kontrarevolution” skriver Dietrich. ”Upprorsmaskinen smörjs med pengar, propagandahelgon och en politisk-paramilitär planering a la USA. De medansvariga i EU och de transnationella energibolagen kompletterar den falangistiska kuppen”, tillägger Dietrich som beskriver Tony Blair som en agent för British Petroleum som uppmanar Storbritanniens energiföretag att inte investera i Bolivias gasfyndigheter.

Det finns ett nytt inslag i betraktandet av den latinamerikanska integrationen som framträder vid en analys av föreberedelserna till statskuppen i Bolivia. Professorn på Mexikos autonoma universitet ser en ny variant av ”Operación Condor” träda fram. Försvinnandet av Jorge Julio López, en av de överlevande och ett nyckelvittne mot de ansvariga militärerna för de 30 000 försvunna i Argentina, är en bekräftelse på att den statliga terrorismen återigen får kontinen tal karaktär i Latinamerika.

”Den latinamerikanska allmänna opinionen varken vill höra och ännu mindre erkänna; de kreolska oligarkiernas makt fortsätter vara intakt i hela Sydamerika. Den har inte blivit ens naggad i kanten och kommer inte att få sin makt väsentligt reducerad av de regeringar i regionen som förespråkar utveckling. En väsentlig del av denna makt utgår från militärerna och USA:s kontinentala nätverk för statsterrorism som i många fall handlar om nätverk som ’Operacion Condor’”.

Men statskuppen genomfördes inte den 11 oktober. Uppmärksamheten blev enorm och den 12 oktober, dagen för den spanska kolonialismens intåg på den amerikanska kontinenten, samlade president Evo Morales tusentals bolivianer i vad som sågs som en enorm kraftmätning med de mörka krafterna som konspirerar mot den bolivianska demokratin.

Leds av ”Karibiens mulatter”

Men Heinz Dietrich anser att nittio procent av de bolivianska officerarna inte är överens med regeringen Morales. Och trots att presidenten redan den 24 januari bytte ut 28 generaler och amiraler, har situationen inte förändrats kvalitativt.

Den före detta generalen och arméchefen Marcelo Antezana, uppgav till dagstidningen La Prensa att de väpnade styrkorna är missnöjda för presidentens påstådda intentioner att installera en ”diktatorisk regim” och hans anslutning till ”axeln Kuba-Venezuela”. Mot detta kommer militären ”att agera om politikerna inte håller sina avgivna löften”.

Denne general anser att Evo Morales är en bondeledare som leds av dåliga rådgivare. ”Evo lät sig dras med av en internationell strömning ledd av . . . Karibiens mulatter”.

Trots att Chiles väpnade styrkor är den mest impopulära utländska institutionen i Bolivia, för att inte tala om hatad, hindrar det inte att de bolivianska generalerna föredrar dessa framför ”Karibiens mulatter”, trots att Chiles militärer ryckte bort Bolivias utfart mot Stilla havet. Den 17 augusti inbjöds Bolivias högste militäre chef, armégeneralen Freddy Bersatti, i sällskap med en stor militär delegation, att besöka Chile och de chilenska kollegorna. I Chile erbjöds Bersatti att skicka bolivianska officerare till den chilenska militärakademin för att förstärka vänskapen och banden av fred.

Axeln USA-Chile-Jugoslavien

Men de chilenska militärerna har andra planer. För fyra veckor sedan anlände två chilenska generaler till Santa Cruz för att samtala med Civilkommittén och med prefekten, Ruben Acosta Aguilar. I denna stad existerar den fascistiska organisationen ”Nacion Camba”, som har många medlemmar med ett kroatiskt ursprung. De anlände efter andra världskriget till Santa Cruz, med bidrag av Vatikanen och CIA. ”Camba” har starkt drivit frågan om att rycka loss Santa Cruzregionen från Bolivia och skapa en ”oriental republik”.

Vad visste president Michel Bachelet och president Evo Morales om detta besök?

Medan de bolivianska generalernas besök i Chile förlängdes en vecka, ställde de helt sonika in ett annat militärt besök, denna gång i Caracas, med ”tidsbrist” som förevändning.

Den utpekade spindeln i detta kosnpiratoriska nätverk heter Philip Goldberg, USA:s nye ambassadör i La Paz. ”Han fungerar som en länk mellan chilenska, kroatiska och Imperiets destabilisatörer”, skriver Dietrich och tillägger:

”Mellan 2001-2004 verkade Goldberg som andre Deputy Chief of Mission för den diplomatiska delegationen i Kosovo och var chef för förhandlingsdelegationen i Dayton (Ohio) som orsakade Jugoslaviens upplösning. Det är en man med en perfekt profil för att frigöra Bolivias fyra östra provinser”

Till sin hjälp i propagandakriget mot Morales’ vänsterregering har även USA:s man i Peru, president Alan Garcia, trätt fram. Efter ett besök nyligen i Vita hus sa Garcia inför pressen att det finns en otäck fundamentalistisk strömning som går över de andinska länderna som kan liknas med den muslimska.

Det politiska begreppet ”Koka och terrorism” kommer vi nog att få höra och läsa mer om i framtiden, förevändningen för att isolera Bolivia och utlösa statskuppen. Historien går igen.

”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

"Hur ska man kunna hata chilenare, som man ibland i skolan i Bolivia får itutat? Jag är lika stor fiende till den chilenska oligarkin som jag är till den bolivianska".

”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

AV DICK EMANUELSSON

Felimon Escobar, från gruvan och till kokabönderna och det borgerliga parlamentet.

LA PAZ/BOLIVIA / 020803 / Han är tunn och faktiskt 70 år. Trots det har jag svårt att hinna med honom när han bokstavligen rusar upp för trapporna och fem våningar i det  bolivianska parlamentet. Han ska till sitt eget kontor men ”vad fan, vi har ju precis flyttat in så det är inte så jävla lätt att hitta”, urskuldar han sig.

Efter först kommit upp till femte våningen och restaurangen, visas vi ner till tredje våningen där senator Felimon Escobar har sitt kontor. Här får han de senaste rapporterna om förhandlingar med det republikanska FNR-partiet . Sedan ger han mer eller mindre order om att ”nu käkar vi lunch innan jag tvingas in i den där förbannade salen igen”.

 ”Salen”, är parlamentets plenisal där debatten pågår för fullt och kommer att pågå i 40 timmar innan Gonzalo Sanchez de Lozada utses till ny president för Bolivia.

Filemón Escóbar Uncía föddes den 26 oktober 1934 i Tiquipaya. År 1944 blev han föräldralös och vid 10 års ålder internerades han på barnhemmet Mendez Arcos i staden La Paz.

Han är trotskisten som arbetade 34 år i gruvorna i Oruro. Blod från gruvarbetare har flutit i strida strömmar när arbetarna gått ut i strejk eller när de gjort motstånd mot de otal av militärkupper som alltid slutade i massakrer på gruvarbetare och bönder. Men 1985 lämnade han partiet eftersom han ansåg att det inte kunde staka ut en väg som kunde mobilisera de bolivianska massorna. Han deltog i bildandet av MAS, Movimiento al Socialismo (Rörelsen för Socialismen).

– Mitt politiska förflutna har jag i POR, Partido Obrero Revolucionario, ett av världens äldsta troskistpartier som bildades 1938. Säger han, medan han hugger in på en köttbit i den restaurang som är speciellt avsedda för de 27 senatorerna i det bolivianska parlamentet.

Escobar är en av MAS' åtta senatorer och vald från Cochabamba, den rebelliska staden där arbetare, bönder och studenter grep makten i april 2000 i protest mot att det kommunala vattenverket skulle privatiseras och säljas till ett transnationellt USA-bolag.

USA-varning

Och det var under valrörelsen i juni i år som Felimon Escobar yttrade orden som kommer att skrivas in i historien i relationerna mellan det fattiga Bolivia och världens supermakt nr. 1, USA: ”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

De tiotusentals anhängare till vänsterrörelsen MAS jublade. De hade på något sätt fått en verbal hämnd för den förolämpning och ord som Manuel Rocha, USA:s ambassadör i Bolivia, hade yttrat som en varning till bolivianerna:

 ”Röstar ni på det parti som vill att Bolivia ska återgå till att vara kokainexportör, så riskerar USA:s bistånd att dras in.”

 Varningen, och till vem den var riktad, gick inte att ta miste på.

Medelklassen kanske skrämdes, men den förkrossande majoriteten av det bolivianska folket svor ve och förbannelse. USA-hatet exploderade och MAS blev näst största parti, bara 1,5 procent färre röster än det nyliberala MNR, och Felimon Escobar valdes till senator. Hämnden mot USA förverkligades ytterligare.

Den andinska folksjälen

Till skillnad mot andra politiker söker han alltid en politisk förklaring med sociala och ideologiska orsaker. Ett sådant tema är korruptionen som är den värsta i Latinamerika, enligt oberoende rapporter.

– Det talas ofta att fattigdomen och misären i landet har sin förklaring i korruptionen. Så är det inte. Det finns en ekonomisk politik som är en hörnpelare i kapitalismen. Exempel finns det ett otal, men ta tennet från våra gruvor som exporterats till Europa och USA. De har berikat sig på våra naturtillgångar medan vårt folk förblir i misär.

Enligt Escobar försöker den politiska eliten kopiera den ekonomiska politiken i västvärlden och tillämpa FMI:s politik till hundra procent. I motsats till denna politik, för Escobar fram tre andinska filosofiska, etiska och moraliska principer: Stjäl inte, för gör ju det bestraffas du av bosättningen. Ljug eller och slöa inte.

–        Vi arbetar för att äta. Det gör inte kapitalisterna eller politikerna i det här huset. De är dessutom både är slöa och lögnhalsar. Ett annat argument, som ofta politiker för fram är att den ekonomiska krisen är så djup för att det inte finns politisk stabilitet. Och så för de fram exemplet Chile.

Escobar slår ut med händerna:

USA-stöd till diktaturerna

– Ideologen för Plan Condor i Latinamerika var Pinochet och Hugo Banzer. Pinochet, Banzer, Videla och Stroessner har mördat 70.000 personer i Latinamerika. Med USA:s stöd dödade de kommunister. Ju mer mördade kommunister, desto mer stöd från USA. Ju mer kommunister Banzer mördade, desto mer stöd fick han av USA. Samma sak upprepades i Brasilien, Uruguay, Paraguay och Argentina under Videla. Slakten ägde rum under förevändningen om den Nationella säkerheten och hotet från den ”Inre fienden”.

– Pinochet har inte rannsakats av den chilenska rättvisan, vilken är samma skit som vår i Bolivia. Ty här mördade också Banzer massor av människor.

Hur ska man kunna hata chilenare, som man ibland i skolan i Bolivia får itutat? Undrar Escobar. ”Jag är lika stor fiende till den chilenska oligarkin som jag är till den bolivianska.”

Men den bolivianska utbildningen skiljer sig i grunden inte från resten av de latinamerikanska länderna. Den tar efter USA:s kulturella och politiska värderingar.

– Om vi i stället skulle skola våra barn i den andinska kulturen, skulle vi befinna oss i en helt annan värld. I dag producerar den fattiga världen för att en miljard människor i den industrialiserade världen ska få sina behov tillfredsställda. Under tiden lever fyra miljarder personer i fattigdom och misär.

Naturgas till USA?

Just nu debatterar hela Bolivia beslutet som den avgående regeringen Jorge Quiroga har tagit, att exportera sin naturgas till en hamn i norra Chile för vidare export till USA. Det transnationella USA-företaget PAE, Pan American Energy, har ambitionen att bygga och investera för att exploatera och utvinna gasen. Detta beslut har upprört en hel nation, ty efter tio år av maximal exploatering, beräknas gasen vara slut, men Bolivia förblir lika fattigt med de affärsvillkor som regeringen Quiroga har föreslagit.

Det handlar alltså inte bara om att det är en chilensk hamn som USA-företaget vill att det ska transporteras till. Den transnationella jätten vill också bestämma över Bolivias framtid.

– Vad har vi fått efter att exporterat tenn, gul, silver, bly, jordbruksprodukter och nu gas? USA har blivit extremt rikt medan vi blivit fattigare. Gasen skänker vi mer eller mindre bort. Vinsten tar företaget hem

– USA är också oerhört intresserade av att försäkra sig om nya energikällor. Därför deltog i statskuppen i Venezuela. Därför anslog de 98 miljoner dollar till militärt skydd av oljeledningarna i länet Arauca i Colombia och därför vill de också åt vår naturgas.

Escobar börjar räkna upp massor av exempel på hur Bolivia plundras och säger att USA och Europa konsumerar 82 procent av all framställd energi Bolivia. De övriga fyra miljarderna invånarna i världen ska dela på de resterande 18 procenten energi. Därför militariseras nu länderna Peru, Colombia, Ecuador men även Bolivia.

– Vi hyser stor oro för att Bolivia dras in i USA:s krigsplaner som Plan Colombia, Plan Panama och Iniciativa Regional Andina. I militariseringens spår ser vi också hur propagandan blir allt mer lik den mot Osa bin Ladin, där Evo Morales, MAS’ ordförande, mer eller mindre pekas ut som en regional bin Ladin.

Dubbelmakt målet

Med tanke på att MAS är ett konglomerat av indianfolk, bondeorganisationer, fackföreningar, kvinnoföreringar och mycket annat, talar allt fler om att en dubbelmakt kan vara i förestående om den nyliberala ekonomiska politiken fortsätter. Felimon Escobar bekräftar delvis denna bild.

– I Bolivia har i den teoretiska diskussionen om hur komma till makten, föreslagits två regeringar där den ena styrs av de nyliberala partierna och den andra av som består av de fattiga i Bolivia. Folket ska bygga sin politik på traditionerna från de andinska och från folken i Amazonas. Denna struktur finns redan i dag ty den har aldrig dött.

Vilka lärdomar kan exemplet MAS ha för den övriga latinamerikanska vänstern ha, undrar jag efter att den forne gruvarbetaren har avverkat ett helt paket med cigaretter och den redan skrovliga rösten, skadad av 34 års gruvarbete i trånga gångar, nästan är omöjlig att tyda.

– Jag tror att Evo Morales' valseger kan medföra stora lärdomar, för vi har en annan syn på världen, på samhället och vår ideologi är inte lokal, eller provinsiell, utan universell. I det avseendet har vi fått stöd från hela den antiglobala rörelsen i såväl i Europa som tusentals i USA.