Isabel och Inez bondekvinnor som rest sig; Med vänsterns valframgång kommer också kvinnorna

 

Isabel och Inez bondekvinnor som rest sig

AV DICK EMANUELSSON

Med vänsterns valframgång kommer också kvinnorna.

LA PAZ / BOLIVIA / 2002-08-04 / Isabel Ortega utsågs av sina kamrater bland bönderna och valdes av gruvarbetare och bönder i Oruro. Hon är ett illustrativt exempel på hur de mest exploaterade och diskriminerade i den 177 år gamla parlamentarismen i Bolivia nu reser sig för att gör sin stämma hörd.

Hon är mycket kort och blyg. Efter intervjun tvingas jag nästan gå ner på knä när jag ska fotografera henne, som hon motvilligt accepterar.

”I hela sitt liv har hon arbetat med bondekvinnorna i Oruro”, berättar en av MAS' sekreterare senare i ett samtal.

Men Isabel Ortega, som bara gick ett antal år i lågstadiet, är nu parlamentsledamot i Bolivia för vänsterrörelsen MAS, Movimiento al Socialismo, Rörelsen mot Socialism.

Med bildandet av MAS har också kvinnor, som Isabel Ortega, kommit fram. Tysta och med blicken mot marken, har de under hundratals år låtit männen sköta politiken, facket och partiarbetet. Kvinnorna har tagit hand om djuren, barnen och hemmet.

Men det är en situation som sakta men säkert kommer att förändras. För nu finns kvinnorna också i parlamentet där jag träffade två av MAS’ deputerade.

”Skinn på näsan”

– Nej, jag har ingen man, och det kanske är tur det, säger hon och skrattar blygt. Men barn har hon, hur många vill hon inte säga. Jag undviker frågan om mannen. Kanske hon kastade ut honom.

För Isabel måste ha ”skinn på näsan” om hon ska kunna bryta mark i ett så totalt mansdominerat samhälle som det bolivianska.

– Det behövs kvinnor som också fattar beslut. Situationen på landsbygden är förfärlig. I Oruro, som ligger mycket högt, är klimatet hårt, vintern har farit hårt fram och både människor och djuren har magrat rejält. Barnen fryser, de är undernärda, de lider som alla fattiga gör. Oruro är tidigare ett stort gruvcentrum där gruvarbetarna exploaterades men hade en värdighet som organiserade arbetare, säger hon och släpper spänningen i intervjun.

Hon berättar om regeringspartiet MNR:s nyliberala politik som innebar privatisering eller stängning av gruvorna. Arbetarna utsattes för en exploatering som var och är fruktansvärd. I valet erövrade MAS stora massor av anhängare som inte längre gick på valbluffen eller röstköpen från MNR, MIR eller ADN, säger hon med en säkerhet som förbluffar.

Uppror

Hon kikar fram under sin hatt som ser ut som ett gammalt plommonstop. Hon har vackra örhängen och på ryggen bär hon bondekvinnornas traditionella ryggsäck, El Awayo, ett tygstycke med vackra färger i vinrött och blått. I den förvarar indiankvinnorna allt, inklusive nyfödda bebisar.

Rapport efter rapport, senast från FN-organet PUND, visar att kvinnorna i Bolivia befinner sig i en allt värre situation. På gatorna i La Paz sitter kvinnor till midnatt och säljer saker. Prostitutionen har ökat dramatiskt, konstaterar Isabel.

– Det är mot den politiken som vi gör uppror nu.

Bondekvinnornas federation

Inez Miranda är den andra kvinnan i MAS' parlamentsgrupp. Hon är från regionen Santa Cruz på slättlandet och är betydligt mer lättklädd. Svarta långa flätor hänger nerför den runda överkroppen och hon ler blygt och jag ser en tand som är delvis guldbelagd. I likhet med Isabel Ortega utsågs hon av bondekvinnorna i ”basen”, som de bägge säger.

– Vi är f.d. fackföreningsledare bland bönderna som nu föreslagits och valts för att förverkliga våra politiska mål, och det gör vi i MAS, säger hon.

Men hon tillägger att de först blev förskräckta, för en sak är att jobba i facket, en annan att fatta politiska beslut i huvudstaden.

Hon bekräftar samma situation för kvinnorna i Santa Cruz som i Oruro. Fattigdomen och misären är den samma i hela Bolivia.

I Santa Cruz har kvinnorna organiserat sig i Bondekvinnornas federation (Federación de Mujeres Campesinas de Santa Cruz), som har en nationell enhetlig täckning.

Dödsskvadroner

Santa Cruz är ett centrum för storgodsägarklassen, los Terratenientes. Här har också den politiska högern ett starkt fäste, men bönderna har under de senaste åren gjort motstånd mot politiken att frånta dem den lilla bit mark som de odlar på. Allt fler rapporter har offentliggjorts som visar att storgodsägarna nu beväpnar band för att slå tillbaka bönderna när de beslutat sig för att återerövra jorden.

– Godsägarna tar över mark för de förfogar över stora ekonomiska medel. De utnyttjar lagarna till sin fördel. Med den ekonomiska krisen som bonden upplever är det lätt för godsägaren att erbjuda en spottstyver för hans mark, i annat fall dör kanske bondens barn av hunger.

Inra, som är det bolivianska Institutet för jordreformen, är ett verktyg i händerna på storgodsägarna, menar den 40-åriga bondeledaren. I stället för att erbjuda och stimulera bönderna, så motverkar de i stället de fattiga utan jord. Därför gick MAS i valrörelsen fram med krav på en integrerad jordreform som innebär såväl mark, krediter, utsäde som teknisk assistens.

Kvinnokampen kan inte ses isolerat

I Santa Cruz har organisationen ”Los Sin Tierra”, de jordlösas organisation, fått sina hem nerbrända. Bondeledare har fängslats och flera har dödats när polis och militär har attackerat bönder som ockuperat mark från godsägaren. Men det är mark som bönderna har brukat under alla år. Många av barnen har blivit föräldralösa.

Inez berättar om bondemarscher, protester av kvinnor, män och barn mot en övermakt som under sekel har misshandlat och exploaterat dem, fått jorden bestulen av en politisk makt som inte tvekat att sätta in polis och militär makt mot obeväpnade människor.

– Landsbygden är också satt på undantag. Här studerar barnen ofta inte längre än till 3:e klass, studiematerial som böcker saknas ofta och läraren hänvisar till dagstidningar eller egna initiativ. Skillnaden mellan stad och land är också enorm, tillägger hon.

Vilka frågor ska den kvinnliga bondeledaren främst ägna sig åt, undrar jag. Men Inez förstår inte riktigt frågan och säger att hon ska slåss för alla de frågor som MAS har gått fram med under valrörelsen.

Men kampen för kvinnornas rättigheter är en del av denna kamp, intygar hon med bestämdhet, den kan inte separeras med den övriga kampen.

Efter Upproret i oktober 2003:

Den bolivianska kvinnan längst ner på stegen i Latinamerika

LA PAZ / 2003-11-07 / Latinamerika är full av lagar som på pappret skyddar kvinnan. Men verkligheten är en annan.

”Plan Nacional de Equidad”, Jämställdhetsplanen, godkändes redan i oktober 2001 och för nio år sedan installerades ett informationskontor som hade uppgiften att ”utveckla en politik som gynnar kvinnans utveckling”.

På detta tema höll presidentpalatset i La Paz tidigare i år en konferens på Hotel Europa där den politiska auktoriteten lade fram 40 A4-sidor späckade med lagar och dekret som teoretiskt ska skydda den bolivianska kvinnan.

Denna skrivbordsprodukt kunde ha framställts i vilket annat latinamerikanskt land som helst. Det politiska hyckleriet, från ”Republikens första dam”, till de lägre ansvariga myndigheterna, är total.

Här nedan redovisas torra, kalla fakta som ger en annan bild av den reella situationen för den bolivianska kvinnan.

Utbildning:

• 20 procent av kvinnorna är analfabeter äldre än 15 år. Bland männen är siffran 10 procent.
• Flickor-kvinnor går 6,8 år i skolan. På landsbygden är genomsnittet knappt 2 år. Genomsnittssiffran i landet är 8 år. 67 procent av flickorna är inskriven på någon skola, den lägsta siffran i Latinamerika.
• Bara 80 procent av kvinnor i arbetsför ålder lyckas komma in på arbetsmarknaden och efter 25 år blir de antingen hemmafruar eller inaktiva.

Arbetsmarknad och löner:

• Kvinnorna har 60 procent av männens lön för lika arbete.
• Kvinnorna arbetar 45 timmar per vecka utanför hemmet och männen 50 tim/v.
• I hemmet arbetar kvinnan 30 tim/v och männen 10 tim/v.
• Enligt FN-organet Cepal är 52 procent av de hem som har en kvinna som familjeförsörjare fattiga medan 45 procent för män i städerna.
• Enligt Cepal är 24 procent av de ledande positionerna i det ekonomiska och politiska livet tillsatta av kvinnor (1999).

Social trygghet och hälsovård:

• Läkartätheten i Bolivia är 1,3 läkare på 1.000 invånare. Detta kan jämföras med Kuba som år 2002 hade 1 läkare per 167 invånare, eller sex gånger fler, enligt Kubas Hälsovårdsministerium, siffror som bekräftas av WHO. Sverige har tre läkare per tusen invånare.

• 	Varje dag dör tre kvinnor när de föder sitt barn på grund av brist på hälsovård
  	Barnadödligheten uppgår till 67 barn per 1.000 födda, att jämföra med Sveriges 5,7 eller Kubas 6,3.

• 41 procent av förlossningarna utförs inte av utbildad arbetskraft.
• Enligt FN:s UNDP var ett av fem bolivianska barn undernärt år 2001. Var fjärde barn hade en för kort längd och fem procent av de nyfödda uppvisar en för låg vikt.
• De olika regeringarna har alla hävdat att de fört en informativ familjeplanering. Trots det var det bara 48 procent av kvinnorna med fast förhållande som använde preventivmedel 1998. Av dessa använde 25 procent moderna preventivmedel medan 22 procent använde traditionella metoder. Orsaken till den låga siffran är att socialförsäkringen inte subventionerar preventivmedel till en befolkning där 71 procent är fattiga, enligt officiella siffror.
• 27-35 procent av mödradödligheten har sin orsak i aborter. Aborter som görs olagligt och i hemlighet uppgick under år 2000 till 30.000-40.000. Enligt Gynekolog- och Obstetriksällskapet i Bolivia är det verkliga antalet cirka 60 döda per 10.000 aborter vilket skulle göra 180-240 per år.
• Kvinnorna som anländer blödande till sjukhuset efter en verkställd abort säger att de ”föll” eller att de ”lyfte något tungt”. Det gemensamma med alla dessa kvinnor är att nästan alla är fattiga, de rika kvinnorna anlitar specialister.
• Blödningar under den första hälften av graviditeten behandlas i den offentliga sjukvården medan kvinnorna på landsbygden sällan kommer in på grund av kulturella faktorer eller förnedrande behandling (de flesta är indiankvinnor).
• Abort i Bolivia bestraffas.
• Trots att 25 procent av kvinnorna avlider i livmoderscancer i åldern 35-64 år, har den offentliga sjukvården inte inkluderat provtagning, trots att det är både billigt och enkelt att utföra.
• 63,7 procent av kvinnorna upplever 65-årsdagen medan endast 57 procent av männen kommer till den gränsen. I Latinamerika är motsvarande siffror 77,5 respektive 64,9 procent.

Dick Emanuelsson

Källor: ECONOTICIAS; “La debilidad del Seguro Básico de Salud” och  "Derechos Reproductivos de la mujer en Bolivia". Informe por la Oficina Jurídica para la Mujer de Cochabamba, presenterad och publicerad av dr. Luisa Cabal del Centro Legal de Derechos Reproductivos y Políticas Públicas (CRLP), med säte i New York. El Instituto Nacional de Estadística (INE), Viceministerio de Género, UNDP (United nations Development Programme)

Efter Upproret i oktober 2003:

Bolivia annullerar lag som ger
maken fullmakt över sin frus arbete

LA PAZ / 2003-07-17 / Bolivias Författningsdomstol annullerade för några dagar sedan en artikel i familjelagstiftningen som ger den bolivianske maken rätt att bestämma om hans fru ska få arbeta eller inte i ett ”moraliskt tvivelaktigt arbete som kan sätta familjeenheten på spel”.

Denna anmärkningsvärda artikel, som infördes av kuppgeneralen Hugo Banzer för flera decennier sedan, har följt med trots omvärldens utveckling på det juridiska området och kvinnans utökade lagliga rättigheter i hela världen.

Författningsdomstolen uppgav att artikeln borde upphävas eftersom den framställer kvinnan som en lägre stående varelse i förhållande till sin make. Folkombudsmannen presenterade domstolens förslag till det bolivianska parlamentet där även vicepresidenten Carlos Mesa förkastade den diskriminerade artikeln.

Sent ska syndaren vakna

Den annullerade artikeln uttalade klart att maken kunde förbjuda sin maka att ta en anställning ”på grundval av sedlighet om denna (anställningen) innebär att den ekonomiska och sociala funktionen i hemmet utsätts för skada”.

Med denna bakgrund gav lagen maken rätt att “inskränka eller inte tillåta kvinnan till att utöva vissa yrken eller uppgifter”.

Sent ska syndaren vakna, tänkte ledamöterna i Bolivias Författningsdomstol och gav klara direktiv till parlamentsledamöterna om att de inte kan lagstifta fram skillnader på grundval av eget kynne eller skillnader mellan man och kvinna som innebär brott mot fri- och rättigheter i grundlagen.

I det nya parlamentet som valdes i juni 2002, har flera gruv- och bondekvinnor blivit invalda på listan som företräds av MAS, Movimiento al Socialismo. De har uttalat att en av deras viktigaste frågor är att förstärka de bolivianska arbetarkvinnornas position på arbetsmarknaden, förpassa alla diskriminerande lagar till historien. Nu har en lag gått denna väg.

Dick Emanuelsson

Världsbankens chef om kvinnofrigörelsen

“De länder där kvinnorna har fler rättigheter och deltar mer i det offentliga livet utmärks för att ha hederligare regeringar”, sa Världsbanken i ett uttalande för en tid sedan.

Bankens ordförande, James Wolfensohn, tillade:

”Det finns inget tvivel i mitt huvud, den viktigaste frågan i de länder där vi är verksamma är frågan om kvinnans befrielse”.

Men hur kan en man, med en gigantisk makt som Världsbankens, samtidigt föra en politik som bromsar kvinnan att komma ut på arbetsmarknaden och om hon lyckas komma ut handlar det om arbetsuppgifter i Maquiladoras eller arbetsplatser i hemmet som betalas med slavlöner.

Dick Emanuelsson