Freddy Guiterrez, ordförande Potosi LO-distrikt och gruvarbetarledare: "Bolivia är en social krutdurk som snart exploderar"!

 

Freddy Guiterrez, ordförande för Potosi LO-distrikt och gruvarbetarledare

– Bolivia är en social krutdurk som snart exploderar!

Av Dick Emanuelsson

POTOSI / BOLIVIA / 2001-06-01 / Vi har inget som helst förtroende för de korrumperade politikerna. De och regeringen måste störtas.

I en enda kort mening sammanfattar Freddy Guiterrez den samlade vreden för 15 års förnedrande förödmjukelser, ekonomiskt och socialt lidande bland Bolivias gruvarbetare. Politiken är en “bransch” bland de välbeställda, säger han.

Han är en genuin produkt av den arbetarrörelse som för 15 år sedan ingen politiker kunde negligera. Född i gruvlägren i Potosi växte han upp bland tio syskon i svåra men samtidigt värdiga förhållanden. Gruvarbetarnas fackliga organisationsgrad var hundra procent. Den som inte gick med facket gick emot det och gjorde sig därmed omöjlig bland sina arbetskamrater. Något alternativ fanns helt enkelt inte på grund av att arbetarna inte kunde eller fick uppvisa minsta svaghet mot en arbetsgivare som tog varje tillfälle i akt för att försvaga dem.

Därför var de också starka, fram till privatiseringen av den bolivianska gruvnäringen.
 

Enad front

– Där, säger Freddy och pekar ner mot gruvlägret, bodde jag med min familj. Där växte jag upp, delade sorg och glädje, såg arbetare bäras in, krossade av stenblock som fallit ned över dem. Men den bolivianske gruvarbetaren var stolt, han kunde inte kuvas, inte ens när militären försökte krossa oss med vapenmakt. Vi slog tillbaka, med dynamit och arbetarenhet, säger han och får något drömmande i blicken.

I Potosi leder han arbetet att omgruppera alla fackliga, politiska och sociala krafter i en enda front mot den nyliberala regeringspolitiken. COB-distriktet, hyresgästföreningarna och Potosis civila kommitté.

– Här står vi verkligen i kampen mellan arbete och kapital, mellan exploatörer och exploaterade. Därför behövs enhet för att gå framåt, säger han. Målsättningen är att skapa ett politiskt alternativ för folket, för arbetare och bönder.
 

Privatisering och korruption

Trots att enbart Potosi producerade rikedomar som motsvarade hela 40 procent av nationaltillgångarna 1985, investerades mycket lite i regionen, menar Freddy. Det mesta gick i fickorna på politikerna som korrumperades i privatiseringens kölvatten, en klassisk företeelse i Latinamerika. Perus Vladimir Montesino beräknas har använt 430 miljoner dollar i mutor när offentliga peruanska statliga tillgångar privatiserades.

I oktober 1949 reste sig arbetarna i Potosi. Armén övermannades och arbetarna hade makten för några dagar. Fortfarande talar folket i staden, drygt femtio år senare, med beundran i rösten om de dagar i oktober 1949 då de styrde. Upproret var en generalrepetition på revolutionen i början på 1952 som krossade den gamla feodala makten och inledde en löftesrik nationalistisk period som gav utrymme för bildandet av landsorganisationen COB i april 1952. Till skillnad mot nästan hela övriga Latinamerika har COB varit den enda arbetarcentralen vilket gjort den tidvis mäktig.
 

Krutdurk

– Det är den styrkan som vi måste återerövra, säger Freddy. Men denna gång måste vi i facket agera mer internationellt. Ty om kapitalisterna har globaliserat sig, så måste vi göra samma sak, annars kommer vi för all framtid vara lika tillbakaslagna som vi för närvarande.

– Men Bolivias folk tål inte mer, Bolivia är en social krutdurk som exploderar snart.

Gruvexporten ger Bolivia 400 miljoner dollar per år

Gruvexporten ger Bolivia 400 miljoner dollar per år

Ägarna kräver ännu högre vinster för att fortsätta utvinningen.

(LA PAZ, Bolivia, LO-TIDNINGEN) Trots att anhängarna av privatiseringarna av de bolivianska gruvorna sedan 1985 har hävdat att de inte är räntabla, visar officiell statistik faktiskt motsatsen. Under år 2000 gav gruvexporten en inkomst på 400 miljoner dollar, 40 procent av statens årsinkomst.

Men de utländska investeringarna började sjunka under 2000. Tillsammans med de bolivianska privatgruvornas ägare kräver de nu förmånligare ekonomiska villkor för att öka vinsterna från mineralhanteringen.

Inkomsterna från gruvnäringen utgjorde förra året hela 40 procent. Denna bild utgör en illustrativ kontrast till påståendet om att gruv- och mineralhanteringen inte är räntabel. Bolivias fackföreningar har å andra sidan häftigt kritiserat de senaste regeringarna för undfallenhet. ”Bolagen mjölkar ut allt vad gruvorna har i rikedomar men investerar inte i vare sig underhåll, maskiner eller söker efter nya gruvådror”, sa Milton Gomez Amani, ordförande för det tidigare så mäktiga gruvarbetarförbundet när jag frågade honom om vad bolagen har gett landet.
 

”USA-terapi”

Officiell statistik bekräftar denna bild. Sedan 1985 har små och medelstora gruvor stängts eller gått ner på sparlåga. Under fem sekel var Bolivia ett land som  dominerades av gruvverksamheten. Efter 1985 är det bara tre av de tidigare stora bolagen som överlevt den ”chockterapi” som USA-ekonomer föreslog 1985 och som regeringen Victor  Paz Estensoro tillämpade det året. Det hjälpte inte att Gruvarbetarförbundet mobiliserade hela den bolivianska arbetarklassen, privatiseringen av hela det bolivianska näringslivet inleddes med 100.000 personer som arbetslösa i en första vända.

Enligt ekonomerna var den avgörande orsaken till privatiseringen i första hand sjunkande tennpriser. Trots det utgör inkomsterna från gruvnäringen hela 40 procent av statens inkomster, enligt Jaime Urgel Dalence, styrelseordförande för gruvbolaget Comsur samt vice ordförande i Asociacion de Mineros Medianos, medelstora gruvbolags Förening.

Enligt siffror från Exportministeriet exporterar Bolivia för mer än en miljard dollar, d.v.s. tio miljarder kronor. 400 miljoner dollar kommer tillbaka i form inkomster.
Enligt Jaime Urgel betyder dessa siffror inget särskilt för regeringen som inte verkar vara intresserad av att återinvestera inkomsterna.

– De små- och medelstora gruvornas föreningar hade samtal med regeringen men inställningen var ”det bryr vi oss inte om”. Det hela slutade i fortsatta utredningar.

Det allvarligaste är att inga som helst geologiska undersökningar i statlig regi genomförs.
 

Sjunkande investeringar

1995 investerades 114,7 miljoner dollar, en siffra som 1999 hade sjunkit till 43,5 miljoner. Mellan januari-september 2000 investerade 23 miljoner.

I den totalt avreglerade ekonomin läggs sådana uppgifter helt på de stora transnationella gruvbolagen som har både teknologi som kapital. Men de senare är inte intresserade just nu, de kräver först bättre ekonomiska villkor.

De utländska bolagens representanter hävdar att grannländerna till Bolivia inte beskattar investeringar samt ett oräkneligt antal förmåner som erbjuds gratis fram till att produktionen inleds.
 

Revidera privatiseringarna

För närvarande pågår avtalsförhandlingar mellan landsorganisationen COB, staten och arbetsgivarna. COB har, i sin 121-punktslista, varav 15 punkter är prioriterade, krävt en revidering av privatiseringarna i landet, privatiseringar som gett upphov till en korruption utan historisk jämförelse i landet. Bland kraven finns kravet på ett återupptagande av det statliga gruvbolaget Comibol.

En av de första uppgifterna för ett sådant bolag skulle kunna bli exploatering av den jättelika San Cristobal-gruvan, i dag i händerna på företaget Andean Silver.

Denna gruvfyndighet, som är belägen i gruvdistriktet Potosi, har reserver som  uppgår till 240 miljoner ton av silver, bly och zink. Brytningen är i dagbrott och gruvans liv beräknas vara i 17 år.  Men för att brytningen ska kunna starta behövs en investering på 500 miljoner dollar.

Ett nybildande av Comibol står i klar strid mot Internationella Valutafondens och den politik av total frihandel som USA förespråkar för sin ”bakgård”. Det krävs ett stort politiskt mod  av en boliviansk regering för att våga utmana globaliseringens finansiärer.

Dick Emanuelsson