“Operation Statskupp Bolivia” inledd

“Operation Statskupp Bolivia” inledd

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2006-10-16 / I horisonten framträder allt klarare konturerna av en kontrarevolution. Den revolutionära processen i Bolivia står inför risken av en statskupp. Deltagarna i kuppen är allt från USA-ambassaden till nationaliserade kroatiska fascister i Santa Cruz.

För två veckor sedan larmade den kände tysk-mexikanske latinamerikaexperten och universitetsprofessorn Heinz Dietrich om att en militär statskupp planerades till den 11 oktober. Larmet fick den önskade effekten, en nationell och internationell väckarklocka som förhindrade kuppen.

Larmet hade föregåtts av en bred offensiv från den bolivianska högern, uppbackad av mäktiga separatistiska krafter i fyra av Bolivias nio län; Beni, Pando, Santa Cruz de la Sierra och Tarija. I dessa län går oppositionen fram under täckmantel av det ”civila samhället” eller Civilkommittéer.

Exemplet Chile-Venezuela

I Chile vägrade 1970 de väpnade styrkornas chef, René Schneider, att delta i den statskupp som USA:s president Richard Nixon önskade strax efter Salvador Allendes och den förenade vänsterns valseger den 4 september 1970. Schneider blev omedelbart skjuten.

När den USA-ledda oppositionen i Venezuela genomförde sin militära statskupp under 47 timmar vägrade general Raúl Baduel att ställa upp. Han ledde i stället de grundlagstrogna militärerna i allians med Caracas fattiga tills att president Hugo Chavez återinsattes på sin post.

En hög general inom den bolivianska armén hade veckorna innan Heinz Dietrichs larm kontaktats av officerare inom polisen som velat ha arméledningens stöd för en militärkupp. Generalen informerade president Evo Morales om kupplanerna.

Men, som Dietrich skriver, ”militären genomför aldrig en kupp som ett slags självändamål”. Det gäller att skapa både förevändningar genom att förbereda opinionen såväl politiskt som  ideologiskt på ett maktövertagande. I Bolivia ”står ett komplett konspirativt block som utgörs av olika sociala och statliga krafter som arbetar i ett allt högre tempo för att göra slut på president Evo Morales”.

Separatisterna

När jag intervjuade Ruben Acosta Aguileras, ordförande för Civilkommittén i Santa Cruz i oktober 2003, försäkrade han bestämt att Civilkommittén inte strävade till att rycka loss den bördiga provinsen från resten av Bolivia. I december 2005 valdes han till länsguvernör (prefekt) för provinsen och utpekas som den man i Bolivia som leder planerna på att stycka upp Bolivia i en östlig republik tillsammans med prefekterna i Beni, Pando och den enormt gasrika provinsen Tarija.

Acosta och hans kuppkumpaner kräver att alla beslut som ska tas av den grundlagsstiftande församlingen, som utsågs 2 juli i år och som ska utarbeta en ny grundlag som ska tillfredsställa alla folkgrupper och intressen i republiken, måste tas med två tredjedels majoritet. Men för MAS, Morales’ parti, som fick 53 procent i valet i juli är detta en omöjlig ekvation och beslutade att lagförslag kan antas med enkel majoritet. I annat fall kan inte ett enda beslut antas av församlingen eftersom det omedelbart skulle obstrueras av högeroppositionen.

Statskuppens mäktiga allierade

”De räknar så klart med stöd från Högsta Domstolen, reaktionär och korrumperad som sina borgerliga homologer i världen. Civilkommittéerna får finansiering av företagskretsar och samarbetar med höga officerare inom polisen”, hävdar Dietrich.

Som i Venezuela har de allt stöd från den privata massmedian. Mediamagnaterna har stora investeringar inom jordbrukssektorn i de provinser där separatistgrupperna är starka. Oron för en genomgripande jordreform gör att massmedia är starkt fientlig inställd till vänsterregeringen Morales.

Men där finns även föräldraföreningarna, kontrollerade eller med stort inflytande av kyrkan. De befinner sig ofta i allians med de privata gymnasierna eller universiteten som organiserar blockader och allmänna protester.

Åkeristrejk och gruvarbetaremassaker

Den 11 oktober genomförde transportsektorn en generalstrejk i La Paz som lamslog alla huvudleder från övriga landet. Mönstret följde exakt samma mönster som den stora åkeristrejken 1972 i Chile som finansierades av CIA som hade dragit upp destabiliseringsplanerna mot folkregeringens ekonomiska politik. Evo Morales karaktäriserade denna konflikt som ”en kamp om makten”.

Men Morales har inte bara fått konfronteras med krafter inom näringslivet. Fyra tusen gruvarbetare från de så kallade gruvkooperativen omringade i början av oktober gruvsamhället i Huanuni med tusen gruvarbetarfamiljer från det statliga gruvbolaget Comibol. I sammandrabbningarna dödades cirka 15 gruvarbetare och nära hundra skadades. Högern och massmedia fick ytterligare en oväntad angreppspunkt mot Morales. Regeringen skakades och handlingsförlamningen under 30 timmar medförde att arbetarblod flöt i Huanuni innan presidenten satte in polisen. Det är i detta sammanhang man också ska se de starka uttalandena och kritiken från Bolivias landsorganisation COB och Gruvarbetarförbundet, den mest medvetna delen av arbetarklassen.

Ny variant av ”Operación Condor”

“I Bolivia följer man till punkt och prickar USA:s manual för kontrarevolution” skriver Dietrich. ”Upprorsmaskinen smörjs med pengar, propagandahelgon och en politisk-paramilitär planering a la USA. De medansvariga i EU och de transnationella energibolagen kompletterar den falangistiska kuppen”, tillägger Dietrich som beskriver Tony Blair som en agent för British Petroleum som uppmanar Storbritanniens energiföretag att inte investera i Bolivias gasfyndigheter.

Det finns ett nytt inslag i betraktandet av den latinamerikanska integrationen som framträder vid en analys av föreberedelserna till statskuppen i Bolivia. Professorn på Mexikos autonoma universitet ser en ny variant av ”Operación Condor” träda fram. Försvinnandet av Jorge Julio López, en av de överlevande och ett nyckelvittne mot de ansvariga militärerna för de 30 000 försvunna i Argentina, är en bekräftelse på att den statliga terrorismen återigen får kontinen tal karaktär i Latinamerika.

”Den latinamerikanska allmänna opinionen varken vill höra och ännu mindre erkänna; de kreolska oligarkiernas makt fortsätter vara intakt i hela Sydamerika. Den har inte blivit ens naggad i kanten och kommer inte att få sin makt väsentligt reducerad av de regeringar i regionen som förespråkar utveckling. En väsentlig del av denna makt utgår från militärerna och USA:s kontinentala nätverk för statsterrorism som i många fall handlar om nätverk som ’Operacion Condor’”.

Men statskuppen genomfördes inte den 11 oktober. Uppmärksamheten blev enorm och den 12 oktober, dagen för den spanska kolonialismens intåg på den amerikanska kontinenten, samlade president Evo Morales tusentals bolivianer i vad som sågs som en enorm kraftmätning med de mörka krafterna som konspirerar mot den bolivianska demokratin.

Leds av ”Karibiens mulatter”

Men Heinz Dietrich anser att nittio procent av de bolivianska officerarna inte är överens med regeringen Morales. Och trots att presidenten redan den 24 januari bytte ut 28 generaler och amiraler, har situationen inte förändrats kvalitativt.

Den före detta generalen och arméchefen Marcelo Antezana, uppgav till dagstidningen La Prensa att de väpnade styrkorna är missnöjda för presidentens påstådda intentioner att installera en ”diktatorisk regim” och hans anslutning till ”axeln Kuba-Venezuela”. Mot detta kommer militären ”att agera om politikerna inte håller sina avgivna löften”.

Denne general anser att Evo Morales är en bondeledare som leds av dåliga rådgivare. ”Evo lät sig dras med av en internationell strömning ledd av . . . Karibiens mulatter”.

Trots att Chiles väpnade styrkor är den mest impopulära utländska institutionen i Bolivia, för att inte tala om hatad, hindrar det inte att de bolivianska generalerna föredrar dessa framför ”Karibiens mulatter”, trots att Chiles militärer ryckte bort Bolivias utfart mot Stilla havet. Den 17 augusti inbjöds Bolivias högste militäre chef, armégeneralen Freddy Bersatti, i sällskap med en stor militär delegation, att besöka Chile och de chilenska kollegorna. I Chile erbjöds Bersatti att skicka bolivianska officerare till den chilenska militärakademin för att förstärka vänskapen och banden av fred.

Axeln USA-Chile-Jugoslavien

Men de chilenska militärerna har andra planer. För fyra veckor sedan anlände två chilenska generaler till Santa Cruz för att samtala med Civilkommittén och med prefekten, Ruben Acosta Aguilar. I denna stad existerar den fascistiska organisationen ”Nacion Camba”, som har många medlemmar med ett kroatiskt ursprung. De anlände efter andra världskriget till Santa Cruz, med bidrag av Vatikanen och CIA. ”Camba” har starkt drivit frågan om att rycka loss Santa Cruzregionen från Bolivia och skapa en ”oriental republik”.

Vad visste president Michel Bachelet och president Evo Morales om detta besök?

Medan de bolivianska generalernas besök i Chile förlängdes en vecka, ställde de helt sonika in ett annat militärt besök, denna gång i Caracas, med ”tidsbrist” som förevändning.

Den utpekade spindeln i detta kosnpiratoriska nätverk heter Philip Goldberg, USA:s nye ambassadör i La Paz. ”Han fungerar som en länk mellan chilenska, kroatiska och Imperiets destabilisatörer”, skriver Dietrich och tillägger:

”Mellan 2001-2004 verkade Goldberg som andre Deputy Chief of Mission för den diplomatiska delegationen i Kosovo och var chef för förhandlingsdelegationen i Dayton (Ohio) som orsakade Jugoslaviens upplösning. Det är en man med en perfekt profil för att frigöra Bolivias fyra östra provinser”

Till sin hjälp i propagandakriget mot Morales’ vänsterregering har även USA:s man i Peru, president Alan Garcia, trätt fram. Efter ett besök nyligen i Vita hus sa Garcia inför pressen att det finns en otäck fundamentalistisk strömning som går över de andinska länderna som kan liknas med den muslimska.

Det politiska begreppet ”Koka och terrorism” kommer vi nog att få höra och läsa mer om i framtiden, förevändningen för att isolera Bolivia och utlösa statskuppen. Historien går igen.

Blodbad i Oruro mellan Combicols gruvarbetare och gruvkooperativen

 

BOLIVIA: Blodbad i gruvdistrikt

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2006-10-08 / Sexton döda och hundra skadade är saldot efter våldsamma sammandrabbningar mellan tusen gruvarbetarfamiljer i det statliga gruvbolaget Combicol och 4 000 gruvarbetare i de så kallade gruvkooperativen.

Blodbadet ägde rum när gruvkooperativens medlemmar omringade och attackerade gruvarbetarlägret Huanuni i staden Oruro med dynamit och prickskyttar som hade intagit strategiska punkter runt om lägret. Kooperativens mål var att ockupera det statliga gruvbolagets tennfyndigheter som är värderat till 625 miljoner dollar, en gruva som kooperativet erbjöd köpa för den löjliga summan av 1,5 miljoner dollar.

Gruvarbetarna försvarade den statliga gruvan med sina liv och många av deras hus sprängdes i luften av dynamiten. Efter 30 timmars strider skickade president Evo Morales armén och polisen till platsen för blodbadet och stoppade blodsutgjutelsen.

Men gruvarbetareförbundets ledare och medlemmar är inte nådiga i sin kritik mot Morales.

– Sedan åtta månader har vi krävt av regeringen att den måste placera ut militär och polis för att undvika konfrontationerna i Huanuni. Men regeringen bara hånskrattade och sa att den kunde erbjuda att placera ut likkistor för de döda. Vem ska nu beskydda och svara för änkorna och vem ska föda de föräldralösa? sa landsorganisationen COB:s ordförande Pedro Montes, i ett uttalande, som försäkrade att det är gruvarbetarna som försvarar landets naturtillgångar.

Gruvarbetarförbundet anklagade gruvministern Wálter Villarroel för att vara den som konspirerade mot både gruvarbetarna som vänsterregeringen. Villarroel fick också silkesnöret av president Morales i fredags som hade tvekat att sätta in militären för att skilja de stridande parterna åt. Men till slut ingick regeringen en överenskommelse med gruvarbetarförbundet och de tusen medlemmarna i Huanuni som på lördagen begravde 16 av sina kamrater medan ett hundratal fick vård för sina skador.

De blodiga konfrontationerna ägde rum samtidigt som den politiska högern i Bolivia i fyra av Bolivias nio län konspirerar för att störta regeringen via en militär statskupp. För två veckor sedan gick en armégeneral ut och offentligt anklagade delar av ledningen för polisen och armén för att planera en statkupp mot regeringen Morales. De sägs också ha stöd av USA och de transnationella oljebolag som spanska Repsol eller brasilianska Petrobras, som inte sett med blida ögon att regeringen har tagit beslut om att nationalisera delar av landets energiresurser och kraftigt höja skatteuttaget hos dessa vinstmaskiner.

Parallellerna med utvecklingen under den socialistiske och den störtade president Salvador Allende (1970-73) i Chile är slående. Sabotagen mot ekonomi och transporter i Bolivia är dagliga. Målet är att slå sönder den ekonomiska utvecklingen och återigen tvinga in Bolivia i den nyliberala modellen, en modell som dragit ner landet i en extrem fattigdom vilket fick till följd att folket reste sig två gånger och störtade de presidenter som de ansåg mer såg till de transnationella bolagens vinstresultat än att föda sitt eget folk.

Bolivia och ALBA – ett annat Amerika växer fram i samarbete och solidaritet

 

ALBA – ett annat Amerika växer fram i samarbete och solidaritet

Ett nytt samarbete mellan folken i Latinamerika växer fram. I spetsen för detta samarbete, som har som målsättning att eliminera underutvecklingen och bygga ett mänskligare samhällssystem, går Kuba och Venezuela. Med ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika och TCP, Folkens avtal för handel, går Vita husets uttalade fiender fram utan att begära tillstånd av Bush&Rice. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON beskriver hur Bolivia integreras genom 202 projekt i ALBA.

* * *

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2006-08-28 / Jag minns det som igår när Paulina Apace med stammande gråt frågade mig hur hon skulle överleva med fem barn, den yngsta flickan bara tre veckor, efter att hennes man hade skjutits ihjäl av Sanchez de Lozadas utkallade militär. Det var i oktober 2003 i staden El Alto, det revolutionära centret för upproret mot ”El Gringo”. Den söndagen hade elva bolivianer massakrerats av armén i Paulinas bostadsområde. Hon kunde varken läsa eller skriva och någon socialförsäkring var det inte frågan om. Jag blev hennes svaret skyldigt.

Min vän och följeslagare, läkaren Nila Heredia, före detta gerillakamrat till Che Guevara, förklarade att mänskliga rättigheter i Bolivia inte existerade trots USA-ambassadens tal om motsatsen. Samma år som ”El Gringo” störtades avled 15 000 bolivianska barn under fem år, enligt officiell statistik, av undernäring och hunger. Varje dag gick tre förlösande mödrar samma väg. Drygt en miljon av åtta miljoner av hennes landsmän är analfabeter och över 60 procent av bolivianerna lever, som Paulina, i extrem fattigdom. Det var mot denna omänskliga diktatur som Bolivias folk hade rest sig.

Den 22 januari i år såg jag Nila igen, men nu i presidentpalatset i La Paz, utnämnas till hälsovårdsminister i Evo Morales regering. Hon och presidenten lovade att förändra Bolivia.

 

PÅ DET LILLA KAPELLETS vägg i El Alto stod det: “Ingen älskar dig som jag!” Och en bild på Jesus i mitten. Men vad hjälper den kärleken om makten förvägrar sina egna invånare rätten att kunna läsa och skriva? Den kubanske frihetshjälten José Martí uttryckte det så här: “Att bilda sig är det enda sättet att bli fri”. Hans odiskutabla efterträdare i Kuba, Fidel Castro, sa i år inför 700 deltagare från 33 länder som deltog i en internationell konferens om alfabetisering i Havanna, att ”vi lär ut att läsa och skriva och vi kommer att ha hundratals miljoner revolutionärer, kämpar som är kapabla att förändra världen”.

Valsegern för vänsterpartiet MAS och dess presidentkandidat Evo Morales den 5 december förra året var ytterligare en plump i protokollet för Vita huset. Det dröjde bara fyra månader innan Bush placerade in Bolivia som ny medlem i ”Ondskans makter” i Latinamerika:

– Låt mig bara säga att jag är orolig för demokratins erosion i dessa länder som ni har nämnt, sa Bush på en fråga från en journalist om utvecklingen i Venezuela och Bolivia.

Men vad är det då som Bush och Rice oroas över som får dem att från den 1 oktober införa totalt vapenembargo mot Venezuela (i vilket svenska SAAB-Bofors redan har anslutit sig till genom att avbryta sina vapenleveranser av luftvärnsrobotar) och hota Bolivia med att säga upp tullfri import av bolivianska exportprodukter till USA i december?

 

ORDET SOM FÅR State Departement och CIA att bli nervösa heter ”ALBA”, det Bolivarianska Alternativet för Amerika. Det sammanfattar det mest grundläggande som slås fast i FN:s Charta för de universella mänskliga rättigheterna. Naturligtvis finns det en politisk och ideologisk baktanke på att utbilda och kurera miljoner latinamerikaner, som Fidel nämnde i sitt avslutningstal på alfabetiseringskonferensen. Ty här handlar det inte om en borgerlig humanism i största allmänhet utan att målmedvetet och systematiskt bygga upp en social och politisk bas i de olika länderna som ska utgöra delar av ett kontinentalt motstånd mot USA:s anspråk på att se Latinamerika som sin ”bakgård” och att lägga basen för det Förenade Amerika som Simón Bolivar gav sitt liv för, ett Amerika med social rättvisa.

Under Morales’ första halvår som president har han slutit över 200 samarbetsprojekt med Venezuela och Kuba som i grunden kommer att förändra Bolivia. Fem grundläggande faktorer för utveckling står i förgrunden

·        Utbildning: Skapa en läs- och skrivkunnig befolkning som kan förstå sin omvärld, alfabetisering av en dryg miljon analfabeter i Bolivia. Fram till augusti har ett tusen lärt sig läsa och skriva medan 100 000 bolivianer för närvarande sitter på skolbänken på kvällarna.

·        Hälsovård: Skapa en sund och frisk befolkning som kan fortbilda sig ännu mer och som har fysiska och mentala krafter för att delta i landets produktiva utveckling

·        Skapa en materiell industribas inom energisektorn, gas och olja. Återerövra Bolivias naturresurser från de transnationella bolagen.

·        Skapa en nationell livsmedelsförsörjning; industrialisera landets jordbruk, jord åt de jordlösa via en jordreform, bilda en industribas för export av soja, koka, mjölkprodukter och te.

·        För att försvara den politiska processen och Bolivias suveränitet; försvarssamarbete.

Latinamerika befinner sig i dag i en slags vattendelare mellan USA:s diktat om frihandel och en ytlig parlamentarisk demokrati som allt fler folk vänder ryggen till och, å den andra sidan, en stark rörelse för nationellt oberoende där Chavez attraherar miljoner latinamerikaner med sitt projekt ALBA. Men detta projekt skulle aldrig kunna sjösättas om det inte vore för Kuba och landets imponerande utveckling inom hälsovård och utbildning. Tjugo tusen kubanska läkare håller det venezuelanska hälsovårdssystemet under armarna och utbildar samtidigt tusentals unga latinamerikaner till läkare i Havanna. I mitten av augusti utexaminerades 1600 läkare från 26 länder. Hundratals var bolivianer och venezuelaner.

GAS-OLJA-GRUVOR Venezuela erbjuder Bolivia fyra olika projekt inom energisektorn till ett värde av 1,5 miljarder dollar. Det inkluderar en petrokemisk anläggning och två anläggningar för filtrering av flytande gas och olja. Det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA investerar också 800 miljoner dollar i explorerande och exploatering av Bolivias energikällor i allians med det statliga utfattiga bolivianska YPFB som får 51 procent medan PDVSA får 49 procent av aktierna.

– Bolivia inleder en ny etapp i sin historia, från att vara ett ’tiggarland’ och öppnar nu möjligheter till utveckling, underströk Manuel Morales Olivera, en av cheferna inom YPFB i en kommentar.

Inom gruvsektorn bildar Venezuela och Bolivia ett statligt gruvbolag, Minera del Sur (Minsur), som ger det statliga Comibol möjlighet att operera i alla delar av gruvindustrin. Venezuela kommer också att förse Bolivia med diesel, vilket Bolivia inte producerar, i utbyte mot soja. Denna viktiga bolivianska exportprodukt riskerade att slås ut när den förlorade hela sin marknad när Colombia, som årligen importerade 225.000 ton, undertecknade ett frihandelsavtal (TLC) med USA som säljer starkt subventionerad soja och som enkelt skulle ha slagit ut den bolivianska sojan.

 

UTBILDNING OCH HÄLSOVÅRD I världen finns det 800 miljoner analfabeter. I Latinamerika är elva procent av befolkningen, eller 40 miljoner personer, analfabeter och cirka 110 miljoner är funktionella analfabeter. Den miljon analfabeter som finns i Bolivia är i hög grad koncentrerad hos de olika indianfolken som talar cechua, aymara eller guarani. De får genom den kubanska metodiken ”Yo si puedo”, Visst kan jag, lära sig läsa och skriva på sina modersmål och därefter på spanska.

Rätten till sjukvård var fram till kubanernas ankomst i februari en exklusivitet för 22 procent av befolkningen medan resten litade till högre makter när de insjuknade, säger Oscar Lanza, chef för den Internationella Hälsovårdsaktionen. Kuba erbjuder sex tusen bolivianer gratis läkarutbildning på Kuba.

Närmare 2 000 kubanska läkare har kommit till Bolivia. I El Alto kan nu Paulina Apace kostnadsfritt gå till någon av de många kubanska läkarna för att kurera sig eller sina fem barn. Kuba har donerat modern utrustning för 20 sjukhus och nio center för ögonoperationer. Målet är att 100 000 bolivianer ska opereras mot bland annat grå starr, hittills har 27 596 bolivianer ögonopererats och räddats från att bli blinda. Totalt har 1 198 240 bolivianer behandlats av kubanska läkare fram till den 14 augusti vilket utgör 13 procent av Bolivias befolkning.

Fram till den 5 augusti hade de kubanska läkarna räddat livet på 692 personer. Till skillnad mot sina bolivianska kollegor befinner sig kubanerna i första hand på landsbygden, i bergen, djungeln och otillgängliga trakter där sjukvård har varit en sällsynthet för människorna.

– Med Sydamerikas integration kan drömmarna om den enhet som Tupac Katari, Simón Bolívar och massor av andra martyrer stred för bli verklighet, sa Evo Morales. Han fällde dessa ord när han tillsammans med Hugo Chavez och Kubas Ricardo Alarcón, talman i Nationalförsamlingen, inför 50 000 bolivianer i staden Cochabamba, sammanfattade de fem huvudprojekten som förbinder hans Bolivia med Kuba och Venezuela.

 

MÅNGA AV LÄNDERNA i Centralamerika och Karibien, men även Colombia, Peru och Ecuador, har under USA:s och IMF:s ”recept” förvandlats till simpla reproducenter av billig arbetskraft, antingen illegalt i USA eller på de maquilasfabriker som knappt betalar någon skatt. Den främsta posten i de nationella budgetarna i dessa länder är i dag ”remesas”, de pengar som skickas hem från ”gästarbetarna” i USA.

I Honduras ville den nya liberala regeringen i juni inleda ett samarbete med det venezuelanska PDVSA och Chavez’ Petrocaribe, för att få bukt med det strypgrepp som Texaco och Chevron, som enda distributörer av bränsle, håller om landet. Omedelbart stoppade USA-ambassaden utfärdandet av alla visum för honduraner som skulle resa till USA. I USA arbetar en (1) miljon honduraner av en befolkning på sju miljoner. Det är mot denna utpressning och utsugning av Latinamerika som allt fler länder och regeringar nu reagerar.

– Den nyliberala imperialismen, den högsta fasen av kapitalismen, har trätt in i sin galna fas. Under detta sekel måste de förenade folken i Latinamerika kasta av sig imperialismens ok för att rädda världen. Socialismen är folkens väg till den verkliga befrielsen, för jämlikhet och rättvisa, sa Chavez när han summerade den nya integration mellan dessa ”ondskans makter” vars enda ”brott” är att rädda liv och öka bildningsnivån för dem som igår förvägrades denna mänskliga rättighet.

 

NÄR JAG HÖRDE Chavez uttala dessa ord gick mina tankar osökt till Cochabamba 2002 och en militär parad för att hylla landets väpnade styrkor som så många gånger har dränkt detta folks kamp i blod. Men det var inte så mycket denna skamfulla historia utan affischen som uppmanade folk att söka sig till paraden. Coca Cola stod som sponsor för arrangemanget. Händelsen illustrerar väl en USA-presidents ord om att ”USA har inga vänner, bara intressen”.

Kontrasten till Kubas och Venezuelas solidaritet med Bolivia är, som Evo Morales sa denna varma kväll i tropiska Cochabamba, himmelsvid. De kräver inget i utbyte, de samarbetar för att utveckla hälsovård, utbildning och en utveckling av Bolivia industri och naturresurser.

Bolivia ber Norge om hjälp för nationalisering av energisektor

TEGUCIGALPA / 2006-08-15 / Den nya vänsterregeringen i La Paz ber nu Norge om hjälp för att “styra upp” nationaliseringen av landets energisektor.

1 maj tillkännagav president Evo Morales att regeringen via det statliga energibolaget YPFB hade tagit kontrollen över olja och energitillgångar. Men det stora problemet är kunskap och kapacitet för att bättre och effektivare kontrollera produktion och kommersialisering av energiproduktionen. Därför kommer Norge via biståndsorganet ”Petroleum för utveckling” att bistå regeringen Morales, enligt nyhetsbyrån Bolpress.

Norge kommer att fortbilda tekniker på YPFB efter att Norges biståndsminister Erik Solheim besökt Bolivia, Peru och Brasilien och undertecknat en överenskommelse med La Paz. Bolivias regering behöver juridisk hjälp med att utforma lagstiftning, kontrakt och överenskommelser av pristariffer för export av gas.

Norge är också känt för att ha lyckats ha en närmast total kontroll över korruption inom oljeindustrin. Därför vill Bolivias regering ha assistens för att undvika den typiska latinamerikanska korruptionen, som i Bolivias fall inneburit att statskassan förlorat många miljarder dollar som gått i privata fickor.

Norges biståndsprogram inom oljesektorn går till 16 länder i tredje världen med oljetillgångar och produktion så som Nigeria, Angola, Santo Tomé&Príncipe, Madagaskar, Sudan, Östtimor, Kambodja, Filippinerna, Irak och nu också Bolivia.

En viktig fråga för Bolivia är att Norge delar med sig av den rika erfarenheten detta nordiska land har i frågan om hur Bolivia ska kunna kontrollera och verifiera den information som de utländska oljebolagen, med tillstånd att operera i landet, redovisar om investeringar och vinster. Norge har en lång erfarenhet från Norsk Hydro och Statoil.

De transnationella oljebolagen som spanska Repsol eller brasilianska Petrobras har uttryckt stort missnöje med nationaliseringen av den bolivianska energisektorn. Detta har medfört stor ovisshet hos underleverantörer med bolivianskt kapital som är ”desperata eftersom de inte får nya kontrakt”. Multisarna ligger lågt med nya investeringar i Bolivia, uppgav Bolivias handelskammare för energiprodukter (CBH ), till spanska nyhetsbyrån EFE.

Enligt CBH kommer investeringarna inom energisektorn 2006 att sjunka från 600 till 500 miljoner dollar. Regeringen i La Paz har därför bromsat upp nationaliseringen eftersom YPFB helt enkelt inte har pengar till att utföra sina nya centrala uppgifter i energiverksamheten. För att förstärka företaget har regeringen ansökt om ett lån hos Bolivias Centralbank på 180 miljoner dollar.

LO-distriktet i högerns vagga i Bolivia ockuperas av nynazister som använder svenska flaggan som partisymbol

Unión Juvenil Cruceñista (UJC)

LO-distriktet i högerns vagga i Bolivia ockuperas av nynazister som använder svenska flaggan som partisymbol

Av Dick Emanuelsson

TEGCIGALPA / 2006-07-07 / Polischefen i Santa Cruz, Wilfredo Torrico, avskedades efter att polisstyrkor inte ingripit utan passivt sett på när nyfascistiska krafter från Unión Juvenil Cruceñista (UJC), attackerat och ockuperat lokalerna för det regionala LO-distriktet (COD) i Santa Cruz.

Händelsen ägde rum bara en dag efter att drygt 53 procent av Bolivias folk röstat nej till regional autonomi även om i regionen Santa Cruz en stor majoritet röstade för.

Det är just i denna stad som den bolivianska högern och oligarkin har sitt starka fäste. Efter att den förre presidenten Gonzalo Sanchez de Lozada störtades i en folklig resning under september och oktober 2003 tog han sin tillflykt tillfälligt till Santa Cruz innan han flög till Miami, USA. Händelserna i Santa Cruz förra veckan har skakat vänsterregeringen Evo Morales eftersom den ser attackerna på det regionala LO-distriktet som en attack mot hela den sociala rörelsen. Denna utgör presidentens sociala bas och garant för en fortsatt politisk process med en fördjupning av kampen och nationaliseringen av landets energiresurser men framför allt en jordreform, som tusentals jordlösa i Sana Cruz strider för.

Oligarkin i Santa Cruz, som framför allt utgörs av boskaps- och landägare, är blinda motståndare till alla slags jordreformer, hur moderata dessa än kan te sig och trots Morales’ garantier om att de stora landegendomarna inte ska tas över. Regeringen antog i början av juni i år en plan kallad 'Revolución Agraria' och kungjorde, just från Santa Cruz, beslutet om att distribuera 2,2 miljoner hektar statlig mark till de olika indianfolken och jordlösa bönder.

Samtidigt beslutade regeringen att dela ut ägandebevis för över 3,1 miljoner hektar mark till ursprungsbefolkningen och bönderna i länen Pando, Beni, Santa Cruz och Tarija. I det senare länet återfinns över 80 procent av Bolivias gasresurser. Även i detta län opererar en liknande ”Civilkommitté” som i Santa Cruz och en majoritet av befolkningen röstade den 2 juli ”SI”, ja till regional autonomi. På den paraguayanska sidan om gränsen har USA byggt upp en stor militärbas som ses som en provokation mot den nya vänsterregeringen i Bolivia och ett hot mot Bolivias gasresurser, de näst största i Latinamerika efter Venezuela.

Ett hundra mäktiga familjeklaner kontrollerar, enligt FN-organet PNUD:s senaste rapport som kom i maj, mer än 25 miljoner hektar mark av Bolivias mest bördiga mark. Mot detta står två miljoner bondefamiljer, nästan alla av indianskt ursprung, förfogar över fem miljoner hektar mark med låg produktivitet som framför allt återfinns i de västra höglandsområdena med stor brist av infrastruktur, utsäde, krediter och teknisk assistens. De hundra landägarna kontrollerar också den bolivianska Jordbrukskammaren i östra Bolivia. Flera av dessa mäktiga män innehar också politiska topposter i parlamentet eller på regional nivå.

I Santa Cruz finns det ett nätverk av “civila” politiska organisationer som alla är underordnade Civilkommittén. En av dessa, som verkar ”oberoende”, är den ungdomskommitté som opererar som en ”Stormtrupp” med samma karaktär som de tyska nazisternas stormtrupper på 30-talet. Det var en av dessa som attackerade LO-distriktet.

 

President Evo Morales’ 1 Majpresent till Bolivias folk: ”Take Over the Oil end Gas”! Bolivia nationaliserar sina energiresurser:

 

1 maj 2006: Ceremonin när president Evo Morales tillkännagav att regeringen nationaliserar olja och gas.

President Evo Morales’ 1 Majpresent till Bolivias folk: ”Take Over the Oil end Gas”!

Bolivia nationaliserar sina energiresurser

Av Dick Emanuelsson

BOGOTA / 2006-05-07 / Bolivias president Evo Morales’ besked på Arbetarnas internationella högtidsdag, 1 maj, slog ned som en bomb bland internationella spekulativa olje- och finanskretsar: Via ett presidentdekret förklaras Bolivias energiresurser nationaliserade.

– Det är måndag av värdighet och ära för arbetarnas regering. Detta beslut är ett heroiskt och patriotiskt beslut som återger själ och värdighet till bolivianerna. Från och med i dag kommer aldrig mer våra energiresurser att vara i händerna på de transnationella bolagen, sa vicepresident Álvaro García Linera som var lyrisk när han sammanfattade dekretet imför tusentals bolivianer.

Via nyhetsbyrån Bolpress uppmanade Linera det bolivianska folket att ge sitt liv för att försvara nationaliseringen samtidigt som han varnade utländska krafter att regeringen inte kommer att tillåta att påtryckningar, ”vare sig från utländska företag, regeringar eller några antipatriotiska förrädare kamofluerade i parlamentet som vill fortsätta försvara egenedomarna för utlänningarna”.

President Evo Morales sa att nationaliseringen av energiresurserna bara ska ses som en början. I nästa steg kommer gruvresurserna och övriga naturresurser att tas över från de transnationella privata företagen.

– Detta är bara en början. Om vi idag har inlett nationaliseringen av energiresurserna fortsätter vi i morgon med gruvorna, skog och alla andra naturresurser, underströk Morales inför jublande bolivianer. Samtidigt bad presidenten om “lite tålamod” och kunggjorde att regeringen står i begrepp att lägga fram ett helt paket där även jorden ska tas över och sättas i händerna på de jordlösa.

Nationaliseringen av energiresurserna kommer tio år efter att den förra regeringens privatisering av energindustrin. Morales uppgav att de utländska företagen ska kompenseras för sina investeringar i Bolivia.

– Tidigare gav de oss 18 procent men nu råder det motsatta förhållandet, sa Morales, som dock gjorde förbehållet, att om inte de transnationella företagen som spanska Repsol ”accepterar den bolivianska regeringens beslut så är det bäst att de drar”!

Han gav också de väpnade styrkorna en eloge som hade deltagit i den militära ockupationen av 56 oljekällor och två raffinaderier i Bolivia.

I förra veckan slöt Kuba, Bolivia och Venezuela en långsiktig ” Folkens handelspakt”, som ska utgöra en motpol mot USA:s ”TLC”, frihandelsavtal. Bolivia har kritiserat Colombias regering starkt för dess nyingångna TLC-avtal med USA som i praktiken stoppar Bolivias sojaexport till Colombia, som tas över av USA. Men Chavez har tagit över både den kvoten samt uppmanat Morales att starta en industriell process med kokabladsproduktion som kan utvinna både läkemedel som andra nyttigheter som kokabladen representerar.

De transnationella företagen får nu 180 dasgar på sig att underteckna villkoren för sina framtida operationer i landet. Vägrar de tvingas de att lämna Bolivia.

Den spanska Zapaterosregeringen, starkt bunden till Repsol, uttryckte i måndags kväll ”sin mest starka oro” över dekretet. Även brasilianska Petrobras var grinig. De utländska företagen förlorar minst 51 procent av sina aktier medan den bolivianska staten kalkylerar med att öka sina inkomster med 780 miljoner dollar.

Första generalstrejken mot vänsterregeringen i Bolivia ett fiasko

Första generalstrejken mot vänsterregeringen i Bolivia ett fiasko

CENTRALAMERIKA / 2006-04-22 / Generalstrejken som landsorganisationen COB utlyste i fredags mot den nya vänsterregeringen i La Paz, blev ett bokstavligt fiasko. Bara två av 40 förbund och organisationer anslutna till COB, hörsammade beslutet om strejk men gick tillbaka efter arbetet efter bara två timmar.

Förväntningarna och kraven på den nya regeringen i Bolivia är enorma. Fattigdomen, arbetslösheten och kraven på snabba materiella och ekonomiska förändringar är stora och president Evo Morales har sagt att Bolivia går inte att förändra på en natt.

COB sa vid Morales’ tillträde att landsorganisationen ger regeringen 90 dagar för att nationalisera gas- och energiresurserna utan kompensation till de transnationella bolagen. COB kräver också kraftiga lönehöjningar.

Men uppslutningen för strejken blev en rejäl flopp för Solares och COB-ledningen som har anklagat regeringspartiet för att vilja ta över den politiska kontrollen av COB.

Dick Emanuelsson

Nu börjar USA dra åt tumskruvarna mot president Evo Morales

 

USA-ambassadören (2:a från vä) Philip Goldberg i sällskap med John Jairo Vanegas (vit t-skjorta), en colombiansk maffiagangster som senare greps i staden Santa Cruz, centrum för den politiska kupphögern.

Nu börjar USA dra åt tumskruvarna mot Evo

Av Dick Emanuelsson 

CENTRALAMERIKA / 2006-04-22 / Medan USA beviljar permanent uppehållstillstånd för den störtade president Sanchez de Lozada, ansvarig för över 80 bolivianers död i oktober 2003, nekade USA i fredags förra veckan viceministern med ansvar för vatten, René Orellana, inresevisum till USA. Bolivia kommer nu att svara med samma mynt om inte USA förändrar sin attityd.

Nyhetsbyråerna Bolpress och TeleSur uppgav i lördags att det är andra gången som en boliviansk myndighetsperson vägras inresevisum till USA. För en månad sedan vägrades den kvinnliga senatorn och bondeledaren Leonilda Zurita (MAS) inresa till USA med hänvisning till att hon hade gett sitt stöd till Francisco Cortéz. Denne är colombian och bondeledare och dessutom hade han beskydd av det colombianska inrikesministeriet för upprepade paramilitära mordhot i sitt hemland. Han greps för tre år sedan i La Paz när han sonderade möjligheterna att bosätta sig med sin familj i Bolivia. Han anklagades av underrättelsetjänsten för att bilda gerillagrupper mot den störtade Sanchez de Lozada. Han släpptes för en kort tid sedan i brist på bevis.

President Evo Morales, som också har sitt ursprung som Bolivias främste ledare för de kokabladsodlande bönderna, varnade USA för att landet kommer att svara med samma mynt, vägra representanter för USA-regeringen eller kongressen om inte Bush förändrar sin fientliga inställning till Bolivia.

– Herr ambassadör (David Greenle), skicka mig en lista på personer i parlamentet som av Er regering inte kan få visum utfärdade och samtidigt ska vi överlämna till Er en lista på nordamerikaner som inte har inresevisum till Bolivia, sa Morales.

Med USA:s vägran att inte ge visum till Orellana, en välkänd och stridbar ledare för Bolivias naturresurser, har USA trappat upp konflikten med Bolivia.

– Att  vara ärlig, ha rent mjöl i påsen, tjäna sitt folk är liktydigt med att inte få visum till USA. Till USA får de som i Bolivia stjäl och massakrerar det bolivianska folket visum, uppgav Morales till Bolpress med hänvisning till den störtade president Lozada, ansvarig för 80 bolivianers död efter att Lozada beordrade armén och polisen att öppna eld mot fredliga obeväpnade demonstranter i oktober 2003. Ett USA-plan flög ut Lozada efter han störtats och han befinner sig sedan dess i Miami, USA där han åtnjuter USA-myndigheternas skydd.

Med tillträdet av Evo Morales på presidentposten den 22 januari i år, begärdes Sánchez de Lozada utlämnad till Bolivias. Där ska han rannsakas för morden på hans landsmän 2003, menar en stark folkopinion. Men USA har genom en rad byråkratiska hinder förhindrat att beslut fattas för Lozadas utlämnande till Bolivia.

En parallell till Lozada är CIA-terroristen Luis Posada Carriles, ansvarig för 73 människors död när ett kubanskt passagerarplan sprängdes i luften i oktober 1976 vid ön Barbados i Karibien. Kubanen Posada var CIA:s mest omtalade internationella terrorist men blev venezuelansk medborgare och var chef för en hemlig grupp inom den politiska polisen på 1970-talet. Han anklagas, förutom flygsprängningen 1976, också för att personligen ha torterat till döds ett tiotal venezuelanska politiska fångar. Men USA vägrar att utlämna honom till Venezuela med det föga övertygande och motsägelsefulla argumentet att de är oroade för att Posada ”kan komma att torteras i venezuelanskt fängelse”.

USA-regeringen har gradvist dragit åt tumskruvarna mot Bolivias och Morales’ regering. Det dröjde inte mer än en månad förrän USA inledde en politik som många anser vara en isolering av Bolivia. Det första beslutet var att dra tillbaka ekonomiska anslag till projekt kring kokabladsproduktionen. Därefter kritiserade man öppet Bolivia för att tillåta kubanska läkare och lärare på obestämd tid i landet, ett ställningstagande som Morales ironiserade över och undrade om de kubanska läkarnas arbete för att rädda fattiga bolivianska liv var ”ett destabiliserande orosmoment”.

Och nu vägrar Vita huset och Condoleeza Rice både senatorer och bolivianska ministrar inresevisum till USA, en politik som många anser ha tydliga paralleller med USA:s agerande mot Kuba de första åren efter revolutionen.

 

Bolivia blir medlem i TeleSUR

Av Dick Emanuelsson

CENTRALAMERIKA / 2006-04-06 / Den 19-20 april kommer Bolivias president Evo Morales och hans venezuelanske kollega Hugo Chavez att underteckna ett avtal där Bolivia blir ny fullvärdig medlem i den kontinentala tevekanalen TeleSUR.

Undertecknandet som äger rum i Paraguays huvudstad Asuncion innebär att denna kontroversiella tevekanal utökas och nu också ska sända från Latinamerikas hjärta och över delar av Anderna, enligt den bolivianska nyhetsbyrån Bolpress.

Bolivia kommer att “köpa in sig” med fem procent av aktierna i TeleSUR där majoriteten ägs av Venezuela (51%).

TeleSUR kommer i Bolivia att samarbeta med den statliga tevekanalen Canal 7 från Empresa Nacional de Televisión Boliviana.

Vita huset är starkt kritiska mot att de olika latinamerikanska länderna skapar sina egna massmedia och i början av februari beslutade Bushadministrationen att förstärka sin egen propagandastation över Latinamerika, ”La Voz de America” mot Venezuela.

Bushadministrationen har utarbetat en särskild plan för att motverka den politiska integration som regeringen i Caracas går i spetsen för. Bildandet av Telesur, där Caracas har 51 procent av aktierna, Argentina 20, Kuba 19 och Uruguay tio, är ett stort steg framåt för att stå emot den oerhörda dominans som massmediagiganterna CNN och Fox har på den amerikanska kontinenten.

Men Telesur ses inte med blida ögon, i synnerhet inte efter att bolaget slutit en överenskommelse med den Qatarbaserade TV-kanalen Al Yazira om samarbete som inkluderar ett ömsesidigt utbyte av program samt journalistisk och teknisk utbildning.

En vecka innan Bushs begäran om ökade anslag för La Voz de America under 2007 blev offentliga, hade den republikanske kongressledamoten Connie Mack protesterat mot överenskommelsen mellan Telesur och Al Yazira.

Det finns tydliga paralleller till USA:s mediala krigföring mot Kuba där radiostationen Radio Marti sänder 24 timmar om dygnet samt permanent genomför störningar av de kubanska TV- och radiostationerna.

Venezuelas Informations- och kommunikationsministerium betecknar Bushs planer som en ”klumpig form av interventionspolitik” och ytterligare ett exempel på Bushs ” inblandning och destabilisering” av Venezuela.

“Denna ansökan (om ökade anslag) utgör delar av en interventionspolitik som leds av kongressledamöterna i Florida och den antikubanska Miamimaffia och terrorister som Posada Carriles, skyldig till tortyr, mord och sprängning av passagerarplan”, sa ministeriet i sitt uttalande.

USA:s ”Diktatorerskola” i kanalzonen förlorar allt fler elever

 

”Diktatorernas skola” förlorar allt fler elever

• För mänsklighetens och allas bästa måste mördarskolan stängas

CENTRALAMERIKA / 2006-04-04 / Bolivia, Uruguay och Argentina avbryter nu sina militära utbildningar på School of Americas, USA:s militära akademi för Latinamerikanska officerare som även kallas ”Diktatorernas skola”. För USA-administrationen är detta ytterligare en bekräftelse på att Latinamerika vägrar gå i USA:s ledband och att Chavez’ Bolivarianska revolution förstärks.

Men Vita huset som konspirerar mot Venezuela tvingas också konstatera att Chavez’ projekt om att skapa en ny typ av militär som inte skjuter mot sitt eget folk, vinner anhängare. Den 3 april tillkännagav Bolivias regeringstalesman Juan Ramón Quintana att man gradvis avslutar sin militära utbildning på School of Americas. I stället ska man satsa på utbildning och träning i samarbete med andra latinamerikanska länder som bygger på doktrinen om ”regional säkerhet” snarare än USA-doktrinen om ”den inre fienden”, liktydigt med den egna oppositionen.

Den förre armémajoren Quintana representerar en blodbesudlad institution som har genomfört fler stats- och militärkupper än alla latinamerikanska länder tillsammans trots utbildningen de fått av den stat som betraktar sig som en mönstermodell i demokrati för andra nationer i världen. Men det har alltid varit samma sociala klass som förblivit vid den reella makten efter att de uniformerade genomfört sitt krossande av de parlamentariska institutionerna.

”Den inre fienden”

Bland de bolivianska officerare som utexaminerats från School of Americas återfinns den förre diktatorn och generalen Hugo Banzer och den förre inrikesministern, general Luis Arce Gómez, två av de mest blodbesudlade bolivianerna i modern tid. Arce Gómez är också en av de främsta narkotikahandlarna dömd till 25 års fängelse i sin frånvaro, ironiskt nog, i USA, det land som fortbildade honom i genocid, folkmord.

Quintanas uttalande till den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina kom bara en dag innan en delegation från människorättsorganisationen ”School of Americas Watch”, SOAW, anlände till La Paz för att uppmana den nya regeringen Evo Morales att avbryta alla förbindelser med School of Americas.

SOAW-delegationen kommer närmast från Uruguay och Argentina där bägge ländernas regeringar förklarade att de avbryter sina förbindelser med School of Americas. Den katolske prästen Roy Bourgeois, som leder SOAW-delegationen, är nöjd med besöken.

I Argentina togs SOAW emot av den kvinnliga försvarsministern Nilda Garré, som enligt den mexikanska dagstidningen La Jornada uppgav att ”vi kommer inte bara att avstå från att skicka officerare till School of Americas, utan det är dessutom olagligt att skicka dem dit för i den fördärvliga institutionen fortbildas militärerna i interna säkerhetsfrågor och här (i Argentina) är det förbjudet”. Just nu finns det bara en argentinsk militär i USA och när denne har avslutat sina studier kommer inga fler att skickas från Argentina, uppgav Garré.

Vietnamveteran

För ett år sedan sammanstrålade SOAW med Venezuelas president Hugo Chavez. Det dröjde bara tre veckor så fattade Chavez beslutet att avbryta alla förbindelser mellan de väpnade styrkorna i Venezuela och ”Diktatorskolan” i USA. Roy Bourgeois och hans följeslagare, USA-medborgaren Liza Sullivan och salvadoranen Carlos Mauricio, imponerades av den venezuelanska statschefens resoluta agerande.

Samma grupp imponerades också av Bolivias nye president Evo Morales som i likhet med Chavez tog tag i frågan omedelbart vilket resulterat i att Bolivia avstår från att skicka fler officerare till USA.

Under turnén togs SOAW-delegationen också emot av Uruguays nye vice utrikesminister samt landets försvarsminister, två kvinnor, Belela Herrera respektive Azucena Berrutti.

Bourgeois är Vietnamveteran och avtjänade fyra års fängelse som politisk fånge i USA. Han besökte Bolivia under Banzerdiktaturen 1971. Återvände till USA där han i kongressen vittnade om militärdiktaturens tortyr, mord, massakrer och försvinnanden mot det egna folket. När den forne marinofficeren än en gång återvände till Bolivia fängslades han, misshandlades och utvisades.

Statsterrorism

Han säger själv att det tog lång tid innan han begrep vidden av hans lands utrikespolitik som ”inbegrep fortbildning i att lära sig tortera, döda och försvinna människor”. I Vietnam insåg han hyckleriet och lögnerna hos hans regering och det lidande som ”hans kamrater och den vietnamesiska civilbefolkningen, framför allt barnen, tvingades utstå,” säger han till La Jornada.

– För mänsklighetens och allas bästa måste Mördarskolan stängas, understryker SOAW-delegationen.

Dick Emanuelsson

 

BAKGRUND SCHOOL OF AMERICAS

Det militära centret öppnades 1946 och har sedan det året utbildat över 60.000 latinamerikanska officerare, varav hälften är colombianer.

År 2001 döptes det om till Samarbete för Säkerhet på Hemisfären, och flyttades från kanalzonen i Panama till Georgia. Centret har inte bara varit ett militärt träningscenter utan framför allt ett ideologiskt hjärntvättande i antikommunism av officerarna. Den politiska utbildningen har handlat om att betrakta den egna befolkningens protester som ”den inre fienden” som måste bekämpas med alla medel när denna protesterar.

I statistiken märks det också att när en stat befunnit sig under en militärdiktatur, som till exempel den chilenska (1973-1990) eller den salvadoranska (1981-1992), har antalet officerare från detta land ökat flerdubbelt än under ”lugna” perioder av fred. Det visar också den politiska karaktären på USA:s militära ”bistånd” till Latinamerika, menar ivrarna för att stänga skolan.

1996 avslöjade Amnesty International att en del av utbildningen på USA:s militärakademi för latinamerikanska officerare handlade om i hur man ska tortera en fånge. Historiskt sett har denna del av utbildningen tillämpats rejält av dess elever på kontinenten.

Nu blåser det nya vindar och Chavez anklagas av Vita huset för att ”destabilisera regionen”.

Dick Emanuelsson