Socialism eller kapitalism med indianskt ansikte i Bolivia?

Alvaro Garcia Linera, kandidat till vicepresidentposten för MAS, Rörelsen för Socialism. FOTO: DICK EMANUELSSON.

 

Socialism eller kapitalism med indianskt ansikte i Bolivia?

• Norrskensflammans Latinamerikareporter DICK EMANUELSSON intervjuar Bolivias vicepresident ALVARO GARCIA LINERA, arkitekten bakom en ”Andinsk och Amazonisk kapitalism”.

LA PAZ / 2005-11-05 / Den 16 augusti, 2005 sa Evo Morales att “La Pachamama, Moder Mord, vill att García Linera ska bli vicepresident”. Linare, som föddes den 19 oktober 1962 i Cochabamba pekas av de flesta politiska bedömare ut som en intellektuell jätte. Den ljushyade och blåögde matematikern, sociologen, professorn på la Universidad Mayor de San Andrés och gästprofessor på universitet i Argentina, Spanien, Frankrike och Mexico säger att han redan vid 13 års ålder började läsa Engels, Kant och vid 15 hade avverkat de tre delarna av Karl Marx´ Das Kapital.

I slutet av 1980-talet anslöt han och hans mexikanska fru till ”Ejército Guerrillero Túpac Katari” (EGTK). Tiden i gerillan kostade paret sex års fängelse (1991-1997) som han utnyttjade till att författa tre böcker.

– Vi arbetade intimt och lärde oss framför allt av aymaraindianerna på La Pazregionens högplatå. Tanken var att detta befrielseprojekt skulle utmynna i ett stort uppror av indianerna. Vi var kanske högst tio personer med mestizursprung, resten av EGTK var indianer, säger han när han tar emot mig i centrala La Paz.

AUDIO (på spanska/ en español):
https://app.box.com/s/who17lusdjm2y9uw3auw2p9tvw6qd770

ARRASTRA LA NUBE BLANCA ENCIMA LA OSCURA PARA ABRIR EL AUDIO

”Andinsk kapitalism”

I slutet av augusti 2005, mitt under valrörelsen, talade Linare om att MAS kan placeras på en center-vänsterskala och att rörelsen inte arbetade för socialism, som själva namnet antyder, utan förstärkandet av en ”andinsk amazonisk kapitalism”. Stora delar av fackföreningarna och den övriga vänstern i Bolivia rasade mot Linare. Ögonbrynen lyfte på många vänsterintellektuella på kontinenten. Den bolivianske ekonomen Franklin Calani betecknade Linare son en “ideologisk kameleont”, kapabel att ”byta ståndpunkt så många gånger det är nödvändigt för att få stöd av USA-ambassaden”. Morales-Linare är ”Coca-Cola”; Coca från Morales och Cola från Linare.

Men själv betecknar Linare sig som en ”klassisk marxist”. Han anser att de kapitalistiska produktionsförhållandena och de kapitalistiska produktivkrafterna inte har mognat eller utvecklats till en sådan nivå att det är möjligt för Bolivia att lämna kapitalismen bakom sig och inleda den mödosamma vägen mot socialism, något som Venezuela president Hugo Chavez uppmanar till via ”Socialism i det 21:a seklet”.

Peruanen José Carlos Mariátegui (1894-1930), en av den latinamerikanska marxismens grundare och motsvarighet till Europas Antonio Gramsci, varnade för att ”socialismen i Latinamerika kommer att vara ett heroiskt uppdrag som inte kan kopieras på ett kalkeringspapper”, men att den oundgängligen måste stå som ett historiskt mål för revolutionärerna.

– Bolivia kan inte gå över till socialism utan att först ha passerat en kapitalistisk etapp.  Socialismen är den extrema mognaden av kapitalismen och i vårt land finns ingen kapitalism, sa Linare i en intervju för den bolivianska nyhetsbyrån Bolpress, den 7 oktober 2005.

”Svagaste länken” i kapitalismens kedja

Men dylika uttalanden skapar kraftiga motreaktioner. Celia Hart Santamaria, dotter till den kubanska revolutionshjälten Haydée Santamaría som deltog tillsammans med Fidel och Che i striderna i Sierra Maestra (och den kubanske kulturministern Armando Hart) frågar i en omfattande genomgång ¹) av Alvaro Garcia Linares teori om en andinsk-amazonisk kapitalism:

”Vad finns det i Bolivia om inte en kapitalism av den mest brutala nyliberala sorten? (…) Che Guevara anlände till Bolivia för att han ansåg att det var den svagaste länken och inte för att han ville förstärka denna länk. (…) Che slog på ett polemiskt men tvärsäkert sätt fast, att om man inte har den socialistiska revolutionen som ett mål, blir revolutionen bara en karikatyr som i ett längre perspektiv slutar i ett misslyckande eller tragedi som så många gånger förut”.

Men Linare avfärdar sina kritiker:

– Den klassiska marxismen är ett klart avståndstagande från den latinamerikanska marxismens manualer. Marxismen i Bolivia har inte bara gjort stor skada rent mentalt, den har ersatt den kritiska analysen med upprepandet av fraser. Den typen av marxism bekämpar jag.

Konceptet om en ”andinsk kapitalism” är mer en politisk plattform än ett akademiskt koncept, fortsätter Linare. Bolivia är inget utvecklat kapitalistiskt land och vi kommer inte heller att bli det.

Förstärka familjeekonomi och småföretag

– I Bolivia kommer du att hitta öar av enorm industriell utveckling med den senaste tekniken. På oljefälten hittar du operatörer som arbetar med satellitteknik. Visst, men det är undantag och öar, omgivna av en industriell svag produktiv sektor som utgörs av cirka 500 mindre företag som omfattar cirka tio procent av den yrkesaktiva befolkningen. I städerna återfinns 83 procent av befolkningen som arbetar inom småföretag och då talar jag inte om några outsorcade Benettonföretag utan små familjeföretag, främst inom konfektion där lönen kan vara en lunch eller middag och där arbetsredskapet är en Singer, symaskin med pedal från 1950-talet. På landsbygden arbetar 95 procent av människorna med plogar i stil med medeltidens Egypten.

– Vad vi föreslår med en Andinsk Amazonisk Kapitalism är att under de kommande decennierna förstärka familjeekonomin och småföretagen via tillförande av ekonomiska resurser. Dessa ska betalas av gas- och oljeinkomsterna. Så förstärker vi och breddar den sociala sektorn och bara så kan vi i bygga ett postkapitalistiskt befrielseprojekt. Men detta kan aldrig fullbordas utan en arbetarklass. I dag finns denna knappast. COB (Bolivias LO) är i dag endast ett skal, COB har försvunnit. När COB kallar ut folk är det tuggummiförsäljarna som går ut, inte arbetarna. Under krisen i oktober 2003 vaktade arbetarna fabrikerna för att undvika att den informella sektorns folk och bostadskommittéernas aktivister ockuperade fabrikerna.

– Den ickekapitalistiska sektorn i Bolivia är oerhört drabbad av krisen och förhindras i sin ekonomiska utveckling på samma sätt som arbetarklassen är utsatt för samma kris som får mig att dra slutsatsen är att vi kommer att få leva med kapitalismen åtminstone ett par decennier till. Det förkapitalistiska stadiet kan vi inte bara hoppa över i tron att socialismen ligger närmare.

Han menar därför att det vore politiskt oansvarligt att utfärda löften om en socialistisk framtid utan att kunna infria dem. Men han menar att socialismen fortsätter att vara ”ett strategiskt projekt i horisonten för mänskligheten”.

De kubanska erfarenheterna

”Jaså, socialismen byggs bara i högt utvecklade industrinationer! Gode Gud, i dessa upplysta tider får Lenin, Mao och Fidel ångra sina verk”, skriver Cecilia Hart sarkastiskt.

Hon tar också upp erfarenheterna från den kubanska revolutionen när Fidel Castro ställdes inför rätta efter att ha genomfört en misslyckad attack mot militärgarnisonen Moncada, i Santiago de Cuba, den 26 juli 1953. Attacken var ett legitimt svar på Fulgencio Batistas militärkupp året innan som Fidel inför Högsta domstolen hade krävt  att den skulle ogiltigförklaras. I sitt berömda försvarstal ”Historien ska frikänna mig” redogjorde Fidel för den sociala, ekonomiska och politiska situationen i landet. Det kom samtidigt att bli en politisk plattform för den kommande revolutionen. Men var programmet av socialistisk karaktär?

”Vårt kampprogram mot Batista var och kunde inte vara ett socialistiskt program därför att de omedelbara målen för kampen inte var och inte kunde inte vara socialistiska. Det (programmet) hade överskridit nivån på den politiska medvetenheten i det kubanska samhället vid denna tidpunkt”, sa Fidel på en fråga från studenter i Chile 1971 under hans besök där.

Men för de kubanska revolutionärerna fanns det ingen vacklan om att det strategiska målet för kampen var socialism. På konferensen för de kommunistiska och arbetarpartiernas internationella konferens i Mexiko 1988 förklarade Fidel Moncadaprogrammets strategiska mål, som den 1 januari 1959 kröntes med det militära maktövertagandet:

Var vi marxister? Ja det var vi. Vi hade tillägnat oss marxismen-leninismen. (...)Moncadaprogrammet var en ingång till socialismen”.

Därefter hade den politiska processen sin egen dynamik som baserades på den massiva folkmobiliseringen och massornas krav på grundläggande sociala och ekonomiska strukturella förändringar av det kubanska samhället: jordreformer, nationalisering av sockerbruk, uppbygget av nya väpnade styrkor för att försvara landvinningarna vilket behövdes den 15 april 1961 då USA:s och CIA:s män invaderade Kuba och landsteg i Grisbukten. Tre dagar senare, när invasionen var krossad, kunde Fidel Castro förklara att den kubanska revolutionen hade antagit en ”socialistisk karaktär”.

Avkolonialisering av staten

Är det samma taktik och strategi i Bolivia och vad behöver landet för att kunna gå vidare? frågar jag. Men Linare uttalar sig försiktigt.

– Det står helt klart att vi befinner oss inför en revolutionär situation i Bolivia. Det politiska systemet och dess trovärdighet rämnar. Vad är då möjligt? Den revolution som är i antågande är en demokratisk revolution med mål att avkolonialisera vilket betyder en breddning av beslutsprocessen. En regering med Evo Morales är en regering med de sociala rörelserna.

– För det andra; motorn i denna politiska process är indianerna som går in i regeringen för att bryta ned staten, en stat som byggdes för att exkludera och stänga ute alla indianer från regeringsutövnad. Detta kallar jag för en avkolonialisering av staten.

– Parallellt med denna avkolonialisering sker en förändring av den materiella basen som ofrånkomligen kommer få konsekvenser för den privata äganderätten i Bolivia, främst jorden och energiresurserna. Kampen i Bolivia är inte bara en kamp om regeringen utan om den politiska makten.

Men hur denna makt ska förvaltas och hur framtiden ser ut är fortfarande oklart. I valrörelsen förklarade både Morales som Linare att energiresurserna, gas och olja, ska nationaliseras, för det handlade ”Kriget om gasen” som ledde till upproret i oktober 2003 och maj-juni 2005 om. För nationaliseringen gav hundratals bolivianer sina liv i en fñrrevolutionär process. Men Morales har för utländska statschefer försäkrat att inga transnationella bolag ska nationaliseras och att deras investeringar i Bolivia ska respekteras. Linare vill att gaspriset ska höjas men kampen om äganderätten förblir diffus från regeringens sida.

Återstår utlysande av val till en grundlagstiftande församling som ska utarbeta en ny grundlag. Detta är inget kontroversiellt utan ses till och med av Internationella Valutafonden som ett nödvändigt steg på vägen för att modernisera Bolivia, utveckla infrastrukturen och produktionsapparaten i landet. Men folket vill ha en verklig folkmakt och ha stöd för en sådan i grundlagen.

Betyder denna utveckling att kapitalismen får ett indianskt ansikte att det nu blir indianer som skickar ut armén när de jordlösa bönderna ockuperar latifundisternas obrukade mark?

Det vore orättvist att döma ut den nya regeringens ambitioner i Bolivia som ”kapitalistiska” innan den ens fyllt en månad vid makten. Men förväntningarna, främst hos det hjältemodiga bolivianska folket men även hos Latinamerikas fattiga, är enorma. Vi är många som spänt bevakar hur Bolivia går framtiden till mötes.

Dick Emanuelsson

¹) Rebelion, 19/1-2006, “Revolución socialista o caricatura”...en Bolivia http://www.rebelion.org/noticia.php?id=25593