”Diktatorernas skola”, School of Americas, förlorar allt fler elever

”Diktatorernas skola” förlorar allt fler elever

Av Dick Emanuelsson

 

”För mänsklighetens och allas bästa måste mördarskolan stängas”

CENTRALAMERIKA / 2006-04-04 / Bolivia, Uruguay och Argentina avbryter nu sina militära utbildningar på School of Americas, USA:s militära akademi för Latinamerikanska officerare som även kallas ”Diktatorernas skola”. För USA-administrationen är detta ytterligare en bekräftelse på att Latinamerika vägrar gå i USA:s ledband och att Chavez’ Bolivarianska revolution förstärks.

Men Vita huset som konspirerar mot Venezuela tvingas också konstatera att Chavez’ projekt om att skapa en ny typ av militär som inte skjuter mot sitt eget folk, vinner anhängare. Den 3 april tillkännagav Bolivias inrikesminister Juan Ramón Quintana att man gradvis avslutar sin militära utbildning på School of Americas. I stället ska man satsa på utbildning och träning i samarbete med andra latinamerikanska länder som bygger på doktrinen om ”regional säkerhet” snarare än USA-doktrinen om ”den inre fienden”, liktydigt med den egna oppositionen.

Den förre armémajoren Quintana representerar en blodbesudlad institution som har genomfört fler stats- och militärkupper än alla latinamerikanska länder tillsammans trots utbildningen de fått av den stat som betraktar sig som en mönstermodell i demokrati för andra nationer i världen. Men det har alltid varit samma sociala klass som förblivit vid den reella makten efter att de uniformerade genomfört sitt krossande av de parlamentariska institutionerna.

”Den inre fienden”

Bland de bolivianska officerare som utexaminerats från School of Americas återfinns den förre diktatorn och generalen Hugo Banzer och den förre inrikesministern, general Luis Arce Gómez, två av de mest blodbesudlade bolivianerna i modern tid. Arce Gómez är också en av de främsta narkotikahandlarna dömd till 25 års fängelse i sin frånvaro, ironiskt nog, i USA, det land som fortbildade honom i genocid, folkmord.

Quintanas uttalande till den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina kom bara en dag innan en delegation från människorättsorganisationen ”School of Americas Watch”, SOAW, anlände till La Paz för att uppmana den nya regeringen Evo Morales att avbryta alla förbindelser med School of Americas.

SOAW-delegationen kommer närmast från Uruguay och Argentina där bägge ländernas regeringar förklarade att de avbryter sina förbindelser med School of Americas. Den katolske prästen Roy Bourgeois, som leder SOAW-delegationen, är nöjd med besöken.

I Argentina togs SOAW emot av den kvinnliga försvarsministern Nilda Garré, som enligt den mexikanska dagstidningen La Jornada uppgav att ”vi kommer inte bara att avstå från att skicka officerare till School of Americas, utan det är dessutom olagligt att skicka dem dit för i den fördärvliga institutionen fortbildas militärerna i interna säkerhetsfrågor och här (i Argentina) är det förbjudet”. Just nu finns det bara en argentinsk militär i USA och när denne har avslutat sina studier kommer inga fler att skickas från Argentina, uppgav Garré.

Vietnamveteran

För ett år sedan sammanstrålade SOAW med Venezuelas president Hugo Chavez. Det dröjde bara tre veckor så fattade Chavez beslutet att avbryta alla förbindelser mellan de väpnade styrkorna i Venezuela och ”Diktatorskolan” i USA. Roy Bourgeois och hans följeslagare, USA-medborgaren Liza Sullivan och salvadoranen Carlos Mauricio, imponerades av den venezuelanska statschefens resoluta agerande.

Samma grupp imponerades också av Bolivias nye president Evo Morales som i likhet med Chavez tog tag i frågan omedelbart vilket resulterat i att Bolivia avstår från att skicka fler officerare till USA.

Under turnén togs SOAW-delegationen också emot av Uruguays nye vice utrikesminister samt landets försvarsminister, två kvinnor, Belela Herrera respektive Azucena Berrutti.

Bourgeois är Vietnamveteran och avtjänade fyra års fängelse som politisk fånge i USA. Han besökte Bolivia under Banzerdiktaturen 1971. Återvände till USA där han i kongressen vittnade om militärdiktaturens tortyr, mord, massakrer och försvinnanden mot det egna folket. När den forne marinofficeren än en gång återvände till Bolivia fängslades han, misshandlades och utvisades.

Statsterrorism

Han säger själv att det tog lång tid innan han begrep vidden av hans lands utrikespolitik som ”inbegrep fortbildning i att lära sig tortera, döda och försvinna människor”. I Vietnam insåg han hyckleriet och lögnerna hos hans regering och det lidande som ”hans kamrater och den vietnamesiska civilbefolkningen, framför allt barnen, tvingades utstå,” säger han till La Jornada.

– För mänsklighetens och allas bästa måste Mördarskolan stängas, understryker SOAW-delegationen.

BAKGRUND SCHOOL OF AMERICAS

Det militära centret öppnades 1946 och har sedan det året utbildat över 60.000 latinamerikanska officerare, varav hälften är colombianer.

• År 2001 döptes det om till Samarbete för Säkerhet på Hemisfären, och flyttades från kanalzonen i Panama till Georgia. Centret har inte bara varit ett militärt träningscenter utan framför allt ett ideologiskt hjärntvättande i antikommunism av officerarna. Den politiska utbildningen har handlat om att betrakta den egna befolkningens protester som ”den inre fienden” som måste bekämpas med alla medel när denna protesterar.
  
  
• I statistiken märks det också att när en stat befunnit sig under en militärdiktatur, som till exempel den chilenska (1973-1990) eller den salvadoranska (1981-1992), har antalet officerare från detta land ökat flerdubbelt än under ”lugna” perioder av fred. Det visar också den politiska karaktären på USA:s militära ”bistånd” till Latinamerika, menar ivrarna för att stänga skolan.
  
  
• 1996 avslöjade Amnesty International att en del av utbildningen på USA:s militärakademi för latinamerikanska officerare handlade om i hur man ska tortera en fånge. Historiskt sett har denna del av utbildningen tillämpats rejält av dess elever på kontinenten.

Nu blåser det nya vindar och Chavez anklagas av Vita huset för att ”destabilisera regionen”.

Dick Emanuelsson

Bolivia tar första stegen mot att utrota analfabetismen

Av Dick Emanuelsson

CENTRALAMERIKA / 2006-03-21 / Den 20 mars, 2006 kommer att gå till historien som den dag då Bolivia tog sina första steg mot att utrota analfabetismen. Landets nye president Evo Morales förklarade i staden Camiri alfabetiseringskampanjen för invigd där det första etappmålet är att 200.000 bolivianer ska kunna läsa och skriva innan juli månad.

Över 10.000 olika lokaler i Bolivia har utrustats med datorer, teve- och videoapparater för att på bred front gå till offensiv mot den mardröm som tiotals miljoner latinamerikaner lider av.

Men denna ”blixtstart” mot analfabetismen hade aldrig kunnat genomföras om det inte varit för hjälpen från Kuba och Venezuela. Det är ingen hemlighet att vänsterpresidenten Evo Morales har utmärkta relationer med de två karibiska statscheferna där de kubanska lärarna står för utbildningen medan Chavez finansierar hela projektet. Därför fanns också utbildningsministrarna från de två länderna på plats i Camiri när Morales förklarade kampanjen för inledd på fotbollsstadion. Inte mindre än 5.000 bolivianer som talar guarani satt på plats, förväntansfulla och ivriga att sätta i gång.

Den kubanska metoden, som kallas ”Yo si puedo”, Visst kan jag, kan tillämpas på alla språk i världen. För närvarande finns det kubanska lärare på plats i Pakistan men de har också alfabetiserat ursprungsbefolkning i Nya Zeeland.

Men först kommer spanskan att läras ut i Bolivia för att därefter i juli att fortsätta på indianspråken aymara, cechua och guarani, som majoriteten av bolivianerna talar. I Bolivia är officiellt över 15 procent av befolkningen analfabeter men de verkliga siffrorna är mycket högre, menar bedömare.

I Venezuela inleddes alfabetiseringskampanjen ”Mision Robinson” 2003 och satte som mål att eliminera analfabetismen hos 1,5 miljoner venezuelaner. I dag finns det bara cirka 30.000 venezuelaner kvar som inte kan läsa eller skriva.

Men Venezuela har inte bara stannat vid målet att lära denna massa att läsa och skriva utan har gått vidare och stimulerat dessa tidigare analfabeter att läsa till högre studier, som grundskola och gymnasier. För de fattiga venezuelanerna som hade grundskolenivå men inte pengar att fortsätta sina studier till gymnasiet eller universiteten, har regeringen Chavez gjort det möjligt att studera gratis i de nya ”Bolivarianska” universiteten. En utbildningsexplosion har ägt rum stöd av oljemiljarderna i detta land där över 80 procent av befolkningen var fattiga tidigare och där utbildning var något främmande för majoriteten.

Men det kubanska stödet är inte bara inriktat till ”politiskt likasinnade”. USA:s främste allierade i Latinamerika, Colombia, har nyligen slutit avtal med Kuba inom hälsovård, utbildning och idrott. En colombiansk regeringsdelegation kommer inom de närmaste dagarna att besöka Kuba och på plats studera Kubas extraordinära kapacitet att möta de ständiga orkanerna som sveper över denna del av kontinenten och där Colombia drabbas hårt varje gång vädergudarna öser sin förbannelse över landet. Sjuttio colombianska läkare ska också kostnadsfritt studera de kubanska erfarenheterna inom specialområden på Kuba. Samtidigt reser 130 kubanska läkare till Colombia där de gratis ska stå till tjänst hos befolkningen i fattiga regioner.

Samtidigt som det colombianska utrikesministeriet informerade om dessa beslut, publicerade det colombianska veckomagasinet ”Cambio” ett reportage där den kubanske ambassadören i Bogota, José Antonio Pérez, av USA:s ambassadör i Bogota, William Word, anklagas för att ”organisera ett stödnätverk för Venezuelas president Hugo Chavez”.

Enligt Cambio, som byggde på källor från State Departement och CIA, ska ett dokument från State Departement ha överlämnats till utrikesministeriet av Wood och ha diskuterats på ett gemensamt möte mellan regeringen Alvaro Uribe och landets generaler.

Såväl det kubanska utrikesministeriet som den colombianska utrikesministern Carolina Barco avfärdade dock uppgifterna bestämt. Ingen hade heller väntat sig något annat.

Vid gränsen Bolivia-Paraguay: Militärbas för USA eller FARC?

 

Juan Arrom i bakgrunden medan Anuncio Marti, två av ledningen för vänsterpartiet Movimiento Patria Libre (MPL) hölls fängslade i en underjordisk källa som den hemliga politiska polisen förfogade över där de två torterades.

Militärbas för USA eller FARC?

• Eller hur kampen mot den ”Inre Fienden” tillämpas i Paraguay

2006-02-03 / När jag satt och arkiverade reportage och artiklar från reportageresor i Latinamerika de senaste åren, upptäckte jag nedanstående som jag då, januari 2003, skrev från Paraguay.

Den handlar om Dr. Esteban Aquino, ” Paraguays AGENT 007”. En tragikomisk berättelse om hur den militära underrättelsetjänsten ges fria tyglar och hur dessa blodbesudlade personer kan förstöra såväl människors liv som en redan begränsad demokrati.

Berättelsen visar hur de främsta ledarna för det paraguayanska vänsterpartiet Patria Libre fick sina ledare först kidnappade och svårt torterade och därefter anklagade för att ha kidnappat en f.d. högt uppsatt minister i regeringen.

Landets vice Folkombudsman, Raul Marin, lyckades efter ett tips spåra upp MPL-ledaren Juan Arohm till en lyxvilla som ägdes av en högt uppsatt poliskommissarie. Arohm var svårt torterad (2:a person i bakgrunden i bar överkropp i bild) av fyra poliser.

Omringade polisvillan

Raul Marin, som också var ledare för de Bostadslösas Rörelse (Mov. Sin Techo, sammanlagt en halv miljon personer i Paraguay) i Paraguay och bosättningen ”Marquetalia”, anklagades senare av Dr. Esteban Aquino för att tillsammans med Juan Arohm vara FARC-gerillans förbindelselänkar i Paraguay och att Marquetalia i praktiken var ett gerillaläger. Vad Aquino inte sa, var att tusentals invånare från Marquetalia (har sammanlagt 11.000 invånare) omringade polisvillan för att undvika att de fyra torterarna inne i villan skulle lyckas fly.

• Juan Arohm tvingades 2004 att gå i exil till Brasilien tillsammans med ytterligare en ledare ur MPL.
• Raul Marin avskedades som Folkombudsman, arresterades och hölls fängslad i flera månader innan han släpptes efter internationella påtryckningar eftersom bevisen var ett hopdiktat svammel.
• En arresteringsorder utfärdades på Marin argentinska fru för påstådda kontakter med FARC-gerillan och flydde till den venezuelanska ambassaden i Asuncion med parets 8-årige son. Efter tre månader kunde hon lämna ambassaden.
  
  

”Neutralisera den politiska oppositionen”

I början av 2005 påträffades dottern till den förre presidenten Raul Cubas mördad. Hon hade först kidnappats och därefter mördats av sina bödlar. Återigen samma raspiga skiva om FARC-gerillan och MPL som ansvariga trots att varken indicier eller bevis presenterades.

I bägge fallen av kidnappningar utpekas höga polisbefäl samt korrumperade politiker för att vara inblandade. Riksåklagaren anklagas för att stå direkt i tjänst hos den organiserade brottsligheten som opererar med både knark som smuggling. Paraguay är ett transitland av enorma mängder smuggelvaror till länderna i Cono Sur. Detta är väl känt av USA-ambassaden i Asuncion.

Men dessa agentnoveller, som i själva verket är delar av en psykologisk krigföring som lärs ut på USA:s krigsakademi för Latinamerikas officerare (f.d. School of America), fungerar när staten och massemedia befinner sig i händerna på en politisk maffia likt den i Colombia, Paraguay eller länderna i Centralamerika. Krigföringen syftar till att ”neutralisera” en politisk opposition, hur oskyldig och ”snäll” denna opposition kan tänkas vara, för att den politiska situationen förblir cementerad för all framtid.

Oscar Ayala Amarilla, generalsekreterare för Paraguay Kommission för mänskliga rättigheter i samspråk med Raul Marin.

Igår ”Operation Condor”

Bakom dessa politiska agenter och politiska maffia återfinns i dag en samordning som 1974-1978 samordnades under namn som ”Operation Condor”. Då var det hemliga aktioner med hemliga budgetanslag i den amerikanska kongressen eller hos CIA. I dag samordnas både säkerhetstjänster som militära underrättelsetjänster nästan direkt av USA. Varje år samlas generaler och polischefer under överinseende av USA på olika platser i Latinamerika för att öppet diskutera hur samordningen ska tillämpas för att, som det i dag heter, neutralisera ”terroristhotet” eller ”hotet från knarkmaffiorna”.

I centrum, igår som i dag, står den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”. Den doktrin som pekar ut den politiska oppositionen som ”Den Inre Fienden” som den huvudsakliga fienden för ”demokratin på den västliga hemisfären”.

Paraguay befann sig under 35 års tid (1953-1989) i händerna på en av de mest blodiga militärdiktaturerna, general Alfredo Stroessner, då som nu helt beroende av USA. USA:s och andra stora nyhetsbyråer använde historien om ”FARC-baser i Paraguay” för att förstärka USA:s inflytande och förstärka Plan Colombia. Men målet är framför allt att dra in Latinamerika i kampen mot ”hotet från FARC att exportera sin revolution” mot grannländerna. Vem ska leda den kampen? Naturligtvis Pentagon.

USA-bas mot Bolivia

Någon gerillabas har varken den paraguayanska säkerhetstjänsten, ”Paraguays Agent 007” eller USA-ambassaden i Asuncion lyckats avslöja. Vad som däremot är obestridligt är att det nu byggs en stor USA-bas bara några kilometer från den bolivianska gränsen. På den bolivianska sidan i länet Tajira återfinns Latinamerikas näst största gasreserver.

”Paraguays Agent 007” hade kanske ett ”Specialuppdrag” 2002-2003? Nedanstående subjektiva berättelse illustrerar lite av detta.

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

 

 

Evo Morales anser att Kuba och Venezuela utgör ett “Mänsklighetens centrum”

Av Dick Emanuelsson

CENTRALAMERIKA / 2006-01-23 / Evo Morales fortsätter att göra USA och dess allierade besvikna.

Samma dag som Morales installerades som president i Bolivia, uttalade State Departements ansvarige för Latinamerika, Thomas Shannon, att den bolivianske presidenten borde alliera sig mer med Lula och Kirchner än med Castro och Chavez. I annat fall kunde Bolivias behov av framtida lån hos Världsbanken, som kontrolleras av USA-regeringen, komma i fara.

Men Morales har inte gått i Vita Husets skola. I stället har han beskjutits av gevärskulor ”Made In USA” när han lett ett otal bondemarscher mot La Paz. Han har anklagats för att vara allierad med de internationella knarkkartellerna och ta emot pengar från Chavez och vapen från Castro för att ”störta legitima demokratiska presidenter”. Som sagt brukar historien för det mesta komma i kapp falskskribenterna.

Jag minns valet 2002 då Manuel Rocha, USA:s ambassadör i Bolivia, varnade bolivianerna: ”Röstar ni på det parti som vill att Bolivia ska återgå till att vara kokainexportör, så riskerar USA:s bistånd att dras in.”

Resultatet blev det motsatta och MAS och Morales stod som valets segrare, även om Morales snuvades på valsegern på grund av valfusk från den regeringskontrollerade Nationella Valkommissionen.

Losada och Posada

Den proamerikanske Sanchez de Losada blev dock inte långvarig på tronen utan störtades av folket den 17 oktober 2003 och tog sin tillflykt, som så många andra nickedockor i USA:s tjänst, till Miami. På hans saldo återfinns 70 skjutna bolivianer som dödades när militären kallades ut av de Losada. Ett oavvisligt krav till USA av Morales och befolkningen är att denne man lämnas ut till Bolivia av Bush, vilket ingen tror han ska göra. I stället står Bush i färd med att släppa lös Luis Posada Carriles, den av CIA:s främste internationella terrorister som bland annat placerade ut en bomb på ett kubanskt passagerarplan i oktober 1976 då 73 människor dödades. Eller hur Posada personligen ledde tortyren mot politiska fångar i Caracas, Venezuela, under 1970-talet.

I detta val har den nye USA-ambassadören David N. Greenlee varit mycket mer försiktigare men sakta men säkert börjar Vita huset kräva politiskt ID-kort av Morales.

I en intervju som publicerades av den till Pinochet närstående dagstidningen El Mercurio, säger Morales, utan att darra på rösten, att ”Mänsklighetens centrum”, i kontrast till ”Ondskans Centrum”, måste vara Kuba och Venezuela.

– Det är ett problem som de (de i Vita huset, reds. anm.) har om man kan säga att Fidel representerar ”Ondskans centrum” när det (Kuba) i verkligheten är Mänsklighetens centrum”, sa Bolivias president inför en vad vi förmodar var en förbluffad reporter och räknade upp Kubas obestridliga framgångar inom utbildning och hälsovård.

Och om Venezuela var det samma sak. Vita Huset och State Departements man vid presidentinstallationen i Bolivia i söndags (22 januari), Thomas Shannon, som kräver att Morales ska sansa sig lite i sina populistiska uttalanden om Kuba och Venezuela, menar i stället att fler statschefer i Latinamerika och världen borde agera som Venezuelas Hugo Chavez. ”Jag förstår inte hur de kan tala om Ondskans centrum”.

I måndags undertecknade de bägge statscheferna, Morales och Chavez, ett långtgående samarbetsavtal där Venezuela i praktiken finansierar det omfattande och ambitiösa  alfabetiseringsprogrammet i Bolivia som ska ledas av kubanska lärare.

Generaliserad kamp mot nyliberalismen

Evo Morales slutsats om Vita Husets uttalanden om ”Ondskans centrum” är att dessa anklagelser riktas mot de stater eller politiska rörelser som trätt in på en politik som gör motstånd mot den nyliberala ekonomiska modellen som skisseras och leds av Internationella Valutafonden och Världsbanken, organ i tjänst hos stater som USA.

Bolivias president gör dock, i intervjun i El Mercurio, Shannon och Vita huset besvikna genom att först konstatera att det i dag råder en generaliserad kamp mot nyliberalismen och slutligen genom att ställa frågan:

– Varför inte ansluta (Bolivia) till ”Ondskans centrum” för att på så sätt utgöra en del av ”Mänsklighetens Centrum”!

 

Arbetarnas och ursprungsbefolkningarnas president, Evo Morales.

Bolivia har en ny president  och regering som leds av Evo Morales

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2006-01-23 / Med en knuten näve svor Bolivias nye president, Evo Morales, presidenteden i söndags. Och inför samma knutna presidentnäve svor hans ministrar sin ed i måndags.

Bolivia har en ny regering, en regering som Morales varnade för att inte låta sig korrumperas.

– Noll korruption, noll byråkrati, dundrade presidenten inför de stående ministrarna i kongresspalatset i La Paz, en akt som direktsändes i CNN:s spanskspråkiga program.

Bland de nya ministrarna finns flera välkända ansikten och utnämnandet av dem är samtidigt ett uttryck för att Morales vill regera tillsammans med Bolivias breda folkrörelse. Där finns Abel Mamani, förstaden El Altos hårdföre unge folkledare som utnämnts till minister med ansvar för den viktiga vattenfrågan. Han har flera gånger under detta decennium omringat kongress- och presidentpalats där han krävt de korrumperade presidenters avgång. Och när de inte velat avgå har den folkliga mobiliseringen störtat två av dessa.

Där finns också Nila Heredia, 60-årig läkare, före detta gerillasoldat hos Che, tidigare medlem i det bolivianska kommunistpartiet (PCB-ml), ledande kraft bland människorättsrörelsen, ordförande för Latinamerikas FEDEFAM (kontinentala föreningen för de anhöriga till försvunna) efter att hennes argentinske man försvann i händerna på de USA-styrda militärerna.

Men där finns också Andrés Solís, journalist och författare som får den kanske viktigaste ministerposten; energi. För oss latinamerikareportrar är Solis kunskaper om Bolivias energi- och mineralresurser ovärderliga som källa. Utnämnandet av Solis på denna nyckelpost måste ha utlöst ett politiskt S.O.S. hos USA:s State Departement och blivit en bekräftelse på Morales ”antiimperialistiska” karaktär.

I sitt tal inför regeringen underströk presidenten att ”Bolivia, inte Evo Morales, har många vänner i världen”, en erfarenhet han gjort under sin första internationella turné. Han nämnde att många länder i världen redan har lovat stora anslag i samarbete, projekt och rent bistånd. Men Morales nämnde särskilt Kubas roll i kampen för att förändra Bolivia.

– Med Kuba ska vi utrota analfabetismen. Utbildningsministern ska omedelbart ta kontakt med lärarkåren och tillsammans med kubanerna inleda elimineringen av analfabetismen.

En sak är formella stoltserande ord vid en president- och ministerinstallation. En annan är den krassa verkligheten, vilket Evo Morales kommer att märka när han sätter sig ned för att förhandla med IMF:s representanter om den obetalbara utlandsskulden. Han kommer också att tvingas konfronteras med korrumperade ministrar som säljer sig för judaspengar i stället för att tjäna sitt folk.

Men de politiska krafter som i Bolivia vill se förändringar har dock odds än vad Evo Morales skulle ha haft för 5-6 år sedan. Det samarbete  mellan latinamerikanska stater som utvecklats de senaste åren kan vara avgörande för denna framtidsdröm hos ett folk som under hela sin existens har exploaterats av utländska ekonomiska krafter och förblivit i en obeskrivlig fattigdom trots landets enorma naturresurser.

Venezuela och Chavez har lovat Morales teknisk assistens i att utveckla de gigantiska gasfyndigheterna i Bolivia. Det är det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA:s ingenjörer och tekniker som kan ge Bolivias denna för landet avgörande hjälp. Utan kontroll över gas- och energiresurserna förblir Bolivia fast i det transnationella spanska Repsols eller amerikanska Mobils garn.

Med hjälp av Kubas lärare och läkare utrotas fördumningen av Bolivias massor och ger dem ”första hjälpen” i att utveckla ett eget hälsovårdssystem.

Med rättvisa exportavtal med Brasilien och Argentina, framför allt på naturgasområdet, kan det ömsesidiga utbytet mellan två av Bolivias viktigaste grannar utvecklas till gagn för regionens näringsliv.

Och om USA inte vill stå vid sidan och betrakta Bolivias utveckling som ett ”Nytt Kuba” där rottingen är det politiska verktyget, kan även giganten i norr få vara med och delta i hur detta vackra andinska och tropiska land med sitt stolta folk förändrar sin hårda verklighet.

Men det kommer bara att ske på Bolivias villkor.

Eller som den nye utrikesministern avslutade sitt tal innan hans kamrater svor ministereden :

– Bolivia genomgår stora förändringar. Aymara, cechuas eller guaraniindianerna återvänder nu till sina rötter. Bröder, vi upplever den stora Pachakutik!

Venezuelas president Hugo Chavez varnar Bush för att konspirera mot Bolivia

 

Presidenterna Evo Morales och Hugo Chavez, lägger upp strategin för att konfrontera imperialismens konspirationer mot de bägge länderna.
FOTO: PRENSA MIRAFLORES

Venezuelas president varnar Bush för att konspirera mot Bolivia

• Evo Morales träffar Chavez under sitt andra statsbesök

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2006-01-06 / Under sitt andra statsbesök, denna gång i Caracas, Venezuela, välkomnades Bolivias nyvalde president Evo Morales som en redan installerad statschef.

Samtidigt passade Chavez på att varna Vita Huset för eventuella konspirationer mot den 46-årige Morales´ nya regering och den ekonomiska, sociala och politiska revolution som stundar i Bolivia.

– Imperialismen och dess lakejer kommer att ångra sig om de försöker störta Evos regering. För samma sak kommer att hända där som hände här, en fördjupning av den politiska processen, sa Chavez enligt nyhetsbyrån Aporrea.

I ett första preliminärt avtal mellan de Morales, som installeras på presidentposten den 22 januari, och Chavez garanterar Venezuela Bolivia full tillgång på diesel. I avtalet, kallat ”Caracasdeklarationen”, underströk de bägge ”Bolivarianerna” att Venezuela och Bolivia under den närmaste framtiden kommer att arbeta på ett brett fält som inkluderar allt från energifrågor, utbildning till hälsovård. Venezuela donerar Bolivia 30 miljoner dollar till en omfattande alfabetiserings- och vaccineringskampanj och inledningen på en ambitiös hälsovårdskampanj som har målet att erbjuda de fattiga bolivianerna gratis sjukvård.

Makten över jorden

Men det är inom energiområdet som de bägge staterna kan förstärka både den latinamerikanska integreringsprocessen som en konsolidering av de politiska vänsterprocesserna som utvecklas på kontinenten. Venezuela och Bolivia förfogar över de största gasreserverna i Latinamerika och hur märkligt det än låter, så trots dessa reserver har de bolivianska hemmen ofta problem med tillgång till gas. Chavez kommer att erbjuda Bolivia bränsle och får tillbaka bolivianska produkter som stimulerar den inhemska bolivianska produktionen inom jordbrukssektorn.

Bakgrunden är att Venezuela i dag importerar 70 procent av den egna livsmedelskonsumtionen framför allt från Colombia och USA, politiska fiender till den politiska processen i Venezuela. De venezuelanska importörerna utgörs av den så kallade ”Handelsoligarkin” som samtidigt utgörs av  de fem (5) procent av jord- och boskapsägarna som kontrollerar 70 procent av jorden men som den till stora delar låter ligga i träda i spekulationssyfte. Den nuvarande kampen om makten över jorden i Venezuela handlar om att bryta koncentrationen över jorden och skapa ett självförsörjningsprogram.

De nya avtal som Venezuela ingår med länder och folk som frigör sig från USA:s beroende utgörs ofta av överenskommelser som har med den venezuelanska landsbygdens utveckling samt en breddning av den nationella livsmedelsförsörjningen att göra. Dessa avtal gör Venezuela mindre sårbart för eventuella blockader från USA:s sida.

Avtalet med Bolivia är därför av ömsesidigt intresse och strävar till att förstärka de bägge ländernas produktiva utveckling och strukturer som också skapar sysselsättning och inkomster. Sammanlagt kommer utbytet mellan de bägge länderna att uppgå till 150 miljoner dollar.

Aznar attackerar Morales

På energiområdet kan Bolivia få stark draghjälp av Venezuelas statliga oljebolag PDVSA. Chavez’ målsättning om att skapa ett Petrosur och ett Petroamerika få nu också ett rejält tillskott i form av 28 triljoner kubikmeter gasreserver som Bolivia förfogar över.

PDVSA blir också en oerhörd viktig allierad för Bolivia eftersom de transnationella oljebolagen, som till exempel trans nationella och spanska Repsol, till stor del kontrollerar den avancerade teknologin i utvinningen av den bolivianska oljan och gasen. Dessa ekonomiska jättar är samtidigt politiskt potentiella fiender till Morales och den nationalisering av energiresurserna samt de skattehöjningar för de utländska bolagen som folkomröstningen förra året gav grönt ljus till. José Maria Aznar, Spaniens förre falangistiske regeringschef, sa samma dag som Morales anlände till Madrid, att han kräver att den nya vänsterregeringen i La Paz respekterar de spanska investeringarna i Bolivia.

För Chavez handlar det inte om att försvara dessa multinationella giganter utan Bolivias och Latinamerikas naturrikedomar för att förändra och förbättra livsvillkoren för en halv miljard människor.

– Vårt främsta intresse handlar inte om att tjäna pengar, som är ett kapitalistiskt intresse, utan att ge impulser för ett enande av folken via energisamarbetet, sa Chavez i en kommentar till Caracasdeklarationen, som den 23 januari, en dag efter Morales´ installation i La Paz, kommer att undertecknas och där alla detaljer kommer offentliggöras. Målsättningen är en Sydamerikansk Union.

USA-förbindelser utan hot

Evo Morales sa å sin sida att han att han inte kommer att acceptera relationer med USA om detta lands regering vill använda utpressning eller påtryckningar för att bestämma villkoren för dessa förbindelser.

– Vi är skyldiga att försvara vår värdighet, inte bara bolivianernas utan alla latinamerikaners, sa Morales bestämt och tillade:

– USA:s regering är skyldig att begripa och respektera denna folkens seger om den (USA) verkligen försvarar livet. Om USA-regeringen däremot hyser antihumanitära principer, kommer de säkert att fortsätta att utmåla Satan på väggen. Men den kommer också att möta ännu mer motstånd och mod i vår strävan att befria hela Latinamerika, sa Morales som uppgav att han dagen innan hade haft ett första möte med USA:s ambassadör i Bolivia, David Greenlen.

I samtalen, som genomfördes i ambassadörens residens, betonades samstämmigheten i kampen ”mot narkotikahandeln och respekten för demokratin i regionen, där principerna för folkens suveränitet, värdighet och oberoende”, slogs fast i en kommuniké som utfärdades av MAS.

”Vänsterns axelmakter” stärks

Men de ansvariga inom State Departements avdelning för den ”Västliga hemisfären”, som till exempel den kubanskfödde Roger Noriega, har systematiskt försökt framställa Evo Morales som en viktig allierad för den bolivianska och de latinamerikanska kokainkartellerna. Noriega har upprepade gånger varnat regeringar och den internationella opinionen för en ”Vänsterns och Ondskans centrum i Latinamerika” bestående av Kuba, Venezuela, FARC-gerillan i Colombia och nu även Evo Morales och MAS i Bolivia. De mest reaktionära krafterna bland den kubanska Miamimaffian utmålar på sina webbsidor även ´Lula´ och Kirchner i Argentina som medlemmar i denna ”axel”.

Morales ser naturligtvis denna fråga på ett helt annorlunda sätt.

– Det handlar inte om Evo Morales utan om folken som kräver sina rättigheter, inte bara i Bolivia utan i hela Latinamerika. Och vi kommer fortsätta att instruera om det förnuftiga i livet, inte om kapitalismen eller kapitalisternas diktat.

Morales ansåg att vänstern kommer att fortsätta skörda segrar:

– Om vi talar om att vi vill försvara livet så kommer denna typ av segrar att öka, även om Vita Huset sätter sig emot, sa Latinamerikas förste indianske president som efter besöker i Caracas fortsatte till Spanien och andra EU-länder.

Det första land som Evo Morales som nyvald president besökte var Kuba, där han togs emot den 30 december som en redan installerad statschef av Fidel Castro och det högsta kubanska ledargarnityret.

Egen parlamentarisk majoritet

Evo Morales och hans politiska rörelse MAS (Movimiento al Socialismo) fick i det slutliga valresultatet 54 procent av rösterna i ett val med ett 80-procentigt deltagande. Det är det högsta valdeltagandet i Bolivias parlamentariska historia, trots att den Centrala Valkommissionen, som kontrolleras av de förlorande korrumperande partierna, raderade bort över en (1) miljoner bolivianer från vallängderna som av en ”tillfällighet” är bosatta i områden där MAS har ett starkt inflytande. Det är ingen överdrift att påstå att Morales´ seger förmodligen skulle ha varit ännu större om valet dessutom hade gått korrekt till.

I kongressen kommer MAS ha en egen majoritet, 82 av de 157 ledamöterna. Däremot har man ingen majoritet av prefekterna, som kan liknas vid länsguvernörer.

Källa: Aporrea, AFP, MAS.

 

En ögonklinik i samhället Yacuiba i Bolivia, där människorna kan operera sig gratis mot gråstarr, ett resultat av samarbetsavtalet mellan Kuba och Bolivia. 

Samarbetsavtal mellan Kuba-Bolivia

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2006-01-01 / Ögonbehandlingar för Bolivias fattiga, fem tusen studieplatser för nya bolivianska läkarstuderande och en massiv alfabetiseringskampanj för att utrota analfabetismen i Bolivia.

Dessa teman, grund för verkliga mänskliga rättigheter, står i förgrunden för ett samarbetsavtal i elva punkter som slöts i fredags mellan Kubas Fidel Castro och Bolivias kommande statschef, Evo Morales.

Iförd en gruvarbetarhjälm på huvudet, som en närvarande boliviansk gruvarbetare skänkte den kubanske revolutionsledaren, offentliggjorde de bägge statscheferna innehållet i det första samarbetsavtal som Evo Morales i egenskap av Bolivias nye president slutit med Kuba.

Som väntat rör det sig om massiva satsningar på verksamhetsområden som hälsovård, utbildning och erbjudanden om läkarutbildning för unga fattiga bolivianer.

Vid sidan av en gemensam strävan att bekämpa den allmänna fattigdomen i Bolivia, finns också en gemensam ambition om en integrering av Bolivia och Kuba via ALBA, det Bolivarianska Initiativet för Latinamerika.

Men de omedelbara arbetsuppgifterna mellan de bägge länderna återfinns inom hälsovård och utbildning.

I den första avtalspunkten ska en kubansk-boliviansk institution skapas som ska garantera alla bolivianer, som saknar ekonomiska resurser, gratis ögonstarroperation. Varje år förlorar tiotusentals fattiga bolivianer sin syn eller får den starkt nedsatt på grund av utebliven behandling.

Kuba kommer att bidra med utrustning av högteknologi samt i ett inledningsskede de specialister som behövs för att behandla de bolivianska patienterna, I detta arbete ska även de nyexaminerade läkarstuderandena på Latinamerikas Medicinska högskola i Havanna (ELAM) delta. Kuba kommer att betala lönen till denna specialistpersonal medan Bolivia står för de lokaler och tjänster som behövs för driften.

Det Nationella Oftalmologiinstitutet som nyligen har utrustats på Kuba för ögonoperationer har redan, med hjälp av bolivianska läkare som utexaminerats på ELAM, utfört 1536 operationer av fattiga bolivianer. Två oftalmologikliniker kommer att inrättas i städerna Cochabamba och Santa Cruz där var och en av dessa kliniker ska operera 50 personer per dag medan kliniken i La Paz ska få kapacitet att operera 100 patienter per dag. Totalt kommer 50.000 bolivianer att opereras per år.

I den sjätte punkten av samarbetsavtalet stadgas att Kuba erbjuder Bolivia att skicka 5.000 unga med små ekonomiska resurser att studera till läkare på ELAM.

I Bolivia beräknas att minst 30 procent av befolkningen är analfabeter, enligt officiell statistik. Med all sannolikhet är denna siffra avsevärt högre. Kuba erbjuder Bolivia sin erfarenhet, didaktiskt material och de tekniska hjälpmedel för att genomföra ett massivt alfabetiseringsprogram som från och med juli 2006 och under 30 månader ska utrota analfabetismen i det andinska landet.

I samarbetsavtalet finns också frågor som Kubas erfarenheter i hur Bolivia kan spara energi, men också erbjudandet att stödja Bolivias idrottsliga utveckling.

De bägge länderna ska även på högsta nivå öka det akademiska, vetenskapliga och kulturella utbytet samt finna andra former för ett gemensamt och ömsesidigt utbyte på en rad olika områden som ska ses som en inledning av en bred process av integration baserad på principerna av ömsesidigt solidaritet.

FAKTA:
Social trygghet och hälsovård i Bolivia:

·   Läkartätheten i Bolivia är 1,3 läkare på 1.000 invånare. Detta kan jämföras med Kuba som år 2002 hade 1 läkare per 167 invånare, eller sex gånger fler, enligt Kubas Hälsovårdsministerium, siffror som bekräftas av WHO. Sverige har tre läkare per tusen invånare.

·   I Bolivia registreras den högsta mödradödligheten i Latinamerika, 416 på 100.000 förlossningar. Bara Haiti har fler, 600.

·   41 procent av förlossningarna utförs inte av utbildad arbetskraft.

·   Enligt FN:s UNDP var ett av fem bolivianska barn undernärt år 2001. Var fjärde barn hade en för kort längd och fem procent av de nyfödda uppvisar en för låg vikt.

·   De olika regeringarna har alla hävdat att de fört en informativ familjeplanering. Trots det var det bara 48 procent av kvinnorna med fast förhållande som använde preventivmedel 1998. Av dessa använde 25 procent moderna preventivmedel medan 22 procent använde traditionella metoder. Orsaken till den låga siffran är att socialförsäkringen inte subventionerar preventivmedel till en befolkning där 71 procent är fattiga, enligt officiella siffror.

·   27-35 procent av mödradödligheten har sin orsak i aborter. Aborter som görs olagligt och i hemlighet uppgick under år 2000 till 30.000-40.000. Enligt Gynekolog- och Obstetriksällskapet i Bolivia är det verkliga antalet cirka 60 döda per 10.000 aborter vilket skulle göra 180-240 per år.

·   Kvinnorna som anländer blödande till sjukhuset efter en verkställd abort säger att de ”föll” eller att de ”lyfte något tungt”. Det gemensamma med alla dessa kvinnor är att nästan alla är fattiga, de rika kvinnorna anlitar specialister.

·   Blödningar under den första hälften av graviditeten behandlas i den offentliga sjukvården medan kvinnorna på landsbygden sällan kommer in på grund av kulturella faktorer eller förnedrande behandling (de flesta är indiankvinnor).

·   Abort i Bolivia bestraffas.

·   Trots att 25 procent av kvinnorna avlider i livmoderscancer i åldern 35-64 år, har den offentliga sjukvården inte inkluderat provtagning, trots att det är både billigt och enkelt att utföra.

·   63,7 procent av kvinnorna upplever 65-årsdagen medan endast 57 procent av männen kommer till den gränsen. I Latinamerika är motsvarande siffror 77,5 respektive 64,9 procent.

Dick Emanuelsson

Källor: ECONOTICIAS; “La debilidad del Seguro Básico de Salud” och "Derechos Reproductivos de la mujer en Bolivia". Informe por la Oficina Jurídica para la Mujer de Cochabamba, presenterad och publicerad av dr. Luisa Cabal del Centro Legal de Derechos Reproductivos y Políticas Públicas (CRLP), med säte i New York. El Instituto Nacional de Estadística (INE), Viceministerio de Género, UNDP (United nations Development Programme)

 

”Det kubanska folkets kamp skördar sina frukter i Bolivia och Latinamerika”

 

President Evo Morales

Ett möte mellan två generationer och två revolutioner

”Det kubanska folkets kamp skördar sina frukter i Bolivia och Latinamerika”

TEGUCIGALPA / 2006-01-01 / – Jag vill säga ”Uppdraget uppfyllt i denna kamp för solidaritet och humanitet. Denna seger är också det kubanska folkets som kämpar permanent för social rättvisan”.

På presskonferensen i Havanna samt ett möte med bolivianska läkarstuderande underströk en rörd kommande president i Bolivia sin tacksamhet till den kubanska revolutionen. Morales är årsbarn med denna revolution som överlevt ett tiotal presidenter och som den 1 januari 2006 fyllde sina 47 år. Evo Morales menade att mötet med Fidel och Kuba var ett möte mellan två generationer och två revolutioner som strider för värdighet, enligt den kubanska dagstidningen Granma.

Morales menade också att det kubanska folkets kamp, och framför allt Che:s (som stupade den 8 oktober 1967 i Bolivia), sådde frö och nu skördar sina frukter, inte bara i Bolivia utan i hela Latinamerika.

Den argentinske parlamentsledamoten och författaren Miguel Bonasso deltog också på mötet i Havanna och sa i ett anförande att han ansåg att mötet mellan Castro-Morales är av en historisk karaktär och hävdade att det var ett privilegium att få vara vittne till hur ”vi kan bygga det Stora Amerikanska Fosterlandet som våra frihetshjältar i den första självständighetskampen drömde om”.

– Med denna humanitära batalj som president Fidel Castro genomför där han exporterar läkare till andra länder, framstår detta samhälle som det mest humanitära, sa Bonasso inför de bolivianska läkarstuderande och de bolivianska parlamentsledamöterna, som applåderade den argentinske politikern.

På den senare presskonferensen medgav Evo Morales, på en fråga om de framtida relationerna till USA, att han under lång tid anklagats av USA-ambassaden samt State Departement, för att vara allt från narkotikaledare till terrorist som tar emot finansiell hjälp från Venezuelas president Hugo Chavez och fått terroristutbildning på Kuba. Men med USA-befolkningen har jag alltid haft bra förhållande, tillade Morales.

– Men förolämpas USA:s regering om Kuba hjälper att förlösa bolivianer för att minska barnadödligheten? Samarbetsavtalet är ett avtal för livet, för humanitet, det är inget brott även om kanske USA anser det.

– Även om hot, utpressning, påtryckningar kommer så är vi inte rädda. De som vill stödja oss är välkomna.

Dick Emanuelsson

En boliviansk kvinna på landsbygden deltar i den kubanska alfabetiseringskampanjen `Yo sí puedo´, visst kan jag vilket eliminerade analfabetismen i Bolivia.

Evo Morales besöker Kuba som första land som vald president

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2005-12-31 / Tillsammans med 60 av sina närmaste medarbetare som förmodas bli Bolivias nästa regering, anlände president Evo Morales till Kuba den 30 december. Mer än ett arbetsbesök blev besöket på Kuba en politisk markering av Bolivias nya utrikespolitik.

Besöket kommer säkert att registreras i State Departement och slutsatsen är att Bolivias president och regering kommer förändra den bolivianska utrikespolitiken 180 grader.

På Havannas internationella flygplats togs Morales emot av det högsta ledargarnityret inom den kubanska statsledningen som Fidel Castro, vicepresident Carlos Lage, Ricardo Alarcón, ordförande för det kubanska parlamentet och utrikesminister Felipe Pérez Roque.

Castro uppgav minuterna innan planet landade vid 10-tiden på fredagsmorgonen att ”det verkar som den politiska kartan förändras. Det är bra att reflektera och man måste nog analysera och informera sig väl”, enligt den franska nyhetsbyrån AFP.

Morales å sin sida sa i en kort kommentar att han kände ”en stor glädje och känsla och en stor vänskap över att stå här tillsammans med El Kommandante”.

Kuba tog emot Morales som en redan installerad statschef trots att det dröjer tills den 22 januari då Morales installeras på posten. En hedersbataljon av tre vapengrenar från de Revolutionära Väpnade Styrkorna trumpeterade välkomstceremonin. Ett hundratal unga läkarstuderande från Latinamerikas Medicinska högskola i Havanna (ELAM) tog också emot Bolivias nyvalde president.

President Evo Morales

På ELAM studerar 2.800 bolivianer till läkare medan det i Bolivia arbetar 24 kubanska läkare inom hälsovårdsprogrammet ”Operación Milagro”. Det är ett gemensamt hälsovårdsprogrammet mellan Kuba och Venezuela som syftar till att erbjuda sex miljoner fattiga latinamerikaner olika former av operationer och hälsovård under det kommande decenniet.

Bedömare antar att just frågan om hälsovård och utbildning kommer att vara en stående punkt i relationerna mellan Kuba och Bolivia under Morales’ mandatperiod och som är en del av Bolivias integrering i ALBA, det Bolivarianska initiativet för Latinamerika.

Den kubanska regeringen underströk på fredagskvällen i ett pressmeddelande de ”utmärkta förbindelserna” med Morales’ parti MAS (Rörelsen mot socialism) och att Morales’ besök ägde rum två dagar innan det 47:e årsjubileet för den kubanska revolutionen.

Den 3 januari fortsätter Morales sin internationella turné till Spanien där han tas emot av José Luis Zapatero för att därefter fortsätta till Frankrike, Holland och Sydafrika. Där tas han emot av president Thabo Mbeki befrielsehjälten Nelson Mandela.

De följande anhalterna är Kina och Brasilien. Kina har tidigare varit intresserad av att köpa kokablad för massproducering av te gjort på kokablad. För Morales skulle denna industrialisering av kokabladsfrågan innebära en politisk andhämtning med sin egen sociala bas eftersom kokabladsbönderna sedan tio år är utsatta för en massiv repressiv och militär offensiv som planerats och finansierats av USA för att utrota denna tusenåriga ört från Bolivia. För USA är dock detta ett drogproblem för sin egen befolkning snarare än ett socialt och ekonomiskt problem i Bolivia.

I Brasilien kommer Bolivias nye president tas emot av President Ignacio ’Lula’ som har mer politiskt gemensamt med Morales än de tidigare presidenterna. Mellan de bägge länderna existerar de starka handelsförbindelser, framför allt inom energisektorn där Bolivia förser Brasilien med viktig naturgas.

Förbindelserna med Argentina, Brasilien, Venezuela och Kuba är också grundläggande för att stärka den egna frihandelsorganisationen Mercosur. Parallellt med denna har den avgående chilenska regeringen kritiserat Mercosur för att utgör en motpol till USA:s ALCA-projekt. Chile är associerad medlem i Mercosur men har ett frihandelsavtal (TLC) med USA som den ser som mer viktigare än Mercosur. Indirekt är detta också en kritik mot Hugo Chavez som har drivit frågan om både ALBA och ett stärkande av Mercosur som ett sätt att försvara sig mot USA:s ekonomiska handelsdiktat. Valet av Morales förändrar styrkeförhållandet mellan de regeringar som står under starkt inflytande av Vita Huset och de starka vänstervindar som blåser i Latinamerika. För Chile är valet av Morales också ett kraftigt bakslag eftersom Bolivias handelsförbindelser, främst inom gas och olja, nu kommer att prioriteras mot grannländerna som Argentina och Brasilien, starka handelskonkurrenter till Chile inom viktiga områden.

Återstår vad som kan utspelas mellan Morales och Chavez. Den sistnämnde anklagades både av höga tjänstemän och politiska rådgivare inom State Departement som den politiska högeroppositionen i Bolivia för att finansiera MAS och Morales mot de sittande presidenterna Sanchez de Lozada och Carlos Mesa som störtades av det bolivianska folket i allmänna resningar 2003 respektive Brasilien, i juni 2005.

Morales har besökt Venezuela och Kuba flera gånger och i augusti 2002, mitt under det Sociala Forumet i Buenos Aires, uttalade Morales, inför tusentals jublande argentinare de bevingade orden: ”Latinamerika behöver inte bara ett utan flera nya Kuba”!

Nu verkar historien ha kommit ikapp Morales.

2005: Jaime Solares, presidente de la COB, Central Obrera Boliviana

Arrastre la nube blanca hacia la oscura por motivos
de seguridad. Ahi se va a abrir la aplicacion de audio    
Jaime Solares,
presidente de la COB, Central Obrera Boliviana
https://app.box.com/s/sutc4e89wld14xwu0ufwsvjgrsjmwch4

Socialism eller kapitalism med indianskt ansikte i Bolivia?

Alvaro Garcia Linera, kandidat till vicepresidentposten för MAS, Rörelsen för Socialism. FOTO: DICK EMANUELSSON.

 

Socialism eller kapitalism med indianskt ansikte i Bolivia?

• Norrskensflammans Latinamerikareporter DICK EMANUELSSON intervjuar Bolivias vicepresident ALVARO GARCIA LINERA, arkitekten bakom en ”Andinsk och Amazonisk kapitalism”.

LA PAZ / 2005-11-05 / Den 16 augusti, 2005 sa Evo Morales att “La Pachamama, Moder Mord, vill att García Linera ska bli vicepresident”. Linare, som föddes den 19 oktober 1962 i Cochabamba pekas av de flesta politiska bedömare ut som en intellektuell jätte. Den ljushyade och blåögde matematikern, sociologen, professorn på la Universidad Mayor de San Andrés och gästprofessor på universitet i Argentina, Spanien, Frankrike och Mexico säger att han redan vid 13 års ålder började läsa Engels, Kant och vid 15 hade avverkat de tre delarna av Karl Marx´ Das Kapital.

I slutet av 1980-talet anslöt han och hans mexikanska fru till ”Ejército Guerrillero Túpac Katari” (EGTK). Tiden i gerillan kostade paret sex års fängelse (1991-1997) som han utnyttjade till att författa tre böcker.

– Vi arbetade intimt och lärde oss framför allt av aymaraindianerna på La Pazregionens högplatå. Tanken var att detta befrielseprojekt skulle utmynna i ett stort uppror av indianerna. Vi var kanske högst tio personer med mestizursprung, resten av EGTK var indianer, säger han när han tar emot mig i centrala La Paz.

AUDIO (på spanska/ en español):
https://app.box.com/s/who17lusdjm2y9uw3auw2p9tvw6qd770

ARRASTRA LA NUBE BLANCA ENCIMA LA OSCURA PARA ABRIR EL AUDIO

”Andinsk kapitalism”

I slutet av augusti 2005, mitt under valrörelsen, talade Linare om att MAS kan placeras på en center-vänsterskala och att rörelsen inte arbetade för socialism, som själva namnet antyder, utan förstärkandet av en ”andinsk amazonisk kapitalism”. Stora delar av fackföreningarna och den övriga vänstern i Bolivia rasade mot Linare. Ögonbrynen lyfte på många vänsterintellektuella på kontinenten. Den bolivianske ekonomen Franklin Calani betecknade Linare son en “ideologisk kameleont”, kapabel att ”byta ståndpunkt så många gånger det är nödvändigt för att få stöd av USA-ambassaden”. Morales-Linare är ”Coca-Cola”; Coca från Morales och Cola från Linare.

Men själv betecknar Linare sig som en ”klassisk marxist”. Han anser att de kapitalistiska produktionsförhållandena och de kapitalistiska produktivkrafterna inte har mognat eller utvecklats till en sådan nivå att det är möjligt för Bolivia att lämna kapitalismen bakom sig och inleda den mödosamma vägen mot socialism, något som Venezuela president Hugo Chavez uppmanar till via ”Socialism i det 21:a seklet”.

Peruanen José Carlos Mariátegui (1894-1930), en av den latinamerikanska marxismens grundare och motsvarighet till Europas Antonio Gramsci, varnade för att ”socialismen i Latinamerika kommer att vara ett heroiskt uppdrag som inte kan kopieras på ett kalkeringspapper”, men att den oundgängligen måste stå som ett historiskt mål för revolutionärerna.

– Bolivia kan inte gå över till socialism utan att först ha passerat en kapitalistisk etapp.  Socialismen är den extrema mognaden av kapitalismen och i vårt land finns ingen kapitalism, sa Linare i en intervju för den bolivianska nyhetsbyrån Bolpress, den 7 oktober 2005.

”Svagaste länken” i kapitalismens kedja

Men dylika uttalanden skapar kraftiga motreaktioner. Celia Hart Santamaria, dotter till den kubanska revolutionshjälten Haydée Santamaría som deltog tillsammans med Fidel och Che i striderna i Sierra Maestra (och den kubanske kulturministern Armando Hart) frågar i en omfattande genomgång ¹) av Alvaro Garcia Linares teori om en andinsk-amazonisk kapitalism:

”Vad finns det i Bolivia om inte en kapitalism av den mest brutala nyliberala sorten? (…) Che Guevara anlände till Bolivia för att han ansåg att det var den svagaste länken och inte för att han ville förstärka denna länk. (…) Che slog på ett polemiskt men tvärsäkert sätt fast, att om man inte har den socialistiska revolutionen som ett mål, blir revolutionen bara en karikatyr som i ett längre perspektiv slutar i ett misslyckande eller tragedi som så många gånger förut”.

Men Linare avfärdar sina kritiker:

– Den klassiska marxismen är ett klart avståndstagande från den latinamerikanska marxismens manualer. Marxismen i Bolivia har inte bara gjort stor skada rent mentalt, den har ersatt den kritiska analysen med upprepandet av fraser. Den typen av marxism bekämpar jag.

Konceptet om en ”andinsk kapitalism” är mer en politisk plattform än ett akademiskt koncept, fortsätter Linare. Bolivia är inget utvecklat kapitalistiskt land och vi kommer inte heller att bli det.

Förstärka familjeekonomi och småföretag

– I Bolivia kommer du att hitta öar av enorm industriell utveckling med den senaste tekniken. På oljefälten hittar du operatörer som arbetar med satellitteknik. Visst, men det är undantag och öar, omgivna av en industriell svag produktiv sektor som utgörs av cirka 500 mindre företag som omfattar cirka tio procent av den yrkesaktiva befolkningen. I städerna återfinns 83 procent av befolkningen som arbetar inom småföretag och då talar jag inte om några outsorcade Benettonföretag utan små familjeföretag, främst inom konfektion där lönen kan vara en lunch eller middag och där arbetsredskapet är en Singer, symaskin med pedal från 1950-talet. På landsbygden arbetar 95 procent av människorna med plogar i stil med medeltidens Egypten.

– Vad vi föreslår med en Andinsk Amazonisk Kapitalism är att under de kommande decennierna förstärka familjeekonomin och småföretagen via tillförande av ekonomiska resurser. Dessa ska betalas av gas- och oljeinkomsterna. Så förstärker vi och breddar den sociala sektorn och bara så kan vi i bygga ett postkapitalistiskt befrielseprojekt. Men detta kan aldrig fullbordas utan en arbetarklass. I dag finns denna knappast. COB (Bolivias LO) är i dag endast ett skal, COB har försvunnit. När COB kallar ut folk är det tuggummiförsäljarna som går ut, inte arbetarna. Under krisen i oktober 2003 vaktade arbetarna fabrikerna för att undvika att den informella sektorns folk och bostadskommittéernas aktivister ockuperade fabrikerna.

– Den ickekapitalistiska sektorn i Bolivia är oerhört drabbad av krisen och förhindras i sin ekonomiska utveckling på samma sätt som arbetarklassen är utsatt för samma kris som får mig att dra slutsatsen är att vi kommer att få leva med kapitalismen åtminstone ett par decennier till. Det förkapitalistiska stadiet kan vi inte bara hoppa över i tron att socialismen ligger närmare.

Han menar därför att det vore politiskt oansvarligt att utfärda löften om en socialistisk framtid utan att kunna infria dem. Men han menar att socialismen fortsätter att vara ”ett strategiskt projekt i horisonten för mänskligheten”.

De kubanska erfarenheterna

”Jaså, socialismen byggs bara i högt utvecklade industrinationer! Gode Gud, i dessa upplysta tider får Lenin, Mao och Fidel ångra sina verk”, skriver Cecilia Hart sarkastiskt.

Hon tar också upp erfarenheterna från den kubanska revolutionen när Fidel Castro ställdes inför rätta efter att ha genomfört en misslyckad attack mot militärgarnisonen Moncada, i Santiago de Cuba, den 26 juli 1953. Attacken var ett legitimt svar på Fulgencio Batistas militärkupp året innan som Fidel inför Högsta domstolen hade krävt  att den skulle ogiltigförklaras. I sitt berömda försvarstal ”Historien ska frikänna mig” redogjorde Fidel för den sociala, ekonomiska och politiska situationen i landet. Det kom samtidigt att bli en politisk plattform för den kommande revolutionen. Men var programmet av socialistisk karaktär?

”Vårt kampprogram mot Batista var och kunde inte vara ett socialistiskt program därför att de omedelbara målen för kampen inte var och inte kunde inte vara socialistiska. Det (programmet) hade överskridit nivån på den politiska medvetenheten i det kubanska samhället vid denna tidpunkt”, sa Fidel på en fråga från studenter i Chile 1971 under hans besök där.

Men för de kubanska revolutionärerna fanns det ingen vacklan om att det strategiska målet för kampen var socialism. På konferensen för de kommunistiska och arbetarpartiernas internationella konferens i Mexiko 1988 förklarade Fidel Moncadaprogrammets strategiska mål, som den 1 januari 1959 kröntes med det militära maktövertagandet:

Var vi marxister? Ja det var vi. Vi hade tillägnat oss marxismen-leninismen. (...)Moncadaprogrammet var en ingång till socialismen”.

Därefter hade den politiska processen sin egen dynamik som baserades på den massiva folkmobiliseringen och massornas krav på grundläggande sociala och ekonomiska strukturella förändringar av det kubanska samhället: jordreformer, nationalisering av sockerbruk, uppbygget av nya väpnade styrkor för att försvara landvinningarna vilket behövdes den 15 april 1961 då USA:s och CIA:s män invaderade Kuba och landsteg i Grisbukten. Tre dagar senare, när invasionen var krossad, kunde Fidel Castro förklara att den kubanska revolutionen hade antagit en ”socialistisk karaktär”.

Avkolonialisering av staten

Är det samma taktik och strategi i Bolivia och vad behöver landet för att kunna gå vidare? frågar jag. Men Linare uttalar sig försiktigt.

– Det står helt klart att vi befinner oss inför en revolutionär situation i Bolivia. Det politiska systemet och dess trovärdighet rämnar. Vad är då möjligt? Den revolution som är i antågande är en demokratisk revolution med mål att avkolonialisera vilket betyder en breddning av beslutsprocessen. En regering med Evo Morales är en regering med de sociala rörelserna.

– För det andra; motorn i denna politiska process är indianerna som går in i regeringen för att bryta ned staten, en stat som byggdes för att exkludera och stänga ute alla indianer från regeringsutövnad. Detta kallar jag för en avkolonialisering av staten.

– Parallellt med denna avkolonialisering sker en förändring av den materiella basen som ofrånkomligen kommer få konsekvenser för den privata äganderätten i Bolivia, främst jorden och energiresurserna. Kampen i Bolivia är inte bara en kamp om regeringen utan om den politiska makten.

Men hur denna makt ska förvaltas och hur framtiden ser ut är fortfarande oklart. I valrörelsen förklarade både Morales som Linare att energiresurserna, gas och olja, ska nationaliseras, för det handlade ”Kriget om gasen” som ledde till upproret i oktober 2003 och maj-juni 2005 om. För nationaliseringen gav hundratals bolivianer sina liv i en fñrrevolutionär process. Men Morales har för utländska statschefer försäkrat att inga transnationella bolag ska nationaliseras och att deras investeringar i Bolivia ska respekteras. Linare vill att gaspriset ska höjas men kampen om äganderätten förblir diffus från regeringens sida.

Återstår utlysande av val till en grundlagstiftande församling som ska utarbeta en ny grundlag. Detta är inget kontroversiellt utan ses till och med av Internationella Valutafonden som ett nödvändigt steg på vägen för att modernisera Bolivia, utveckla infrastrukturen och produktionsapparaten i landet. Men folket vill ha en verklig folkmakt och ha stöd för en sådan i grundlagen.

Betyder denna utveckling att kapitalismen får ett indianskt ansikte att det nu blir indianer som skickar ut armén när de jordlösa bönderna ockuperar latifundisternas obrukade mark?

Det vore orättvist att döma ut den nya regeringens ambitioner i Bolivia som ”kapitalistiska” innan den ens fyllt en månad vid makten. Men förväntningarna, främst hos det hjältemodiga bolivianska folket men även hos Latinamerikas fattiga, är enorma. Vi är många som spänt bevakar hur Bolivia går framtiden till mötes.

Dick Emanuelsson

¹) Rebelion, 19/1-2006, “Revolución socialista o caricatura”...en Bolivia http://www.rebelion.org/noticia.php?id=25593