Exklusiv med ordföranden för Bolivias Gruvarbetarförbund: "Många gruvarbetare har mördats och fallit offer i kampen för ett bättre demokratiskt Bolivia"

 

Exklusiv med ordföranden för Bolivias Gruvarbetarförbund:

– Många gruvarbetare har mördats och fallit offer i kampen för ett bättre demokratiskt Bolivia

 

(LA PAZ, BOLIVIA) I en helt undanskymd dörr som jag hade svårt för att hitta, leder en liten trappa mig upp till det tidigare så mäktiga Gruvarbetarförbundets lokaler i centrala La Paz, huvudstad i Bolivia. En affisch från förbundets kongress i december förra året bokstavligen ropar ut med texten: ”Muera al Neoliberalismo”!, död åt nyliberalismen!

Att det är äkta ord går inte att ta miste på när jag sätter mig med gruvarbetarnas ordförande Milton Gómez Amani. 
Sedan 1985-86, då gruvorna privatiserades eller stängdes, har mer än 30.000 gruvarbetare förlorat sina arbeten. Många av dem har gått över till kooperativen, den sista anhalten innan den öppna arbetslösheten, men det kanske farligaste och mest exploaterande arbete i dagens Bolivia.

– Gruvarbetarförbundet representerar en rik erfarenhet för den fackliga rörelsen i Bolivia. Många politiker har velat ha bra relationer med gruvarbetarna för att undvika konfrontationer med oss. Men från och med 1985-86  förändras denna bild radikalt när La Corporacion Minrea de Bolivia, det statliga gruvbolaget Comibol, läggs ner när gruvor stängs eller privatiseras.

Nyliberal ekonomisk chock

Enligt Milton Gómez Amani var bildandet av det statliga Comibol 1952 en stor seger för den bolivianska arbetarklassen och folket. Detta år, den 9 april, genomföres den bolivianska revolutionen som innebar ett förstatligande av landets tenngruvor. Dessa hade tidigare varit i händerna på landets tre ”tennbaroner” Jochi, Alamai och Patiño.

– Dessa herrar var under denna epok stora potentater. Den rikaste var Patiño som hade sina rikedomar i banker i Europa och andra delar av världen. Med beslutet om Comibol 1952 förstärktes gruvarbetarnas fackliga organisation märkbart.

Men 1985 försvagas gruvfacket. Fabriker stängs och i en nyliberal ekonomisk chock förlorar cirka 100.000 fabriks– och gruvarbetare sina jobb.

Regeringen införde ett regeringsdekret, 21060, som i sina artiklar 55 och 56 som stipulerar rätt för företagen att fritt anställa  och avskeda anställda.

– Med denna lagstiftning har arbetarnas rättigheter förtrampats, arbetsgivarnas tidigare ekonomiska och sociala skyldigheter har mer eller mindre försvunnit. Sådana är semester, rätt för anställda att ansluta sig till en fackförening. Detta slog hårt mot fackets medlemsantal och styrka.

Inget arbetsgivaransvar

Majoriteten av de stängda gruvorna i Bolivia har tagits över av de avskedade arbetarna som bildat koperativ. Totalt finns det i dag 60.000-70.000 koperativister. Såväl staten som de privata gruvbolagen tvår sina händer från allt socialt och arbetsgivaransvar genom bildandet av kooperativen, menar Milton.

– De mest räntabla företagen har sålts ut till bolivianska eller transnationella gruvbolag. Det är gruvor med stora reserver, väl underhållna gruvor med små behov av investeringar. Resten befinner sig i kooperativens ägo.

Transnationella bolag är Interraimi som förfogar över gruvor i gruvdistriktet Oruro. I Potosi finns Consur vars huvudägare är den före presidenten Gonzalo Sanchez de Losada som har bott huvuddelen av sitt liv i USA. Det finns även brittiska och nordamerikanska gruvbolag som exploaterar tenn, zink eller guldfyndigheter i landet.

Facket ska krossas

Den första gruvan som upptäcktes av de spanska kolonisatörerna var gruvan Porco i regionen Potosi. I dag arbetar 650 anställda i gruvan och utgör den i dag största underjordiska gruvan i Bolivia. Efter upptäckten av gruvådror i Porco upptäcktes det jättelika  berget Rico i Potosi. Med spanjorernas exploatering av gruvorna i Potosi blev staden den största i vad som då kallades för El Alto  Peru.

– Ekonomin har inte bara globaliserats utan även transnationaliserats. Vi menar att det finns ingen fri marknad utan stora monopol som delar upp marknaden mellan sig. De är så mäktiga att de styr politiken, de har identiskt samma politik som innebär att facket ska krossas för att därefter, när arbetarna inte har en försvarsorganisation, kan diktera villkoren.

– Enligt gjorda studier är Bolivia ett av Latinamerikas fattigaste länder. Regionen Potosi är bland Bolivias fattigaste, en extrem fattigdom som till och med passerar Afrikas fattigaste länder.

– På det ska man lägga den arbetsmiljö och arbetsförhållanden som gruvarbetarna lever i. Nu föreslår regeringen att pensionsåldern ska höjas till 65 år och vara lika för alla. Problemet är bara det att majoriteten av gruvarbetarna lever inte vid detta åldersstreck utan dör vid en genomsnittsålder av 48 år.

–  Varför? Jo, därför luften som vi inandas är full av silikos och andra giftiga gaser och mineraler som ger oss cancer i lungorna och andra delar av kroppen. Värme eller kyla är andra faktorer som drabbar gruvarbetarens hälsa svårt.

– Alla de inbetalningar som vi gör till våra pensionskassor gör vi egentligen i onödan eftersom få upplever pensionsdagen.

Lönenivåer

Gruvarbetare i de stora gruvorna med starka fackföreningar och en avancerad teknologi kan tjäna mellan 500-1.000 dollar.

I gruvor där förhållandena är sämre med lite investeringar och en riskabel arbetssituation uppgår lönen till mellan  80-100 dollar.

I kooperativen återfinns den verkliga utsugningen har verkligt miserabla löner samtidigt som arbetsförhållandena kan bli livsfarliga.

Under de senaste åren har inga geologiska undersökningar genomförts, menar gruvledaren.

– Jag kan försäkra att gruvreserverna inte är uttömda. Tvärtom. I stället genomför man inte tillräckliga geologiska undersökningar eller investeringar i gruvorna. I de små gruvorna eller i kooperativen saknar man oftast nödvändigt kapital för att göra dessa investeringar.

– I gruvorna som kontrolleras av de transnationella bolagen finns kapitalet men politiken är att suga ut så mycket som möjligt av berget, en cynisk politik.

I regionen Potosi finns gruvan San Christobal de Potosi som kräver en investering på 500 miljoner dollar. Görs denna investering kan vi dagligen producera 50.000 ton. Där finns silver, bly, zink och andra mineraler. Det finns liknande exempel på stora mineralreserver i landet som bara väntar på att exploateras.

Den bolivianska tragedin

Även i Bolivia har fackföreningsledarna anklagats av arbetsgivarna och regeringen för att vara ”konservativa, att de inte vill modernisera arbetsmarknadslagar i syfte att försvara sina arbetsplatser till varje pris”.

– De konservativa krafterna var de som fick sina gruvor nationaliserade 1952. Därför skapades gruvbolaget Comibol som ett sätt för att de rikedomar som skapades i gruvorna också investerades i hälsovård och utbildning. Den bolivianska fackföreningsrörelsen har alltid haft denna princip som rättesnöre.

– 1985-86 privatiserades eller koperativiserades gruvorna. Rikedomarna hamnade återigen i fickorna hos några få och till stora delar lämnar de också landet. Det är en stora tragedin i dagens Bolivia.

– Vi är inte motståndare till att teknik och kapital investeras i landet. Men det måste vara till fördel för landet som ställer humant kapital till förfogande men som i dag inte får något tillbaka mer än förkortade liv och en extrem fattigdom som majoriteten av bolivianerna i dag lever under.

– I stället talar regeringen om att vi ska sälja läsk, karameller eller annat krimskrams på gatorna. Det uppfattar inte vi som arbetstillfällen. Gärna utländska investeringar men investeringar som skapar verkliga arbetstillfällen.

Framtiden

När jag gör intervjun med Gruvarbetarförbundets ledare marscherar tusentals bönder och kokabladsproducenter från tre olika regioner med huvudstaden La Paz och dess regeringspalats som slutmål. Kraven är att regeringen måste skapa reella alternativ till kokabladsproduktionen, om den verkligen vill likvidera denna tusenåriga process. Landsorganisationen COB har lagt fram en 112-punktslista med krav på en revision av privatiseringarna av de statliga företagen samt en kraftig höjning av landets minimilöner.

Som svar har president Hugo Banzer, en f.d. general och kuppmakare på 1970-talet, infört undantagstillstånd och vid flera tillfällen attackerat bondemarscherna utan kunna stoppa dem.

– Gruvarbetarna, fabriksarbetarna och bönderna har lidit svårt under de senaste åren. Regeringen har gjort allt vad IMF har beordrat dem att göra. Det återstår bara en privatisering av delar av sjukvårdssektorn.

– Nu befinner sig Gruvarbetarsektorn i en intressant process där vi förstärks för första gången på många år. Gruvarbetarna har varit den bolivianska fackförenings- och arbetarrörelsens förtrupp och dirigent i historisk mening. Den rollen är vi på väg att återta.

På marsch

– Vi är i dag smärtsamt medvetna om att den nyliberala ekonomiska modellen inte har löst ett enda problem, tvärtom har arbetarklassens förhållanden försämrats dramatiskt. Landets ekonomiska och sociala situation har i generell mening försämrats oerhört, vi upplever den värsta krisen med en massarbetslöshet som i sin tur har skapat brottslighet, prostitution, barnarbete i masskala i såväl städerna som på landsbygden. Därför är Bolivias folk nu på marsch för att kräva et stopp för denna antihumana politik.

– Många gruvarbetare har mördats och fallit offer i kampen för ett bättre demokratiskt Bolivia. Många fackföreningsexpeditioner har bränts ned eller beskjutits vid de otal militärkupper som ägt rum i landet. I La Paz hade vi en fastighet i tre våningar, men vid statskuppen 1982 demolerades fastigheten av general Luis Garcia Mesa.

– Så försökte fascisterna krossa facket. Men deras ansträngningar var förgäves. Facket är inte fastigheter utan människor av kött och blod, arbetare och organisationer.

– Kampen fortsätter med alla medel men framför allt med medlemmarnas insatser.

Dick Emanuelsson