Oscar Olivera, fackföreningsledare för fabriksarbetarna
och en spindel i kampen för Bolivias vatten.
FOTO: DICK E.

Rebelliska Cochabamba försvarar sitt vatten

COCHABAMBA/BOLIVIA Efter sex månaders bokstavliga strider på barrikaderna, hade invånarna i Cochabamba besegrat det transnationella USA-företaget Bechtel.

Indianer, bönder och stadsbefolkning fortsätter kampen för sitt vatten mot USA-jätten Bechtel som kräver skadestånd för ”uteblivna framtida vinster”.

Men nu stämmer företaget den bolivianska staten och kommunen Cochabamba på 25 miljoner dollar för ”uteblivna framtida vinster”. Världsbanken, den fattiga världens bödel, ska fälla domslutet när banken samlas den 25-27 september i Washington.

* * *

I folkmun kallas han älskvärt för ”Dvärgen”. För han är kort, mycket kort. När jag träffar Oscar Olivera på Fabriksarbetarförbundets lokaler i centrala Cochabamba, bär han också den klassiska tyska hamnarbetarmössan.

Av motståndaren ses han emellertid som en gigant, ett subversivt element som konspirerade så att tiotusentals invånare i Bolivias tredje stad Cochabamba reste sig och tog strid mot privatiseringen av det lokala vatten- och reningsverket.

Det var en strid som fick uppmärksamhet och rubriker över hela världen. Polis och armé höll sig innanför sina kaserner efter att de rasande människomassorna hotade att också inta dessa. Det var först när segern vunnen. som de väpnade styrkorna återigen kunde beträda Cochabambas dammiga och varma gator.

Profiterat vatten

Bataljen i Cochabamba var inte enbart begränsad till att behålla ett offentligt företag, korrumperat och bestulet av lokala politiker och högre tjänstemän. Händelserna i Cochabamba illustrerade på ett naket sätt hur oundgängliga delar för mänsklighetens överlevnad som vatten, nu också blivit en marknadsvara i händerna på de transnationella företagen.

Ska vatten och luft vara föremål för profitjakt, var den avgörande frågan som människorna ställde sig? Svaret på deras fråga blev ett obönhörligt ja.

Denis Cravel, specialist på temat vatten inom den Interamerikanska Utvecklingsbanken (BID) säger: ”Befolkningen tycker att vatten bör vara gratis. Och visst, vatten är en social förmån men bör också vara en ekonomisk fråga”.

Alvaro Larrea Alarcon, som är lokal ingenjör för BID, är ännu tydligare och hävdar att en koncession med ett utländskt företag kan bli räntabelt om befolkningen konsumerar på ett annat sätt, det vill säga mer.

”Man måste lära befolkningen att betala sina räkningar. En person växer upp utan vatten och använder sig i stället av de offentliga. Det blir en ovana. Det handlar om kultur”.

De transnationella tog över

Oscar Olivera, motorn i arbetet mot Bechtel i Cochabamba ger en helt annan bild. Ordet kultur finns inte, däremot bristen på vatten, stora höjningar av va-avgiftena och ett godtyckligt förhållande till konsumenterna.

Han är mekaniker på skoföretagets Batas fabrik i Cochabamba och ordförande för Fabriksarbetarförbundets regionala avdelning. Han är språkrör för den samordningskommitté som bildades den 12 november 1999 för att försvara vattnet mot privatisering. De traditionella folkrörelseorganisationerna hade, efter tio år av raserande av arbetsrätt och en svår ekonomisk kris, förlorat sin forna kraft i Bolivia. Men facken fanns i bakgrunden.

Hur började allt, vad vart det som gjorde att reaktionen från folk blev så stark?

– Sedan 1985, då den nyliberala politiken inleddes i Bolivia har nästan allt offentligt och samhällsägt privatiserats. Det är företag som det tagit generationer av arbete att bygga upp. Olja, mineraler eller gas har sålts ut och tagits över av de transnationella företagen. Vår tidigare organisationsmodell har slagits sönder fullständigt av nyliberalismen.

– Utan att tränga ned särskilt djupt i analysen av den nyliberala modellen så känner och märker vi den från alla håll. Våldet den representerar finns i arbetslösheten, barnarbetet i fabrikerna eller våldet från staten när arbetarna attackeras när de utnyttjar sin grundlagsenliga rätt att protestera mot denna politik. Detta våld känner vi av varje dag. När regerringen beslöt att privatisera vattnet, i en stad med så stor brist på vatten, då hade folk fått nog.

Total kontroll

Organiseringen mot planerna på privatisering tog fart. Kommittén bildades och bestod främst av arbetare i staden och bönder på landsbygden. Bönderna, menar Oscar, är de som bäst och klarast ser vilken betydelse vattnet som en naturresurs har för människorna. Som kulmen för den mänskliga explosion som därefter ägde rum, var den dramatiska höjningen av va-avgifterna. Men inte bara höjningen var den utlösande faktorn.

– Man exproprierade det alternativa va-nätverket som inte var anslutet till det centrala va-verket utan som var uppbyggt av hyresgästföreningar eller grannföreningen i området.

– Till och med böndernas vattensystem och brunnar som ”Usos y Costumbres”, användande och vanor, skulle upphöra. Till råga på allt krävde de att regnet skulle privatiseras för regnvattnet, som samlas i små hemmagjorda diken, förbjöds. Detta blev katalysatorn till folkresningen.

”Fostra befolkningen”

Regeringen ville sälja ut det kommunala va-företaget Semapa under en koncession på 40 år till det privata Agua de Tunari, dotterbolag till USA-företaget Bechtel, det spanska företaget Limboa samt ytterligare fyra mindre bolivianska företag. Dessa fyra ägs av kända privatpersoner från de styrande politiska partierna eller affärsmän i Bolivia.

De lokala politikerna beslutade om koncessionen samtidigt som regeringen i La Paz beslutade att införa en lag om va- och avlopp som förenklade privatiseringen i Cochabamba. Dessa lagar och kontrakt blev droppen som gjorde att befolkningen i Cochabamba reste sig.

I november 1999 tar Agua de Tunari över det kommunala va-bolaget men ger upp inför det omfattande upproret. I april 2000 lämnar Bechtel Bolivia. Enligt direktörer som Oscar Olivera samtalade med, hade de upplevt en stark spänning vilket det påtalade för de lokala och nationella politikerna. Men dessa försökte lugna nordamerikanerna och menade att det var en fråga om att ”fostra befolkningen”, vilket de skulle ansvara för. Men denna ”fostran” innebar tårgas och gevärskulor.

Affärsmarknad för vattnet

I november 1999 reses de första barrikaderna. Bönderna tog kontroll över tillfartsvägarna till Cochabamba. Människorna kände att de var herrar över situationen, att de styrde.

– Lagen om rinnande vatten, 2029, antogs utan något som helst samråd eller diskussioner. Många parlamentariker, som hade fattat beslut om denna lag, erkände senare att de inte kände till lagen. De hade bara hade röstat nar det var dags.

– I sin sista artikel i lagen, ger den Superintendenten (för elementära förnödenheter) fullmakt att använda vattnet för hela sin verksamhet. Vi såg detta som ett försök att stjäla vattnet i händerna på det privata. Målsättningen var att skapa en affärsmarknad för vattnet för dem som kunde betala för det. De som exkluderades var den fattiga stadsbefolkningen, bönderna och andra samhällsgrupper med svag ekonomi.

Den 12 november bildades Samordningskommittén i Cochabamba, som på sitt första möte beslutade att ge den lokala makten en tidsfrist till den 11 januari 2000 för att göra en översyn och revidering av kontraktet med Bechtel och en översyn av Vattenlagen. Men varken den lokala eller nationella regeringen lyssnar och den första blockaden inleds den 11 januari 2000 som pågår under fyra dagar.

Dessa fyra dagar av konfrontationer mellan en beslutsam befolkning och den styrande och militära makten i Cochabamba, blir avgörande för stridens utgång. Politikerna i La Paz och Cochabamba ger vika och går med på massornas krav.

Lokal folkomröstning

I Latinamerika finns det inget eller mycket litet förtroende för ”överenskommelser” med den politiska makten. I Cochabamba genomförs en ny folkmobilisering 3-4 februari för att påminna regeringen att något politiskt rävspel inte accepteras. Under två dagar pågår konfrontationer med polisen. Denna aktion ställer ytterligare ett krav som fördjupar den politiska kampen: återställ avgifterna till de samma som innan privatiseringen. Borgmästaren ger vika och accepterar.

I mars trappas kampen upp ytterligare när Samordningskommittén kallar till en lokal folkomröstning. I Bolivia existerar formellt inte denna rätt. Men makten ligger i händerna på folket. Över 50.000 invånare deltar.

Förslagen som ställdes var:

1. Ut med Bechtel.
2. Nej till en höjning av avgifterna.
3. En revidering av vattenlagen.

Utgången av folkomröstningen blev en bekräftelse på att Samordningskommittén hade ett stort stöd av lokalbefolkningen.

Nya blockader

Kampen hade nu medvetengjort så stora delar av befolkningen att kraven på ett upphävande av privatiseringen samt en total revision av vattenlagen kunde ställas. Regeringen fick frist till den 4 april 2000.

– Regeringen accepterade inte något av de två förslagen och blockaderna inleddes återigen av vägar som pågick under åtta dagar. Folk strömmade till från alla håll. Vid vägspärrarna fanns pensionärer, barn, kvinnor och män som slogs med poliserna.

De lokala politikerna, inklusive länsguvernören, försvann från Cochabamba. Armén drog sig tillbaka till sina kaserner och polisen tvingades be oss om tillstånd att lämna sina installationer. Folket i Cochabamba kände att var herrar i sin egen stad och som fattade beslut. Massaktionerna tvingade regeringen att bryta kontraktet med Bechtel och parlamentet att sammanträda och diskutera Samordningskommitténs krav på en revision av vattenlagen.

”Störta regeringen”

– När vi senare värderade kampen för vattnet i Cochabamba, insåg vi att de som verkligen ställde sina liv på spel i konfrontationerna med polisen, var de som inte hade vatten och de som får sitt vatten utkört i tankbilar till bostadsområdet. Dagen när vi blåste av striden stötte vi på en familj med sex barn vid en av barrikaderna där frun sa: ”Nej, kamrat, vad har vi vunnit om vattnet fortsätter att vara offentligt men våra levnadsvillkor ändå inte förändras? Min man har inget arbete, han säljer krimskrams på gatorna varje dag och mina barn har lämnat skolan för att arbeta på gatan också så att vi inte svälter ihjäl. Vi stred inte bara för att Bechtel skulle ge sig i väg, vi slogs också för att störta regeringen, de korrumperade. Kort sagt: social rättvisa, för det kämpade vi”! sa kvinnan.

Oscar Olivera tror att många i kampen för vattnet i Cochabamba deltog med samma ambitioner. Drömmen var och är att frigöra sig från de tjuvaktiga och manipulerande politikerna som nu två sekel har lovat men bara orsakat mer misär och fattigdom.

Det överraskande valresultatet i Bolivia den 26 juni kan delvis förklaras med stämningarna från Cochabamba, där MAS, Rörelsen mot Socialism, blev segrare lokalt och en andraplats nationellt med 21 procent a rösterna bakom sig. Men Oscar Olivera varnar för att rida alltför mycket på detta val- och politiska fenomen som MAS representerade den 26 juni.

– Folk var och är utledsna på politikerna. Via MAS kanaliserades detta missnöje. Jag hoppas att MAS kan ta tillvara detta missnöje och inse, att kampen för vattnet i Cochabamba förvandlades till en kamp för en folkmakt med konkreta lokala krav för en förändring av livet. Men det handlar inte om att MAS' parlamentariker nu ska fixa detta. Det ska i stället skapa grunden för en verklig deltagande demokrati som omfattar folket som slutligen fattar de avgörande besluten som rör deras liv.

2) Skadestånd för ”framtida uteblivna vinster”

Världsbanken bestraffar de folk som reser sig mot privatiseringarna

AV DICK EMANUELSSON

COCHABAMBA/BOLIVIA/2002-08-06/ Även om invånarna i Cochabamba lyckades förhindra privatisering av vattenbolaget, har den multinationella jätten inte förlåtit folkets kamp.

Det uppsagda kontraktet går inte att göra något åt, men Bechtel har stämt staten och kommunen på ett skadestånd på 25 miljoner dollar för, som man säger ”framtida uteblivna vinster”. Den instans som ska avgöra skadeståndet eller inte, är en avdelning inom Världsbanken. Detta får invånarna i Cochabamba att se rött.

– Bechtel lämnade Bolivia men i sina resväskor hade det pengar från vattenbolaget i form av pengar från pensionsfonderna, kapital från sparkassan eller datorer. Men de efterlämnade enorma skulder i form av hyror, räkningar och andra kostnader för de löpande driftskostnaderna.

Världsbankens repressiva struktur

Oscar Olivera anser att stämningen som Bechtel lämnade in till Världsbanken i februari i år är helt omoralisk. Han pekar på att ”Världsbanken har en komplett struktur för att bestraffa de folk som har rest sig mot ett övergrepp, inte bara mot människornas ekonomi, utan också deras värdighet”, säger Olivero med indignation i rösten.

Enligt en boliviansk samarbetspartner till Bechtel i fallet Cochabamba, har det transnationella företaget inte dragit sig för att förfalska dokument i namn av de bolivianska samarbetspartnerna.

– För mig är de transnationella företagen inget annat än brottsliga gäng som vill lägga under sig, inte bara våra naturresurser, utan människorna som sådana.

– Att nu den skyldige, Världsbanken, som kräver att våra basresurser som vatten ska privatiseras i världen, nu också ska vara den instans som dömer och fäller domstolsutslaget, är verkligen magstarkt. Vilka garantier har vi för att domen ska falla ut till vår förmån? Inte några alls.

I Bolivia och USA har ett antal advokater samlats för att samordna försvaret mot den transnationella jätten. Under hela året har brev, upprop och andra uppmaningar till solidaritet spridits i Bolivia och över hela världen. Utgången av vattenkriget i Cochabamba den 25-27 september är symboliskt oerhört viktigt, menar Oscar Olivera, ty utgången i Washington kommer att få stor betydelse för framtida strider i världen i likhet med den tiotusentals invånare förde under sex månader i Cochabamba, som efter slaget mot Bechtel, otvivelaktigt hamnade på världskartan.

3) I dag utser folket sin företagsledning i vattenverket

COCHABAMBA/BOLIVIA I dag väljer invånarna sin egen företagsledning i VA-verket. Kontrollen och den demokratiska insynen är trofén från den hårda striden med den multinationella giganten och egna lokala och nationella politiker.

– Vår målsättning är att det ska vara ett hederligt företag som inte först och främst drar fram vatten till villorna för borgmästaren och hans närmaste män, vilket var fallet tidigare. Det ska vara ett effektivt företag som drivs och leds av folket. Hela företagets verksamhet ska bygga på social rättvisa, säger Oscar Olivera med en beslutsamhet i rösten.

Han säger att de korrumperade i företagsledningen har drivits ut. Den nya företagsledningen väljs i direkta och hemliga val av folket. Tre ledamöter av sju utses av bostadskommittéerna (grannföreningar, reds anm.), en fjärde ledamot utses av stadens fackföreningar mot två ledamöter som utses av kommunfullmäktige samt en ”sakkunnig”.

– Med andra ord har vi en folklig majoritet i ledningen av företaget. Det är ett viktigt politiskt steg på vägen för att kunna utöva en social och politisk kontroll.

För Oscar Olivera handlar det om fyra uppgifter för vattenverket vilka är effektivitet, hederlighet, social målsättning med människornas deltagande i verksamheten. Lyckas man med dessa uppgifter, har man skapat ett nytt alternativ som är resultat av folkets kollektiva ansträngningar. Det handlar om ett företag av ny typ där människorna tar saken i egna händer för att lösa sina mest brännande problem.