Valet 2002: Regering, parlament, lön och allierade

 

Regering, parlament, lön och allierade

AV DICK EMANUELSSON

LA PAZ / 2002-08-05 / MNR, Movimiento Nacionalista Revolucionario, segrade i valet med 22,4 procent över vänsterrörelsen MAS, Movimiento al Socialismo, ledd av bondeledaren Evo Morales. Eftersom valet inte kunde ge någon av kandidaterna var det parlamentet som under en maratondebatt som pågick i två dagar och nätter, utsåg president.

Valet föll på Gonzalo Sanchez de Losada, alias ”El Gringo” eftersom han talar spanska med nordamerikansk brytning.

de Losada fick 84 röster och Evo Morales 43. Det republikanska partiet, NFR, valde att inte stödja någon kandidat i likhet med det lilla FRI, Frente Revolucionario de Izquierda. (2 röster).

Av de 84 rösterna till förmån för Losada kom från regeringsbrodern MIR, UCS, ADN, de verkliga förlorarna i valet den 26 juni.

KLICKA FÖR STORT FORMAT

Miljonär på privatisering

”Goni”, 72, som han också kallas i folkmun, genomförde sina högre studier i USA. Var president i Bolivia 1993-1997, Var minister 1986-1988 i planeringsministeriet och föraktades av gruvarbetarna för den privatisering av det statliga gruvbolaget som då ägde rum. Tiotusentals gruvarbetare med familjer blev utan inkomster när gruvnäringen stängde eller såldes till privata intressen. Goni var själv miljonär på gruvnäringen.

MIR får för sitt stöd till MNR och Losada, sju ministerier. USC och MBL får var sitt ministerium.

Det är något patetiskt över MIR:s agerande, som många parlamentariker påpekade efter tillkännagivandet att MIR skulle stödja MNR, ty det vara Losadaregeringen som ”fabricerade” vittnesmål mot MIR:s ledning och fram för allt dess ordförande, Jaime Paz Zamora i början av 1990-talet, där det hävdades att Paz Zamora var inblandad i narkotikahandel.

Allierad med kuppmakare

Men alliansen bryter också mot MIR:s ursprung. Partiet bildades i Chile 1970 mitt under militärdiktaturen. Partiet ansågs tillhöra den revolutionära vänstern, och många av dess medlemmar mördades också av de olika bolivianska militärdiktaturerna, som t.ex. Hugo Banzer.

Detta hindrade inte, att MIR också blev regeringsallierade med Banzers ADN och med den forne kuppmakaren och generalen som president.

När MIR nu också ger sitt stöd till det nyliberala MNR är det egentligen inte många som är förvånade. Felimon Escobar, (MAS) gruvarbetare i 34 år från det legendariska Oruro med gruvor som Siglo XX, karaktäriserade i debatten till ny president MIR som ett parti av ”politiska kadaver” som nu går i allians med en fosterlandsförrädare som saluför Bolivia till de transnationella bolagen”.

I Bolivia tjänar en genomsnittsarbetare med arbete cirka 450 bolivianos, cirka 600 kronor i månaden.

En parlamentariker uppbär 20.000 bolivianos, cirka 27.000 kronor per månad, eller nästan fyra genomsnittsliga årslöner för en arbetare.

En het höst är att vänta i Bolivia

Stillahavskriget mellan Chile, Peru och Bolivia

 

Strejkande arbetare från salpetergruvorna kring Iquique, i dag norra Chile men som vid 1879 var bolivianskt territorium

Bakgrund:

Stillahavskriget mellan Chile, Peru och Bolivia

Konflikten mellan Chile och Bolivia har sitt ursprung i Stillahavskriget 1879. Då förlorade Bolivia sin utfart mot Stilla Havet. I den bolivianska folksjälen sitter det ett djupt hat mot det faktum att landet förlorade sin rätt till havet.

Bakom kriget 1879 stod engelska intressen som var ute efter de stora salpetertillgångarna i det som var södra Peru och västra Bolivia. Chile hade landområde fram till den bolivianska staden Antofagasta, men med England som allierad, marscherade den chilenska krigsmakten ända till Lima för att därefter dra sig tillbaka till söder om staden Tacna.

 Denna förblev i peruansk kontroll vid fredsförhandlingarna som ägde rum 1940 medan staden Arica och Antofagasta kom att bli chilenska städer. Efter detta år skulle det bara dröja ett drygt decennium då orsaken till kriget, salpetern, skulle förlora sin betydelse.

 En efter en stängdes gruvorna i salpeteröknen Atacamas, tiotusentals chilenska gruvarbetare förlorade allt, arbete och hem eftersom de i praktiken var livegna slavar på gruvor med engelsklingande namn som Humbertstone. Men såret i den bolivianska folksjälen läkte inte och fortfarande pågår heta diskussioner om Bolivias rätt till havet. Kriget handlade om profiter för engelska kapitalister och saltproducenter.

 Men varken de chilenska arbetarna eller de bolivianska hade något att vinna på kriget, bara sina liv. Felimon Escobar anser att dessa chauvinistiska känslor har utnyttjats av politikerna på bägge sidor:

Dick Emanuelsson

Efter valet: Med pil och båge för att jaga de korrumperade i parlamentet, ursprungsbefolkningen gör sig hörd

 

Med pil och båge för att jaga de
korrumperade i parlamentet

AV DICK EMANUELSSON

Vänstern tågar in med indianer, bönder och arbetare i det bolivianska parlamentet.

LA PAZ/BOLIVIA/2002-08-03/ Med sin pil och båge och en mössa av en fälld tiger, blev han rejält dokumenterad av massmedia när han intog sin parlamentsstol den 1 augusti. Det nya parlamentet i Bolivia är inte som förr. Det är indianen och vänstermannen José Bailaba ett bevis på.

*  *  *

När jag ska in i den bolivianska parlamentsbyggnaden där den nya kongressen ska installeras, råder det bokstavligt kaos. De beväpnade vakterna är totalt förvirrade när indianskor med sina cylinderhattar ska in, gruvarbetare i sin bästa söndagskostym, som dock är trasig på flera ställen, hävdar inför de förvirrade vakterna att de är nyvalda ledamöter för MAS, Rörelsens för Socialism, dessa människor som förr stod utanför på torget med dynamitgubbar i händerna och protesterade mot den rika politiska eliten inne i kongressbyggnaden, nu påstår de att de ska sitta där inne.

En kvinna i 65-årsåldern, som vill in som åskådare, säger utan rädsla upp i ansiktet på den AK-beväpnade säkerhetsagenten att ”nu ska ni upphöra att mörda Bolivias söner och döttrar”! Mannen fingrar nervöst på sin automatkarbin och har uppenbarligen aldrig upplevt något liknande.

”Han dansade”. . .

Översatt betyder hans namn ”Jose dansade”, tog ingen notis om att CNN ville ha en intervju med honom ”på en gång”. Här går vi tur och ordning, sa han och gav mig den tid jag ville ha och ett leende som ungefär sa: ”Los Gringos ska inte komma här och tro att de ska kunna bestämma”.

Vem är Jose Bailaba, undrar jag och han svarar lågmält men på klanderfri spanska:

– Jag föddes 1959, min fru heter Victoria och vi har åtta barn och har fyra kvar att klara av, säger han gravallvarligt. Men jag kan inte hålla mig för skratt, och då skrattar han också.

Han räknar upp sju och när jag påpekar att han glömt ett barn så skiner han och minns: ”visst ja, Rosa Julia, 6, också”.

Indianfackets man

Han är en typisk parlamentsledamot för vänsterrörelsen MAS. Hans fru säljer bröd på gatan som hundratusentals andra fattiga bolivianer. Familjen hyr två rum av en vän och betalar 200 bolivianer, cirka 270 kronor i månaden.

Han själv är ”anställd” av indianfacket Central Indígena del Oriente Boliviano (CIDOB).

– Jag anställdes av facket men där får du inte många pesos i lön.

Men nu blir det ändring. För vilken politiker som helst som inte har en ideologisk övertygelse, måste parlamentsposten i Bolivia för en fattig person vara som att vinna högsta vinsten i Penninglotteriet. Varje ledamot uppbär 20.000 Bolivianos, cirka 27.000 kronor i månaden. En vanlig minimilön, som de flesta arbetande bolivianer uppbär, får 450 Bolivianos, eller 60 dollar i månaden.

Brännvin och röstköp

Han premiärtalade på kongressens öppning på sitt eget språk, guarani, samma språk som 80 procent av grannfolket i Paraguay också talar.

Han är från indianfolket Chiquitano men trettiosex indianfolk i ”Tierra Baja”, i regionen Santa Cruz, valde honom med ett stort röstetal.

I alla andra val har de traditionella partierna kommit under valrörelsen för att överlämna gåvor av alla dess slag för att på så sätt få garanterade röster i valet. Vid alla dessa tillfällen har brännvin alltid förekommit. Av okunnighet, politisk manipulation lät indianerna sig köpas.

Men inte längre, de sa stopp, utsåg sin egen representant som valdes med stora röstsiffror till den bolivianska underkammaren.

– Mitt folk räknas till ungefär 80.000 personer. Men eftersom ingen riktig folkräkning har gjorts, för det har aldrig intresserat herrarna i La Paz, vet vi inte riktigt hur många vi är. För makten finns indianerna överhuvudtaget inte, säger den originelle mannen med en sammetsmjuk röst men med ett beslutsamt innehåll.

Korruptionen

Under hela Bolivias parlamentariska existens, har en politisk nepotism av familjer, kaster eller ekonomiska intressegrupper styrt landet efter eget bevåg. Korruptionen är, enligt internationella undersökningar, den näst värsta i Latinamerika. Bailaba bekräftar denna bild.

– För denna politiska elit har det bolivianska folkets framtid inte betytt ett skvatt. Därför har vi genom MAS fått ett verktyg som nu finns i parlamentet i Bolivia. Här kommer vi att tala om hur verkligheten ser ut, ty vi har levt och lever med denna och för det behövs det inga studier i rikemansskolor i utlandet.

– Vi vet att det inte kommer bli lätt, för de som finns i parlamentet och som återvalts, är experter på att bluffa, konspirera och lura. Men successivt ska vi förändra Bolivia.

Livets källa

* Har indianfolken som föreslog Er haft någon parlamentarisk representant tidigare?

– De politiska partierna har alltid utnyttjat våra bröder för att lura till sig röster. Därför är vårt intåg i parlamentet en verklig utmaning mot makten eftersom vi har bevisat, att ”Vi kan genom egna krafter”.

Indianfolken i Oriente, sur och Amazonas lever huvudsakligen på en rad olika sysselsättningar som jordbruk, fiske och indianernas kunskap och kännedom av naturens rika möjligheter.

I söder med regionen Charinga i södra Bolivia, är klimatet torrt. I öster, med Santa Cruz som centrum, är klimatet mer förmånligt för jordbruk. I Amazonasområdet är vattentillgångarna mycket stora, djungel och vacker natur som vi indianer vårdar med kärlek ty det är livets källa som vi sammanlever med.

Rasande storgodsägare

Vilka är då hans ”väljares” främsta krav i parlamentet?

– Vid sidan om att utarbeta lagar som gynnar folkflertalet i Bolivia, kräver vi att ”biopirateriet” i Bolivia upphör. Indianfolken kräver juridiska lagar och garantier för våra territorier. Så ska vi ges rättigheter för att administrera, kontrollera och regera. Dessa krav är inte nya, för vi har som indianrepresentanter tidigare framfört dessa krav utan att man har brytt sig om dem. Men nu är vi innanför maktens murar och kommer att arbeta intensivt för att uppnå våra gamla historiska krav.

Jose Bailaba ler när jag frågar honom om det finn ”ekonomiska krafter som är intresserade av indianernas marker”.

Visst! Storgodsägarna har i alla tider försökt och också tagit mark från våra folk. Därför är de nu rasande när vi befinner oss inne i parlamentet, för det är ett monopol som de innehaft tidigare.

Nu får de stå ut med oss, ty vi har valts av folket.

”De vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris”

”De vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris”

AV DICK EMANUELSSON

• Iraks och Venezuelas’ olja.
• Amazonas’ sötvatten och nu boliviansk naturgas.
• USA:s erövringskrig av världens strategiska råvaror fortsätter, säger dess kritiker i Bolivia.

Två transnationella USA-bolag vill exploatera och transportera stora mängder påträffad boliviansk naturgas till Kalifornien, USA. Men priset är fem gånger lägre än vad Argentina betalade för 25 år sedan, skriver Latinamerikakorrespondenten DICK EMANUELSSON, från Bolivia.

LA PAZ/BOLIVIA / 2002-08-02 / ”Bolivia är inte till salu”, står det med sprayade bokstäver i centrala La Paz.

Men landet och dess naturtillgångar har alltid varit till salu.

Därför befarar mången bolivian i dag, att så kommer det också att bli med de stora naturgasfyndigheter som påträffats.

”Vi har mycket gas, men om vi lämnar den orörd under jord, kommer Bolivia också att förbli kvar i underutvecklingen.”

Orden var Jorge Quirogas, den avgående presidenten. Och han fällde dem som en rekommendation till Bolivias näste president, Gonzalo Sanchez de Lozada.

Frågan om de stora gasreserver som påträffats i regionen Tarija, vid gränsen mot norra Argentina, har orsakat en häftig diskussion. Frågeställningarna är om de 22 miljoner kubikmeter gasen ska exploateras, till vem, från vilken hamn och hav (Atlanten eller Stilla Havet) och land (Chile, Peru eller Brasilien)?

Gasfyndigheterna har också lockat till sig giganterna inom branschen, de transnationella energibolagen som med likvida medel frestar, eller pressar, de lokala politikerna till de nödvändiga och kostsamma investeringarna.

Men i dess spår kommer också korruptionen, pengar under bordet och till och med hot mot de principfasta politiker som anser att landet, i det här fallet Bolivia, inte ska skänka bort sin gas eller ge upp sin självständighet, vilket blir de yttersta konsekvenserna om den bolivianska naturgasen exporteras, hävdar flera insatta bedömare.

USA-konspirationer

– Allt hänger ihop, säger Felimon Escobar, nyvald senator för vänsterpartiet MAS (Rörelsen mot Socialism) när vi träffas i den nyvalda kongressen.

– USA och Västeuropa konsumerar i dag 82 procent av all framställd energi i världen. USA:s krig i Afghanistan, dess konspirationer i Venezuela och inblandning med krigsplanen Plan Colombia, handlar ytterst om att diversifiera sina energikällor. Därför är de också intresserade av vår naturgas som via ledningar till Chile ska exporteras med fartyg till Kalifornien. Men de vill att vi ska skänka bort gasen till ett hånfullt pris. Därför sätter vi klackarna i golvet och säger nej! Fosterlandsförrädarna i regeringen förhandlar dock under bordet med det bolivianska folkets framtid som insats.

Han är skoningslös i sin kritik, men han bygger den på många undersökningar, även uttalanden från USA och Europa.

USA:s glupska behov av energi

Panoramat är också dramatiskt. Industriländerna har under de senaste femtio åren konsumerat och förbrukat lika mycket av icke förnyelsebara naturresurser som under mänsklighetens hela existens. Därför, menar Escobar, skorrar Jorge Quirogas ord falskt, när han hävdar att det är bråttom att fatta beslut och fatta rätt beslut om Bolivia ska bli kvar i fattigdom och underutveckling. De som har bråttom, säger Escobar, är i stället de transnationella bolagen och deras ”köpta lakejer” i det bolivianska parlamentet.

Över hela världen pågår en privatisering av energisektorn, men även vattnet, vilket den bolivianska staden Cochabamba fått erfara (läs Flamman 19/9-02). På den amerikanska kontinenten ligger Bolivia på fjärde plats i gasreserver. USA, Canada och Venezuela har mer gas.

Enligt kalkyler kommer oljekonsumtionen i USA att öka med 33 procent, gas 50 procent och elbehovet ökar med 45 procent. Dessa siffror gör att USA är piskat att hitta fler energikällor för att tillfredsställa sitt glupska behov av energi, oavsett om det är olja, el eller gas. I de transnationella bolagen och de olika internationella finansorganen som IMF, har de både morot och piska för att tvinga fram energin till priser som gör att u-länderna förblir u-länder.

IMF:s krav handlar alltid om att den offentliga verksamheten i form av energi- och vattenbolag bäst bedrivs i privat och helst utländsk regi. För detta har IMF experter som föreslår de transnationella bolagen som huvudmän. Om landets regering vägrar, blir det sällan heller några krediter.

Garanterad vinst per kubikmeter

I Bolivia beräknas investeringarna för att exploatera naturgasen i regionen Tarija kosta cirka sex miljarder dollar, pengar som landet naturligtvis inte har. I det läget går det utländska bolaget in och erbjuder sig finansiera projektet med förbehållet att en vinst per kubikmeter gas ska garanteras.

I Bolivias fall har bolaget ställt ultimatum att för varje investerad dollar ska bolaget ha tio dollar i vinst. Det ”normala” mervärdet är fem dollar, och även det är mycket i till exempel EU-området. Om investeringarna kostar sex miljarder dollar kommer den garanterade vinsten att uppgå till 54 miljarder dollar.

Men denna summa är bara nettovinsten från gasutvinningen. I de andra leden som sträcker sig fram till leveransen av gasen i Kalifornien, finns det stora vinster att hämta och som tas ut av andra privata intressen. Men inget av detta hamnar i den bolivianska statskassan för att, som Jorge Quiroga sa till sin efterföljare, ”anslås till sociala reformer”.

Så länge gasen ligger i jorden, är det en nationell angelägenhet. Men så fort det transnationella bolaget har koncession på att utvinna den osynliga rikedomen, så upphör all nationell suveränitet. Då sitter det lilla fattiga landet i klorna på potentaterna i New York, London eller Madrid, menar Felimon Escobar.

Därför är det är en sekundär fråga, och kanske också ett stickspår i debatten, om det ska vara Chile eller Peru som ska vara utskeppningshamn för den bolivianska naturgasen. Uppmärksamheten flyttas därmed från innehållet i den orättfärdiga uppgörelsen mellan landet och USA-bolaget, till ett tema som alltid har upprört den bolivianska folksjälen; rätten till en utfart i havet.

Spelreglerna på USA:s bakgård

I de nya frihandelsorganisationer som har uppstått och kommer att uppstå de kommande åren, som till exempel TLC, ALCA och andra, finns klara skrivningar som förbjuder nationalstaterna att röra USA-investeringar.

”Hårda ekonomiska sanktioner kommer att utdömas mot länder som exproprierar nordamerikanska investeringar, eller, som fusionerar sig till förmån för en förmånlig, underregional utveckling som successivt blir oberoende, eller, som förenar sig i ett gemensamt försvar av priserna på sina råvaror.”

Klarare än så kan det inte uttalas vilka spelregler som gäller på USA:s ”bakgård”.

USA har det inte heller så lätt med handelsorganisationen Mercosur. I denna ingår Brasilien, som den verkligt ledande nationen, Argentina, Uruguay, Bolivia, Uruguay och Paraguay. Mercosur är ett hinder som USA måste eliminera innan ALCA kan bli den organisation som ger USA total makt över handeln på den amerikanska kontinenten. Med tanke på den ekonomiska krisen som nu också på fullt allvar har drabbat Brasilien och Uruguay, kan de sista hindren eventuellt likvideras. Men med valet av Ignacio ’Lula’ da Silva, har USA fått nya mycket mer allvarligare problem. Lula är mot ALCA och för ett stärkande av Mercosur. Mercosur har spelat och spelar en motvikt mot USA:s strävan efter total hegenomi. Bolivia naturgas är ett exempel på detta.

”Skänker bort vår gas”

Det var mellan Bolivia och Argentina som det första gaskontraktet slöts 1972. Då låg priset fem gånger så högt som dagens, 2-5 dollar per kubikmeter gas. Under tio år såldes gas till Argentina för 4,6 miljarder dollar.

Enligt det föreslagna kontraktet med USA-bolaget PAE, Pan American Energy, ska Bolivia få 0,7 dollar per kubikmeter gas. Enligt senator Felimon Escobar kommer gasen att vara slut efter tio år med den föreslagna takten i exploateringen av gasen

Eller, om exporten till Argentina bara gynnade ett antal bolivianska gasprofitörer, kommer gasexporten i dag enbart att gynna det transnationella bolaget.

– Detta är den nya världsordningen. Men Bolivias folk accepterar inte denna nyordning, därför har vi rest oss mot den imperialistiska utsugningen.

Kostnaderna för utvinningen av den bolivianska naturgasen

• Den bolivianska naturgasen utvinns i länet Tarija och transporteras via gasledningar 700 km till hamnen Potillos, staden Iquique, i norra Chile.
• Kostnaden för denna ledning uppgår till 3,2 miljarder dollar.
• Åtta gas- och tankfartyg ska transportera gasen från hamnen Potillos i Chile till Nedre Kalifornien, Mexico. Därifrån går gasen via ledningar till Kalifornien och andra delar av USA. Kostnaderna för dessa uppgår, enligt Pacific LNG, till 1,5 miljarder dollar. Sträckan mellan Potillos och hamnen Rosarito i Kalifornien är 4.300 miles.
• Gasanläggningen i Mexico ska administreras av Sempra Energy i samarbete med CMS Energy. Detta företag investerar 700 miljoner dollar.
• Den totala investeringen som konsortiet Pacific LNG gör är kalkylerad till 5-7 miljarder dollar.

Källor: La Razón, 6 augusti 2002 och El Potosí, 25 september 2002.

Hamn i Chile eller Peru är en andrahandsfråga, Motståndet mot privatisering och utförsäljning

För MAS-ledaren Evo Morales är frågan om Bolivias naturtillgångar som gas och vatten en avgörande fråga och en kamp mot nyliberalismen.

Hamn i Chile eller Peru är en andrahandsfråga

AV DICK EMANUELSSON

Chile ingår som utskeppningshamn i IMF:s plan för infrastruktur och megaprojekt i Latinamerika.

LA PAZ/BOLIVIA Gasen ska gå till den chilenska staden Iquique med hamnen Patillos som utskeppningshamn. Det är ett villkor för att USA-företaget Semora Energy ska fortsätta projektet. Säger Bolivia nej bryter nordamerikanerna kontraktet. President Gonzalo de Losada har sagt att regeringen fattar beslut i december.

Men det kommer inte att bli lätt för den nya regeringen att få i genom beslutet eftersom det är beslut som måste tas med kvalificerad majoritet, 105 röster. Regeringen Losada valdes bara med 84 röster och det republikanska FNR-partiet med 27 ledamöter har sagt att de inte stöder en etablering av en gashamn i Chile som kontraktet just nu ser ut.

Den stora överraskningen i president- och parlamentsvalet den 26 juni, var valframgången för vänsterrörelsen MAS, med dess kandidat Evo Morales. Partiet fick 21 procent och 36 ledamöter i de två kamrarna. Indian- och bondepartiet MIP, under den hårdföre Felipe Quispe, fick sex procent och fem ledamöter. Tillsammans fick de 40 ledamöter i senaten och underkammaren. Tillsammans med FNR och det lilla socialistpartiet (1 ledamot) kan de blockera beslut som ska ha kvalificerad majoritet.

Chile, med stöd av IMF, har stora planer på att bygga en megahamn i den nordliga staden Mejillones. Här föreslår man också byggandet av ett stort petrokemiskt centrum som  för sin drift behöver gas.

Men att få med sig bolivianerna på en etablering i Mejillones eller Potillos, är inte lätt. Dessa städer var bolivianska respektive peruanska fram till 1879 då Chile, uppbackad av engelsmännen, erövrade hela det område som i dag är norra Chile från Peru och Bolivia i det s.k. Stillahavskriget. Bolivia förlorade sin utfart mot Stilla havet bara för att den brittiska imperialismen var intresserad av salpetern i det som då var södra Peru och västra Bolivia.

Det petrokemiska projektet i norra Chile ingår som  en del av IMF:s planer på en ny infrastruktur i vilken ett stort antal megaprojekt ska uppföras i den specialisering av branscher och produkter som är föreslagna för kontinentens länder. Det petrokemiska  projektet i Mejillones är tänkt att ta emot gas från inlandet i Latinamerika för vidaretransport i första hand till USA.

De bolivianska politiker som trots allt är för en export och en hamn i Chile,  vill dock inte av taktiska skäl sammankopplas med hamnen i Mejillones. Jaime Paz Zamora, ordförande för allianspartiet MIR, sa till chilenska massmedia att Bolivias ”nationella suveränitet inte betydde ett skvatt för honom”. En ren lynchstämning uppstod mot MIR-ledaren som nog tackade sin gud att valet redan var avslutat.

Bolivias gamla krav på en öppning och landområde vid Stilla havet har fått nytt bränsle i samband med diskussionen om gasen. Vissa politiker menar att regeringen nu bör förhandla och i gengäld mot en utfartshamn för boliviansk gas, bör regeringen kräva ett landområde med nationell suveränitet.

Men det kravet har chilenare i vanlig god ordning bara fnyst åt. Bolivia kan få rätt att nyttja hamnen i 99 år, men överhögheten är oantastlig för chilenarna. Hamnen ska också lämnas tillbaka efter 99 års utnyttjande.

Då blir allt som vid det gamla, det vill säga, den öppning som bolivianerna haft för att exportera sin gas, är då ett minne blott. Och vad finns det egentligen för intresse att ha en hamn, när USA-bolagets egna kalkyler säger att den bolivianska naturgasen kommer att vara slut efter tio år.

I praktiken blir det heller ingen förändring med en ny hamn i Mejillones, bara gamla bittra minen av en f.d. boliviansk stad. Redan i dag exporterar Bolivia via de nordligaste städerna Iquique och Arica. Hamnen i Mejillones kan därför bli rena förlustaffären för ett redan fattigt och beroende land.

Motståndet mot privatisering och utförsäljning

Bolivianerna återvänder i nästan alla diskussioner om gasen, till kampen om vattnet i staden Cochabamba år 2000. Då, ville stadens politiker privatisera vattenverket och överlåta verksamheten till ett annat USA-bolag. Men folket gjorde uppror, höll staden i närmare fyra månader, tills politikerna, med risk för att störtas, gav med sig och lät vattenverket förbli i offentlig verksamhet.

I Peru reste sig invånarna i södra Peru, med staden Arequipa som centrum för kampen, och vägrade acceptera president Alejandro Toledos beslut att privatisera energiverken och överlåta verksamheten till ett belgiskt transnationellt bolag.

När korruptionen bakom Vladimiro Montesino avslöjades, visade det sig att han hade 320 miljoner dollar till förfogande som användes för mutor vid privatiseringarna av allmänägda företag i Peru. Det borde vara en väckarklocka, säger i dag peruanska politiker på vänsterkanten om de s.k. ”fördelarna” med privatiseringar.

Dick Emanuelsson

Bolagen bakom gasutvinningen

• De utländska bolagen som vill exploatera den bolivianska naturgasen heter Pacific LNG, ett konsortium som bygger och gör investeringarna i Bolivia till den eventuella utskeppningshamnen i Chile eller Peru.
• Pacific LNG utgörs av spanska transnationella Repsol-YPF samt de två brittiska bolagen British Gas, BG, och British Petroleum, BP.
• Men Pacific LNG opererar via det USA-ägda PAE, Pan American Energy.
• Bolaget som ska sälja gasen till USA-bolaget Pacific LNG heter Semora Energy. Detta företag vill att Chile ska vara utskeppningshamn.

Dick Emanuelsson