Evo
Morales kommer tillbaka precis som 2002 då han sparkades som parlamentsledamot
av samma krafter som nu störtade honom
DEN
24 JANUARI 2002 fattade
den bolivianska kongressens deputeradekammare det unika beslutet att helt
enkelt sparka Evo Morales som parlamentsledamot och förbjuda honom inneha
posten under 50 år. Morales hade valts till kongressen med det högsta
röstetalet, enligt BBC-Mundo, 70 procent i sin valkrets.
Då som nu riktades
anklagelser mot honom som under alla dessa år aldrig har kunnat ledas i bevis.
– Ni begår ett stort
misstag (…) Mitt `brott´ var att uppfylla mitt löfte mot folket, folket kommer
bli domare”, kommenterade Morales.
Det var ett enkelt
administrativt beslut men fick enorma följder för i det senare valet det året
blev MAS det största partiet och Evo Morales vann presidentvalet men berövades
på valsegern för ett litterärt valfusk. Sedan är resten historia.
Att det också var under Jorge Quirogas mandatperiod som Morales
kastades ut förvånar ingen. Denne var vicepresident under generalen och den
blodbesudlade kuppmakaren Hugo Banzer. När denne avled tog Quiroga över
presidentposten 2001.
Det var Quiroga som ledde
den regering som är ansvarig för massakern på 18 lantarbetare från Chapare och
som sedan valet i Bolivia den 20 oktober 2019 var den som aktivt deltog i
störtandet av Evo Morales som president.
Quiroga var även chef för
den OAS-delegation av internationella observatörer som erkände det flagranta
valfusket i Honduras den 26 november 2017 som resulterade i två månader långa
protester och 38 honduraner som sköts ihjäl av den USA-stödda regimen.
Att Evo Morales från
grannlandet Argentina nu är chef för valkampanjen mot den feminina varianten av
`Pinochetregimen´ i La Paz och den fascistiska kamarilla som under de månader
som återstår kommer riva upp de stor genomgripande reformer som ägt rum under
de 14 åren av Morales progressiva och demokratiska regim, bådar för att som
2002, kommer Evo tillbaka, till förtret för den bolivianska högern, USA och
dess beundrare bland svenska svärmare.
INFÖR
VALET DEN 30 JUNI 2002 gjorde
USA-ambassadören i La Paz MANUEL ROCHA,
ett utspel som ligger helt i linje med nuvarande Trumpadministrations
Monroedoktrin och som resulterade i störtandet av Evo Morales den 10 november
2019:
– Jag vill påminna
valmanskåren, att om ni väljer någon som vill att Bolivia återigen ska bli en
betydelsefull kokainexportör, kan detta valresultat få följder för det framtida
stödet från USA till Bolivia.
Skrämseltaktiken straffade
sig som bekant då.
Dick
Emanuelsson, Tegucigalpa
Valet den 30 juni blev en kalldusch för de
traditionella högerpartierna. Det förra regeringspartiet ADN, som
leddes av f.d. armégeneralen och kuppmakaren Hugo Banzer och JORGE
QUIROGA, fick bara 3,4 procent. Det
arbetsgivarvänliga UCS, lett av sonen till en av de stora
bryggeriägarna i landet, fick också blygsamma 5,5 procent.
Nedanstående
är några artiklar från mitt reportage i juli 2002 i La Paz då den nya
kongressen installerades med MAS som största parti:
Med pil och
båge för att jaga de
korrumperade i parlamentet
Vänstern tågar
in med indianer, bönder och arbetare i det bolivianska parlamentet.
LA
PAZ/BOLIVIA/020803/ Med sin pil och båge och en mössa av en fälld tiger, blev
han rejält dokumenterad av massmedia när han intog sin parlamentsstol den 1
augusti. Det nya parlamentet i Bolivia är inte som förr. Det är indianen och
vänstermannen José Bailaba ett bevis på.
* * *
När jag ska in
i den bolivianska parlamentsbyggnaden där den nya kongressen ska installeras,
råder det bokstavligt kaos. De beväpnade vakterna är totalt förvirrade när
indianskor med sina cylinderhattar ska in, gruvarbetare i sin bästa
söndagskostym, som dock är trasig på flera ställen, hävdar inför de förvirrade
vakterna att de är nyvalda ledamöter för MAS, Rörelsens för Socialism, dessa
människor som förr stod utanför på torget med dynamitgubbar i händerna och
protesterade mot den rika politiska eliten inne i kongressbyggnaden, nu påstår
de att de ska sitta där inne.
En kvinna i
65-årsåldern, som vill in som åskådare, säger utan rädsla upp i ansiktet på den
AK-beväpnade säkerhetsagenten att ”nu ska ni upphöra att mörda Bolivias söner
och döttrar”! Mannen fingrar nervöst på sin automatkarbin och har uppenbarligen
aldrig upplevt något liknande.
”Han dansade”.
. .
Översatt
betyder hans namn ”Jose dansade”, tog ingen notis om att CNN ville ha en
intervju med honom ”på en gång”. Här går vi tur och ordning, sa han och gav mig
den tid jag ville ha och ett leende som ungefär sa: ”Los Gringos ska inte komma
här och tro att de ska kunna bestämma”.
Vem är Jose
Bailaba, undrar jag och han svarar lågmält men på klanderfri spanska:
– Jag föddes
1959, min fru heter Victoria och vi har åtta barn och har fyra kvar att klara
av, säger han gravallvarligt. Men jag kan inte hålla mig för skratt, och då
skrattar han också.
Han räknar upp
sju och när jag påpekar att han glömt ett barn så skiner han och minns: ”visst
ja, Rosa Julia, 6, också”.
Indianfackets
man
Han är en
typisk parlamentsledamot för vänsterrörelsen MAS. Hans fru säljer bröd på gatan
som hundratusentals andra fattiga bolivianer. Familjen hyr två rum av en vän
och betalar 200 bolivianer, cirka 270 kronor i månaden.
Han själv är
”anställd” av indianfacket Central Indígena del Oriente Boliviano (CIDOB).
– Jag
anställdes av facket men där får du inte många pesos i lön.
Men nu blir det
ändring. För vilken politiker som helst som inte har en ideologisk övertygelse,
måste parlamentsposten i Bolivia för en fattig person vara som att vinna högsta
vinsten i Penninglotteriet. Varje ledamot uppbär 20.000 Bolivianos, cirka
27.000 kronor i månaden. En vanlig minimilön, som de flesta arbetande
bolivianer uppbär, får 450 Bolivianos, eller 60 dollar i månaden.
Brännvin och
röstköp
Han
premiärtalade på kongressens öppning på sitt eget språk, guarani, samma språk
som 80 procent av grannfolket i Paraguay också talar.
Han är från
indianfolket Chiquitano men trettiosex indianfolk i ”Tierra Baja”, i regionen
Santa Cruz, valde honom med ett stort röstetal.
I alla andra
val har de traditionella partierna kommit under valrörelsen för att överlämna
gåvor av alla dess slag för att på så sätt få garanterade röster i valet. Vid
alla dessa tillfällen har brännvin alltid förekommit. Av okunnighet, politisk
manipulation lät indianerna sig köpas.
Men inte
längre, de sa stopp, utsåg sin egen representant som valdes med stora
röstsiffror till den bolivianska underkammaren.
– Mitt folk
räknas till ungefär 80.000 personer. Men eftersom ingen riktig folkräkning har
gjorts, för det har aldrig intresserat herrarna i La Paz, vet vi inte riktigt
hur många vi är. För makten finns indianerna överhuvudtaget inte, säger den
originelle mannen med en sammetsmjuk röst men med ett beslutsamt innehåll.
Korruptionen
Under hela
Bolivias parlamentariska existens, har en politisk nepotism av familjer, kaster
eller ekonomiska intressegrupper styrt landet efter eget bevåg. Korruptionen
är, enligt internationella undersökningar, den näst värsta i Latinamerika.
Bailaba bekräftar denna bild.
– För denna
politiska elit har det bolivianska folkets framtid inte betytt ett skvatt.
Därför har vi genom MAS fått ett verktyg som nu finns i parlamentet i Bolivia.
Här kommer vi att tala om hur verkligheten ser ut, ty vi har levt och lever med
denna och för det behövs det inga studier i rikemansskolor i utlandet.
– Vi vet att
det inte kommer bli lätt, för de som finns i parlamentet och som återvalts, är
experter på att bluffa, konspirera och lura. Men successivt ska vi förändra
Bolivia.
Livets källa
* Har
indianfolken som föreslog Er haft någon parlamentarisk representant tidigare?
– De politiska
partierna har alltid utnyttjat våra bröder för att lura till sig röster. Därför
är vårt intåg i parlamentet en verklig utmaning mot makten eftersom vi har
bevisat, att ”Vi kan genom egna krafter”.
Indianfolken i
Oriente, sur och Amazonas lever huvudsakligen på en rad olika sysselsättningar
som jordbruk, fiske och indianernas kunskap och kännedom av naturens rika
möjligheter.
I söder med
regionen Charinga i södra Bolivia, är klimatet torrt. I öster, med Santa Cruz
som centrum, är klimatet mer förmånligt för jordbruk. I Amazonasområdet är
vattentillgångarna mycket stora, djungel och vacker natur som vi indianer
vårdar med kärlek ty det är livets källa som vi sammanlever med.
Rasande
storgodsägare
Vilka är då
hans ”väljares” främsta krav i parlamentet?
– Vid sidan om
att utarbeta lagar som gynnar folkflertalet i Bolivia, kräver vi att
”biopirateriet” i Bolivia upphör. Indianfolken kräver juridiska lagar och
garantier för våra territorier. Så ska vi ges rättigheter för att administrera,
kontrollera och regera. Dessa krav är inte nya, för vi har som
indianrepresentanter tidigare framfört dessa krav utan att man har brytt sig om
dem. Men nu är vi innanför maktens murar och kommer att arbeta intensivt för
att uppnå våra gamla historiska krav.
Jose Bailaba
ler när jag frågar honom om det finn ”ekonomiska krafter som är intresserade av
indianernas marker”.
Visst!
Storgodsägarna har i alla tider försökt och också tagit mark från våra folk.
Därför är de nu rasande när vi befinner oss inne i parlamentet, för det är ett
monopol som de innehaft tidigare.
Nu får de stå
ut med oss, ty vi har valts av folket.
Dick
Emanuelsson
FRÅN
2001:
Bolivianska
landsorganisationen COB:s generalsekreterare:
– Vi verkar mot en monstruös modell
Av
Dick Emanuelsson
(LA
PAZ/BOLIVIA) Nu går landsorganisationen COB till motoffensiv mot 15 år av en
avreglerad nyliberal politik.
–
Det är en monstruös modell där arbetarkvinnornas menstruationscykel
kontrolleras av de transnationella bolagens personalchefer. Mot den modellen
kräver COB en radikal förändring.
Det säger Zosimo
Paniagua, generalsekreterare för landsorganisationen COB, Confederacion
Obrera Boliviana.
Han tar emot mig på
högkvarteret i huvudstaden La Paz. I första våningen pågår förberedelserna för
fullt för böndernas kongress som ska samlas tre dagar senare. Bönderna är, vid
sidan av gruvarbetarna, det kanske viktigaste och största förbundet inom COB.
– Till Bolivia anlände för
15 år sedan USA-ekonomer som skulle “rensa upp i ekonomin”. Konsekvenserna av
deras ekonomiska modell blev dramatiska. Lagen 21060 innebar en privatisering
av all mineral- och gruvverksamhet. 25.000 gruvarbetare blev arbetslösa vid
sidan av 35.000 fabriksarbetare. Sammanlagt fick över 100.000 arbetare lämna
sina arbetsplatser 1985. I dag kan du se dem ambulera på La Paz' eller andra
gator säljande krimskrams, säger Zosimo Paniagua .
Hunger
Och det är sant. På vissa
gator i huvudstaden sitter tiggarna, gamla kvinnor, män, barn eller unga mödrar
med sina nyfödda barn, och ber om en bit bröd eller en slant. Hungern är
allmänrådande bland stora delar av befolkningen, menar generalsekreteteraren.
Denna arme av arbetslösa
var vad USA-ekonomerna eftersträvade, tror Paniagua. Den allvarliga ekonomiska
och sociala situationen innebär att arbetsgivarna kan sätta de löner de vill.
Det finns ändå få lagar som skyddar arbetarna. Den jättelika informella sektorn
sysselsätter mer eller mindre halva befolkningen som varken har
socialförsäkring eller andra skyddsnät. Som droppen över i:et, säger Paniagua,
ska nu det sista offentliga företaget, Sociaförsäkringsinstitutet privatiseras.
Därför har de anställda gått ut i en generalstrejk på obestämd tid.
–
Sociaförsäkringsinstitutet skapades av arbetarna 1956 och garanterade alla
arbetarfamiljer hälsovård. Nu slås den sista spiken i den kistan.
Förlänga arbetstiden
De transnationella
företagen är de värsta “brytarna”. Arbetstiden uppgår oftast till 12 timmar per
dag, sex dagar i veckan. En arbetare som insjuknar kan med de nya “flexibla”
lagarna avskedas utan någon motivering. Kvinnoarbetstiden på 40 timmar vill
regeringen förlänga (!) till 48 timmar, samtidigt som de pompöst talar om
“jämlikhet” och “kampanjer mot de interfamiliära våldet”, berättar Paniagua med
ironi i rösten.
När LO-Tidningen anländer
till Bolivia pågår avtalsrörelsen för fullt. Konflikterna har detta år tornat
upp sig i horisonten. På 1990-talet var det nästan bara bönderna som gick ut i
massomfattande demonstrationer. Desperata över en jordbrukspolitik som öppnat
landet på vid gavel och kvävt det egna jordbruket samt USA:s påtryckningar att
eliminera sekel av kokaodlingar, har bönderna tvingats ut på vägarna för att
marschera mot huvudstaden. Alternativet är en passiv undergång.
Men i år är det en
massrörelse under uppgående som skrämt regeringen Banzer att han kallat ut
militären flera gånger. Dagen efter intervjun med Paniagua försöker militär och
polis att slå sönder tre pågående bondemarscher. Ett 50-tal bönder grips. COB
avbryter omedelbart den pågående avtalsrörelsen och aviserar stridsåtgärder.
720 kr i månadslön
– Vi genomför en
avtalsrörelse varje år. Varje medlemsförbund för fram sina krav som
sammanfattas av COB. I år har vi 121 punkter varav 15 är prioriterade.
– Vi kräver en
löneförhöjning på 55 procent av minimilönerna. Det låter kanske mycket, men då
ska du tänka på att den ligger på 72 dollar (720 kronor) per månad.
“Familjekorgen” (inköp av det nödvändigaste under månaden) uppgår för fem
personer till 6.110 bolivianos, ca 1.000 dollar.
Paniagua i kräver också en
revidering av privatiseringarna.
Landets naturtillgångar
som olja, gruvor, järnväg, el- och telesektorn har övertagits av utländskt
kapital. Inte bara USA är aktiva investerare utan också mäktiga finans– och industriklaner
från grannländerna i Chile och Peru är med i uppdelningen av Bolivias
offentliga sektor. Italien, Kinas, USA och engelsmännen är de dominerande
ägarna av dagens Bolivia.
Inte en ny oljekälla
Det gemensamma för dessa
bolags verksamhet i Bolivia är att plocka ut så mycket av företagens resurser
för att därefter lämna landet, alltså det rakt motsatta vad regeringen påstod
när den genomförde privatiseringarna.
– Ta järnvägsbolaget, som
exempel, säger COB-ledaren.
– Det övertogs av
chilenskt kapital som lade ner alla olönsamma passagerarlinjer och nästan
enbart satsade på godstrafik. USA-bolag köpte upp olje- och gasindustrin men
har hittills inte investerat i ett enda nytt rör eller borrat efter nya
oljekällor. Samma sak gäller för den viktiga gruvindustrin. De suger ut och
plundrar Bolivia så länge det går, sedan lämnar det landet.
Dessa bolag är mycket
antifackliga och personalen sparkas oftast om den organiserar sig, hävdar
Paniagua. För att försvåra fackets arbete har arbetsmarknadslagarna förändrats
så att en arbetare kan anställas bara för tre månader. Han kan anställas igen
efter 15 dagar men sparkas om han går med i facket.
Paniagua är ordförande för
Fabriksarbetareförbundet som faktiskt ännu har cirka 380.000 medlemmar i sina
led. Trots de antifackliga lagarna har COB lyckats upprätthålla en
anmärkningsvärd hög organisationsgrad. Sammanlagt är tre miljoner bolivianer
anslutna till COB.
I en hälsning till de
svenska facken säger COB:s generalsekretare:
– Nyckeln till att besegra
dagens internationella modell är enhet. Tack var denna har vi överlevt.
Stadsvyer från huvudstaden La Paz
REPORTAGE:
Freddy Guiterrez, ordförande för Potosi
LO-distrikt och gruvarbetarledare:
– BOLIVIA ÄR EN SOCIAL KRUTDURK SOM SNART EXPLODERAR!
Exklusiv med ordföranden för Bolivias Gruvarbetarförbund:
– Många gruvarbetare har mördats och
fallit offer i kampen för ett bättre demokratiskt Bolivia
(LA
PAZ, BOLIVIA) I en helt undanskymd dörr som jag hade svårt för att hitta, leder
en liten trappa mig upp till det tidigare så mäktiga Gruvarbetarförbundets
lokaler i centrala La Paz, huvudstad i Bolivia. En affisch från förbundets
kongress i december förra året bokstavligen ropar ut med texten: ”Muera al
Neoliberalismo”!, död åt nyliberalismen!
Att det
är äkta ord går inte att ta miste på när jag sätter mig med gruvarbetarnas
ordförande Milton Gómez Amani. 
Sedan 1985-86, då gruvorna
privatiserades eller stängdes, har mer än 30.000 gruvarbetare förlorat sina
arbeten. Många av dem har gått över till kooperativen, den sista anhalten innan
den öppna arbetslösheten, men det kanske farligaste och mest exploaterande
arbete i dagens Bolivia.
–
Gruvarbetarförbundet representerar en rik erfarenhet för den fackliga rörelsen
i Bolivia. Många politiker har velat ha bra relationer med gruvarbetarna för
att undvika konfrontationer med oss. Men från och med
1985-86 förändras denna bild radikalt när La Corporacion Minrea de
Bolivia, det statliga gruvbolaget Comibol, läggs ner när gruvor stängs eller
privatiseras.
Nyliberal
ekonomisk chock
Enligt
Milton Gómez Amani var bildandet av det statliga Comibol 1952 en stor seger för
den bolivianska arbetarklassen och folket. Detta år, den 9 april, genomföres
den bolivianska revolutionen som innebar ett förstatligande av landets
tenngruvor. Dessa hade tidigare varit i händerna på landets tre ”tennbaroner”
Jochi, Alamai och Patiño.
–
Dessa herrar var under denna epok stora potentater. Den rikaste var Patiño som
hade sina rikedomar i banker i Europa och andra delar av världen. Med beslutet
om Comibol 1952 förstärktes gruvarbetarnas fackliga organisation märkbart.
Men
1985 försvagas gruvfacket. Fabriker stängs och i en nyliberal ekonomisk chock
förlorar cirka 100.000 fabriks– och gruvarbetare sina jobb.
Regeringen
införde ett regeringsdekret, 21060, som i sina artiklar 55 och 56 som
stipulerar rätt för företagen att fritt anställa och avskeda
anställda.
– Med
denna lagstiftning har arbetarnas rättigheter förtrampats, arbetsgivarnas
tidigare ekonomiska och sociala skyldigheter har mer eller mindre försvunnit.
Sådana är semester, rätt för anställda att ansluta sig till en fackförening.
Detta slog hårt mot fackets medlemsantal och styrka.
Inget
arbetsgivaransvar
Majoriteten
av de stängda gruvorna i Bolivia har tagits över av de avskedade arbetarna som
bildat koperativ. Totalt finns det i dag 60.000-70.000 koperativister. Såväl
staten som de privata gruvbolagen tvår sina händer från allt socialt och
arbetsgivaransvar genom bildandet av kooperativen, menar Milton.
– De
mest räntabla företagen har sålts ut till bolivianska eller transnationella
gruvbolag. Det är gruvor med stora reserver, väl underhållna gruvor med små
behov av investeringar. Resten befinner sig i kooperativens ägo.
Transnationella
bolag är Interraimi som förfogar över gruvor i gruvdistriktet Oruro. I Potosi
finns Consur vars huvudägare är den före presidenten Gonzalo Sanchez de Losada
som har bott huvuddelen av sitt liv i USA. Det finns även brittiska och
nordamerikanska gruvbolag som exploaterar tenn, zink eller guldfyndigheter i
landet.
Facket
ska krossas
Den
första gruvan som upptäcktes av de spanska kolonisatörerna var gruvan Porco i
regionen Potosi. I dag arbetar 650 anställda i gruvan och utgör den i dag
största underjordiska gruvan i Bolivia. Efter upptäckten av gruvådror i Porco
upptäcktes det jättelika berget Rico i Potosi. Med spanjorernas
exploatering av gruvorna i Potosi blev staden den största i vad som då kallades
för El Alto Peru.
–
Ekonomin har inte bara globaliserats utan även transnationaliserats. Vi menar
att det finns ingen fri marknad utan stora monopol som delar upp marknaden
mellan sig. De är så mäktiga att de styr politiken, de har identiskt samma
politik som innebär att facket ska krossas för att därefter, när arbetarna inte
har en försvarsorganisation, kan diktera villkoren.
–
Enligt gjorda studier är Bolivia ett av Latinamerikas fattigaste länder.
Regionen Potosi är bland Bolivias fattigaste, en extrem fattigdom som till och
med passerar Afrikas fattigaste länder.
– På
det ska man lägga den arbetsmiljö och arbetsförhållanden som gruvarbetarna
lever i. Nu föreslår regeringen att pensionsåldern ska höjas till 65 år och
vara lika för alla. Problemet är bara det att majoriteten av gruvarbetarna
lever inte vid detta åldersstreck utan dör vid en genomsnittsålder av 48 år.
– Varför?
Jo, därför luften som vi inandas är full av silikos och andra giftiga gaser och
mineraler som ger oss cancer i lungorna och andra delar av kroppen. Värme eller
kyla är andra faktorer som drabbar gruvarbetarens hälsa svårt.
– Alla
de inbetalningar som vi gör till våra pensionskassor gör vi egentligen i onödan
eftersom få upplever pensionsdagen.
Lönenivåer
Gruvarbetare
i de stora gruvorna med starka fackföreningar och en avancerad teknologi kan
tjäna mellan 500-1.000 dollar.
I
gruvor där förhållandena är sämre med lite investeringar och en riskabel
arbetssituation uppgår lönen till mellan 80-100 dollar.
I
kooperativen återfinns den verkliga utsugningen har verkligt miserabla löner
samtidigt som arbetsförhållandena kan bli livsfarliga.
Under
de senaste åren har inga geologiska undersökningar genomförts, menar
gruvledaren.
– Jag
kan försäkra att gruvreserverna inte är uttömda. Tvärtom. I stället genomför
man inte tillräckliga geologiska undersökningar eller investeringar i gruvorna.
I de små gruvorna eller i kooperativen saknar man oftast nödvändigt kapital för
att göra dessa investeringar.
– I
gruvorna som kontrolleras av de transnationella bolagen finns kapitalet men
politiken är att suga ut så mycket som möjligt av berget, en cynisk politik.
I
regionen Potosi finns gruvan San Christobal de Potosi som kräver en investering
på 500 miljoner dollar. Görs denna investering kan vi dagligen producera 50.000
ton. Där finns silver, bly, zink och andra mineraler. Det finns liknande
exempel på stora mineralreserver i landet som bara väntar på att exploateras.
Den
bolivianska tragedin
Även i
Bolivia har fackföreningsledarna anklagats av arbetsgivarna och regeringen för
att vara ”konservativa, att de inte vill modernisera arbetsmarknadslagar i
syfte att försvara sina arbetsplatser till varje pris”.
– De
konservativa krafterna var de som fick sina gruvor nationaliserade 1952. Därför
skapades gruvbolaget Comibol som ett sätt för att de rikedomar som skapades i
gruvorna också investerades i hälsovård och utbildning. Den bolivianska
fackföreningsrörelsen har alltid haft denna princip som rättesnöre.
–
1985-86 privatiserades eller koperativiserades gruvorna. Rikedomarna hamnade
återigen i fickorna hos några få och till stora delar lämnar de också landet.
Det är en stora tragedin i dagens Bolivia.
– Vi
är inte motståndare till att teknik och kapital investeras i landet. Men det
måste vara till fördel för landet som ställer humant kapital till förfogande
men som i dag inte får något tillbaka mer än förkortade liv och en extrem
fattigdom som majoriteten av bolivianerna i dag lever under.
– I
stället talar regeringen om att vi ska sälja läsk, karameller eller annat
krimskrams på gatorna. Det uppfattar inte vi som arbetstillfällen. Gärna
utländska investeringar men investeringar som skapar verkliga arbetstillfällen.
Framtiden
När
jag gör intervjun med Gruvarbetarförbundets ledare marscherar tusentals bönder
och kokabladsproducenter från tre olika regioner med huvudstaden La Paz och
dess regeringspalats som slutmål. Kraven är att regeringen måste skapa reella
alternativ till kokabladsproduktionen, om den verkligen vill likvidera denna
tusenåriga process. Landsorganisationen COB har lagt fram en 112-punktslista
med krav på en revision av privatiseringarna av de statliga företagen samt en
kraftig höjning av landets minimilöner.
Som
svar har president Hugo Banzer, en f.d. general och kuppmakare på 1970-talet,
infört undantagstillstånd och vid flera tillfällen attackerat bondemarscherna
utan kunna stoppa dem.
–
Gruvarbetarna, fabriksarbetarna och bönderna har lidit svårt under de senaste
åren. Regeringen har gjort allt vad IMF har beordrat dem att göra. Det återstår
bara en privatisering av delar av sjukvårdssektorn.
– Nu
befinner sig Gruvarbetarsektorn i en intressant process där vi förstärks för
första gången på många år. Gruvarbetarna har varit den bolivianska
fackförenings- och arbetarrörelsens förtrupp och dirigent i historisk mening.
Den rollen är vi på väg att återta.
På
marsch
– Vi
är i dag smärtsamt medvetna om att den nyliberala ekonomiska modellen inte har
löst ett enda problem, tvärtom har arbetarklassens förhållanden försämrats
dramatiskt. Landets ekonomiska och sociala situation har i generell mening
försämrats oerhört, vi upplever den värsta krisen med en massarbetslöshet som i
sin tur har skapat brottslighet, prostitution, barnarbete i masskala i såväl
städerna som på landsbygden. Därför är Bolivias folk nu på marsch för att kräva
et stopp för denna antihumana politik.
–
Många gruvarbetare har mördats och fallit offer i kampen för ett bättre
demokratiskt Bolivia. Många fackföreningsexpeditioner har bränts ned eller
beskjutits vid de otal militärkupper som ägt rum i landet. I La Paz hade vi en
fastighet i tre våningar, men vid statskuppen 1982 demolerades fastigheten av
general Luis Garcia Mesa.
– Så
försökte fascisterna krossa facket. Men deras ansträngningar var förgäves.
Facket är inte fastigheter utan människor av kött och blod, arbetare och
organisationer.
–
Kampen fortsätter med alla medel men framför allt med medlemmarnas insatser.
Dick
Emanuelsson
