Bolivia och ALBA – ett annat Amerika växer fram i samarbete och solidaritet

 

ALBA – ett annat Amerika växer fram i samarbete och solidaritet

Ett nytt samarbete mellan folken i Latinamerika växer fram. I spetsen för detta samarbete, som har som målsättning att eliminera underutvecklingen och bygga ett mänskligare samhällssystem, går Kuba och Venezuela. Med ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika och TCP, Folkens avtal för handel, går Vita husets uttalade fiender fram utan att begära tillstånd av Bush&Rice. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON beskriver hur Bolivia integreras genom 202 projekt i ALBA.

* * *

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2006-08-28 / Jag minns det som igår när Paulina Apace med stammande gråt frågade mig hur hon skulle överleva med fem barn, den yngsta flickan bara tre veckor, efter att hennes man hade skjutits ihjäl av Sanchez de Lozadas utkallade militär. Det var i oktober 2003 i staden El Alto, det revolutionära centret för upproret mot ”El Gringo”. Den söndagen hade elva bolivianer massakrerats av armén i Paulinas bostadsområde. Hon kunde varken läsa eller skriva och någon socialförsäkring var det inte frågan om. Jag blev hennes svaret skyldigt.

Min vän och följeslagare, läkaren Nila Heredia, före detta gerillakamrat till Che Guevara, förklarade att mänskliga rättigheter i Bolivia inte existerade trots USA-ambassadens tal om motsatsen. Samma år som ”El Gringo” störtades avled 15 000 bolivianska barn under fem år, enligt officiell statistik, av undernäring och hunger. Varje dag gick tre förlösande mödrar samma väg. Drygt en miljon av åtta miljoner av hennes landsmän är analfabeter och över 60 procent av bolivianerna lever, som Paulina, i extrem fattigdom. Det var mot denna omänskliga diktatur som Bolivias folk hade rest sig.

Den 22 januari i år såg jag Nila igen, men nu i presidentpalatset i La Paz, utnämnas till hälsovårdsminister i Evo Morales regering. Hon och presidenten lovade att förändra Bolivia.

 

PÅ DET LILLA KAPELLETS vägg i El Alto stod det: “Ingen älskar dig som jag!” Och en bild på Jesus i mitten. Men vad hjälper den kärleken om makten förvägrar sina egna invånare rätten att kunna läsa och skriva? Den kubanske frihetshjälten José Martí uttryckte det så här: “Att bilda sig är det enda sättet att bli fri”. Hans odiskutabla efterträdare i Kuba, Fidel Castro, sa i år inför 700 deltagare från 33 länder som deltog i en internationell konferens om alfabetisering i Havanna, att ”vi lär ut att läsa och skriva och vi kommer att ha hundratals miljoner revolutionärer, kämpar som är kapabla att förändra världen”.

Valsegern för vänsterpartiet MAS och dess presidentkandidat Evo Morales den 5 december förra året var ytterligare en plump i protokollet för Vita huset. Det dröjde bara fyra månader innan Bush placerade in Bolivia som ny medlem i ”Ondskans makter” i Latinamerika:

– Låt mig bara säga att jag är orolig för demokratins erosion i dessa länder som ni har nämnt, sa Bush på en fråga från en journalist om utvecklingen i Venezuela och Bolivia.

Men vad är det då som Bush och Rice oroas över som får dem att från den 1 oktober införa totalt vapenembargo mot Venezuela (i vilket svenska SAAB-Bofors redan har anslutit sig till genom att avbryta sina vapenleveranser av luftvärnsrobotar) och hota Bolivia med att säga upp tullfri import av bolivianska exportprodukter till USA i december?

 

ORDET SOM FÅR State Departement och CIA att bli nervösa heter ”ALBA”, det Bolivarianska Alternativet för Amerika. Det sammanfattar det mest grundläggande som slås fast i FN:s Charta för de universella mänskliga rättigheterna. Naturligtvis finns det en politisk och ideologisk baktanke på att utbilda och kurera miljoner latinamerikaner, som Fidel nämnde i sitt avslutningstal på alfabetiseringskonferensen. Ty här handlar det inte om en borgerlig humanism i största allmänhet utan att målmedvetet och systematiskt bygga upp en social och politisk bas i de olika länderna som ska utgöra delar av ett kontinentalt motstånd mot USA:s anspråk på att se Latinamerika som sin ”bakgård” och att lägga basen för det Förenade Amerika som Simón Bolivar gav sitt liv för, ett Amerika med social rättvisa.

Under Morales’ första halvår som president har han slutit över 200 samarbetsprojekt med Venezuela och Kuba som i grunden kommer att förändra Bolivia. Fem grundläggande faktorer för utveckling står i förgrunden

·        Utbildning: Skapa en läs- och skrivkunnig befolkning som kan förstå sin omvärld, alfabetisering av en dryg miljon analfabeter i Bolivia. Fram till augusti har ett tusen lärt sig läsa och skriva medan 100 000 bolivianer för närvarande sitter på skolbänken på kvällarna.

·        Hälsovård: Skapa en sund och frisk befolkning som kan fortbilda sig ännu mer och som har fysiska och mentala krafter för att delta i landets produktiva utveckling

·        Skapa en materiell industribas inom energisektorn, gas och olja. Återerövra Bolivias naturresurser från de transnationella bolagen.

·        Skapa en nationell livsmedelsförsörjning; industrialisera landets jordbruk, jord åt de jordlösa via en jordreform, bilda en industribas för export av soja, koka, mjölkprodukter och te.

·        För att försvara den politiska processen och Bolivias suveränitet; försvarssamarbete.

Latinamerika befinner sig i dag i en slags vattendelare mellan USA:s diktat om frihandel och en ytlig parlamentarisk demokrati som allt fler folk vänder ryggen till och, å den andra sidan, en stark rörelse för nationellt oberoende där Chavez attraherar miljoner latinamerikaner med sitt projekt ALBA. Men detta projekt skulle aldrig kunna sjösättas om det inte vore för Kuba och landets imponerande utveckling inom hälsovård och utbildning. Tjugo tusen kubanska läkare håller det venezuelanska hälsovårdssystemet under armarna och utbildar samtidigt tusentals unga latinamerikaner till läkare i Havanna. I mitten av augusti utexaminerades 1600 läkare från 26 länder. Hundratals var bolivianer och venezuelaner.

GAS-OLJA-GRUVOR Venezuela erbjuder Bolivia fyra olika projekt inom energisektorn till ett värde av 1,5 miljarder dollar. Det inkluderar en petrokemisk anläggning och två anläggningar för filtrering av flytande gas och olja. Det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA investerar också 800 miljoner dollar i explorerande och exploatering av Bolivias energikällor i allians med det statliga utfattiga bolivianska YPFB som får 51 procent medan PDVSA får 49 procent av aktierna.

– Bolivia inleder en ny etapp i sin historia, från att vara ett ’tiggarland’ och öppnar nu möjligheter till utveckling, underströk Manuel Morales Olivera, en av cheferna inom YPFB i en kommentar.

Inom gruvsektorn bildar Venezuela och Bolivia ett statligt gruvbolag, Minera del Sur (Minsur), som ger det statliga Comibol möjlighet att operera i alla delar av gruvindustrin. Venezuela kommer också att förse Bolivia med diesel, vilket Bolivia inte producerar, i utbyte mot soja. Denna viktiga bolivianska exportprodukt riskerade att slås ut när den förlorade hela sin marknad när Colombia, som årligen importerade 225.000 ton, undertecknade ett frihandelsavtal (TLC) med USA som säljer starkt subventionerad soja och som enkelt skulle ha slagit ut den bolivianska sojan.

 

UTBILDNING OCH HÄLSOVÅRD I världen finns det 800 miljoner analfabeter. I Latinamerika är elva procent av befolkningen, eller 40 miljoner personer, analfabeter och cirka 110 miljoner är funktionella analfabeter. Den miljon analfabeter som finns i Bolivia är i hög grad koncentrerad hos de olika indianfolken som talar cechua, aymara eller guarani. De får genom den kubanska metodiken ”Yo si puedo”, Visst kan jag, lära sig läsa och skriva på sina modersmål och därefter på spanska.

Rätten till sjukvård var fram till kubanernas ankomst i februari en exklusivitet för 22 procent av befolkningen medan resten litade till högre makter när de insjuknade, säger Oscar Lanza, chef för den Internationella Hälsovårdsaktionen. Kuba erbjuder sex tusen bolivianer gratis läkarutbildning på Kuba.

Närmare 2 000 kubanska läkare har kommit till Bolivia. I El Alto kan nu Paulina Apace kostnadsfritt gå till någon av de många kubanska läkarna för att kurera sig eller sina fem barn. Kuba har donerat modern utrustning för 20 sjukhus och nio center för ögonoperationer. Målet är att 100 000 bolivianer ska opereras mot bland annat grå starr, hittills har 27 596 bolivianer ögonopererats och räddats från att bli blinda. Totalt har 1 198 240 bolivianer behandlats av kubanska läkare fram till den 14 augusti vilket utgör 13 procent av Bolivias befolkning.

Fram till den 5 augusti hade de kubanska läkarna räddat livet på 692 personer. Till skillnad mot sina bolivianska kollegor befinner sig kubanerna i första hand på landsbygden, i bergen, djungeln och otillgängliga trakter där sjukvård har varit en sällsynthet för människorna.

– Med Sydamerikas integration kan drömmarna om den enhet som Tupac Katari, Simón Bolívar och massor av andra martyrer stred för bli verklighet, sa Evo Morales. Han fällde dessa ord när han tillsammans med Hugo Chavez och Kubas Ricardo Alarcón, talman i Nationalförsamlingen, inför 50 000 bolivianer i staden Cochabamba, sammanfattade de fem huvudprojekten som förbinder hans Bolivia med Kuba och Venezuela.

 

MÅNGA AV LÄNDERNA i Centralamerika och Karibien, men även Colombia, Peru och Ecuador, har under USA:s och IMF:s ”recept” förvandlats till simpla reproducenter av billig arbetskraft, antingen illegalt i USA eller på de maquilasfabriker som knappt betalar någon skatt. Den främsta posten i de nationella budgetarna i dessa länder är i dag ”remesas”, de pengar som skickas hem från ”gästarbetarna” i USA.

I Honduras ville den nya liberala regeringen i juni inleda ett samarbete med det venezuelanska PDVSA och Chavez’ Petrocaribe, för att få bukt med det strypgrepp som Texaco och Chevron, som enda distributörer av bränsle, håller om landet. Omedelbart stoppade USA-ambassaden utfärdandet av alla visum för honduraner som skulle resa till USA. I USA arbetar en (1) miljon honduraner av en befolkning på sju miljoner. Det är mot denna utpressning och utsugning av Latinamerika som allt fler länder och regeringar nu reagerar.

– Den nyliberala imperialismen, den högsta fasen av kapitalismen, har trätt in i sin galna fas. Under detta sekel måste de förenade folken i Latinamerika kasta av sig imperialismens ok för att rädda världen. Socialismen är folkens väg till den verkliga befrielsen, för jämlikhet och rättvisa, sa Chavez när han summerade den nya integration mellan dessa ”ondskans makter” vars enda ”brott” är att rädda liv och öka bildningsnivån för dem som igår förvägrades denna mänskliga rättighet.

 

NÄR JAG HÖRDE Chavez uttala dessa ord gick mina tankar osökt till Cochabamba 2002 och en militär parad för att hylla landets väpnade styrkor som så många gånger har dränkt detta folks kamp i blod. Men det var inte så mycket denna skamfulla historia utan affischen som uppmanade folk att söka sig till paraden. Coca Cola stod som sponsor för arrangemanget. Händelsen illustrerar väl en USA-presidents ord om att ”USA har inga vänner, bara intressen”.

Kontrasten till Kubas och Venezuelas solidaritet med Bolivia är, som Evo Morales sa denna varma kväll i tropiska Cochabamba, himmelsvid. De kräver inget i utbyte, de samarbetar för att utveckla hälsovård, utbildning och en utveckling av Bolivia industri och naturresurser.