Hamn i Chile eller Peru är en andrahandsfråga, Motståndet mot privatisering och utförsäljning

För MAS-ledaren Evo Morales är frågan om Bolivias naturtillgångar som gas och vatten en avgörande fråga och en kamp mot nyliberalismen.

Hamn i Chile eller Peru är en andrahandsfråga

AV DICK EMANUELSSON

Chile ingår som utskeppningshamn i IMF:s plan för infrastruktur och megaprojekt i Latinamerika.

LA PAZ/BOLIVIA Gasen ska gå till den chilenska staden Iquique med hamnen Patillos som utskeppningshamn. Det är ett villkor för att USA-företaget Semora Energy ska fortsätta projektet. Säger Bolivia nej bryter nordamerikanerna kontraktet. President Gonzalo de Losada har sagt att regeringen fattar beslut i december.

Men det kommer inte att bli lätt för den nya regeringen att få i genom beslutet eftersom det är beslut som måste tas med kvalificerad majoritet, 105 röster. Regeringen Losada valdes bara med 84 röster och det republikanska FNR-partiet med 27 ledamöter har sagt att de inte stöder en etablering av en gashamn i Chile som kontraktet just nu ser ut.

Den stora överraskningen i president- och parlamentsvalet den 26 juni, var valframgången för vänsterrörelsen MAS, med dess kandidat Evo Morales. Partiet fick 21 procent och 36 ledamöter i de två kamrarna. Indian- och bondepartiet MIP, under den hårdföre Felipe Quispe, fick sex procent och fem ledamöter. Tillsammans fick de 40 ledamöter i senaten och underkammaren. Tillsammans med FNR och det lilla socialistpartiet (1 ledamot) kan de blockera beslut som ska ha kvalificerad majoritet.

Chile, med stöd av IMF, har stora planer på att bygga en megahamn i den nordliga staden Mejillones. Här föreslår man också byggandet av ett stort petrokemiskt centrum som  för sin drift behöver gas.

Men att få med sig bolivianerna på en etablering i Mejillones eller Potillos, är inte lätt. Dessa städer var bolivianska respektive peruanska fram till 1879 då Chile, uppbackad av engelsmännen, erövrade hela det område som i dag är norra Chile från Peru och Bolivia i det s.k. Stillahavskriget. Bolivia förlorade sin utfart mot Stilla havet bara för att den brittiska imperialismen var intresserad av salpetern i det som då var södra Peru och västra Bolivia.

Det petrokemiska projektet i norra Chile ingår som  en del av IMF:s planer på en ny infrastruktur i vilken ett stort antal megaprojekt ska uppföras i den specialisering av branscher och produkter som är föreslagna för kontinentens länder. Det petrokemiska  projektet i Mejillones är tänkt att ta emot gas från inlandet i Latinamerika för vidaretransport i första hand till USA.

De bolivianska politiker som trots allt är för en export och en hamn i Chile,  vill dock inte av taktiska skäl sammankopplas med hamnen i Mejillones. Jaime Paz Zamora, ordförande för allianspartiet MIR, sa till chilenska massmedia att Bolivias ”nationella suveränitet inte betydde ett skvatt för honom”. En ren lynchstämning uppstod mot MIR-ledaren som nog tackade sin gud att valet redan var avslutat.

Bolivias gamla krav på en öppning och landområde vid Stilla havet har fått nytt bränsle i samband med diskussionen om gasen. Vissa politiker menar att regeringen nu bör förhandla och i gengäld mot en utfartshamn för boliviansk gas, bör regeringen kräva ett landområde med nationell suveränitet.

Men det kravet har chilenare i vanlig god ordning bara fnyst åt. Bolivia kan få rätt att nyttja hamnen i 99 år, men överhögheten är oantastlig för chilenarna. Hamnen ska också lämnas tillbaka efter 99 års utnyttjande.

Då blir allt som vid det gamla, det vill säga, den öppning som bolivianerna haft för att exportera sin gas, är då ett minne blott. Och vad finns det egentligen för intresse att ha en hamn, när USA-bolagets egna kalkyler säger att den bolivianska naturgasen kommer att vara slut efter tio år.

I praktiken blir det heller ingen förändring med en ny hamn i Mejillones, bara gamla bittra minen av en f.d. boliviansk stad. Redan i dag exporterar Bolivia via de nordligaste städerna Iquique och Arica. Hamnen i Mejillones kan därför bli rena förlustaffären för ett redan fattigt och beroende land.

Motståndet mot privatisering och utförsäljning

Bolivianerna återvänder i nästan alla diskussioner om gasen, till kampen om vattnet i staden Cochabamba år 2000. Då, ville stadens politiker privatisera vattenverket och överlåta verksamheten till ett annat USA-bolag. Men folket gjorde uppror, höll staden i närmare fyra månader, tills politikerna, med risk för att störtas, gav med sig och lät vattenverket förbli i offentlig verksamhet.

I Peru reste sig invånarna i södra Peru, med staden Arequipa som centrum för kampen, och vägrade acceptera president Alejandro Toledos beslut att privatisera energiverken och överlåta verksamheten till ett belgiskt transnationellt bolag.

När korruptionen bakom Vladimiro Montesino avslöjades, visade det sig att han hade 320 miljoner dollar till förfogande som användes för mutor vid privatiseringarna av allmänägda företag i Peru. Det borde vara en väckarklocka, säger i dag peruanska politiker på vänsterkanten om de s.k. ”fördelarna” med privatiseringar.

Dick Emanuelsson

Bolagen bakom gasutvinningen

• De utländska bolagen som vill exploatera den bolivianska naturgasen heter Pacific LNG, ett konsortium som bygger och gör investeringarna i Bolivia till den eventuella utskeppningshamnen i Chile eller Peru.
• Pacific LNG utgörs av spanska transnationella Repsol-YPF samt de två brittiska bolagen British Gas, BG, och British Petroleum, BP.
• Men Pacific LNG opererar via det USA-ägda PAE, Pan American Energy.
• Bolaget som ska sälja gasen till USA-bolaget Pacific LNG heter Semora Energy. Detta företag vill att Chile ska vara utskeppningshamn.

Dick Emanuelsson