”De vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris”

”De vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris”

AV DICK EMANUELSSON

• Iraks och Venezuelas’ olja.
• Amazonas’ sötvatten och nu boliviansk naturgas.
• USA:s erövringskrig av världens strategiska råvaror fortsätter, säger dess kritiker i Bolivia.

Två transnationella USA-bolag vill exploatera och transportera stora mängder påträffad boliviansk naturgas till Kalifornien, USA. Men priset är fem gånger lägre än vad Argentina betalade för 25 år sedan, skriver Latinamerikakorrespondenten DICK EMANUELSSON, från Bolivia.

LA PAZ/BOLIVIA / 2002-08-02 / ”Bolivia är inte till salu”, står det med sprayade bokstäver i centrala La Paz.

Men landet och dess naturtillgångar har alltid varit till salu.

Därför befarar mången bolivian i dag, att så kommer det också att bli med de stora naturgasfyndigheter som påträffats.

”Vi har mycket gas, men om vi lämnar den orörd under jord, kommer Bolivia också att förbli kvar i underutvecklingen.”

Orden var Jorge Quirogas, den avgående presidenten. Och han fällde dem som en rekommendation till Bolivias näste president, Gonzalo Sanchez de Lozada.

Frågan om de stora gasreserver som påträffats i regionen Tarija, vid gränsen mot norra Argentina, har orsakat en häftig diskussion. Frågeställningarna är om de 22 miljoner kubikmeter gasen ska exploateras, till vem, från vilken hamn och hav (Atlanten eller Stilla Havet) och land (Chile, Peru eller Brasilien)?

Gasfyndigheterna har också lockat till sig giganterna inom branschen, de transnationella energibolagen som med likvida medel frestar, eller pressar, de lokala politikerna till de nödvändiga och kostsamma investeringarna.

Men i dess spår kommer också korruptionen, pengar under bordet och till och med hot mot de principfasta politiker som anser att landet, i det här fallet Bolivia, inte ska skänka bort sin gas eller ge upp sin självständighet, vilket blir de yttersta konsekvenserna om den bolivianska naturgasen exporteras, hävdar flera insatta bedömare.

USA-konspirationer

– Allt hänger ihop, säger Felimon Escobar, nyvald senator för vänsterpartiet MAS (Rörelsen mot Socialism) när vi träffas i den nyvalda kongressen.

– USA och Västeuropa konsumerar i dag 82 procent av all framställd energi i världen. USA:s krig i Afghanistan, dess konspirationer i Venezuela och inblandning med krigsplanen Plan Colombia, handlar ytterst om att diversifiera sina energikällor. Därför är de också intresserade av vår naturgas som via ledningar till Chile ska exporteras med fartyg till Kalifornien. Men de vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris. Därför sätter vi klackarna i golvet och säger nej! Fosterlandsförrädarna i regeringen förhandlar dock under bordet med det bolivianska folkets framtid som insats.

Han är skoningslös i sin kritik, men han bygger den på många undersökningar, även uttalanden från USA och Europa.

USA:s glupska behov av energi

Panoramat är också dramatiskt. Industriländerna har under de senaste femtio åren konsumerat och förbrukat lika mycket av icke förnyelsebara naturresurser som under mänsklighetens hela existens. Därför, menar Escobar, skorrar Jorge Quirogas ord falskt, när han hävdar att det är bråttom att fatta beslut och fatta rätt beslut om Bolivia ska bli kvar i fattigdom och underutveckling. De som har bråttom, säger Escobar, är i stället de transnationella bolagen och deras ”köpta lakejer” i det bolivianska parlamentet.

Över hela världen pågår en privatisering av energisektorn, men även vattnet, vilket den bolivianska staden Cochabamba fått erfara (läs Flamman 19/9-02). På den amerikanska kontinenten ligger Bolivia på fjärde plats i gasreserver. USA, Canada och Venezuela har mer gas.

Enligt kalkyler kommer oljekonsumtionen i USA att öka med 33 procent, gas 50 procent och elbehovet ökar med 45 procent. Dessa siffror gör att USA är piskat att hitta fler energikällor för att tillfredsställa sitt glupska behov av energi, oavsett om det är olja, el eller gas. I de transnationella bolagen och de olika internationella finansorganen som IMF, har de både morot och piska för att tvinga fram energin till priser som gör att u-länderna förblir u-länder.

IMF:s krav handlar alltid om att den offentliga verksamheten i form av energi- och vattenbolag bäst bedrivs i privat och helst utländsk regi. För detta har IMF experter som föreslår de transnationella bolagen som huvudmän. Om landets regering vägrar, blir det sällan heller några krediter.

Garanterad vinst per kubikmeter

I Bolivia beräknas investeringarna för att exploatera naturgasen i regionen Tarija kosta cirka sex miljarder dollar, pengar som landet naturligtvis inte har. I det läget går det utländska bolaget in och erbjuder sig finansiera projektet med förbehållet att en vinst per kubikmeter gas ska garanteras.

I Bolivias fall har bolaget ställt ultimatum att för varje investerad dollar ska bolaget ha tio dollar i vinst. Det ”normala” mervärdet är fem dollar, och även det är mycket i till exempel EU-området. Om investeringarna kostar sex miljarder dollar kommer den garanterade vinsten att uppgå till 54 miljarder dollar.

Men denna summa är bara nettovinsten från gasutvinningen. I de andra leden som sträcker sig fram till leveransen av gasen i Kalifornien, finns det stora vinster att hämta och som tas ut av andra privata intressen. Men inget av detta hamnar i den bolivianska statskassan för att, som Jorge Quiroga sa till sin efterföljare, ”anslås till sociala reformer”.

Så länge gasen ligger i jorden, är det en nationell angelägenhet. Men så fort det transnationella bolaget har koncession på att utvinna den osynliga rikedomen, så upphör all nationell suveränitet. Då sitter det lilla fattiga landet i klorna på potentaterna i New York, London eller Madrid, menar Felimon Escobar.

Därför är det är en sekundär fråga, och kanske också ett stickspår i debatten, om det ska vara Chile eller Peru som ska vara utskeppningshamn för den bolivianska naturgasen. Uppmärksamheten flyttas därmed från innehållet i den orättfärdiga uppgörelsen mellan landet och USA-bolaget, till ett tema som alltid har upprört den bolivianska folksjälen; rätten till en utfart i havet.

Spelreglerna på USA:s bakgård

I de nya frihandelsorganisationer som har uppstått och kommer att uppstå de kommande åren, som till exempel TLC, ALCA och andra, finns klara skrivningar som förbjuder nationalstaterna att röra USA-investeringar.

”Hårda ekonomiska sanktioner kommer att utdömas mot länder som exproprierar nordamerikanska investeringar, eller, som fusionerar sig till förmån för en förmånlig, underregional utveckling som successivt blir oberoende, eller, som förenar sig i ett gemensamt försvar av priserna på sina råvaror.”

Klarare än så kan det inte uttalas vilka spelregler som gäller på USA:s ”bakgård”.

USA har det inte heller så lätt med handelsorganisationen Mercosur. I denna ingår Brasilien, som den verkligt ledande nationen, Argentina, Uruguay, Bolivia, Uruguay och Paraguay. Mercosur är ett hinder som USA måste eliminera innan ALCA kan bli den organisation som ger USA total makt över handeln på den amerikanska kontinenten. Med tanke på den ekonomiska krisen som nu också på fullt allvar har drabbat Brasilien och Uruguay, kan de sista hindren eventuellt likvideras. Men med valet av Ignacio ’Lula’ da Silva, har USA fått nya mycket mer allvarligare problem. Lula är mot ALCA och för ett stärkande av Mercosur. Mercosur har spelat och spelar en motvikt mot USA:s strävan efter total hegenomi. Bolivia naturgas är ett exempel på detta.

”Skänker bort vår gas”

Det var mellan Bolivia och Argentina som det första gaskontraktet slöts 1972. Då låg priset fem gånger så högt som dagens, 2-5 dollar per kubikmeter gas. Under tio år såldes gas till Argentina för 4,6 miljarder dollar.

Enligt det föreslagna kontraktet med USA-bolaget PAE, Pan American Energy, ska Bolivia få 0,7 dollar per kubikmeter gas. Enligt senator Felimon Escobar kommer gasen att vara slut efter tio år med den föreslagna takten i exploateringen av gasen

Eller, om exporten till Argentina bara gynnade ett antal bolivianska gasprofitörer, kommer gasexporten i dag enbart att gynna det transnationella bolaget.

– Detta är den nya världsordningen. Men Bolivias folk accepterar inte denna nyordning, därför har vi rest oss mot den imperialistiska utsugningen.

Kostnaderna för utvinningen av den bolivianska naturgasen

• Den bolivianska naturgasen utvinns i länet Tarija och transporteras via gasledningar 700 km till hamnen Potillos, staden Iquique, i norra Chile.
• Kostnaden för denna ledning uppgår till 3,2 miljarder dollar.
• Åtta gas- och tankfartyg ska transportera gasen från hamnen Potillos i Chile till Nedre Kalifornien, Mexico. Därifrån går gasen via ledningar till Kalifornien och andra delar av USA. Kostnaderna för dessa uppgår, enligt Pacific LNG, till 1,5 miljarder dollar. Sträckan mellan Potillos och hamnen Rosarito i Kalifornien är 4.300 miles.
• Gasanläggningen i Mexico ska administreras av Sempra Energy i samarbete med CMS Energy. Detta företag investerar 700 miljoner dollar.
• Den totala investeringen som konsortiet Pacific LNG gör är kalkylerad till 5-7 miljarder dollar.

Källor: La Razón, 6 augusti 2002 och El Potosí, 25 september 2002.