Evo i Buenos Aires: ”Skapa många Kuba för att störta USA-imperialismen!”

 

Bolivianske bondeledaren Evo Morales i bejublat öppningstal i Buenos Aires:

”Skapa många Kuba för att störta USA-imperialismen!”

AV DICK EMANUELSSON

BUENOS AIRES/ARGENTINA / 2002-08-22 / - Vi vill inte att den blodbesudlade Georg Bush ska styra Latinamerika. Vi vill inte att USA ska göra vad man har gjort i Pakistan, Venezuela och Palestina.

Orden bokstavligen studsade mellan väggarna i kvällen när Joao Felicio, ordförande för den stora brasilianska landsorganisationen CUT, öppnade Världskonferensen i sociala frågor i Buenos Aires förra veckan.

Hans tal möttes av stormande applåder av de över 10.000 deltagarna i den stora marschen som utgjorde inledningen på Foro Social Mundial, en konferens som följer i spåren av världsmötena i Seattle och Porto Alegre.

Denna gång hade Buenos Aires valts ut som mötesplats. Motivet var, att i Argentina kan vem som helst se de negativa effekterna av globaliseringen som fått dramatiska följder.

54 procent fattiga

Samma dag som konferensen inleddes, publicerades de senaste officiella siffrorna över fattigdomen. Denna visar att 54 procent av argentinarna lever i fattigdom och att hela 25 procent lever i misär. Sju barn av tio befinner sig i fattigdom och var varje dag dör tre barn på grund av undernäring.

Men huvudattraktionen denna ljumma kväll framfor universitetet var utan tvekan Evo Morales, bondeledaren som bars fram av de fattigaste i grannlandet Bolivia vid valet till president och parlament den 26 juni i år.

– Det går att besegra de politiska korrumperade partierna med valsedeln, men endast på gator och vägblockader kan vi störta själva systemet, underströk Morales. Och mången argentinare inte bara applåderade utan nickade även instämmande.

”De verkliga terroristerna”

I sitt 20 minuter långa tal berättade den unge ledaren för kokabönderna i regionen Chapare i Bolivia sitt lands historia i grova drag. Om naturtillgångar som bestulits folket.  Och medan alla latinamerikanska politiker talar sig varmt för utländska investeringar var Morales svar ett annat:

– Det är bäst att de transnationella företagen lämnar Bolivia och dess naturrikedomar i fred, innan Bolivias folk reser sig och med mindre bemedlade metoder kastar ut dem! Vilka rikedomar eller välstånd har de tillfört Bolivia eller övriga Latinamerika?

– De kallar oss för terrorister, men det är de som tillämpar den ekonomiska modellen som endast medför hunger och misär, som är de verkliga terroristerna! Eller de som påtvingar folken Plan Colombia eller Plan Dignidad Bolivia. De, är de verkliga terroristerna!

Det bolivianska folkets samvete går inte att köpa

Morales anklagades av Manuel Rocha, USA-ambassdör i Bolivia, för att försvara knarkkarteller och varnade Bolivias folk för att lägga sin röst på Morales och MAS, Rörelsen mot Socialism. Men ”Bolivias folk hyser inte längre någon rädsla för imperiets män”, förklarade Morales som svar. Och valresultatet visade att den 46-årige fattige bondsonen hade helt rätt.

Hans uttalanden om att skapa flera Kuba i Latinamerika och krossa den nordamerikanska  imperialismen, hördes också denna kväll i Buenos Aires.

– Imperialismen kan inte längre köpa till sig inflytande i Bolivia. De kan köpa lägenheter i Miami eller stora herrgårdar, men de kan inte längre köpa det bolivianska folkets samvete.

Che närvarande

– Jag vill uppmana alla argentinska bröder och systrar och alla i Latinamerika, att inte bara försvara Kuba och kamrat Hugo Chavez, utan mobilisera för att befria arbetarna och våra bönder, för att det i Latinamerika ska uppstå många Kuba så att vi ska kunna krossa den nordamerikanska imperialismen!

Evo Morales möttes av viftande fanor med Che, som för övrigt finns överallt i Buenos Aires, som en folkets son, denne internationalistiske argentinare som gav sitt liv just i Bolivias djungel den 8 oktober för 35 år sedan.

Under förra veckan diskuterades under tre dagar i över 350 seminarier en mängd olika teman. En av de viktigaste frågorna som konferensen ställde y förgrunden var hur kampen mot frihandelsorganisationen Alca ska föras.

Oscar Olivera, fackföreningsledare för fabriksarbetarna
och en spindel i kampen för Bolivias vatten.
FOTO: DICK E.

Rebelliska Cochabamba försvarar sitt vatten

COCHABAMBA/BOLIVIA Efter sex månaders bokstavliga strider på barrikaderna, hade invånarna i Cochabamba besegrat det transnationella USA-företaget Bechtel.

Indianer, bönder och stadsbefolkning fortsätter kampen för sitt vatten mot USA-jätten Bechtel som kräver skadestånd för ”uteblivna framtida vinster”.

Men nu stämmer företaget den bolivianska staten och kommunen Cochabamba på 25 miljoner dollar för ”uteblivna framtida vinster”. Världsbanken, den fattiga världens bödel, ska fälla domslutet när banken samlas den 25-27 september i Washington.

* * *

I folkmun kallas han älskvärt för ”Dvärgen”. För han är kort, mycket kort. När jag träffar Oscar Olivera på Fabriksarbetarförbundets lokaler i centrala Cochabamba, bär han också den klassiska tyska hamnarbetarmössan.

Av motståndaren ses han emellertid som en gigant, ett subversivt element som konspirerade så att tiotusentals invånare i Bolivias tredje stad Cochabamba reste sig och tog strid mot privatiseringen av det lokala vatten- och reningsverket.

Det var en strid som fick uppmärksamhet och rubriker över hela världen. Polis och armé höll sig innanför sina kaserner efter att de rasande människomassorna hotade att också inta dessa. Det var först när segern vunnen. som de väpnade styrkorna återigen kunde beträda Cochabambas dammiga och varma gator.

Profiterat vatten

Bataljen i Cochabamba var inte enbart begränsad till att behålla ett offentligt företag, korrumperat och bestulet av lokala politiker och högre tjänstemän. Händelserna i Cochabamba illustrerade på ett naket sätt hur oundgängliga delar för mänsklighetens överlevnad som vatten, nu också blivit en marknadsvara i händerna på de transnationella företagen.

Ska vatten och luft vara föremål för profitjakt, var den avgörande frågan som människorna ställde sig? Svaret på deras fråga blev ett obönhörligt ja.

Denis Cravel, specialist på temat vatten inom den Interamerikanska Utvecklingsbanken (BID) säger: ”Befolkningen tycker att vatten bör vara gratis. Och visst, vatten är en social förmån men bör också vara en ekonomisk fråga”.

Alvaro Larrea Alarcon, som är lokal ingenjör för BID, är ännu tydligare och hävdar att en koncession med ett utländskt företag kan bli räntabelt om befolkningen konsumerar på ett annat sätt, det vill säga mer.

”Man måste lära befolkningen att betala sina räkningar. En person växer upp utan vatten och använder sig i stället av de offentliga. Det blir en ovana. Det handlar om kultur”.

De transnationella tog över

Oscar Olivera, motorn i arbetet mot Bechtel i Cochabamba ger en helt annan bild. Ordet kultur finns inte, däremot bristen på vatten, stora höjningar av va-avgiftena och ett godtyckligt förhållande till konsumenterna.

Han är mekaniker på skoföretagets Batas fabrik i Cochabamba och ordförande för Fabriksarbetarförbundets regionala avdelning. Han är språkrör för den samordningskommitté som bildades den 12 november 1999 för att försvara vattnet mot privatisering. De traditionella folkrörelseorganisationerna hade, efter tio år av raserande av arbetsrätt och en svår ekonomisk kris, förlorat sin forna kraft i Bolivia. Men facken fanns i bakgrunden.

Hur började allt, vad vart det som gjorde att reaktionen från folk blev så stark?

– Sedan 1985, då den nyliberala politiken inleddes i Bolivia har nästan allt offentligt och samhällsägt privatiserats. Det är företag som det tagit generationer av arbete att bygga upp. Olja, mineraler eller gas har sålts ut och tagits över av de transnationella företagen. Vår tidigare organisationsmodell har slagits sönder fullständigt av nyliberalismen.

– Utan att tränga ned särskilt djupt i analysen av den nyliberala modellen så känner och märker vi den från alla håll. Våldet den representerar finns i arbetslösheten, barnarbetet i fabrikerna eller våldet från staten när arbetarna attackeras när de utnyttjar sin grundlagsenliga rätt att protestera mot denna politik. Detta våld känner vi av varje dag. När regerringen beslöt att privatisera vattnet, i en stad med så stor brist på vatten, då hade folk fått nog.

Total kontroll

Organiseringen mot planerna på privatisering tog fart. Kommittén bildades och bestod främst av arbetare i staden och bönder på landsbygden. Bönderna, menar Oscar, är de som bäst och klarast ser vilken betydelse vattnet som en naturresurs har för människorna. Som kulmen för den mänskliga explosion som därefter ägde rum, var den dramatiska höjningen av va-avgifterna. Men inte bara höjningen var den utlösande faktorn.

– Man exproprierade det alternativa va-nätverket som inte var anslutet till det centrala va-verket utan som var uppbyggt av hyresgästföreningar eller grannföreningen i området.

– Till och med böndernas vattensystem och brunnar som ”Usos y Costumbres”, användande och vanor, skulle upphöra. Till råga på allt krävde de att regnet skulle privatiseras för regnvattnet, som samlas i små hemmagjorda diken, förbjöds. Detta blev katalysatorn till folkresningen.

”Fostra befolkningen”

Regeringen ville sälja ut det kommunala va-företaget Semapa under en koncession på 40 år till det privata Agua de Tunari, dotterbolag till USA-företaget Bechtel, det spanska företaget Limboa samt ytterligare fyra mindre bolivianska företag. Dessa fyra ägs av kända privatpersoner från de styrande politiska partierna eller affärsmän i Bolivia.

De lokala politikerna beslutade om koncessionen samtidigt som regeringen i La Paz beslutade att införa en lag om va- och avlopp som förenklade privatiseringen i Cochabamba. Dessa lagar och kontrakt blev droppen som gjorde att befolkningen i Cochabamba reste sig.

I november 1999 tar Agua de Tunari över det kommunala va-bolaget men ger upp inför det omfattande upproret. I april 2000 lämnar Bechtel Bolivia. Enligt direktörer som Oscar Olivera samtalade med, hade de upplevt en stark spänning vilket det påtalade för de lokala och nationella politikerna. Men dessa försökte lugna nordamerikanerna och menade att det var en fråga om att ”fostra befolkningen”, vilket de skulle ansvara för. Men denna ”fostran” innebar tårgas och gevärskulor.

Affärsmarknad för vattnet

I november 1999 reses de första barrikaderna. Bönderna tog kontroll över tillfartsvägarna till Cochabamba. Människorna kände att de var herrar över situationen, att de styrde.

– Lagen om rinnande vatten, 2029, antogs utan något som helst samråd eller diskussioner. Många parlamentariker, som hade fattat beslut om denna lag, erkände senare att de inte kände till lagen. De hade bara hade röstat nar det var dags.

– I sin sista artikel i lagen, ger den Superintendenten (för elementära förnödenheter) fullmakt att använda vattnet för hela sin verksamhet. Vi såg detta som ett försök att stjäla vattnet i händerna på det privata. Målsättningen var att skapa en affärsmarknad för vattnet för dem som kunde betala för det. De som exkluderades var den fattiga stadsbefolkningen, bönderna och andra samhällsgrupper med svag ekonomi.

Den 12 november bildades Samordningskommittén i Cochabamba, som på sitt första möte beslutade att ge den lokala makten en tidsfrist till den 11 januari 2000 för att göra en översyn och revidering av kontraktet med Bechtel och en översyn av Vattenlagen. Men varken den lokala eller nationella regeringen lyssnar och den första blockaden inleds den 11 januari 2000 som pågår under fyra dagar.

Dessa fyra dagar av konfrontationer mellan en beslutsam befolkning och den styrande och militära makten i Cochabamba, blir avgörande för stridens utgång. Politikerna i La Paz och Cochabamba ger vika och går med på massornas krav.

Lokal folkomröstning

I Latinamerika finns det inget eller mycket litet förtroende för ”överenskommelser” med den politiska makten. I Cochabamba genomförs en ny folkmobilisering 3-4 februari för att påminna regeringen att något politiskt rävspel inte accepteras. Under två dagar pågår konfrontationer med polisen. Denna aktion ställer ytterligare ett krav som fördjupar den politiska kampen: återställ avgifterna till de samma som innan privatiseringen. Borgmästaren ger vika och accepterar.

I mars trappas kampen upp ytterligare när Samordningskommittén kallar till en lokal folkomröstning. I Bolivia existerar formellt inte denna rätt. Men makten ligger i händerna på folket. Över 50.000 invånare deltar.

Förslagen som ställdes var:

1. Ut med Bechtel.
2. Nej till en höjning av avgifterna.
3. En revidering av vattenlagen.

Utgången av folkomröstningen blev en bekräftelse på att Samordningskommittén hade ett stort stöd av lokalbefolkningen.

Nya blockader

Kampen hade nu medvetengjort så stora delar av befolkningen att kraven på ett upphävande av privatiseringen samt en total revision av vattenlagen kunde ställas. Regeringen fick frist till den 4 april 2000.

– Regeringen accepterade inte något av de två förslagen och blockaderna inleddes återigen av vägar som pågick under åtta dagar. Folk strömmade till från alla håll. Vid vägspärrarna fanns pensionärer, barn, kvinnor och män som slogs med poliserna.

De lokala politikerna, inklusive länsguvernören, försvann från Cochabamba. Armén drog sig tillbaka till sina kaserner och polisen tvingades be oss om tillstånd att lämna sina installationer. Folket i Cochabamba kände att var herrar i sin egen stad och som fattade beslut. Massaktionerna tvingade regeringen att bryta kontraktet med Bechtel och parlamentet att sammanträda och diskutera Samordningskommitténs krav på en revision av vattenlagen.

”Störta regeringen”

– När vi senare värderade kampen för vattnet i Cochabamba, insåg vi att de som verkligen ställde sina liv på spel i konfrontationerna med polisen, var de som inte hade vatten och de som får sitt vatten utkört i tankbilar till bostadsområdet. Dagen när vi blåste av striden stötte vi på en familj med sex barn vid en av barrikaderna där frun sa: ”Nej, kamrat, vad har vi vunnit om vattnet fortsätter att vara offentligt men våra levnadsvillkor ändå inte förändras? Min man har inget arbete, han säljer krimskrams på gatorna varje dag och mina barn har lämnat skolan för att arbeta på gatan också så att vi inte svälter ihjäl. Vi stred inte bara för att Bechtel skulle ge sig i väg, vi slogs också för att störta regeringen, de korrumperade. Kort sagt: social rättvisa, för det kämpade vi”! sa kvinnan.

Oscar Olivera tror att många i kampen för vattnet i Cochabamba deltog med samma ambitioner. Drömmen var och är att frigöra sig från de tjuvaktiga och manipulerande politikerna som nu två sekel har lovat men bara orsakat mer misär och fattigdom.

Det överraskande valresultatet i Bolivia den 26 juni kan delvis förklaras med stämningarna från Cochabamba, där MAS, Rörelsen mot Socialism, blev segrare lokalt och en andraplats nationellt med 21 procent a rösterna bakom sig. Men Oscar Olivera varnar för att rida alltför mycket på detta val- och politiska fenomen som MAS representerade den 26 juni.

– Folk var och är utledsna på politikerna. Via MAS kanaliserades detta missnöje. Jag hoppas att MAS kan ta tillvara detta missnöje och inse, att kampen för vattnet i Cochabamba förvandlades till en kamp för en folkmakt med konkreta lokala krav för en förändring av livet. Men det handlar inte om att MAS' parlamentariker nu ska fixa detta. Det ska i stället skapa grunden för en verklig deltagande demokrati som omfattar folket som slutligen fattar de avgörande besluten som rör deras liv.

2) Skadestånd för ”framtida uteblivna vinster”

Världsbanken bestraffar de folk som reser sig mot privatiseringarna

AV DICK EMANUELSSON

COCHABAMBA/BOLIVIA/2002-08-06/ Även om invånarna i Cochabamba lyckades förhindra privatisering av vattenbolaget, har den multinationella jätten inte förlåtit folkets kamp.

Det uppsagda kontraktet går inte att göra något åt, men Bechtel har stämt staten och kommunen på ett skadestånd på 25 miljoner dollar för, som man säger ”framtida uteblivna vinster”. Den instans som ska avgöra skadeståndet eller inte, är en avdelning inom Världsbanken. Detta får invånarna i Cochabamba att se rött.

– Bechtel lämnade Bolivia men i sina resväskor hade det pengar från vattenbolaget i form av pengar från pensionsfonderna, kapital från sparkassan eller datorer. Men de efterlämnade enorma skulder i form av hyror, räkningar och andra kostnader för de löpande driftskostnaderna.

Världsbankens repressiva struktur

Oscar Olivera anser att stämningen som Bechtel lämnade in till Världsbanken i februari i år är helt omoralisk. Han pekar på att ”Världsbanken har en komplett struktur för att bestraffa de folk som har rest sig mot ett övergrepp, inte bara mot människornas ekonomi, utan också deras värdighet”, säger Olivero med indignation i rösten.

Enligt en boliviansk samarbetspartner till Bechtel i fallet Cochabamba, har det transnationella företaget inte dragit sig för att förfalska dokument i namn av de bolivianska samarbetspartnerna.

– För mig är de transnationella företagen inget annat än brottsliga gäng som vill lägga under sig, inte bara våra naturresurser, utan människorna som sådana.

– Att nu den skyldige, Världsbanken, som kräver att våra basresurser som vatten ska privatiseras i världen, nu också ska vara den instans som dömer och fäller domstolsutslaget, är verkligen magstarkt. Vilka garantier har vi för att domen ska falla ut till vår förmån? Inte några alls.

I Bolivia och USA har ett antal advokater samlats för att samordna försvaret mot den transnationella jätten. Under hela året har brev, upprop och andra uppmaningar till solidaritet spridits i Bolivia och över hela världen. Utgången av vattenkriget i Cochabamba den 25-27 september är symboliskt oerhört viktigt, menar Oscar Olivera, ty utgången i Washington kommer att få stor betydelse för framtida strider i världen i likhet med den tiotusentals invånare förde under sex månader i Cochabamba, som efter slaget mot Bechtel, otvivelaktigt hamnade på världskartan.

3) I dag utser folket sin företagsledning i vattenverket

COCHABAMBA/BOLIVIA I dag väljer invånarna sin egen företagsledning i VA-verket. Kontrollen och den demokratiska insynen är trofén från den hårda striden med den multinationella giganten och egna lokala och nationella politiker.

– Vår målsättning är att det ska vara ett hederligt företag som inte först och främst drar fram vatten till villorna för borgmästaren och hans närmaste män, vilket var fallet tidigare. Det ska vara ett effektivt företag som drivs och leds av folket. Hela företagets verksamhet ska bygga på social rättvisa, säger Oscar Olivera med en beslutsamhet i rösten.

Han säger att de korrumperade i företagsledningen har drivits ut. Den nya företagsledningen väljs i direkta och hemliga val av folket. Tre ledamöter av sju utses av bostadskommittéerna (grannföreningar, reds anm.), en fjärde ledamot utses av stadens fackföreningar mot två ledamöter som utses av kommunfullmäktige samt en ”sakkunnig”.

– Med andra ord har vi en folklig majoritet i ledningen av företaget. Det är ett viktigt politiskt steg på vägen för att kunna utöva en social och politisk kontroll.

För Oscar Olivera handlar det om fyra uppgifter för vattenverket vilka är effektivitet, hederlighet, social målsättning med människornas deltagande i verksamheten. Lyckas man med dessa uppgifter, har man skapat ett nytt alternativ som är resultat av folkets kollektiva ansträngningar. Det handlar om ett företag av ny typ där människorna tar saken i egna händer för att lösa sina mest brännande problem.

Valet 2002: Regering, parlament, lön och allierade

 

Regering, parlament, lön och allierade

AV DICK EMANUELSSON

LA PAZ / 2002-08-05 / MNR, Movimiento Nacionalista Revolucionario, segrade i valet med 22,4 procent över vänsterrörelsen MAS, Movimiento al Socialismo, ledd av bondeledaren Evo Morales. Eftersom valet inte kunde ge någon av kandidaterna var det parlamentet som under en maratondebatt som pågick i två dagar och nätter, utsåg president.

Valet föll på Gonzalo Sanchez de Losada, alias ”El Gringo” eftersom han talar spanska med nordamerikansk brytning.

de Losada fick 84 röster och Evo Morales 43. Det republikanska partiet, NFR, valde att inte stödja någon kandidat i likhet med det lilla FRI, Frente Revolucionario de Izquierda. (2 röster).

Av de 84 rösterna till förmån för Losada kom från regeringsbrodern MIR, UCS, ADN, de verkliga förlorarna i valet den 26 juni.

KLICKA FÖR STORT FORMAT

Miljonär på privatisering

”Goni”, 72, som han också kallas i folkmun, genomförde sina högre studier i USA. Var president i Bolivia 1993-1997, Var minister 1986-1988 i planeringsministeriet och föraktades av gruvarbetarna för den privatisering av det statliga gruvbolaget som då ägde rum. Tiotusentals gruvarbetare med familjer blev utan inkomster när gruvnäringen stängde eller såldes till privata intressen. Goni var själv miljonär på gruvnäringen.

MIR får för sitt stöd till MNR och Losada, sju ministerier. USC och MBL får var sitt ministerium.

Det är något patetiskt över MIR:s agerande, som många parlamentariker påpekade efter tillkännagivandet att MIR skulle stödja MNR, ty det vara Losadaregeringen som ”fabricerade” vittnesmål mot MIR:s ledning och fram för allt dess ordförande, Jaime Paz Zamora i början av 1990-talet, där det hävdades att Paz Zamora var inblandad i narkotikahandel.

Allierad med kuppmakare

Men alliansen bryter också mot MIR:s ursprung. Partiet bildades i Chile 1970 mitt under militärdiktaturen. Partiet ansågs tillhöra den revolutionära vänstern, och många av dess medlemmar mördades också av de olika bolivianska militärdiktaturerna, som t.ex. Hugo Banzer.

Detta hindrade inte, att MIR också blev regeringsallierade med Banzers ADN och med den forne kuppmakaren och generalen som president.

När MIR nu också ger sitt stöd till det nyliberala MNR är det egentligen inte många som är förvånade. Felimon Escobar, (MAS) gruvarbetare i 34 år från det legendariska Oruro med gruvor som Siglo XX, karaktäriserade i debatten till ny president MIR som ett parti av ”politiska kadaver” som nu går i allians med en fosterlandsförrädare som saluför Bolivia till de transnationella bolagen”.

I Bolivia tjänar en genomsnittsarbetare med arbete cirka 450 bolivianos, cirka 600 kronor i månaden.

En parlamentariker uppbär 20.000 bolivianos, cirka 27.000 kronor per månad, eller nästan fyra genomsnittsliga årslöner för en arbetare.

En het höst är att vänta i Bolivia

Isabel och Inez bondekvinnor som rest sig; Med vänsterns valframgång kommer också kvinnorna

 

Isabel och Inez bondekvinnor som rest sig

AV DICK EMANUELSSON

Med vänsterns valframgång kommer också kvinnorna.

LA PAZ / BOLIVIA / 2002-08-04 / Isabel Ortega utsågs av sina kamrater bland bönderna och valdes av gruvarbetare och bönder i Oruro. Hon är ett illustrativt exempel på hur de mest exploaterade och diskriminerade i den 177 år gamla parlamentarismen i Bolivia nu reser sig för att gör sin stämma hörd.

Hon är mycket kort och blyg. Efter intervjun tvingas jag nästan gå ner på knä när jag ska fotografera henne, som hon motvilligt accepterar.

”I hela sitt liv har hon arbetat med bondekvinnorna i Oruro”, berättar en av MAS' sekreterare senare i ett samtal.

Men Isabel Ortega, som bara gick ett antal år i lågstadiet, är nu parlamentsledamot i Bolivia för vänsterrörelsen MAS, Movimiento al Socialismo, Rörelsen mot Socialism.

Med bildandet av MAS har också kvinnor, som Isabel Ortega, kommit fram. Tysta och med blicken mot marken, har de under hundratals år låtit männen sköta politiken, facket och partiarbetet. Kvinnorna har tagit hand om djuren, barnen och hemmet.

Men det är en situation som sakta men säkert kommer att förändras. För nu finns kvinnorna också i parlamentet där jag träffade två av MAS’ deputerade.

”Skinn på näsan”

– Nej, jag har ingen man, och det kanske är tur det, säger hon och skrattar blygt. Men barn har hon, hur många vill hon inte säga. Jag undviker frågan om mannen. Kanske hon kastade ut honom.

För Isabel måste ha ”skinn på näsan” om hon ska kunna bryta mark i ett så totalt mansdominerat samhälle som det bolivianska.

– Det behövs kvinnor som också fattar beslut. Situationen på landsbygden är förfärlig. I Oruro, som ligger mycket högt, är klimatet hårt, vintern har farit hårt fram och både människor och djuren har magrat rejält. Barnen fryser, de är undernärda, de lider som alla fattiga gör. Oruro är tidigare ett stort gruvcentrum där gruvarbetarna exploaterades men hade en värdighet som organiserade arbetare, säger hon och släpper spänningen i intervjun.

Hon berättar om regeringspartiet MNR:s nyliberala politik som innebar privatisering eller stängning av gruvorna. Arbetarna utsattes för en exploatering som var och är fruktansvärd. I valet erövrade MAS stora massor av anhängare som inte längre gick på valbluffen eller röstköpen från MNR, MIR eller ADN, säger hon med en säkerhet som förbluffar.

Uppror

Hon kikar fram under sin hatt som ser ut som ett gammalt plommonstop. Hon har vackra örhängen och på ryggen bär hon bondekvinnornas traditionella ryggsäck, El Awayo, ett tygstycke med vackra färger i vinrött och blått. I den förvarar indiankvinnorna allt, inklusive nyfödda bebisar.

Rapport efter rapport, senast från FN-organet PUND, visar att kvinnorna i Bolivia befinner sig i en allt värre situation. På gatorna i La Paz sitter kvinnor till midnatt och säljer saker. Prostitutionen har ökat dramatiskt, konstaterar Isabel.

– Det är mot den politiken som vi gör uppror nu.

Bondekvinnornas federation

Inez Miranda är den andra kvinnan i MAS' parlamentsgrupp. Hon är från regionen Santa Cruz på slättlandet och är betydligt mer lättklädd. Svarta långa flätor hänger nerför den runda överkroppen och hon ler blygt och jag ser en tand som är delvis guldbelagd. I likhet med Isabel Ortega utsågs hon av bondekvinnorna i ”basen”, som de bägge säger.

– Vi är f.d. fackföreningsledare bland bönderna som nu föreslagits och valts för att förverkliga våra politiska mål, och det gör vi i MAS, säger hon.

Men hon tillägger att de först blev förskräckta, för en sak är att jobba i facket, en annan att fatta politiska beslut i huvudstaden.

Hon bekräftar samma situation för kvinnorna i Santa Cruz som i Oruro. Fattigdomen och misären är den samma i hela Bolivia.

I Santa Cruz har kvinnorna organiserat sig i Bondekvinnornas federation (Federación de Mujeres Campesinas de Santa Cruz), som har en nationell enhetlig täckning.

Dödsskvadroner

Santa Cruz är ett centrum för storgodsägarklassen, los Terratenientes. Här har också den politiska högern ett starkt fäste, men bönderna har under de senaste åren gjort motstånd mot politiken att frånta dem den lilla bit mark som de odlar på. Allt fler rapporter har offentliggjorts som visar att storgodsägarna nu beväpnar band för att slå tillbaka bönderna när de beslutat sig för att återerövra jorden.

– Godsägarna tar över mark för de förfogar över stora ekonomiska medel. De utnyttjar lagarna till sin fördel. Med den ekonomiska krisen som bonden upplever är det lätt för godsägaren att erbjuda en spottstyver för hans mark, i annat fall dör kanske bondens barn av hunger.

Inra, som är det bolivianska Institutet för jordreformen, är ett verktyg i händerna på storgodsägarna, menar den 40-åriga bondeledaren. I stället för att erbjuda och stimulera bönderna, så motverkar de i stället de fattiga utan jord. Därför gick MAS i valrörelsen fram med krav på en integrerad jordreform som innebär såväl mark, krediter, utsäde som teknisk assistens.

Kvinnokampen kan inte ses isolerat

I Santa Cruz har organisationen ”Los Sin Tierra”, de jordlösas organisation, fått sina hem nerbrända. Bondeledare har fängslats och flera har dödats när polis och militär har attackerat bönder som ockuperat mark från godsägaren. Men det är mark som bönderna har brukat under alla år. Många av barnen har blivit föräldralösa.

Inez berättar om bondemarscher, protester av kvinnor, män och barn mot en övermakt som under sekel har misshandlat och exploaterat dem, fått jorden bestulen av en politisk makt som inte tvekat att sätta in polis och militär makt mot obeväpnade människor.

– Landsbygden är också satt på undantag. Här studerar barnen ofta inte längre än till 3:e klass, studiematerial som böcker saknas ofta och läraren hänvisar till dagstidningar eller egna initiativ. Skillnaden mellan stad och land är också enorm, tillägger hon.

Vilka frågor ska den kvinnliga bondeledaren främst ägna sig åt, undrar jag. Men Inez förstår inte riktigt frågan och säger att hon ska slåss för alla de frågor som MAS har gått fram med under valrörelsen.

Men kampen för kvinnornas rättigheter är en del av denna kamp, intygar hon med bestämdhet, den kan inte separeras med den övriga kampen.

Efter Upproret i oktober 2003:

Den bolivianska kvinnan längst ner på stegen i Latinamerika

LA PAZ / 2003-11-07 / Latinamerika är full av lagar som på pappret skyddar kvinnan. Men verkligheten är en annan.

”Plan Nacional de Equidad”, Jämställdhetsplanen, godkändes redan i oktober 2001 och för nio år sedan installerades ett informationskontor som hade uppgiften att ”utveckla en politik som gynnar kvinnans utveckling”.

På detta tema höll presidentpalatset i La Paz tidigare i år en konferens på Hotel Europa där den politiska auktoriteten lade fram 40 A4-sidor späckade med lagar och dekret som teoretiskt ska skydda den bolivianska kvinnan.

Denna skrivbordsprodukt kunde ha framställts i vilket annat latinamerikanskt land som helst. Det politiska hyckleriet, från ”Republikens första dam”, till de lägre ansvariga myndigheterna, är total.

Här nedan redovisas torra, kalla fakta som ger en annan bild av den reella situationen för den bolivianska kvinnan.

Utbildning:

• 20 procent av kvinnorna är analfabeter äldre än 15 år. Bland männen är siffran 10 procent.
• Flickor-kvinnor går 6,8 år i skolan. På landsbygden är genomsnittet knappt 2 år. Genomsnittssiffran i landet är 8 år. 67 procent av flickorna är inskriven på någon skola, den lägsta siffran i Latinamerika.
• Bara 80 procent av kvinnor i arbetsför ålder lyckas komma in på arbetsmarknaden och efter 25 år blir de antingen hemmafruar eller inaktiva.

Arbetsmarknad och löner:

• Kvinnorna har 60 procent av männens lön för lika arbete.
• Kvinnorna arbetar 45 timmar per vecka utanför hemmet och männen 50 tim/v.
• I hemmet arbetar kvinnan 30 tim/v och männen 10 tim/v.
• Enligt FN-organet Cepal är 52 procent av de hem som har en kvinna som familjeförsörjare fattiga medan 45 procent för män i städerna.
• Enligt Cepal är 24 procent av de ledande positionerna i det ekonomiska och politiska livet tillsatta av kvinnor (1999).

Social trygghet och hälsovård:

• Läkartätheten i Bolivia är 1,3 läkare på 1.000 invånare. Detta kan jämföras med Kuba som år 2002 hade 1 läkare per 167 invånare, eller sex gånger fler, enligt Kubas Hälsovårdsministerium, siffror som bekräftas av WHO. Sverige har tre läkare per tusen invånare.

• 	Varje dag dör tre kvinnor när de föder sitt barn på grund av brist på hälsovård
  	Barnadödligheten uppgår till 67 barn per 1.000 födda, att jämföra med Sveriges 5,7 eller Kubas 6,3.

• 41 procent av förlossningarna utförs inte av utbildad arbetskraft.
• Enligt FN:s UNDP var ett av fem bolivianska barn undernärt år 2001. Var fjärde barn hade en för kort längd och fem procent av de nyfödda uppvisar en för låg vikt.
• De olika regeringarna har alla hävdat att de fört en informativ familjeplanering. Trots det var det bara 48 procent av kvinnorna med fast förhållande som använde preventivmedel 1998. Av dessa använde 25 procent moderna preventivmedel medan 22 procent använde traditionella metoder. Orsaken till den låga siffran är att socialförsäkringen inte subventionerar preventivmedel till en befolkning där 71 procent är fattiga, enligt officiella siffror.
• 27-35 procent av mödradödligheten har sin orsak i aborter. Aborter som görs olagligt och i hemlighet uppgick under år 2000 till 30.000-40.000. Enligt Gynekolog- och Obstetriksällskapet i Bolivia är det verkliga antalet cirka 60 döda per 10.000 aborter vilket skulle göra 180-240 per år.
• Kvinnorna som anländer blödande till sjukhuset efter en verkställd abort säger att de ”föll” eller att de ”lyfte något tungt”. Det gemensamma med alla dessa kvinnor är att nästan alla är fattiga, de rika kvinnorna anlitar specialister.
• Blödningar under den första hälften av graviditeten behandlas i den offentliga sjukvården medan kvinnorna på landsbygden sällan kommer in på grund av kulturella faktorer eller förnedrande behandling (de flesta är indiankvinnor).
• Abort i Bolivia bestraffas.
• Trots att 25 procent av kvinnorna avlider i livmoderscancer i åldern 35-64 år, har den offentliga sjukvården inte inkluderat provtagning, trots att det är både billigt och enkelt att utföra.
• 63,7 procent av kvinnorna upplever 65-årsdagen medan endast 57 procent av männen kommer till den gränsen. I Latinamerika är motsvarande siffror 77,5 respektive 64,9 procent.

Dick Emanuelsson

Källor: ECONOTICIAS; “La debilidad del Seguro Básico de Salud” och  "Derechos Reproductivos de la mujer en Bolivia". Informe por la Oficina Jurídica para la Mujer de Cochabamba, presenterad och publicerad av dr. Luisa Cabal del Centro Legal de Derechos Reproductivos y Políticas Públicas (CRLP), med säte i New York. El Instituto Nacional de Estadística (INE), Viceministerio de Género, UNDP (United nations Development Programme)

Efter Upproret i oktober 2003:

Bolivia annullerar lag som ger
maken fullmakt över sin frus arbete

LA PAZ / 2003-07-17 / Bolivias Författningsdomstol annullerade för några dagar sedan en artikel i familjelagstiftningen som ger den bolivianske maken rätt att bestämma om hans fru ska få arbeta eller inte i ett ”moraliskt tvivelaktigt arbete som kan sätta familjeenheten på spel”.

Denna anmärkningsvärda artikel, som infördes av kuppgeneralen Hugo Banzer för flera decennier sedan, har följt med trots omvärldens utveckling på det juridiska området och kvinnans utökade lagliga rättigheter i hela världen.

Författningsdomstolen uppgav att artikeln borde upphävas eftersom den framställer kvinnan som en lägre stående varelse i förhållande till sin make. Folkombudsmannen presenterade domstolens förslag till det bolivianska parlamentet där även vicepresidenten Carlos Mesa förkastade den diskriminerade artikeln.

Sent ska syndaren vakna

Den annullerade artikeln uttalade klart att maken kunde förbjuda sin maka att ta en anställning ”på grundval av sedlighet om denna (anställningen) innebär att den ekonomiska och sociala funktionen i hemmet utsätts för skada”.

Med denna bakgrund gav lagen maken rätt att “inskränka eller inte tillåta kvinnan till att utöva vissa yrken eller uppgifter”.

Sent ska syndaren vakna, tänkte ledamöterna i Bolivias Författningsdomstol och gav klara direktiv till parlamentsledamöterna om att de inte kan lagstifta fram skillnader på grundval av eget kynne eller skillnader mellan man och kvinna som innebär brott mot fri- och rättigheter i grundlagen.

I det nya parlamentet som valdes i juni 2002, har flera gruv- och bondekvinnor blivit invalda på listan som företräds av MAS, Movimiento al Socialismo. De har uttalat att en av deras viktigaste frågor är att förstärka de bolivianska arbetarkvinnornas position på arbetsmarknaden, förpassa alla diskriminerande lagar till historien. Nu har en lag gått denna väg.

Dick Emanuelsson

Världsbankens chef om kvinnofrigörelsen

“De länder där kvinnorna har fler rättigheter och deltar mer i det offentliga livet utmärks för att ha hederligare regeringar”, sa Världsbanken i ett uttalande för en tid sedan.

Bankens ordförande, James Wolfensohn, tillade:

”Det finns inget tvivel i mitt huvud, den viktigaste frågan i de länder där vi är verksamma är frågan om kvinnans befrielse”.

Men hur kan en man, med en gigantisk makt som Världsbankens, samtidigt föra en politik som bromsar kvinnan att komma ut på arbetsmarknaden och om hon lyckas komma ut handlar det om arbetsuppgifter i Maquiladoras eller arbetsplatser i hemmet som betalas med slavlöner.

Dick Emanuelsson

Stillahavskriget mellan Chile, Peru och Bolivia

 

Strejkande arbetare från salpetergruvorna kring Iquique, i dag norra Chile men som vid 1879 var bolivianskt territorium

Bakgrund:

Stillahavskriget mellan Chile, Peru och Bolivia

Konflikten mellan Chile och Bolivia har sitt ursprung i Stillahavskriget 1879. Då förlorade Bolivia sin utfart mot Stilla Havet. I den bolivianska folksjälen sitter det ett djupt hat mot det faktum att landet förlorade sin rätt till havet.

Bakom kriget 1879 stod engelska intressen som var ute efter de stora salpetertillgångarna i det som var södra Peru och västra Bolivia. Chile hade landområde fram till den bolivianska staden Antofagasta, men med England som allierad, marscherade den chilenska krigsmakten ända till Lima för att därefter dra sig tillbaka till söder om staden Tacna.

 Denna förblev i peruansk kontroll vid fredsförhandlingarna som ägde rum 1940 medan staden Arica och Antofagasta kom att bli chilenska städer. Efter detta år skulle det bara dröja ett drygt decennium då orsaken till kriget, salpetern, skulle förlora sin betydelse.

 En efter en stängdes gruvorna i salpeteröknen Atacamas, tiotusentals chilenska gruvarbetare förlorade allt, arbete och hem eftersom de i praktiken var livegna slavar på gruvor med engelsklingande namn som Humbertstone. Men såret i den bolivianska folksjälen läkte inte och fortfarande pågår heta diskussioner om Bolivias rätt till havet. Kriget handlade om profiter för engelska kapitalister och saltproducenter.

 Men varken de chilenska arbetarna eller de bolivianska hade något att vinna på kriget, bara sina liv. Felimon Escobar anser att dessa chauvinistiska känslor har utnyttjats av politikerna på bägge sidor:

Dick Emanuelsson

Efter valet: Med pil och båge för att jaga de korrumperade i parlamentet, ursprungsbefolkningen gör sig hörd

 

Med pil och båge för att jaga de
korrumperade i parlamentet

AV DICK EMANUELSSON

Vänstern tågar in med indianer, bönder och arbetare i det bolivianska parlamentet.

LA PAZ/BOLIVIA/2002-08-03/ Med sin pil och båge och en mössa av en fälld tiger, blev han rejält dokumenterad av massmedia när han intog sin parlamentsstol den 1 augusti. Det nya parlamentet i Bolivia är inte som förr. Det är indianen och vänstermannen José Bailaba ett bevis på.

*  *  *

När jag ska in i den bolivianska parlamentsbyggnaden där den nya kongressen ska installeras, råder det bokstavligt kaos. De beväpnade vakterna är totalt förvirrade när indianskor med sina cylinderhattar ska in, gruvarbetare i sin bästa söndagskostym, som dock är trasig på flera ställen, hävdar inför de förvirrade vakterna att de är nyvalda ledamöter för MAS, Rörelsens för Socialism, dessa människor som förr stod utanför på torget med dynamitgubbar i händerna och protesterade mot den rika politiska eliten inne i kongressbyggnaden, nu påstår de att de ska sitta där inne.

En kvinna i 65-årsåldern, som vill in som åskådare, säger utan rädsla upp i ansiktet på den AK-beväpnade säkerhetsagenten att ”nu ska ni upphöra att mörda Bolivias söner och döttrar”! Mannen fingrar nervöst på sin automatkarbin och har uppenbarligen aldrig upplevt något liknande.

”Han dansade”. . .

Översatt betyder hans namn ”Jose dansade”, tog ingen notis om att CNN ville ha en intervju med honom ”på en gång”. Här går vi tur och ordning, sa han och gav mig den tid jag ville ha och ett leende som ungefär sa: ”Los Gringos ska inte komma här och tro att de ska kunna bestämma”.

Vem är Jose Bailaba, undrar jag och han svarar lågmält men på klanderfri spanska:

– Jag föddes 1959, min fru heter Victoria och vi har åtta barn och har fyra kvar att klara av, säger han gravallvarligt. Men jag kan inte hålla mig för skratt, och då skrattar han också.

Han räknar upp sju och när jag påpekar att han glömt ett barn så skiner han och minns: ”visst ja, Rosa Julia, 6, också”.

Indianfackets man

Han är en typisk parlamentsledamot för vänsterrörelsen MAS. Hans fru säljer bröd på gatan som hundratusentals andra fattiga bolivianer. Familjen hyr två rum av en vän och betalar 200 bolivianer, cirka 270 kronor i månaden.

Han själv är ”anställd” av indianfacket Central Indígena del Oriente Boliviano (CIDOB).

– Jag anställdes av facket men där får du inte många pesos i lön.

Men nu blir det ändring. För vilken politiker som helst som inte har en ideologisk övertygelse, måste parlamentsposten i Bolivia för en fattig person vara som att vinna högsta vinsten i Penninglotteriet. Varje ledamot uppbär 20.000 Bolivianos, cirka 27.000 kronor i månaden. En vanlig minimilön, som de flesta arbetande bolivianer uppbär, får 450 Bolivianos, eller 60 dollar i månaden.

Brännvin och röstköp

Han premiärtalade på kongressens öppning på sitt eget språk, guarani, samma språk som 80 procent av grannfolket i Paraguay också talar.

Han är från indianfolket Chiquitano men trettiosex indianfolk i ”Tierra Baja”, i regionen Santa Cruz, valde honom med ett stort röstetal.

I alla andra val har de traditionella partierna kommit under valrörelsen för att överlämna gåvor av alla dess slag för att på så sätt få garanterade röster i valet. Vid alla dessa tillfällen har brännvin alltid förekommit. Av okunnighet, politisk manipulation lät indianerna sig köpas.

Men inte längre, de sa stopp, utsåg sin egen representant som valdes med stora röstsiffror till den bolivianska underkammaren.

– Mitt folk räknas till ungefär 80.000 personer. Men eftersom ingen riktig folkräkning har gjorts, för det har aldrig intresserat herrarna i La Paz, vet vi inte riktigt hur många vi är. För makten finns indianerna överhuvudtaget inte, säger den originelle mannen med en sammetsmjuk röst men med ett beslutsamt innehåll.

Korruptionen

Under hela Bolivias parlamentariska existens, har en politisk nepotism av familjer, kaster eller ekonomiska intressegrupper styrt landet efter eget bevåg. Korruptionen är, enligt internationella undersökningar, den näst värsta i Latinamerika. Bailaba bekräftar denna bild.

– För denna politiska elit har det bolivianska folkets framtid inte betytt ett skvatt. Därför har vi genom MAS fått ett verktyg som nu finns i parlamentet i Bolivia. Här kommer vi att tala om hur verkligheten ser ut, ty vi har levt och lever med denna och för det behövs det inga studier i rikemansskolor i utlandet.

– Vi vet att det inte kommer bli lätt, för de som finns i parlamentet och som återvalts, är experter på att bluffa, konspirera och lura. Men successivt ska vi förändra Bolivia.

Livets källa

* Har indianfolken som föreslog Er haft någon parlamentarisk representant tidigare?

– De politiska partierna har alltid utnyttjat våra bröder för att lura till sig röster. Därför är vårt intåg i parlamentet en verklig utmaning mot makten eftersom vi har bevisat, att ”Vi kan genom egna krafter”.

Indianfolken i Oriente, sur och Amazonas lever huvudsakligen på en rad olika sysselsättningar som jordbruk, fiske och indianernas kunskap och kännedom av naturens rika möjligheter.

I söder med regionen Charinga i södra Bolivia, är klimatet torrt. I öster, med Santa Cruz som centrum, är klimatet mer förmånligt för jordbruk. I Amazonasområdet är vattentillgångarna mycket stora, djungel och vacker natur som vi indianer vårdar med kärlek ty det är livets källa som vi sammanlever med.

Rasande storgodsägare

Vilka är då hans ”väljares” främsta krav i parlamentet?

– Vid sidan om att utarbeta lagar som gynnar folkflertalet i Bolivia, kräver vi att ”biopirateriet” i Bolivia upphör. Indianfolken kräver juridiska lagar och garantier för våra territorier. Så ska vi ges rättigheter för att administrera, kontrollera och regera. Dessa krav är inte nya, för vi har som indianrepresentanter tidigare framfört dessa krav utan att man har brytt sig om dem. Men nu är vi innanför maktens murar och kommer att arbeta intensivt för att uppnå våra gamla historiska krav.

Jose Bailaba ler när jag frågar honom om det finn ”ekonomiska krafter som är intresserade av indianernas marker”.

Visst! Storgodsägarna har i alla tider försökt och också tagit mark från våra folk. Därför är de nu rasande när vi befinner oss inne i parlamentet, för det är ett monopol som de innehaft tidigare.

Nu får de stå ut med oss, ty vi har valts av folket.

”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

"Hur ska man kunna hata chilenare, som man ibland i skolan i Bolivia får itutat? Jag är lika stor fiende till den chilenska oligarkin som jag är till den bolivianska".

”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

AV DICK EMANUELSSON

Felimon Escobar, från gruvan och till kokabönderna och det borgerliga parlamentet.

LA PAZ/BOLIVIA / 020803 / Han är tunn och faktiskt 70 år. Trots det har jag svårt att hinna med honom när han bokstavligen rusar upp för trapporna och fem våningar i det  bolivianska parlamentet. Han ska till sitt eget kontor men ”vad fan, vi har ju precis flyttat in så det är inte så jävla lätt att hitta”, urskuldar han sig.

Efter först kommit upp till femte våningen och restaurangen, visas vi ner till tredje våningen där senator Felimon Escobar har sitt kontor. Här får han de senaste rapporterna om förhandlingar med det republikanska FNR-partiet . Sedan ger han mer eller mindre order om att ”nu käkar vi lunch innan jag tvingas in i den där förbannade salen igen”.

 ”Salen”, är parlamentets plenisal där debatten pågår för fullt och kommer att pågå i 40 timmar innan Gonzalo Sanchez de Lozada utses till ny president för Bolivia.

Filemón Escóbar Uncía föddes den 26 oktober 1934 i Tiquipaya. År 1944 blev han föräldralös och vid 10 års ålder internerades han på barnhemmet Mendez Arcos i staden La Paz.

Han är trotskisten som arbetade 34 år i gruvorna i Oruro. Blod från gruvarbetare har flutit i strida strömmar när arbetarna gått ut i strejk eller när de gjort motstånd mot de otal av militärkupper som alltid slutade i massakrer på gruvarbetare och bönder. Men 1985 lämnade han partiet eftersom han ansåg att det inte kunde staka ut en väg som kunde mobilisera de bolivianska massorna. Han deltog i bildandet av MAS, Movimiento al Socialismo (Rörelsen för Socialismen).

– Mitt politiska förflutna har jag i POR, Partido Obrero Revolucionario, ett av världens äldsta troskistpartier som bildades 1938. Säger han, medan han hugger in på en köttbit i den restaurang som är speciellt avsedda för de 27 senatorerna i det bolivianska parlamentet.

Escobar är en av MAS' åtta senatorer och vald från Cochabamba, den rebelliska staden där arbetare, bönder och studenter grep makten i april 2000 i protest mot att det kommunala vattenverket skulle privatiseras och säljas till ett transnationellt USA-bolag.

USA-varning

Och det var under valrörelsen i juni i år som Felimon Escobar yttrade orden som kommer att skrivas in i historien i relationerna mellan det fattiga Bolivia och världens supermakt nr. 1, USA: ”USA-ambassadören kan ta sitt bistånd och torka sig i arslet!”

De tiotusentals anhängare till vänsterrörelsen MAS jublade. De hade på något sätt fått en verbal hämnd för den förolämpning och ord som Manuel Rocha, USA:s ambassadör i Bolivia, hade yttrat som en varning till bolivianerna:

 ”Röstar ni på det parti som vill att Bolivia ska återgå till att vara kokainexportör, så riskerar USA:s bistånd att dras in.”

 Varningen, och till vem den var riktad, gick inte att ta miste på.

Medelklassen kanske skrämdes, men den förkrossande majoriteten av det bolivianska folket svor ve och förbannelse. USA-hatet exploderade och MAS blev näst största parti, bara 1,5 procent färre röster än det nyliberala MNR, och Felimon Escobar valdes till senator. Hämnden mot USA förverkligades ytterligare.

Den andinska folksjälen

Till skillnad mot andra politiker söker han alltid en politisk förklaring med sociala och ideologiska orsaker. Ett sådant tema är korruptionen som är den värsta i Latinamerika, enligt oberoende rapporter.

– Det talas ofta att fattigdomen och misären i landet har sin förklaring i korruptionen. Så är det inte. Det finns en ekonomisk politik som är en hörnpelare i kapitalismen. Exempel finns det ett otal, men ta tennet från våra gruvor som exporterats till Europa och USA. De har berikat sig på våra naturtillgångar medan vårt folk förblir i misär.

Enligt Escobar försöker den politiska eliten kopiera den ekonomiska politiken i västvärlden och tillämpa FMI:s politik till hundra procent. I motsats till denna politik, för Escobar fram tre andinska filosofiska, etiska och moraliska principer: Stjäl inte, för gör ju det bestraffas du av bosättningen. Ljug eller och slöa inte.

–        Vi arbetar för att äta. Det gör inte kapitalisterna eller politikerna i det här huset. De är dessutom både är slöa och lögnhalsar. Ett annat argument, som ofta politiker för fram är att den ekonomiska krisen är så djup för att det inte finns politisk stabilitet. Och så för de fram exemplet Chile.

Escobar slår ut med händerna:

USA-stöd till diktaturerna

– Ideologen för Plan Condor i Latinamerika var Pinochet och Hugo Banzer. Pinochet, Banzer, Videla och Stroessner har mördat 70.000 personer i Latinamerika. Med USA:s stöd dödade de kommunister. Ju mer mördade kommunister, desto mer stöd från USA. Ju mer kommunister Banzer mördade, desto mer stöd fick han av USA. Samma sak upprepades i Brasilien, Uruguay, Paraguay och Argentina under Videla. Slakten ägde rum under förevändningen om den Nationella säkerheten och hotet från den ”Inre fienden”.

– Pinochet har inte rannsakats av den chilenska rättvisan, vilken är samma skit som vår i Bolivia. Ty här mördade också Banzer massor av människor.

Hur ska man kunna hata chilenare, som man ibland i skolan i Bolivia får itutat? Undrar Escobar. ”Jag är lika stor fiende till den chilenska oligarkin som jag är till den bolivianska.”

Men den bolivianska utbildningen skiljer sig i grunden inte från resten av de latinamerikanska länderna. Den tar efter USA:s kulturella och politiska värderingar.

– Om vi i stället skulle skola våra barn i den andinska kulturen, skulle vi befinna oss i en helt annan värld. I dag producerar den fattiga världen för att en miljard människor i den industrialiserade världen ska få sina behov tillfredsställda. Under tiden lever fyra miljarder personer i fattigdom och misär.

Naturgas till USA?

Just nu debatterar hela Bolivia beslutet som den avgående regeringen Jorge Quiroga har tagit, att exportera sin naturgas till en hamn i norra Chile för vidare export till USA. Det transnationella USA-företaget PAE, Pan American Energy, har ambitionen att bygga och investera för att exploatera och utvinna gasen. Detta beslut har upprört en hel nation, ty efter tio år av maximal exploatering, beräknas gasen vara slut, men Bolivia förblir lika fattigt med de affärsvillkor som regeringen Quiroga har föreslagit.

Det handlar alltså inte bara om att det är en chilensk hamn som USA-företaget vill att det ska transporteras till. Den transnationella jätten vill också bestämma över Bolivias framtid.

– Vad har vi fått efter att exporterat tenn, gul, silver, bly, jordbruksprodukter och nu gas? USA har blivit extremt rikt medan vi blivit fattigare. Gasen skänker vi mer eller mindre bort. Vinsten tar företaget hem

– USA är också oerhört intresserade av att försäkra sig om nya energikällor. Därför deltog i statskuppen i Venezuela. Därför anslog de 98 miljoner dollar till militärt skydd av oljeledningarna i länet Arauca i Colombia och därför vill de också åt vår naturgas.

Escobar börjar räkna upp massor av exempel på hur Bolivia plundras och säger att USA och Europa konsumerar 82 procent av all framställd energi Bolivia. De övriga fyra miljarderna invånarna i världen ska dela på de resterande 18 procenten energi. Därför militariseras nu länderna Peru, Colombia, Ecuador men även Bolivia.

– Vi hyser stor oro för att Bolivia dras in i USA:s krigsplaner som Plan Colombia, Plan Panama och Iniciativa Regional Andina. I militariseringens spår ser vi också hur propagandan blir allt mer lik den mot Osa bin Ladin, där Evo Morales, MAS’ ordförande, mer eller mindre pekas ut som en regional bin Ladin.

Dubbelmakt målet

Med tanke på att MAS är ett konglomerat av indianfolk, bondeorganisationer, fackföreningar, kvinnoföreringar och mycket annat, talar allt fler om att en dubbelmakt kan vara i förestående om den nyliberala ekonomiska politiken fortsätter. Felimon Escobar bekräftar delvis denna bild.

– I Bolivia har i den teoretiska diskussionen om hur komma till makten, föreslagits två regeringar där den ena styrs av de nyliberala partierna och den andra av som består av de fattiga i Bolivia. Folket ska bygga sin politik på traditionerna från de andinska och från folken i Amazonas. Denna struktur finns redan i dag ty den har aldrig dött.

Vilka lärdomar kan exemplet MAS ha för den övriga latinamerikanska vänstern ha, undrar jag efter att den forne gruvarbetaren har avverkat ett helt paket med cigaretter och den redan skrovliga rösten, skadad av 34 års gruvarbete i trånga gångar, nästan är omöjlig att tyda.

– Jag tror att Evo Morales' valseger kan medföra stora lärdomar, för vi har en annan syn på världen, på samhället och vår ideologi är inte lokal, eller provinsiell, utan universell. I det avseendet har vi fått stöd från hela den antiglobala rörelsen i såväl i Europa som tusentals i USA.