LO-Tidningen på 4.650 meters höjd hos Bolivias gruvarbetare. Koka och en liter rent brännvin är dagsransonen för gruvarbetarna.
”De exploaterade exploaterar sina kamrater”
Av Dick Emanuelsson
(LO-TIDNINGEN/POTOSI, BOLIVIA 2001-0414) – Försiktigt, se upp! skriker en gruvarbetare. I nästa ögonblick rasar ett jätteblock av sten ner från gruvtarmens tak, för någon gruvtunnel är det inte. Jag tror min sista tid är ute och jag kastar mig åt sidan.
De tre gruvarbetarnas ansikten lyser upp av ett brett leende när de ser att jag står där med darrande knän och förmodligen likblek under den blå skyddshjälmen. Munnarna, fulla med kokablad som liknar en “jätteprilla”. Leenden spricker isär på härdade gruvisar som tidigare varit allvarliga och oerhört blyga. En lätt stank av ren alkohol sprider sig i gruvtunneln.
– Lunch? Kokabladen är vår lunch, de beskyddar oss. Silikosdammet hålls borta, berättar Luis Garachi en av de tre gruvarbetarna.
– Brännvinet är bordsdrycken, säger han med ironi och sarkasm i rösten.
Hans och de fem andra kamraternas månadssproduktion är en “volqueta”, en malmvagn. För den får de cirka 1500-200– bolivianos som ska delas på de sex.
– Det är ett hårt arbete.
 |
Helvetet självt
– Koka och en liter rent brännvin per dag är ransonen för att dessa arbetare ska kunna stå ut i generation efter generation, säger Freddy Guiterrez.
Han är ordförande för den regionala LO-styrelsen samt gruvarbetarledare i staden Potosi. Vi befinner oss i ett s.k. gruvkoperativ i det jättelika berget i staden Potosi. Det här måste vara helvetet självt, tänker jag för mig själv. Jag känner en panik av instängdhet sprida sig i mig. Det här är, säger alla jag talar med i det bolivianska gruvfacket FSTMB (Federacion Sindical de Trabajadores Mineros de Bolivia), den värsta formen av utsugning och exploatering av gruvarbetaren.
Jag ser på arbetarna som bara har en liten ljuslåga från karbidlampan som sitter fäst på hjälmen. Deras arbetskläder är paltor som de själva tvingas betala. De får varken skyddsutrustning eller annan hjälp att försvara sig mot arbetsolyckorna.
Ty kooperativen utgör i dag det lägsta trappsteget innan den öppna arbetslösheten. De ägs oftast av arbetare som blivit arbetslösa vid privatiseringen 1985 och som tagit över eller hyr ett litet gruvschakt i berget. De har varken kapital eller teknologi, bara sina egna händer. De anställer arbetslösa gruvisar som befinner sig i ett ännu sämre läge. “De exploaterade exploaterar sina kamrater”, säger Freddy Guiterrez. Han arbetade själv ett år innan han sa stopp och belägg. I Potosi är de inte mindre än 8.000 gruvisar som livnär sig i kooperativen.
Trots det hårda arbetet säger Luis Agachi att han är fullt frisk med 18 år bakom sig i detta berg som jag efter en timmas vistelse i känner skräck och avsky inför. Agachi tjänar sina 400-500 bolivianos (cirka 80 dollar) per månad.
35 kronor per dag
Uppe vid ytan. Jag pustar ut och bländas av det starka solskenet på 4.650 meters höjd.
Två arbetare, Rene Markka och Mariano Condora har jobbat ett år i kooperativet och erkänner att de är ett hårt arbete. För 30 bolivianos (cirka 35 kronor) per dag fyller de vagnarna med stenblock som innehåller tenn, silver och bly.
Färden tillbaka till ytan har gått via livsfarliga stegar och otroligt trånga gruvtunnlar. Därför tvekar jag inför förslaget att gå ner i den andra gruvan, Pailaviri. Men Freddy Guiterrez försäkrar mig att den är helt annorlunda, säkerheten fungerar fortfarande trots att underhållet har släpat efter sedan gruvan privatiserades 1985.
Jag bestämmer mig för att bjuda rädslan motstånd.
280 meter ner
“Uppskjutet” heter det på Liseberg. Men det här var det verkliga “nedskjutet”. 280 meter ner i den kolsvarta gruvan Pailaviri i en fart som jag trodde skulle få hjärtat att fara ut genom strupen. Min följeslagare, Eduardo Quintero skrattade bara när han såg mitt vettskrämda ansiktsuttryck. Dessa bolivianer har bestämt sig för att skrämma skiten ur mig i dag, tänker jag. Ingenjören hade minuterna innan berättat att kabeln på det gigantiska tyska hisspelet var hela 1200 meter lång. Men så mycket behövs i dag inte.
– Av de 16 nivåerna i gruvan går vi bara ner till nivå 7. Resten under denna nivå är vattenfyllt. Där finns inga arbetare.
Fattas bara att de skickar ner mig till ”Nivå 8”. . .
Tjugofem ton per dag hissas dagligen upp efter att de tre skiftlagen har svettat klart i berget. Hissen används mycket restriktivt eftersom den konsumerar enorma mängder av energi. Men det hindrar inte att jag erbjuds ett “nerskjut”.
Bro till Spanien
I sekel har gruvarbetarna i staden Potosi brutit tenn, zink, bly och silver. Det har blivit så mycket att enligt sägnen skulle bolivianerna kunna bygga en bro av silver från Potosi till Spanien.
Igår var det spanjorerna som förde ut rikedomarna. I dag är det engelska och USA-företag som utnyttjar den billiga arbetskraften.
– Bolivia var och är ett land där gruv- och mineralverksamhet dominerar. När all gruvverksamhet därför privatiserades i Bolivia 1985 förpassades tiotusentals gruvarbetare till arbetslöshet. Gruvarbetarna mobiliserades och gruvfacket ledde “Marschen för livet” mot huvudstaden La Paz, drygt 500 km nordväst. Armén kallades ut och attackerade arbetarna som försvarade sig med dynamit mot övermakten.
Men det statliga gruvbolaget Comibol hade sett sina bästa dagar.
Gruvarbetarnas gud
Plötsligt mullrar det inne från berget. “Ta plats här”, säger Eduardo och för in mig i en plats med skylten “refugio”, parkeringsficka, skulle man hurtigt kunna säga på svenska. Trettio meter längre bort ser jag nu sex malmvagnar komma farande i cirka 20 kilometers fart. Två gruvarbetare håller en metallstång mellan sig som de för upp mot en strömförande ledning i taket i mitten av tunneln. På så sätt får det lilla loket ström.
Tunneln är bred och rymlig till skillnad mot skräcktarmarna i kooperativet. Ventilationen en kilometer in i berget är fortfarande skaplig men när vi kommer längre in känns det som om jag inte får luft. Det känns tungt och fuktigt och jag börjar svettas i mängder.
“El Tatacacha”, gruvarbetarnas gud dyker upp i en liten tunnel.
– Han är beskyddare av gruvarbetarna. Hit kommer gruvarbetarna, fram för allt på tisdagar och fredagar, med stearinljus som tänds. Böner beds för att inga olyckor ska hända arbetarna, berättar Eduardo.
Färden med don Eduardo fortsätter. Han beklagar sig över “slarviga arbetare”. Han anklagar dem för att använda strejkvapnet alltför lättvindigt. “Bara för att arbetsgivaren inte kunnat betala ut lönerna i tid så strejkar de utan att tänka på att företaget förlorar tusentals dollar per dag”. Frågan är vem som har störst ansvar, tänker jag, en arbetare som inte har några som helst marginaler eller en arbetsgivare som oftast har huvudkontoret i London, New York eller La Paz.
Värmen och fukten är nu verkligen påfrestande. Längre ner uppgår temperaturen till 40 grader. I taket sprutar hett vatten ut vid en rörfläns. Det droppar från gruvtaket, knappt två meter ovanför oss.
Årliga militärkupper
Hundratals arbetare har avlidit i fatala olyckor under årens lopp. Nu är det farligare än någonsin eftersom alla säkerhetsnormer och underhåll i praktiken har upphört efter privatiseringarna och kooperativens intåg. Här i Pailavirigruvan har facket fortfarande makt och inflytande och tillåter inte att säkerheten sätts på undantag, menar Freddy, som skrattar hjärtligt åt Don Eduardos företagsvänliga guidning.
– Det här är initialerna för kommunistiska partiet, säger Don Eduardo och pekar på ”FUS”, tre bokstäver i tunneln. “Frente de Unidad Sindical”. Bredvid står det “Sapo”, tjallare. En “förrädare” har utpekats.
– Innan Gorbatjov kom makten var kommunisternas inflytande stort i gruvorna och på universiteten. Nu har det mesta av detta försvunnit, säger min guide.
I rösten hör jag en ton av melankoli i den man som själv gav 20 år av sitt liv i Bolivias gruvor. I dag är han ansvarig för utdelning av sprängmedel samt en del administrativa personalfrågor. Han låter uppgiven över att ha förlorat sin yrkesroll. Men han är inte ensam, varken i Bolivia eller i Latinamerika.
Bolivia är inte bara känt för sina gruvor och kokablad utan även för att fram till 1982 ha den osmakliga regeln att genomföra en militärkupp per år. Det var ungefär den genomsnittliga statistiken sedan spanjorerna kastades ut av Simon Bolivar och de lokala nationalhjältarna.
Dynamit mot kulsprutor
Vi har nu kommit till “Hotell Sheraton”, en plats där arbetarna förr gick för att delta i “sociala samkväm”. Fortfarande hänger faktiskt festgilanger i taket i gruvtunneln.
Det är en nyhet för mig. Gruvan utgjorde annars en plats dit arbetarledare kunde ta sin tillflykt när militären ville gripa dem. In i gruvan vågade sig aldrig militären, där vore de förlorade i gruvgångarna. Kulsprutor mot gruvarbetarnas dynamit och lokalkännedom förslog inte långt. Men det är i dag en svunnen heroisk tid. I globaliseringens epok finns det andra mer mäktigare vapen mot “trilskande arbetarledare” än kallt traditionellt bly.
I en av gångarna varnar Don Eduardo mig för att berget är sprucket. “Inte en gång till”, tänker jag skrämt. Här har perforeringen för dynamitgubbarna genomförts med maskiner. Det ser otäckt ut och jag drar mig undan.
Efter två timmar i den bolivianska underjorden har jag fått nog. Det räcker med intryck. Jag hoppas att några av bilderna jag tagit ska duga, trots darrande händer denna dag.
Men för de bolivianska gruvarbetarna räcker det inte. De slåss för att staten återigen ska investera och finna nya ådror i berget som under sekel har gett utkomst och yrkesstolthet åt en arbetarrörelse som för närvarande är på reträtt men som tveklöst kommer att resa sig igen.
No hay comentarios:
Publicar un comentario