Isabel och Inez bondekvinnor som rest sig; Med vänsterns valframgång kommer också kvinnorna

 

Isabel och Inez bondekvinnor som rest sig

AV DICK EMANUELSSON

Med vänsterns valframgång kommer också kvinnorna.

LA PAZ / BOLIVIA / 2002-08-04 / Isabel Ortega utsågs av sina kamrater bland bönderna och valdes av gruvarbetare och bönder i Oruro. Hon är ett illustrativt exempel på hur de mest exploaterade och diskriminerade i den 177 år gamla parlamentarismen i Bolivia nu reser sig för att gör sin stämma hörd.

Hon är mycket kort och blyg. Efter intervjun tvingas jag nästan gå ner på knä när jag ska fotografera henne, som hon motvilligt accepterar.

”I hela sitt liv har hon arbetat med bondekvinnorna i Oruro”, berättar en av MAS' sekreterare senare i ett samtal.

Men Isabel Ortega, som bara gick ett antal år i lågstadiet, är nu parlamentsledamot i Bolivia för vänsterrörelsen MAS, Movimiento al Socialismo, Rörelsen mot Socialism.

Med bildandet av MAS har också kvinnor, som Isabel Ortega, kommit fram. Tysta och med blicken mot marken, har de under hundratals år låtit männen sköta politiken, facket och partiarbetet. Kvinnorna har tagit hand om djuren, barnen och hemmet.

Men det är en situation som sakta men säkert kommer att förändras. För nu finns kvinnorna också i parlamentet där jag träffade två av MAS’ deputerade.

”Skinn på näsan”

– Nej, jag har ingen man, och det kanske är tur det, säger hon och skrattar blygt. Men barn har hon, hur många vill hon inte säga. Jag undviker frågan om mannen. Kanske hon kastade ut honom.

För Isabel måste ha ”skinn på näsan” om hon ska kunna bryta mark i ett så totalt mansdominerat samhälle som det bolivianska.

– Det behövs kvinnor som också fattar beslut. Situationen på landsbygden är förfärlig. I Oruro, som ligger mycket högt, är klimatet hårt, vintern har farit hårt fram och både människor och djuren har magrat rejält. Barnen fryser, de är undernärda, de lider som alla fattiga gör. Oruro är tidigare ett stort gruvcentrum där gruvarbetarna exploaterades men hade en värdighet som organiserade arbetare, säger hon och släpper spänningen i intervjun.

Hon berättar om regeringspartiet MNR:s nyliberala politik som innebar privatisering eller stängning av gruvorna. Arbetarna utsattes för en exploatering som var och är fruktansvärd. I valet erövrade MAS stora massor av anhängare som inte längre gick på valbluffen eller röstköpen från MNR, MIR eller ADN, säger hon med en säkerhet som förbluffar.

Uppror

Hon kikar fram under sin hatt som ser ut som ett gammalt plommonstop. Hon har vackra örhängen och på ryggen bär hon bondekvinnornas traditionella ryggsäck, El Awayo, ett tygstycke med vackra färger i vinrött och blått. I den förvarar indiankvinnorna allt, inklusive nyfödda bebisar.

Rapport efter rapport, senast från FN-organet PUND, visar att kvinnorna i Bolivia befinner sig i en allt värre situation. På gatorna i La Paz sitter kvinnor till midnatt och säljer saker. Prostitutionen har ökat dramatiskt, konstaterar Isabel.

– Det är mot den politiken som vi gör uppror nu.

Bondekvinnornas federation

Inez Miranda är den andra kvinnan i MAS' parlamentsgrupp. Hon är från regionen Santa Cruz på slättlandet och är betydligt mer lättklädd. Svarta långa flätor hänger nerför den runda överkroppen och hon ler blygt och jag ser en tand som är delvis guldbelagd. I likhet med Isabel Ortega utsågs hon av bondekvinnorna i ”basen”, som de bägge säger.

– Vi är f.d. fackföreningsledare bland bönderna som nu föreslagits och valts för att förverkliga våra politiska mål, och det gör vi i MAS, säger hon.

Men hon tillägger att de först blev förskräckta, för en sak är att jobba i facket, en annan att fatta politiska beslut i huvudstaden.

Hon bekräftar samma situation för kvinnorna i Santa Cruz som i Oruro. Fattigdomen och misären är den samma i hela Bolivia.

I Santa Cruz har kvinnorna organiserat sig i Bondekvinnornas federation (Federación de Mujeres Campesinas de Santa Cruz), som har en nationell enhetlig täckning.

Dödsskvadroner

Santa Cruz är ett centrum för storgodsägarklassen, los Terratenientes. Här har också den politiska högern ett starkt fäste, men bönderna har under de senaste åren gjort motstånd mot politiken att frånta dem den lilla bit mark som de odlar på. Allt fler rapporter har offentliggjorts som visar att storgodsägarna nu beväpnar band för att slå tillbaka bönderna när de beslutat sig för att återerövra jorden.

– Godsägarna tar över mark för de förfogar över stora ekonomiska medel. De utnyttjar lagarna till sin fördel. Med den ekonomiska krisen som bonden upplever är det lätt för godsägaren att erbjuda en spottstyver för hans mark, i annat fall dör kanske bondens barn av hunger.

Inra, som är det bolivianska Institutet för jordreformen, är ett verktyg i händerna på storgodsägarna, menar den 40-åriga bondeledaren. I stället för att erbjuda och stimulera bönderna, så motverkar de i stället de fattiga utan jord. Därför gick MAS i valrörelsen fram med krav på en integrerad jordreform som innebär såväl mark, krediter, utsäde som teknisk assistens.

Kvinnokampen kan inte ses isolerat

I Santa Cruz har organisationen ”Los Sin Tierra”, de jordlösas organisation, fått sina hem nerbrända. Bondeledare har fängslats och flera har dödats när polis och militär har attackerat bönder som ockuperat mark från godsägaren. Men det är mark som bönderna har brukat under alla år. Många av barnen har blivit föräldralösa.

Inez berättar om bondemarscher, protester av kvinnor, män och barn mot en övermakt som under sekel har misshandlat och exploaterat dem, fått jorden bestulen av en politisk makt som inte tvekat att sätta in polis och militär makt mot obeväpnade människor.

– Landsbygden är också satt på undantag. Här studerar barnen ofta inte längre än till 3:e klass, studiematerial som böcker saknas ofta och läraren hänvisar till dagstidningar eller egna initiativ. Skillnaden mellan stad och land är också enorm, tillägger hon.

Vilka frågor ska den kvinnliga bondeledaren främst ägna sig åt, undrar jag. Men Inez förstår inte riktigt frågan och säger att hon ska slåss för alla de frågor som MAS har gått fram med under valrörelsen.

Men kampen för kvinnornas rättigheter är en del av denna kamp, intygar hon med bestämdhet, den kan inte separeras med den övriga kampen.

Efter Upproret i oktober 2003:

Den bolivianska kvinnan längst ner på stegen i Latinamerika

LA PAZ / 2003-11-07 / Latinamerika är full av lagar som på pappret skyddar kvinnan. Men verkligheten är en annan.

”Plan Nacional de Equidad”, Jämställdhetsplanen, godkändes redan i oktober 2001 och för nio år sedan installerades ett informationskontor som hade uppgiften att ”utveckla en politik som gynnar kvinnans utveckling”.

På detta tema höll presidentpalatset i La Paz tidigare i år en konferens på Hotel Europa där den politiska auktoriteten lade fram 40 A4-sidor späckade med lagar och dekret som teoretiskt ska skydda den bolivianska kvinnan.

Denna skrivbordsprodukt kunde ha framställts i vilket annat latinamerikanskt land som helst. Det politiska hyckleriet, från ”Republikens första dam”, till de lägre ansvariga myndigheterna, är total.

Här nedan redovisas torra, kalla fakta som ger en annan bild av den reella situationen för den bolivianska kvinnan.

Utbildning:

• 20 procent av kvinnorna är analfabeter äldre än 15 år. Bland männen är siffran 10 procent.
• Flickor-kvinnor går 6,8 år i skolan. På landsbygden är genomsnittet knappt 2 år. Genomsnittssiffran i landet är 8 år. 67 procent av flickorna är inskriven på någon skola, den lägsta siffran i Latinamerika.
• Bara 80 procent av kvinnor i arbetsför ålder lyckas komma in på arbetsmarknaden och efter 25 år blir de antingen hemmafruar eller inaktiva.

Arbetsmarknad och löner:

• Kvinnorna har 60 procent av männens lön för lika arbete.
• Kvinnorna arbetar 45 timmar per vecka utanför hemmet och männen 50 tim/v.
• I hemmet arbetar kvinnan 30 tim/v och männen 10 tim/v.
• Enligt FN-organet Cepal är 52 procent av de hem som har en kvinna som familjeförsörjare fattiga medan 45 procent för män i städerna.
• Enligt Cepal är 24 procent av de ledande positionerna i det ekonomiska och politiska livet tillsatta av kvinnor (1999).

Social trygghet och hälsovård:

• Läkartätheten i Bolivia är 1,3 läkare på 1.000 invånare. Detta kan jämföras med Kuba som år 2002 hade 1 läkare per 167 invånare, eller sex gånger fler, enligt Kubas Hälsovårdsministerium, siffror som bekräftas av WHO. Sverige har tre läkare per tusen invånare.

• 	Varje dag dör tre kvinnor när de föder sitt barn på grund av brist på hälsovård
  	Barnadödligheten uppgår till 67 barn per 1.000 födda, att jämföra med Sveriges 5,7 eller Kubas 6,3.

• 41 procent av förlossningarna utförs inte av utbildad arbetskraft.
• Enligt FN:s UNDP var ett av fem bolivianska barn undernärt år 2001. Var fjärde barn hade en för kort längd och fem procent av de nyfödda uppvisar en för låg vikt.
• De olika regeringarna har alla hävdat att de fört en informativ familjeplanering. Trots det var det bara 48 procent av kvinnorna med fast förhållande som använde preventivmedel 1998. Av dessa använde 25 procent moderna preventivmedel medan 22 procent använde traditionella metoder. Orsaken till den låga siffran är att socialförsäkringen inte subventionerar preventivmedel till en befolkning där 71 procent är fattiga, enligt officiella siffror.
• 27-35 procent av mödradödligheten har sin orsak i aborter. Aborter som görs olagligt och i hemlighet uppgick under år 2000 till 30.000-40.000. Enligt Gynekolog- och Obstetriksällskapet i Bolivia är det verkliga antalet cirka 60 döda per 10.000 aborter vilket skulle göra 180-240 per år.
• Kvinnorna som anländer blödande till sjukhuset efter en verkställd abort säger att de ”föll” eller att de ”lyfte något tungt”. Det gemensamma med alla dessa kvinnor är att nästan alla är fattiga, de rika kvinnorna anlitar specialister.
• Blödningar under den första hälften av graviditeten behandlas i den offentliga sjukvården medan kvinnorna på landsbygden sällan kommer in på grund av kulturella faktorer eller förnedrande behandling (de flesta är indiankvinnor).
• Abort i Bolivia bestraffas.
• Trots att 25 procent av kvinnorna avlider i livmoderscancer i åldern 35-64 år, har den offentliga sjukvården inte inkluderat provtagning, trots att det är både billigt och enkelt att utföra.
• 63,7 procent av kvinnorna upplever 65-årsdagen medan endast 57 procent av männen kommer till den gränsen. I Latinamerika är motsvarande siffror 77,5 respektive 64,9 procent.

Dick Emanuelsson

Källor: ECONOTICIAS; “La debilidad del Seguro Básico de Salud” och  "Derechos Reproductivos de la mujer en Bolivia". Informe por la Oficina Jurídica para la Mujer de Cochabamba, presenterad och publicerad av dr. Luisa Cabal del Centro Legal de Derechos Reproductivos y Políticas Públicas (CRLP), med säte i New York. El Instituto Nacional de Estadística (INE), Viceministerio de Género, UNDP (United nations Development Programme)

Efter Upproret i oktober 2003:

Bolivia annullerar lag som ger
maken fullmakt över sin frus arbete

LA PAZ / 2003-07-17 / Bolivias Författningsdomstol annullerade för några dagar sedan en artikel i familjelagstiftningen som ger den bolivianske maken rätt att bestämma om hans fru ska få arbeta eller inte i ett ”moraliskt tvivelaktigt arbete som kan sätta familjeenheten på spel”.

Denna anmärkningsvärda artikel, som infördes av kuppgeneralen Hugo Banzer för flera decennier sedan, har följt med trots omvärldens utveckling på det juridiska området och kvinnans utökade lagliga rättigheter i hela världen.

Författningsdomstolen uppgav att artikeln borde upphävas eftersom den framställer kvinnan som en lägre stående varelse i förhållande till sin make. Folkombudsmannen presenterade domstolens förslag till det bolivianska parlamentet där även vicepresidenten Carlos Mesa förkastade den diskriminerade artikeln.

Sent ska syndaren vakna

Den annullerade artikeln uttalade klart att maken kunde förbjuda sin maka att ta en anställning ”på grundval av sedlighet om denna (anställningen) innebär att den ekonomiska och sociala funktionen i hemmet utsätts för skada”.

Med denna bakgrund gav lagen maken rätt att “inskränka eller inte tillåta kvinnan till att utöva vissa yrken eller uppgifter”.

Sent ska syndaren vakna, tänkte ledamöterna i Bolivias Författningsdomstol och gav klara direktiv till parlamentsledamöterna om att de inte kan lagstifta fram skillnader på grundval av eget kynne eller skillnader mellan man och kvinna som innebär brott mot fri- och rättigheter i grundlagen.

I det nya parlamentet som valdes i juni 2002, har flera gruv- och bondekvinnor blivit invalda på listan som företräds av MAS, Movimiento al Socialismo. De har uttalat att en av deras viktigaste frågor är att förstärka de bolivianska arbetarkvinnornas position på arbetsmarknaden, förpassa alla diskriminerande lagar till historien. Nu har en lag gått denna väg.

Dick Emanuelsson

Världsbankens chef om kvinnofrigörelsen

“De länder där kvinnorna har fler rättigheter och deltar mer i det offentliga livet utmärks för att ha hederligare regeringar”, sa Världsbanken i ett uttalande för en tid sedan.

Bankens ordförande, James Wolfensohn, tillade:

”Det finns inget tvivel i mitt huvud, den viktigaste frågan i de länder där vi är verksamma är frågan om kvinnans befrielse”.

Men hur kan en man, med en gigantisk makt som Världsbankens, samtidigt föra en politik som bromsar kvinnan att komma ut på arbetsmarknaden och om hon lyckas komma ut handlar det om arbetsuppgifter i Maquiladoras eller arbetsplatser i hemmet som betalas med slavlöner.

Dick Emanuelsson

Stillahavskriget mellan Chile, Peru och Bolivia

 

Strejkande arbetare från salpetergruvorna kring Iquique, i dag norra Chile men som vid 1879 var bolivianskt territorium

Bakgrund:

Stillahavskriget mellan Chile, Peru och Bolivia

Konflikten mellan Chile och Bolivia har sitt ursprung i Stillahavskriget 1879. Då förlorade Bolivia sin utfart mot Stilla Havet. I den bolivianska folksjälen sitter det ett djupt hat mot det faktum att landet förlorade sin rätt till havet.

Bakom kriget 1879 stod engelska intressen som var ute efter de stora salpetertillgångarna i det som var södra Peru och västra Bolivia. Chile hade landområde fram till den bolivianska staden Antofagasta, men med England som allierad, marscherade den chilenska krigsmakten ända till Lima för att därefter dra sig tillbaka till söder om staden Tacna.

 Denna förblev i peruansk kontroll vid fredsförhandlingarna som ägde rum 1940 medan staden Arica och Antofagasta kom att bli chilenska städer. Efter detta år skulle det bara dröja ett drygt decennium då orsaken till kriget, salpetern, skulle förlora sin betydelse.

 En efter en stängdes gruvorna i salpeteröknen Atacamas, tiotusentals chilenska gruvarbetare förlorade allt, arbete och hem eftersom de i praktiken var livegna slavar på gruvor med engelsklingande namn som Humbertstone. Men såret i den bolivianska folksjälen läkte inte och fortfarande pågår heta diskussioner om Bolivias rätt till havet. Kriget handlade om profiter för engelska kapitalister och saltproducenter.

 Men varken de chilenska arbetarna eller de bolivianska hade något att vinna på kriget, bara sina liv. Felimon Escobar anser att dessa chauvinistiska känslor har utnyttjats av politikerna på bägge sidor:

Dick Emanuelsson

Efter valet: Med pil och båge för att jaga de korrumperade i parlamentet, ursprungsbefolkningen gör sig hörd

 

Med pil och båge för att jaga de
korrumperade i parlamentet

AV DICK EMANUELSSON

Vänstern tågar in med indianer, bönder och arbetare i det bolivianska parlamentet.

LA PAZ/BOLIVIA/2002-08-03/ Med sin pil och båge och en mössa av en fälld tiger, blev han rejält dokumenterad av massmedia när han intog sin parlamentsstol den 1 augusti. Det nya parlamentet i Bolivia är inte som förr. Det är indianen och vänstermannen José Bailaba ett bevis på.

*  *  *

När jag ska in i den bolivianska parlamentsbyggnaden där den nya kongressen ska installeras, råder det bokstavligt kaos. De beväpnade vakterna är totalt förvirrade när indianskor med sina cylinderhattar ska in, gruvarbetare i sin bästa söndagskostym, som dock är trasig på flera ställen, hävdar inför de förvirrade vakterna att de är nyvalda ledamöter för MAS, Rörelsens för Socialism, dessa människor som förr stod utanför på torget med dynamitgubbar i händerna och protesterade mot den rika politiska eliten inne i kongressbyggnaden, nu påstår de att de ska sitta där inne.

En kvinna i 65-årsåldern, som vill in som åskådare, säger utan rädsla upp i ansiktet på den AK-beväpnade säkerhetsagenten att ”nu ska ni upphöra att mörda Bolivias söner och döttrar”! Mannen fingrar nervöst på sin automatkarbin och har uppenbarligen aldrig upplevt något liknande.

”Han dansade”. . .

Översatt betyder hans namn ”Jose dansade”, tog ingen notis om att CNN ville ha en intervju med honom ”på en gång”. Här går vi tur och ordning, sa han och gav mig den tid jag ville ha och ett leende som ungefär sa: ”Los Gringos ska inte komma här och tro att de ska kunna bestämma”.

Vem är Jose Bailaba, undrar jag och han svarar lågmält men på klanderfri spanska:

– Jag föddes 1959, min fru heter Victoria och vi har åtta barn och har fyra kvar att klara av, säger han gravallvarligt. Men jag kan inte hålla mig för skratt, och då skrattar han också.

Han räknar upp sju och när jag påpekar att han glömt ett barn så skiner han och minns: ”visst ja, Rosa Julia, 6, också”.

Indianfackets man

Han är en typisk parlamentsledamot för vänsterrörelsen MAS. Hans fru säljer bröd på gatan som hundratusentals andra fattiga bolivianer. Familjen hyr två rum av en vän och betalar 200 bolivianer, cirka 270 kronor i månaden.

Han själv är ”anställd” av indianfacket Central Indígena del Oriente Boliviano (CIDOB).

– Jag anställdes av facket men där får du inte många pesos i lön.

Men nu blir det ändring. För vilken politiker som helst som inte har en ideologisk övertygelse, måste parlamentsposten i Bolivia för en fattig person vara som att vinna högsta vinsten i Penninglotteriet. Varje ledamot uppbär 20.000 Bolivianos, cirka 27.000 kronor i månaden. En vanlig minimilön, som de flesta arbetande bolivianer uppbär, får 450 Bolivianos, eller 60 dollar i månaden.

Brännvin och röstköp

Han premiärtalade på kongressens öppning på sitt eget språk, guarani, samma språk som 80 procent av grannfolket i Paraguay också talar.

Han är från indianfolket Chiquitano men trettiosex indianfolk i ”Tierra Baja”, i regionen Santa Cruz, valde honom med ett stort röstetal.

I alla andra val har de traditionella partierna kommit under valrörelsen för att överlämna gåvor av alla dess slag för att på så sätt få garanterade röster i valet. Vid alla dessa tillfällen har brännvin alltid förekommit. Av okunnighet, politisk manipulation lät indianerna sig köpas.

Men inte längre, de sa stopp, utsåg sin egen representant som valdes med stora röstsiffror till den bolivianska underkammaren.

– Mitt folk räknas till ungefär 80.000 personer. Men eftersom ingen riktig folkräkning har gjorts, för det har aldrig intresserat herrarna i La Paz, vet vi inte riktigt hur många vi är. För makten finns indianerna överhuvudtaget inte, säger den originelle mannen med en sammetsmjuk röst men med ett beslutsamt innehåll.

Korruptionen

Under hela Bolivias parlamentariska existens, har en politisk nepotism av familjer, kaster eller ekonomiska intressegrupper styrt landet efter eget bevåg. Korruptionen är, enligt internationella undersökningar, den näst värsta i Latinamerika. Bailaba bekräftar denna bild.

– För denna politiska elit har det bolivianska folkets framtid inte betytt ett skvatt. Därför har vi genom MAS fått ett verktyg som nu finns i parlamentet i Bolivia. Här kommer vi att tala om hur verkligheten ser ut, ty vi har levt och lever med denna och för det behövs det inga studier i rikemansskolor i utlandet.

– Vi vet att det inte kommer bli lätt, för de som finns i parlamentet och som återvalts, är experter på att bluffa, konspirera och lura. Men successivt ska vi förändra Bolivia.

Livets källa

* Har indianfolken som föreslog Er haft någon parlamentarisk representant tidigare?

– De politiska partierna har alltid utnyttjat våra bröder för att lura till sig röster. Därför är vårt intåg i parlamentet en verklig utmaning mot makten eftersom vi har bevisat, att ”Vi kan genom egna krafter”.

Indianfolken i Oriente, sur och Amazonas lever huvudsakligen på en rad olika sysselsättningar som jordbruk, fiske och indianernas kunskap och kännedom av naturens rika möjligheter.

I söder med regionen Charinga i södra Bolivia, är klimatet torrt. I öster, med Santa Cruz som centrum, är klimatet mer förmånligt för jordbruk. I Amazonasområdet är vattentillgångarna mycket stora, djungel och vacker natur som vi indianer vårdar med kärlek ty det är livets källa som vi sammanlever med.

Rasande storgodsägare

Vilka är då hans ”väljares” främsta krav i parlamentet?

– Vid sidan om att utarbeta lagar som gynnar folkflertalet i Bolivia, kräver vi att ”biopirateriet” i Bolivia upphör. Indianfolken kräver juridiska lagar och garantier för våra territorier. Så ska vi ges rättigheter för att administrera, kontrollera och regera. Dessa krav är inte nya, för vi har som indianrepresentanter tidigare framfört dessa krav utan att man har brytt sig om dem. Men nu är vi innanför maktens murar och kommer att arbeta intensivt för att uppnå våra gamla historiska krav.

Jose Bailaba ler när jag frågar honom om det finn ”ekonomiska krafter som är intresserade av indianernas marker”.

Visst! Storgodsägarna har i alla tider försökt och också tagit mark från våra folk. Därför är de nu rasande när vi befinner oss inne i parlamentet, för det är ett monopol som de innehaft tidigare.

Nu får de stå ut med oss, ty vi har valts av folket.

”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

"Hur ska man kunna hata chilenare, som man ibland i skolan i Bolivia får itutat? Jag är lika stor fiende till den chilenska oligarkin som jag är till den bolivianska".

”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

AV DICK EMANUELSSON

Felimon Escobar, från gruvan och till kokabönderna och det borgerliga parlamentet.

LA PAZ/BOLIVIA / 020803 / Han är tunn och faktiskt 70 år. Trots det har jag svårt att hinna med honom när han bokstavligen rusar upp för trapporna och fem våningar i det  bolivianska parlamentet. Han ska till sitt eget kontor men ”vad fan, vi har ju precis flyttat in så det är inte så jävla lätt att hitta”, urskuldar han sig.

Efter först kommit upp till femte våningen och restaurangen, visas vi ner till tredje våningen där senator Felimon Escobar har sitt kontor. Här får han de senaste rapporterna om förhandlingar med det republikanska FNR-partiet . Sedan ger han mer eller mindre order om att ”nu käkar vi lunch innan jag tvingas in i den där förbannade salen igen”.

 ”Salen”, är parlamentets plenisal där debatten pågår för fullt och kommer att pågå i 40 timmar innan Gonzalo Sanchez de Lozada utses till ny president för Bolivia.

Filemón Escóbar Uncía föddes den 26 oktober 1934 i Tiquipaya. År 1944 blev han föräldralös och vid 10 års ålder internerades han på barnhemmet Mendez Arcos i staden La Paz.

Han är trotskisten som arbetade 34 år i gruvorna i Oruro. Blod från gruvarbetare har flutit i strida strömmar när arbetarna gått ut i strejk eller när de gjort motstånd mot de otal av militärkupper som alltid slutade i massakrer på gruvarbetare och bönder. Men 1985 lämnade han partiet eftersom han ansåg att det inte kunde staka ut en väg som kunde mobilisera de bolivianska massorna. Han deltog i bildandet av MAS, Movimiento al Socialismo (Rörelsen för Socialismen).

– Mitt politiska förflutna har jag i POR, Partido Obrero Revolucionario, ett av världens äldsta troskistpartier som bildades 1938. Säger han, medan han hugger in på en köttbit i den restaurang som är speciellt avsedda för de 27 senatorerna i det bolivianska parlamentet.

Escobar är en av MAS' åtta senatorer och vald från Cochabamba, den rebelliska staden där arbetare, bönder och studenter grep makten i april 2000 i protest mot att det kommunala vattenverket skulle privatiseras och säljas till ett transnationellt USA-bolag.

USA-varning

Och det var under valrörelsen i juni i år som Felimon Escobar yttrade orden som kommer att skrivas in i historien i relationerna mellan det fattiga Bolivia och världens supermakt nr. 1, USA: ”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

De tiotusentals anhängare till vänsterrörelsen MAS jublade. De hade på något sätt fått en verbal hämnd för den förolämpning och ord som Manuel Rocha, USA:s ambassadör i Bolivia, hade yttrat som en varning till bolivianerna:

 ”Röstar ni på det parti som vill att Bolivia ska återgå till att vara kokainexportör, så riskerar USA:s bistånd att dras in.”

 Varningen, och till vem den var riktad, gick inte att ta miste på.

Medelklassen kanske skrämdes, men den förkrossande majoriteten av det bolivianska folket svor ve och förbannelse. USA-hatet exploderade och MAS blev näst största parti, bara 1,5 procent färre röster än det nyliberala MNR, och Felimon Escobar valdes till senator. Hämnden mot USA förverkligades ytterligare.

Den andinska folksjälen

Till skillnad mot andra politiker söker han alltid en politisk förklaring med sociala och ideologiska orsaker. Ett sådant tema är korruptionen som är den värsta i Latinamerika, enligt oberoende rapporter.

– Det talas ofta att fattigdomen och misären i landet har sin förklaring i korruptionen. Så är det inte. Det finns en ekonomisk politik som är en hörnpelare i kapitalismen. Exempel finns det ett otal, men ta tennet från våra gruvor som exporterats till Europa och USA. De har berikat sig på våra naturtillgångar medan vårt folk förblir i misär.

Enligt Escobar försöker den politiska eliten kopiera den ekonomiska politiken i västvärlden och tillämpa FMI:s politik till hundra procent. I motsats till denna politik, för Escobar fram tre andinska filosofiska, etiska och moraliska principer: Stjäl inte, för gör ju det bestraffas du av bosättningen. Ljug eller och slöa inte.

–        Vi arbetar för att äta. Det gör inte kapitalisterna eller politikerna i det här huset. De är dessutom både är slöa och lögnhalsar. Ett annat argument, som ofta politiker för fram är att den ekonomiska krisen är så djup för att det inte finns politisk stabilitet. Och så för de fram exemplet Chile.

Escobar slår ut med händerna:

USA-stöd till diktaturerna

– Ideologen för Plan Condor i Latinamerika var Pinochet och Hugo Banzer. Pinochet, Banzer, Videla och Stroessner har mördat 70.000 personer i Latinamerika. Med USA:s stöd dödade de kommunister. Ju mer mördade kommunister, desto mer stöd från USA. Ju mer kommunister Banzer mördade, desto mer stöd fick han av USA. Samma sak upprepades i Brasilien, Uruguay, Paraguay och Argentina under Videla. Slakten ägde rum under förevändningen om den Nationella säkerheten och hotet från den ”Inre fienden”.

– Pinochet har inte rannsakats av den chilenska rättvisan, vilken är samma skit som vår i Bolivia. Ty här mördade också Banzer massor av människor.

Hur ska man kunna hata chilenare, som man ibland i skolan i Bolivia får itutat? Undrar Escobar. ”Jag är lika stor fiende till den chilenska oligarkin som jag är till den bolivianska.”

Men den bolivianska utbildningen skiljer sig i grunden inte från resten av de latinamerikanska länderna. Den tar efter USA:s kulturella och politiska värderingar.

– Om vi i stället skulle skola våra barn i den andinska kulturen, skulle vi befinna oss i en helt annan värld. I dag producerar den fattiga världen för att en miljard människor i den industrialiserade världen ska få sina behov tillfredsställda. Under tiden lever fyra miljarder personer i fattigdom och misär.

Naturgas till USA?

Just nu debatterar hela Bolivia beslutet som den avgående regeringen Jorge Quiroga har tagit, att exportera sin naturgas till en hamn i norra Chile för vidare export till USA. Det transnationella USA-företaget PAE, Pan American Energy, har ambitionen att bygga och investera för att exploatera och utvinna gasen. Detta beslut har upprört en hel nation, ty efter tio år av maximal exploatering, beräknas gasen vara slut, men Bolivia förblir lika fattigt med de affärsvillkor som regeringen Quiroga har föreslagit.

Det handlar alltså inte bara om att det är en chilensk hamn som USA-företaget vill att det ska transporteras till. Den transnationella jätten vill också bestämma över Bolivias framtid.

– Vad har vi fått efter att exporterat tenn, gul, silver, bly, jordbruksprodukter och nu gas? USA har blivit extremt rikt medan vi blivit fattigare. Gasen skänker vi mer eller mindre bort. Vinsten tar företaget hem

– USA är också oerhört intresserade av att försäkra sig om nya energikällor. Därför deltog i statskuppen i Venezuela. Därför anslog de 98 miljoner dollar till militärt skydd av oljeledningarna i länet Arauca i Colombia och därför vill de också åt vår naturgas.

Escobar börjar räkna upp massor av exempel på hur Bolivia plundras och säger att USA och Europa konsumerar 82 procent av all framställd energi Bolivia. De övriga fyra miljarderna invånarna i världen ska dela på de resterande 18 procenten energi. Därför militariseras nu länderna Peru, Colombia, Ecuador men även Bolivia.

– Vi hyser stor oro för att Bolivia dras in i USA:s krigsplaner som Plan Colombia, Plan Panama och Iniciativa Regional Andina. I militariseringens spår ser vi också hur propagandan blir allt mer lik den mot Osa bin Ladin, där Evo Morales, MAS’ ordförande, mer eller mindre pekas ut som en regional bin Ladin.

Dubbelmakt målet

Med tanke på att MAS är ett konglomerat av indianfolk, bondeorganisationer, fackföreningar, kvinnoföreringar och mycket annat, talar allt fler om att en dubbelmakt kan vara i förestående om den nyliberala ekonomiska politiken fortsätter. Felimon Escobar bekräftar delvis denna bild.

– I Bolivia har i den teoretiska diskussionen om hur komma till makten, föreslagits två regeringar där den ena styrs av de nyliberala partierna och den andra av som består av de fattiga i Bolivia. Folket ska bygga sin politik på traditionerna från de andinska och från folken i Amazonas. Denna struktur finns redan i dag ty den har aldrig dött.

Vilka lärdomar kan exemplet MAS ha för den övriga latinamerikanska vänstern ha, undrar jag efter att den forne gruvarbetaren har avverkat ett helt paket med cigaretter och den redan skrovliga rösten, skadad av 34 års gruvarbete i trånga gångar, nästan är omöjlig att tyda.

– Jag tror att Evo Morales' valseger kan medföra stora lärdomar, för vi har en annan syn på världen, på samhället och vår ideologi är inte lokal, eller provinsiell, utan universell. I det avseendet har vi fått stöd från hela den antiglobala rörelsen i såväl i Europa som tusentals i USA.

”De vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris”

”De vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris”

AV DICK EMANUELSSON

• Iraks och Venezuelas’ olja.
• Amazonas’ sötvatten och nu boliviansk naturgas.
• USA:s erövringskrig av världens strategiska råvaror fortsätter, säger dess kritiker i Bolivia.

Två transnationella USA-bolag vill exploatera och transportera stora mängder påträffad boliviansk naturgas till Kalifornien, USA. Men priset är fem gånger lägre än vad Argentina betalade för 25 år sedan, skriver Latinamerikakorrespondenten DICK EMANUELSSON, från Bolivia.

LA PAZ/BOLIVIA / 2002-08-02 / ”Bolivia är inte till salu”, står det med sprayade bokstäver i centrala La Paz.

Men landet och dess naturtillgångar har alltid varit till salu.

Därför befarar mången bolivian i dag, att så kommer det också att bli med de stora naturgasfyndigheter som påträffats.

”Vi har mycket gas, men om vi lämnar den orörd under jord, kommer Bolivia också att förbli kvar i underutvecklingen.”

Orden var Jorge Quirogas, den avgående presidenten. Och han fällde dem som en rekommendation till Bolivias näste president, Gonzalo Sanchez de Lozada.

Frågan om de stora gasreserver som påträffats i regionen Tarija, vid gränsen mot norra Argentina, har orsakat en häftig diskussion. Frågeställningarna är om de 22 miljoner kubikmeter gasen ska exploateras, till vem, från vilken hamn och hav (Atlanten eller Stilla Havet) och land (Chile, Peru eller Brasilien)?

Gasfyndigheterna har också lockat till sig giganterna inom branschen, de transnationella energibolagen som med likvida medel frestar, eller pressar, de lokala politikerna till de nödvändiga och kostsamma investeringarna.

Men i dess spår kommer också korruptionen, pengar under bordet och till och med hot mot de principfasta politiker som anser att landet, i det här fallet Bolivia, inte ska skänka bort sin gas eller ge upp sin självständighet, vilket blir de yttersta konsekvenserna om den bolivianska naturgasen exporteras, hävdar flera insatta bedömare.

USA-konspirationer

– Allt hänger ihop, säger Felimon Escobar, nyvald senator för vänsterpartiet MAS (Rörelsen mot Socialism) när vi träffas i den nyvalda kongressen.

– USA och Västeuropa konsumerar i dag 82 procent av all framställd energi i världen. USA:s krig i Afghanistan, dess konspirationer i Venezuela och inblandning med krigsplanen Plan Colombia, handlar ytterst om att diversifiera sina energikällor. Därför är de också intresserade av vår naturgas som via ledningar till Chile ska exporteras med fartyg till Kalifornien. Men de vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris. Därför sätter vi klackarna i golvet och säger nej! Fosterlandsförrädarna i regeringen förhandlar dock under bordet med det bolivianska folkets framtid som insats.

Han är skoningslös i sin kritik, men han bygger den på många undersökningar, även uttalanden från USA och Europa.

USA:s glupska behov av energi

Panoramat är också dramatiskt. Industriländerna har under de senaste femtio åren konsumerat och förbrukat lika mycket av icke förnyelsebara naturresurser som under mänsklighetens hela existens. Därför, menar Escobar, skorrar Jorge Quirogas ord falskt, när han hävdar att det är bråttom att fatta beslut och fatta rätt beslut om Bolivia ska bli kvar i fattigdom och underutveckling. De som har bråttom, säger Escobar, är i stället de transnationella bolagen och deras ”köpta lakejer” i det bolivianska parlamentet.

Över hela världen pågår en privatisering av energisektorn, men även vattnet, vilket den bolivianska staden Cochabamba fått erfara (läs Flamman 19/9-02). På den amerikanska kontinenten ligger Bolivia på fjärde plats i gasreserver. USA, Canada och Venezuela har mer gas.

Enligt kalkyler kommer oljekonsumtionen i USA att öka med 33 procent, gas 50 procent och elbehovet ökar med 45 procent. Dessa siffror gör att USA är piskat att hitta fler energikällor för att tillfredsställa sitt glupska behov av energi, oavsett om det är olja, el eller gas. I de transnationella bolagen och de olika internationella finansorganen som IMF, har de både morot och piska för att tvinga fram energin till priser som gör att u-länderna förblir u-länder.

IMF:s krav handlar alltid om att den offentliga verksamheten i form av energi- och vattenbolag bäst bedrivs i privat och helst utländsk regi. För detta har IMF experter som föreslår de transnationella bolagen som huvudmän. Om landets regering vägrar, blir det sällan heller några krediter.

Garanterad vinst per kubikmeter

I Bolivia beräknas investeringarna för att exploatera naturgasen i regionen Tarija kosta cirka sex miljarder dollar, pengar som landet naturligtvis inte har. I det läget går det utländska bolaget in och erbjuder sig finansiera projektet med förbehållet att en vinst per kubikmeter gas ska garanteras.

I Bolivias fall har bolaget ställt ultimatum att för varje investerad dollar ska bolaget ha tio dollar i vinst. Det ”normala” mervärdet är fem dollar, och även det är mycket i till exempel EU-området. Om investeringarna kostar sex miljarder dollar kommer den garanterade vinsten att uppgå till 54 miljarder dollar.

Men denna summa är bara nettovinsten från gasutvinningen. I de andra leden som sträcker sig fram till leveransen av gasen i Kalifornien, finns det stora vinster att hämta och som tas ut av andra privata intressen. Men inget av detta hamnar i den bolivianska statskassan för att, som Jorge Quiroga sa till sin efterföljare, ”anslås till sociala reformer”.

Så länge gasen ligger i jorden, är det en nationell angelägenhet. Men så fort det transnationella bolaget har koncession på att utvinna den osynliga rikedomen, så upphör all nationell suveränitet. Då sitter det lilla fattiga landet i klorna på potentaterna i New York, London eller Madrid, menar Felimon Escobar.

Därför är det är en sekundär fråga, och kanske också ett stickspår i debatten, om det ska vara Chile eller Peru som ska vara utskeppningshamn för den bolivianska naturgasen. Uppmärksamheten flyttas därmed från innehållet i den orättfärdiga uppgörelsen mellan landet och USA-bolaget, till ett tema som alltid har upprört den bolivianska folksjälen; rätten till en utfart i havet.

Spelreglerna på USA:s bakgård

I de nya frihandelsorganisationer som har uppstått och kommer att uppstå de kommande åren, som till exempel TLC, ALCA och andra, finns klara skrivningar som förbjuder nationalstaterna att röra USA-investeringar.

”Hårda ekonomiska sanktioner kommer att utdömas mot länder som exproprierar nordamerikanska investeringar, eller, som fusionerar sig till förmån för en förmånlig, underregional utveckling som successivt blir oberoende, eller, som förenar sig i ett gemensamt försvar av priserna på sina råvaror.”

Klarare än så kan det inte uttalas vilka spelregler som gäller på USA:s ”bakgård”.

USA har det inte heller så lätt med handelsorganisationen Mercosur. I denna ingår Brasilien, som den verkligt ledande nationen, Argentina, Uruguay, Bolivia, Uruguay och Paraguay. Mercosur är ett hinder som USA måste eliminera innan ALCA kan bli den organisation som ger USA total makt över handeln på den amerikanska kontinenten. Med tanke på den ekonomiska krisen som nu också på fullt allvar har drabbat Brasilien och Uruguay, kan de sista hindren eventuellt likvideras. Men med valet av Ignacio ’Lula’ da Silva, har USA fått nya mycket mer allvarligare problem. Lula är mot ALCA och för ett stärkande av Mercosur. Mercosur har spelat och spelar en motvikt mot USA:s strävan efter total hegenomi. Bolivia naturgas är ett exempel på detta.

”Skänker bort vår gas”

Det var mellan Bolivia och Argentina som det första gaskontraktet slöts 1972. Då låg priset fem gånger så högt som dagens, 2-5 dollar per kubikmeter gas. Under tio år såldes gas till Argentina för 4,6 miljarder dollar.

Enligt det föreslagna kontraktet med USA-bolaget PAE, Pan American Energy, ska Bolivia få 0,7 dollar per kubikmeter gas. Enligt senator Felimon Escobar kommer gasen att vara slut efter tio år med den föreslagna takten i exploateringen av gasen

Eller, om exporten till Argentina bara gynnade ett antal bolivianska gasprofitörer, kommer gasexporten i dag enbart att gynna det transnationella bolaget.

– Detta är den nya världsordningen. Men Bolivias folk accepterar inte denna nyordning, därför har vi rest oss mot den imperialistiska utsugningen.

Kostnaderna för utvinningen av den bolivianska naturgasen

• Den bolivianska naturgasen utvinns i länet Tarija och transporteras via gasledningar 700 km till hamnen Potillos, staden Iquique, i norra Chile.
• Kostnaden för denna ledning uppgår till 3,2 miljarder dollar.
• Åtta gas- och tankfartyg ska transportera gasen från hamnen Potillos i Chile till Nedre Kalifornien, Mexico. Därifrån går gasen via ledningar till Kalifornien och andra delar av USA. Kostnaderna för dessa uppgår, enligt Pacific LNG, till 1,5 miljarder dollar. Sträckan mellan Potillos och hamnen Rosarito i Kalifornien är 4.300 miles.
• Gasanläggningen i Mexico ska administreras av Sempra Energy i samarbete med CMS Energy. Detta företag investerar 700 miljoner dollar.
• Den totala investeringen som konsortiet Pacific LNG gör är kalkylerad till 5-7 miljarder dollar.

Källor: La Razón, 6 augusti 2002 och El Potosí, 25 september 2002.

Hamn i Chile eller Peru är en andrahandsfråga, Motståndet mot privatisering och utförsäljning

För MAS-ledaren Evo Morales är frågan om Bolivias naturtillgångar som gas och vatten en avgörande fråga och en kamp mot nyliberalismen.

Hamn i Chile eller Peru är en andrahandsfråga

AV DICK EMANUELSSON

Chile ingår som utskeppningshamn i IMF:s plan för infrastruktur och megaprojekt i Latinamerika.

LA PAZ/BOLIVIA Gasen ska gå till den chilenska staden Iquique med hamnen Patillos som utskeppningshamn. Det är ett villkor för att USA-företaget Semora Energy ska fortsätta projektet. Säger Bolivia nej bryter nordamerikanerna kontraktet. President Gonzalo de Losada har sagt att regeringen fattar beslut i december.

Men det kommer inte att bli lätt för den nya regeringen att få i genom beslutet eftersom det är beslut som måste tas med kvalificerad majoritet, 105 röster. Regeringen Losada valdes bara med 84 röster och det republikanska FNR-partiet med 27 ledamöter har sagt att de inte stöder en etablering av en gashamn i Chile som kontraktet just nu ser ut.

Den stora överraskningen i president- och parlamentsvalet den 26 juni, var valframgången för vänsterrörelsen MAS, med dess kandidat Evo Morales. Partiet fick 21 procent och 36 ledamöter i de två kamrarna. Indian- och bondepartiet MIP, under den hårdföre Felipe Quispe, fick sex procent och fem ledamöter. Tillsammans fick de 40 ledamöter i senaten och underkammaren. Tillsammans med FNR och det lilla socialistpartiet (1 ledamot) kan de blockera beslut som ska ha kvalificerad majoritet.

Chile, med stöd av IMF, har stora planer på att bygga en megahamn i den nordliga staden Mejillones. Här föreslår man också byggandet av ett stort petrokemiskt centrum som  för sin drift behöver gas.

Men att få med sig bolivianerna på en etablering i Mejillones eller Potillos, är inte lätt. Dessa städer var bolivianska respektive peruanska fram till 1879 då Chile, uppbackad av engelsmännen, erövrade hela det område som i dag är norra Chile från Peru och Bolivia i det s.k. Stillahavskriget. Bolivia förlorade sin utfart mot Stilla havet bara för att den brittiska imperialismen var intresserad av salpetern i det som då var södra Peru och västra Bolivia.

Det petrokemiska projektet i norra Chile ingår som  en del av IMF:s planer på en ny infrastruktur i vilken ett stort antal megaprojekt ska uppföras i den specialisering av branscher och produkter som är föreslagna för kontinentens länder. Det petrokemiska  projektet i Mejillones är tänkt att ta emot gas från inlandet i Latinamerika för vidaretransport i första hand till USA.

De bolivianska politiker som trots allt är för en export och en hamn i Chile,  vill dock inte av taktiska skäl sammankopplas med hamnen i Mejillones. Jaime Paz Zamora, ordförande för allianspartiet MIR, sa till chilenska massmedia att Bolivias ”nationella suveränitet inte betydde ett skvatt för honom”. En ren lynchstämning uppstod mot MIR-ledaren som nog tackade sin gud att valet redan var avslutat.

Bolivias gamla krav på en öppning och landområde vid Stilla havet har fått nytt bränsle i samband med diskussionen om gasen. Vissa politiker menar att regeringen nu bör förhandla och i gengäld mot en utfartshamn för boliviansk gas, bör regeringen kräva ett landområde med nationell suveränitet.

Men det kravet har chilenare i vanlig god ordning bara fnyst åt. Bolivia kan få rätt att nyttja hamnen i 99 år, men överhögheten är oantastlig för chilenarna. Hamnen ska också lämnas tillbaka efter 99 års utnyttjande.

Då blir allt som vid det gamla, det vill säga, den öppning som bolivianerna haft för att exportera sin gas, är då ett minne blott. Och vad finns det egentligen för intresse att ha en hamn, när USA-bolagets egna kalkyler säger att den bolivianska naturgasen kommer att vara slut efter tio år.

I praktiken blir det heller ingen förändring med en ny hamn i Mejillones, bara gamla bittra minen av en f.d. boliviansk stad. Redan i dag exporterar Bolivia via de nordligaste städerna Iquique och Arica. Hamnen i Mejillones kan därför bli rena förlustaffären för ett redan fattigt och beroende land.

Motståndet mot privatisering och utförsäljning

Bolivianerna återvänder i nästan alla diskussioner om gasen, till kampen om vattnet i staden Cochabamba år 2000. Då, ville stadens politiker privatisera vattenverket och överlåta verksamheten till ett annat USA-bolag. Men folket gjorde uppror, höll staden i närmare fyra månader, tills politikerna, med risk för att störtas, gav med sig och lät vattenverket förbli i offentlig verksamhet.

I Peru reste sig invånarna i södra Peru, med staden Arequipa som centrum för kampen, och vägrade acceptera president Alejandro Toledos beslut att privatisera energiverken och överlåta verksamheten till ett belgiskt transnationellt bolag.

När korruptionen bakom Vladimiro Montesino avslöjades, visade det sig att han hade 320 miljoner dollar till förfogande som användes för mutor vid privatiseringarna av allmänägda företag i Peru. Det borde vara en väckarklocka, säger i dag peruanska politiker på vänsterkanten om de s.k. ”fördelarna” med privatiseringar.

Dick Emanuelsson

Bolagen bakom gasutvinningen

• De utländska bolagen som vill exploatera den bolivianska naturgasen heter Pacific LNG, ett konsortium som bygger och gör investeringarna i Bolivia till den eventuella utskeppningshamnen i Chile eller Peru.
• Pacific LNG utgörs av spanska transnationella Repsol-YPF samt de två brittiska bolagen British Gas, BG, och British Petroleum, BP.
• Men Pacific LNG opererar via det USA-ägda PAE, Pan American Energy.
• Bolaget som ska sälja gasen till USA-bolaget Pacific LNG heter Semora Energy. Detta företag vill att Chile ska vara utskeppningshamn.

Dick Emanuelsson 

Borgerlig-socialdemokratisk allians mot Morales

 Borgerlig-socialdemokratisk allians mot Morales

AV DICK EMANUELSSON

Parlamentet utser president den 6 augusti.

Den politiska bilden efter valet är komplicerad och fragmenterad. Det traditionella MNR-partiets kandidat Gonzalo Sánchez de Lozada fick flest röster, 22,4 procent eller cirka 625.000 röster. Men MNR:s problem fram till den 25 juli var att uppnå en egen majoritet i parlamentet.

Den Vänsterrevolutionära Rörelsen MIR:s (socialdemokratisk) kandidat, Jaime Paz Zamora, som i valet har fått blygsamma 16,5 procent, uttalade efter valet att han förmodligen skulle stödja Morales. Men USA:s påtryckningar inför den 6:e augusti har varit enorma och Zamora och MIR vände på klacken en vecka senare och ger nu sitt stöd åt nyliberalen Lozada. Det talas om ”miljoner dollar under bordet” för att åstadkomma en allians som ute stänger Morales och vänstern från den politiska makten.

’Plan Bolivia’

MIR och MNR slöt en överenskommelse och en politisk plattform kallad ’Plan Bolivia’ där en av de viktigaste komponenterna är att skapa folkomröstningar när så behövs. Motivet är inte, enligt MAS och Morales, att bredda det demokratiska inflytandet, utan att undvika nya val för att utse ledamöter till konstituerande församling som ska utarbeta en ny grundlag.

De traditionella partierna, som har lidit ett svidande nederlag, räds denna politiska reform, som föreslagits av vänstern och breda sektorer i det bolivianska samhället. MIR och MNR har allt stöd av USA som inte vill se några ”politiska experiment”.

När det nya parlamentet inledde sin första session den 24 juli, var det en brokig samling som fylkades i det gamla koloniala palatset i centrala La Paz. Indiankvinnor med sina traditionella ”cylinderhattar”, bönder i ponchos satt i bänkarna tillsammans med högerpolitiker i oantastliga kostymer av senaste snitt med moderna italienska slipsar á 200 dollar.

”Kriget fortsätter och kommer att vinnas”

Även om det ser ut som parlamentet utser Lozada den 6 augusti, har Morales inte gett upp. I lördags (27 juli) samlades över 10.000 anhängare till Evo Morales i staden Cochabamba. På cyklar, bussar och hästkärror hade de kommet från hela regionen för att hylla och kräva att deras ledare ska utses till Bolivias nästa president. Ingen som Morales samlar så stora skaror.

Leonilda Zurita, ordföranden för kvinnorna inom bondefederationen (Federación de Trabajadoras Campesinas de Bolivia Bartolina Sisa) sa i sitt tal på indianspråket quechua att MAS fortsätter kampen för att komma till makten och att ”de fattiga kommer att ta makten”!

I sitt avslutningstal darrade inte Evo Morales på stämman när han eldade massorna:

– Även om Evo Morales inte utses till president, är det bara ett förlorat slag. Men kriget fortsätter och kommer att vinnas.

BOLIVIA: Vänstern starkt framåt i president- och parlamentsvalen

 

Evo Morales (MAS) snuvades på valsegern år 2002 i ett flagrant valfusk.

BOLIVIA:

Vänstern starkt framåt i president- och parlamentsvalen

USA utövar starka påtryckningar för att isolera Evo Morales som ny president i Bolivia. Regeringsallians mellan MNR och MIR.

Av Dick Emanuelsson

BOGOTA 2002-07-29 Evo Morales, stridbar ledare för de kokaproducerande bönderna, indianerna och fackföreningarna i Bolivia, blev den stora överraskningen när bolivianerna gick till val den 30 juni. Med 21 procent av rösterna och bara en procent efter MNR-partiets Gonzalo Sánchez de Lozada, uppnådde Morales en andraplats i presidentvalet.

USA genomlider just nu en politisk mardröm i det andinska landet, Bushadministrationens män har satsat allt på att isolera och misskreditera Morales. Men försöket blev i stället en politisk bumerang.

Den 6 augusti utser landets parlament vem av de två som ska ta över presidentposten. Av allt att döma blir det Sánchez de Lozada som utses, eftersom en allians mellan MIR och MNR, som representerar 22,4 respektive 16,5 procent, har uppnåtts.

Stäng DEA:s kontor!

”Skapa flera Kuba i Latinamerika, bryt med USA-imperialismen, vi kommer att stänga DEA:s kontor”, har varit några av Morales’ slogan i valet. Drygt tio år efter Berlinmurens fall, har parollerna sänt bokstavliga elchocker genom nyliberalismens ideologer i Latinamerika, som aldrig trodde att de återigen skulle få höra Che-liknande uttalanden. Men nu är det dags för dem att vakna.

Valet den 30 juni blev en kalldusch för de traditionella högerpartierna. Det förra regeringspartiet ADN, som leddes av f.d. armégeneralen och kuppmakaren Hugo Banzer, fick bara 3,4 procent. Det arbetsgivarvänliga UCS, lett av sonen till en av de stora bryggeriägarna i landet, fick också blygsamma 5,5 procent.

Vänsterns framgång

I stället är vänstern som är den stora segraren. Evo Morales’ parti MAS, Rörelsen mot Socialism, fick nästan 600.000 röster. MIP, Movimiento Indígena Pachacuti, den indianska bonderörelsen, lett av Felipe Quispe från den starka bondefederationen CSUCTB, fick 6,7 procent eller drygt 170.000 röster. Quispe slapp innan valet ur fängelset där han avtjänade ett straff för anklagelsen att ha bildat en gerillarörelse bland aymaráindianerna.

Den ”rena” vänstern har alltså fått nästan 28 procent av rösterna. Mer än en tredjedel av parlamentsledamöterna kommer att tillhöra detta politiska block, en enorm framgång efter 15 års tillbakagång.

För favoriten i presidentvalet, Manfred Reyes Villa, en f.d. armékapten och borgmästare i Cochabamba, blev valet en besvikelse. Reyes kom på tredje plats med ett par tusen röster färre än Morales.

Evo Morales å sin sida har uppmanat folket att organisera sig och försvara valframgången. Han gjorde klart att han och MAS är beredda att inta regeringspalatset.

– Inom MAS finns det kapabelt folk, det blir inga större problem. Evo kommer att utses till president men folket kommer att regera, uppgav han trosvisst.

Denne unge karismatiske bondeledare har varit en ständig ”plåga” för den politiska eliten i Boliva. Han uteslöts från parlamentet förra året efter att han lett flera bonde- och indianmarscher mot den nyliberala politiken. De traditionella partiernas traditionella politik att bemöta folkliga protester med statlig repression har kommit att vändas emot dem, vilket valresultatet nu visar.

USA-ambassadörens klavertramp

Frågan är om inte Morales’ och vänsterns framgång är ett ännu större bakslag för USA och regeringen Bush. Redan förra året varnade USA bolivianerna för Morales och hans krav på att USA skulle upphöra med att bespruta kokafälten i landet. Inför valet den 30 juni gjorde USA-ambassadören Manuel Rocha, ett utspel som han i dag med all sannolikhet ångrar:

– Jag vill påminna valmanskåren, att om ni väljer någon som vill att Bolivia återigen ska bli en betydelsefull kokainexportör, kan detta valresultat få följder för det framtida stödet från USA till Bolivia.

Uttalandet sände en elektrisk chock genom de andra presidentkandidaterna eftersom de visste att det skulle bli Morales som skulle vinna röster, inte de som hittills har genomfört USA:s påstådda krig mot kokabladsproduktionen, som inte på något sätt är det samma som framställning av kokain.

Hela folkrörelsen bakom Evo

Evo Morales har under de senaste åren gått till frontalattack och organiserat bolivianerna mot ”USA-regeringen och den nyliberala politiken som bara har medfört fattigdom för Bolivia”.

Oavsett om Morales intar presidentposten, kommer den politiska situationen att förändras radikalt. Morales, som backades upp av hela den bolivianska organiserade folkrörelsen, fackföreningar, bostadskommittéer, indian- och bondeorganisationer, har sagt att landet inte kommer att acceptera en nyliberal politik i framtiden. Han kommer heller inte att gå i allians med de traditionella partierna som har lidit ett förödande nederlag. Men än är de inte dödligt sårade. ”Husbonden i norr” har stor makt och framför allt, likvida medel.

MAS, en kort bakgrund

Av Dick Emanuelsson

MAS är ännu egentligen inte ett parti, utan ett politiskt konglomerat av fackföreningar, bondeorganisationer och andra sociala rörelser i Bolivia.

LA PAZ / 020930 / Dess förgrundsgestalt är Evo Morales, av USA-ambassaden utpekad som kokaproducent. I själva verket är han ledare för en rörelse bland kokabönderna som naturligtvis inte är samma sak som laboratorieingenjör som  processerar fram kokain av kokapastan som  i sin tur framställs av kokablad. Det är dessa blad som Bolivias bönder och indianer i sekel har odlat och skördat som nu DEA och USA-administrationen vill utrota. Reaktionen från bönderna är konfrontation. Och i Evo Morales har en ledare utkristalliserats som lett flera marscher till La Paz och regeringen.

Den 24 januari i år uteslöts helt han sonika efter att ha lett just en sådan marsch. Den politiska eliten i huvudstaden skämdes inför USA-ambassaden och fattade beslutet om att Morales inte längre hade tillträde till parlamentet, till vilket han hade valts av sina väljare.

Men Evo kom  tillbaka, och det med besked.

Den 26 juni fick han och MAS 21 procent av rösterna i president- och parlamentsvalet och blev den andra politiska kraften i Bolivia efter MNR, som fick 22,4 procent. Resultatet sände förmodligen chockvågor i USA-ambassadören Manuel Rocha, som i ett tal under valkampanjen varnade människorna för att rösta på Morales och hans MAS.

Alla de traditionella partierna i Bolivia förlorade i valet, den enda segraren blev Evo  Morales och indianpartiet MIP, Movimiento Indígena Pachakuti, lett av en f.d. gerilla- och bondeledare, Felipe Quispe, kompromisslös kritiker mot den politiska eliten och USA.

För många människor i Bolivia ses Evo nästan som en nationell Messias. Medan den f.d. presidenten Jaime Paz Zamora samlar 500 personer i Cochabamba, samlar Evo Morales 30.000-40.000 personer. Så var det på nästan alla platser där Morales framträdde under valrörelsen.