Evo Morales kommer tillbaka precis som 2002 då han sparkades som parlamentsledamot av samma krafter som nu störtade honom

Evo Morales kommer tillbaka precis som 2002 då han sparkades som parlamentsledamot av samma krafter som nu störtade honom

DEN 24 JANUARI 2002 fattade den bolivianska kongressens deputeradekammare det unika beslutet att helt enkelt sparka Evo Morales som parlamentsledamot och förbjuda honom inneha posten under 50 år. Morales hade valts till kongressen med det högsta röstetalet, enligt BBC-Mundo, 70 procent i sin valkrets.

Då som nu riktades anklagelser mot honom som under alla dessa år aldrig har kunnat ledas i bevis.

– Ni begår ett stort misstag (…) Mitt `brott´ var att uppfylla mitt löfte mot folket, folket kommer bli domare”, kommenterade Morales.

Det var ett enkelt administrativt beslut men fick enorma följder för i det senare valet det året blev MAS det största partiet och Evo Morales vann presidentvalet men berövades på valsegern för ett litterärt valfusk. Sedan är resten historia.

Att det också var under Jorge Quirogas mandatperiod som Morales kastades ut förvånar ingen. Denne var vicepresident under generalen och den blodbesudlade kuppmakaren Hugo Banzer. När denne avled tog Quiroga över presidentposten 2001.

Det var Quiroga som ledde den regering som är ansvarig för massakern på 18 lantarbetare från Chapare och som sedan valet i Bolivia den 20 oktober 2019 var den som aktivt deltog i störtandet av Evo Morales som president.

Quiroga var även chef för den OAS-delegation av internationella observatörer som erkände det flagranta valfusket i Honduras den 26 november 2017 som resulterade i två månader långa protester och 38 honduraner som sköts ihjäl av den USA-stödda regimen.

Att Evo Morales från grannlandet Argentina nu är chef för valkampanjen mot den feminina varianten av `Pinochetregimen´ i La Paz och den fascistiska kamarilla som under de månader som återstår kommer riva upp de stor genomgripande reformer som ägt rum under de 14 åren av Morales progressiva och demokratiska regim, bådar för att som 2002, kommer Evo tillbaka, till förtret för den bolivianska högern, USA och dess beundrare bland svenska svärmare.

INFÖR VALET DEN 30 JUNI 2002 gjorde USA-ambassadören i La Paz MANUEL ROCHA, ett utspel som ligger helt i linje med nuvarande Trumpadministrations Monroedoktrin och som resulterade i störtandet av Evo Morales den 10 november 2019:

– Jag vill påminna valmanskåren, att om ni väljer någon som vill att Bolivia återigen ska bli en betydelsefull kokainexportör, kan detta valresultat få följder för det framtida stödet från USA till Bolivia.

Skrämseltaktiken straffade sig som bekant då.

Dick Emanuelsson, Tegucigalpa

Valet den 30 juni blev en kalldusch för de traditionella högerpartierna. Det förra regeringspartiet ADN, som leddes av f.d. armégeneralen och kuppmakaren Hugo Banzer och JORGE QUIROGA, fick bara 3,4 procent. Det arbetsgivarvänliga UCS, lett av sonen till en av de stora bryggeriägarna i landet, fick också blygsamma 5,5 procent.

Nedanstående är några artiklar från mitt reportage i juli 2002 i La Paz då den nya kongressen installerades med MAS som största parti:

Med pil och båge för att jaga de
korrumperade i parlamentet

Vänstern tågar in med indianer, bönder och arbetare i det bolivianska parlamentet.

LA PAZ/BOLIVIA/020803/ Med sin pil och båge och en mössa av en fälld tiger, blev han rejält dokumenterad av massmedia när han intog sin parlamentsstol den 1 augusti. Det nya parlamentet i Bolivia är inte som förr. Det är indianen och vänstermannen José Bailaba ett bevis på.

*  *  *

När jag ska in i den bolivianska parlamentsbyggnaden där den nya kongressen ska installeras, råder det bokstavligt kaos. De beväpnade vakterna är totalt förvirrade när indianskor med sina cylinderhattar ska in, gruvarbetare i sin bästa söndagskostym, som dock är trasig på flera ställen, hävdar inför de förvirrade vakterna att de är nyvalda ledamöter för MAS, Rörelsens för Socialism, dessa människor som förr stod utanför på torget med dynamitgubbar i händerna och protesterade mot den rika politiska eliten inne i kongressbyggnaden, nu påstår de att de ska sitta där inne.

En kvinna i 65-årsåldern, som vill in som åskådare, säger utan rädsla upp i ansiktet på den AK-beväpnade säkerhetsagenten att ”nu ska ni upphöra att mörda Bolivias söner och döttrar”! Mannen fingrar nervöst på sin automatkarbin och har uppenbarligen aldrig upplevt något liknande.

”Han dansade”. . .

Översatt betyder hans namn ”Jose dansade”, tog ingen notis om att CNN ville ha en intervju med honom ”på en gång”. Här går vi tur och ordning, sa han och gav mig den tid jag ville ha och ett leende som ungefär sa: ”Los Gringos ska inte komma här och tro att de ska kunna bestämma”.

Vem är Jose Bailaba, undrar jag och han svarar lågmält men på klanderfri spanska:

– Jag föddes 1959, min fru heter Victoria och vi har åtta barn och har fyra kvar att klara av, säger han gravallvarligt. Men jag kan inte hålla mig för skratt, och då skrattar han också.

Han räknar upp sju och när jag påpekar att han glömt ett barn så skiner han och minns: ”visst ja, Rosa Julia, 6, också”.

Indianfackets man

Han är en typisk parlamentsledamot för vänsterrörelsen MAS. Hans fru säljer bröd på gatan som hundratusentals andra fattiga bolivianer. Familjen hyr två rum av en vän och betalar 200 bolivianer, cirka 270 kronor i månaden.

Han själv är ”anställd” av indianfacket Central Indígena del Oriente Boliviano (CIDOB).

– Jag anställdes av facket men där får du inte många pesos i lön.

Men nu blir det ändring. För vilken politiker som helst som inte har en ideologisk övertygelse, måste parlamentsposten i Bolivia för en fattig person vara som att vinna högsta vinsten i Penninglotteriet. Varje ledamot uppbär 20.000 Bolivianos, cirka 27.000 kronor i månaden. En vanlig minimilön, som de flesta arbetande bolivianer uppbär, får 450 Bolivianos, eller 60 dollar i månaden.

Brännvin och röstköp

Han premiärtalade på kongressens öppning på sitt eget språk, guarani, samma språk som 80 procent av grannfolket i Paraguay också talar.

Han är från indianfolket Chiquitano men trettiosex indianfolk i ”Tierra Baja”, i regionen Santa Cruz, valde honom med ett stort röstetal.

I alla andra val har de traditionella partierna kommit under valrörelsen för att överlämna gåvor av alla dess slag för att på så sätt få garanterade röster i valet. Vid alla dessa tillfällen har brännvin alltid förekommit. Av okunnighet, politisk manipulation lät indianerna sig köpas.

Men inte längre, de sa stopp, utsåg sin egen representant som valdes med stora röstsiffror till den bolivianska underkammaren.

– Mitt folk räknas till ungefär 80.000 personer. Men eftersom ingen riktig folkräkning har gjorts, för det har aldrig intresserat herrarna i La Paz, vet vi inte riktigt hur många vi är. För makten finns indianerna överhuvudtaget inte, säger den originelle mannen med en sammetsmjuk röst men med ett beslutsamt innehåll.

Korruptionen

Under hela Bolivias parlamentariska existens, har en politisk nepotism av familjer, kaster eller ekonomiska intressegrupper styrt landet efter eget bevåg. Korruptionen är, enligt internationella undersökningar, den näst värsta i Latinamerika. Bailaba bekräftar denna bild.

– För denna politiska elit har det bolivianska folkets framtid inte betytt ett skvatt. Därför har vi genom MAS fått ett verktyg som nu finns i parlamentet i Bolivia. Här kommer vi att tala om hur verkligheten ser ut, ty vi har levt och lever med denna och för det behövs det inga studier i rikemansskolor i utlandet.

– Vi vet att det inte kommer bli lätt, för de som finns i parlamentet och som återvalts, är experter på att bluffa, konspirera och lura. Men successivt ska vi förändra Bolivia.

Livets källa

* Har indianfolken som föreslog Er haft någon parlamentarisk representant tidigare?

– De politiska partierna har alltid utnyttjat våra bröder för att lura till sig röster. Därför är vårt intåg i parlamentet en verklig utmaning mot makten eftersom vi har bevisat, att ”Vi kan genom egna krafter”.

Indianfolken i Oriente, sur och Amazonas lever huvudsakligen på en rad olika sysselsättningar som jordbruk, fiske och indianernas kunskap och kännedom av naturens rika möjligheter.

I söder med regionen Charinga i södra Bolivia, är klimatet torrt. I öster, med Santa Cruz som centrum, är klimatet mer förmånligt för jordbruk. I Amazonasområdet är vattentillgångarna mycket stora, djungel och vacker natur som vi indianer vårdar med kärlek ty det är livets källa som vi sammanlever med.

Rasande storgodsägare

Vilka är då hans ”väljares” främsta krav i parlamentet?

– Vid sidan om att utarbeta lagar som gynnar folkflertalet i Bolivia, kräver vi att ”biopirateriet” i Bolivia upphör. Indianfolken kräver juridiska lagar och garantier för våra territorier. Så ska vi ges rättigheter för att administrera, kontrollera och regera. Dessa krav är inte nya, för vi har som indianrepresentanter tidigare framfört dessa krav utan att man har brytt sig om dem. Men nu är vi innanför maktens murar och kommer att arbeta intensivt för att uppnå våra gamla historiska krav.

Jose Bailaba ler när jag frågar honom om det finn ”ekonomiska krafter som är intresserade av indianernas marker”.

Visst! Storgodsägarna har i alla tider försökt och också tagit mark från våra folk. Därför är de nu rasande när vi befinner oss inne i parlamentet, för det är ett monopol som de innehaft tidigare.

Nu får de stå ut med oss, ty vi har valts av folket.

Dick Emanuelsson

FRÅN 2001:

Bolivianska landsorganisationen COB:s generalsekreterare:

 

– Vi verkar mot en monstruös modell

 

Av Dick Emanuelsson

 

(LA PAZ/BOLIVIA) Nu går landsorganisationen COB till motoffensiv mot 15 år av en avreglerad nyliberal politik.

– Det är en monstruös modell där arbetarkvinnornas menstruationscykel kontrolleras av de transnationella bolagens personalchefer. Mot den modellen kräver COB en radikal förändring.

Det säger Zosimo Paniagua, generalsekreterare för landsorganisationen COB, Confederacion Obrera Boliviana.

Han tar emot mig på högkvarteret i huvudstaden La Paz. I första våningen pågår förberedelserna för fullt för böndernas kongress som ska samlas tre dagar senare. Bönderna är, vid sidan av gruvarbetarna, det kanske viktigaste och största förbundet inom COB.

– Till Bolivia anlände för 15 år sedan USA-ekonomer som skulle “rensa upp i ekonomin”. Konsekvenserna av deras ekonomiska modell blev dramatiska. Lagen 21060 innebar en privatisering av all mineral- och gruvverksamhet. 25.000 gruvarbetare blev arbetslösa vid sidan av 35.000 fabriksarbetare. Sammanlagt fick över 100.000 arbetare lämna sina arbetsplatser 1985. I dag kan du se dem ambulera på La Paz' eller andra gator säljande krimskrams, säger Zosimo Paniagua .

Hunger

 

Och det är sant. På vissa gator i huvudstaden sitter tiggarna, gamla kvinnor, män, barn eller unga mödrar med sina nyfödda barn, och ber om en bit bröd eller en slant. Hungern är allmänrådande bland stora delar av befolkningen, menar generalsekreteteraren.

Denna arme av arbetslösa var vad USA-ekonomerna eftersträvade, tror Paniagua. Den allvarliga ekonomiska och sociala situationen innebär att arbetsgivarna kan sätta de löner de vill. Det finns ändå få lagar som skyddar arbetarna. Den jättelika informella sektorn sysselsätter mer eller mindre halva befolkningen som varken har socialförsäkring eller andra skyddsnät. Som droppen över i:et, säger Paniagua, ska nu det sista offentliga företaget, Sociaförsäkringsinstitutet privatiseras. Därför har de anställda gått ut i en generalstrejk på obestämd tid.

– Sociaförsäkringsinstitutet skapades av arbetarna 1956 och garanterade alla arbetarfamiljer hälsovård. Nu slås den sista spiken i den kistan.

Förlänga arbetstiden

 

De transnationella företagen är de värsta “brytarna”. Arbetstiden uppgår oftast till 12 timmar per dag, sex dagar i veckan. En arbetare som insjuknar kan med de nya “flexibla” lagarna avskedas utan någon motivering. Kvinnoarbetstiden på 40 timmar vill regeringen förlänga (!) till 48 timmar, samtidigt som de pompöst talar om “jämlikhet” och “kampanjer mot de interfamiliära våldet”, berättar Paniagua med ironi i rösten.

När LO-Tidningen anländer till Bolivia pågår avtalsrörelsen för fullt. Konflikterna har detta år tornat upp sig i horisonten. På 1990-talet var det nästan bara bönderna som gick ut i massomfattande demonstrationer. Desperata över en jordbrukspolitik som öppnat landet på vid gavel och kvävt det egna jordbruket samt USA:s påtryckningar att eliminera sekel av kokaodlingar, har bönderna tvingats ut på vägarna för att marschera mot huvudstaden. Alternativet är en passiv undergång.

Men i år är det en massrörelse under uppgående som skrämt regeringen Banzer att han kallat ut militären flera gånger. Dagen efter intervjun med Paniagua försöker militär och polis att slå sönder tre pågående bondemarscher. Ett 50-tal bönder grips. COB avbryter omedelbart den pågående avtalsrörelsen och aviserar stridsåtgärder.

720 kr i månadslön

 

– Vi genomför en avtalsrörelse varje år. Varje medlemsförbund för fram sina krav som sammanfattas av COB. I år har vi 121 punkter varav 15 är prioriterade.

– Vi kräver en löneförhöjning på 55 procent av minimilönerna. Det låter kanske mycket, men då ska du tänka på att den ligger på 72 dollar (720 kronor) per månad. “Familjekorgen” (inköp av det nödvändigaste under månaden) uppgår för fem personer till 6.110 bolivianos, ca 1.000 dollar.

Paniagua i kräver också en revidering av privatiseringarna.

Landets naturtillgångar som olja, gruvor, järnväg, el- och telesektorn har övertagits av utländskt kapital. Inte bara USA är aktiva investerare utan också mäktiga finans– och industriklaner från grannländerna i Chile och Peru är med i uppdelningen av Bolivias offentliga sektor. Italien, Kinas, USA och engelsmännen är de dominerande ägarna av dagens Bolivia.

Inte en ny oljekälla

 

Det gemensamma för dessa bolags verksamhet i Bolivia är att plocka ut så mycket av företagens resurser för att därefter lämna landet, alltså det rakt motsatta vad regeringen påstod när den genomförde privatiseringarna.

– Ta järnvägsbolaget, som exempel, säger COB-ledaren.

– Det övertogs av chilenskt kapital som lade ner alla olönsamma passagerarlinjer och nästan enbart satsade på godstrafik. USA-bolag köpte upp olje- och gasindustrin men har hittills inte investerat i ett enda nytt rör eller borrat efter nya oljekällor. Samma sak gäller för den viktiga gruvindustrin. De suger ut och plundrar Bolivia så länge det går, sedan lämnar det landet.

Dessa bolag är mycket antifackliga och personalen sparkas oftast om den organiserar sig, hävdar Paniagua. För att försvåra fackets arbete har arbetsmarknadslagarna förändrats så att en arbetare kan anställas bara för tre månader. Han kan anställas igen efter 15 dagar men sparkas om han går med i facket.

Paniagua är ordförande för Fabriksarbetareförbundet som faktiskt ännu har cirka 380.000 medlemmar i sina led. Trots de antifackliga lagarna har COB lyckats upprätthålla en anmärkningsvärd hög organisationsgrad. Sammanlagt är tre miljoner bolivianer anslutna till COB.

I en hälsning till de svenska facken säger COB:s generalsekretare:

– Nyckeln till att besegra dagens internationella modell är enhet. Tack var denna har vi överlevt. 

 Stadsvyer från huvudstaden La Paz

REPORTAGE:

 Freddy Guiterrez, ordförande för Potosi LO-distrikt och gruvarbetarledare:
– BOLIVIA ÄR EN SOCIAL KRUTDURK SOM SNART EXPLODERAR!

Exklusiv med ordföranden för Bolivias Gruvarbetarförbund:

 

– Många gruvarbetare har mördats och fallit offer i kampen för ett bättre demokratiskt Bolivia

 

(LA PAZ, BOLIVIA) I en helt undanskymd dörr som jag hade svårt för att hitta, leder en liten trappa mig upp till det tidigare så mäktiga Gruvarbetarförbundets lokaler i centrala La Paz, huvudstad i Bolivia. En affisch från förbundets kongress i december förra året bokstavligen ropar ut med texten: ”Muera al Neoliberalismo”!, död åt nyliberalismen!

Att det är äkta ord går inte att ta miste på när jag sätter mig med gruvarbetarnas ordförande Milton Gómez Amani. Sedan 1985-86, då gruvorna privatiserades eller stängdes, har mer än 30.000 gruvarbetare förlorat sina arbeten. Många av dem har gått över till kooperativen, den sista anhalten innan den öppna arbetslösheten, men det kanske farligaste och mest exploaterande arbete i dagens Bolivia.

– Gruvarbetarförbundet representerar en rik erfarenhet för den fackliga rörelsen i Bolivia. Många politiker har velat ha bra relationer med gruvarbetarna för att undvika konfrontationer med oss. Men från och med 1985-86  förändras denna bild radikalt när La Corporacion Minrea de Bolivia, det statliga gruvbolaget Comibol, läggs ner när gruvor stängs eller privatiseras.

Nyliberal ekonomisk chock

 

Enligt Milton Gómez Amani var bildandet av det statliga Comibol 1952 en stor seger för den bolivianska arbetarklassen och folket. Detta år, den 9 april, genomföres den bolivianska revolutionen som innebar ett förstatligande av landets tenngruvor. Dessa hade tidigare varit i händerna på landets tre ”tennbaroner” Jochi, Alamai och Patiño.

– Dessa herrar var under denna epok stora potentater. Den rikaste var Patiño som hade sina rikedomar i banker i Europa och andra delar av världen. Med beslutet om Comibol 1952 förstärktes gruvarbetarnas fackliga organisation märkbart.

Men 1985 försvagas gruvfacket. Fabriker stängs och i en nyliberal ekonomisk chock förlorar cirka 100.000 fabriks– och gruvarbetare sina jobb.

Regeringen införde ett regeringsdekret, 21060, som i sina artiklar 55 och 56 som stipulerar rätt för företagen att fritt anställa  och avskeda anställda.

– Med denna lagstiftning har arbetarnas rättigheter förtrampats, arbetsgivarnas tidigare ekonomiska och sociala skyldigheter har mer eller mindre försvunnit. Sådana är semester, rätt för anställda att ansluta sig till en fackförening. Detta slog hårt mot fackets medlemsantal och styrka.

Inget arbetsgivaransvar

 

Majoriteten av de stängda gruvorna i Bolivia har tagits över av de avskedade arbetarna som bildat koperativ. Totalt finns det i dag 60.000-70.000 koperativister. Såväl staten som de privata gruvbolagen tvår sina händer från allt socialt och arbetsgivaransvar genom bildandet av kooperativen, menar Milton.

– De mest räntabla företagen har sålts ut till bolivianska eller transnationella gruvbolag. Det är gruvor med stora reserver, väl underhållna gruvor med små behov av investeringar. Resten befinner sig i kooperativens ägo.

Transnationella bolag är Interraimi som förfogar över gruvor i gruvdistriktet Oruro. I Potosi finns Consur vars huvudägare är den före presidenten Gonzalo Sanchez de Losada som har bott huvuddelen av sitt liv i USA. Det finns även brittiska och nordamerikanska gruvbolag som exploaterar tenn, zink eller guldfyndigheter i landet.

Facket ska krossas

 

Den första gruvan som upptäcktes av de spanska kolonisatörerna var gruvan Porco i regionen Potosi. I dag arbetar 650 anställda i gruvan och utgör den i dag största underjordiska gruvan i Bolivia. Efter upptäckten av gruvådror i Porco upptäcktes det jättelika  berget Rico i Potosi. Med spanjorernas exploatering av gruvorna i Potosi blev staden den största i vad som då kallades för El Alto  Peru.

– Ekonomin har inte bara globaliserats utan även transnationaliserats. Vi menar att det finns ingen fri marknad utan stora monopol som delar upp marknaden mellan sig. De är så mäktiga att de styr politiken, de har identiskt samma politik som innebär att facket ska krossas för att därefter, när arbetarna inte har en försvarsorganisation, kan diktera villkoren.

– Enligt gjorda studier är Bolivia ett av Latinamerikas fattigaste länder. Regionen Potosi är bland Bolivias fattigaste, en extrem fattigdom som till och med passerar Afrikas fattigaste länder.

– På det ska man lägga den arbetsmiljö och arbetsförhållanden som gruvarbetarna lever i. Nu föreslår regeringen att pensionsåldern ska höjas till 65 år och vara lika för alla. Problemet är bara det att majoriteten av gruvarbetarna lever inte vid detta åldersstreck utan dör vid en genomsnittsålder av 48 år.

–  Varför? Jo, därför luften som vi inandas är full av silikos och andra giftiga gaser och mineraler som ger oss cancer i lungorna och andra delar av kroppen. Värme eller kyla är andra faktorer som drabbar gruvarbetarens hälsa svårt.

– Alla de inbetalningar som vi gör till våra pensionskassor gör vi egentligen i onödan eftersom få upplever pensionsdagen.

Lönenivåer

 

Gruvarbetare i de stora gruvorna med starka fackföreningar och en avancerad teknologi kan tjäna mellan 500-1.000 dollar.

I gruvor där förhållandena är sämre med lite investeringar och en riskabel arbetssituation uppgår lönen till mellan  80-100 dollar.

I kooperativen återfinns den verkliga utsugningen har verkligt miserabla löner samtidigt som arbetsförhållandena kan bli livsfarliga.

Under de senaste åren har inga geologiska undersökningar genomförts, menar gruvledaren.

– Jag kan försäkra att gruvreserverna inte är uttömda. Tvärtom. I stället genomför man inte tillräckliga geologiska undersökningar eller investeringar i gruvorna. I de små gruvorna eller i kooperativen saknar man oftast nödvändigt kapital för att göra dessa investeringar.

– I gruvorna som kontrolleras av de transnationella bolagen finns kapitalet men politiken är att suga ut så mycket som möjligt av berget, en cynisk politik.

I regionen Potosi finns gruvan San Christobal de Potosi som kräver en investering på 500 miljoner dollar. Görs denna investering kan vi dagligen producera 50.000 ton. Där finns silver, bly, zink och andra mineraler. Det finns liknande exempel på stora mineralreserver i landet som bara väntar på att exploateras.

Den bolivianska tragedin

 

Även i Bolivia har fackföreningsledarna anklagats av arbetsgivarna och regeringen för att vara ”konservativa, att de inte vill modernisera arbetsmarknadslagar i syfte att försvara sina arbetsplatser till varje pris”.

– De konservativa krafterna var de som fick sina gruvor nationaliserade 1952. Därför skapades gruvbolaget Comibol som ett sätt för att de rikedomar som skapades i gruvorna också investerades i hälsovård och utbildning. Den bolivianska fackföreningsrörelsen har alltid haft denna princip som rättesnöre.

– 1985-86 privatiserades eller koperativiserades gruvorna. Rikedomarna hamnade återigen i fickorna hos några få och till stora delar lämnar de också landet. Det är en stora tragedin i dagens Bolivia.

– Vi är inte motståndare till att teknik och kapital investeras i landet. Men det måste vara till fördel för landet som ställer humant kapital till förfogande men som i dag inte får något tillbaka mer än förkortade liv och en extrem fattigdom som majoriteten av bolivianerna i dag lever under.

– I stället talar regeringen om att vi ska sälja läsk, karameller eller annat krimskrams på gatorna. Det uppfattar inte vi som arbetstillfällen. Gärna utländska investeringar men investeringar som skapar verkliga arbetstillfällen.

Framtiden

 

När jag gör intervjun med Gruvarbetarförbundets ledare marscherar tusentals bönder och kokabladsproducenter från tre olika regioner med huvudstaden La Paz och dess regeringspalats som slutmål. Kraven är att regeringen måste skapa reella alternativ till kokabladsproduktionen, om den verkligen vill likvidera denna tusenåriga process. Landsorganisationen COB har lagt fram en 112-punktslista med krav på en revision av privatiseringarna av de statliga företagen samt en kraftig höjning av landets minimilöner.

Som svar har president Hugo Banzer, en f.d. general och kuppmakare på 1970-talet, infört undantagstillstånd och vid flera tillfällen attackerat bondemarscherna utan kunna stoppa dem.

– Gruvarbetarna, fabriksarbetarna och bönderna har lidit svårt under de senaste åren. Regeringen har gjort allt vad IMF har beordrat dem att göra. Det återstår bara en privatisering av delar av sjukvårdssektorn.

– Nu befinner sig Gruvarbetarsektorn i en intressant process där vi förstärks för första gången på många år. Gruvarbetarna har varit den bolivianska fackförenings- och arbetarrörelsens förtrupp och dirigent i historisk mening. Den rollen är vi på väg att återta.

På marsch

 

– Vi är i dag smärtsamt medvetna om att den nyliberala ekonomiska modellen inte har löst ett enda problem, tvärtom har arbetarklassens förhållanden försämrats dramatiskt. Landets ekonomiska och sociala situation har i generell mening försämrats oerhört, vi upplever den värsta krisen med en massarbetslöshet som i sin tur har skapat brottslighet, prostitution, barnarbete i masskala i såväl städerna som på landsbygden. Därför är Bolivias folk nu på marsch för att kräva et stopp för denna antihumana politik.

– Många gruvarbetare har mördats och fallit offer i kampen för ett bättre demokratiskt Bolivia. Många fackföreningsexpeditioner har bränts ned eller beskjutits vid de otal militärkupper som ägt rum i landet. I La Paz hade vi en fastighet i tre våningar, men vid statskuppen 1982 demolerades fastigheten av general Luis Garcia Mesa.

– Så försökte fascisterna krossa facket. Men deras ansträngningar var förgäves. Facket är inte fastigheter utan människor av kött och blod, arbetare och organisationer.

– Kampen fortsätter med alla medel men framför allt med medlemmarnas insatser.

Dick Emanuelsson