martes, 12 de febrero de 2008

ALBA är verktyget i Latinamerikas enande

 



ALBA är verktyget i Latinamerikas enande

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2008-02-12 / DECEMBER 2004 / Bara några månader efter att den venezuelanska oppositionen led ett förödande nederlag när den försökte få president Hugo Chavez avsatt i en folkomröstning, satte två herrar sina namnunderskrifter på dokumentet med rubriken ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika.

Kuba och Venezuela hade tre starka kort på hand. Å ena sidan Kubas mänskliga kapital, ett överskott på drygt 30.000 läkare och ett avancerat utbildningssystem med en bredd och erfarenhet som är svår att överträffa i Latinamerika. Å andra sidan Venezuela med enorma olje- och gasreserver och ett oljepris på väg uppåt.

Under de tre år som har gått efter att ALBA sjösattes av Castro och Chavez har den latinamerikanska integrationen och arbetet för ”La Patria Grande”, det Stora Fosterlandet, intensifierats. ALBA har inte bara hållit sig strikt inom sin egen sfär av fyra medlemmar. Tusentals argentinska varvsarbetare har sett sina arbetstillfällen räddas när Venezuela beställt egna tankbåtar för sin oljedistribution. En miljon fattiga latinamerikaner har ögonopererats och fått synen tillbaka. Nicaraguanska och bolivianska bönder får i dag långa krediter till en extremt låg ränta via utvecklingsbanken BANDES. Venezuelanska ingenjörer, tekniker och experter ersätter transnationella Repsol eller Exxon Mobile och bidrar till att den bolivianska staten kan ta kontroll över både sina gas- och oljereserver och skapa ett starkt statligt oljebolag. Kubanska läkare och lärare drar fram över kontinenten och kurerar sjuka och lär analfabeter att lära sig skriva och läsa. Fröen till ett Annat Latinamerika har såtts.

 

Bolivia

DEN 29 APRIL 2006 anslöt sig Bolivia till ALBA efter att Evo Morales den 3 december 2005 hade vunnit presidentvalet. Venezuela donerade 5.000 stipendier för att utbilda bolivianska ungdomar inom petrokemiindustrin och överlämnade samtidigt en check på 100 miljoner dollar för en fond för utvecklingsprojekt i Bolivia. Kuba satte in drygt två tusen läkare och ett stort antal lärare för att dra i gång den framgångsrika pedagogiska metoden ”Yo si puedo”, visst kan jag, för att eliminera den omfattande analfabetismen.

– I slutet av detta år tror vi att president Evo Morales kan utropa Bolivia fritt från analfabetism, uppgav Bolivias ambassadör i Venezuela, Jorge Alvarado Rivas den 24 januari i år [1].

Sedan Bolivia blev medlem i ALBA har över 70 procent av analfabeterna förvandlats till läs- och skrivkunniga bolivianer. Bolivia är på väg att bli det tredje landet i Latinamerika fritt från analfabetism efter Kuba och Venezuela, tillade Rivas.

Trehundra tusen fattiga bolivianer, bosatta i de mest oundgängliga trakter och som aldrig sett en läkare tidigare, har tack vare Kuba och Venezuela inom ramen för ALBA, nu en garanterad sjukvård. ALBA har gett 180.000 av de fattigaste bolivianerna synen tillbaka efter att ha opererats av kubanska läkare.

 

Nicaragua

Januari 2007: Tre högerregeringar (1990-2006) hade under 16 år infört en brutal nyliberal kapitalism. 350 statliga och offentliga företag togs över av transnationella företag inom el, vatten, telekommunikationer, banker, byggnation i Latinamerikas näst fattigaste land [2]. Åttio procent av nicaraguanerna var fattiga och hade ingen tillgång till sjukvård eller utbildning. Analfabetismen som nästan hade eliminerats under Sandinistregeringen (1979-1990) var 2006 uppe i 35 procent och 800.000 skolbarn, i ett land med sex miljoner invånare, var exkluderade från skolgång.

Nicaragua inte bara anslöt sig till ALBA utan även PetroCaribe eftersom landet i januari 2007 var nära en energikollaps. PetroCaribe och ALBA blev räddningen, menar Ortega.

– De mest hårda kritikerna av Sandinistfronten och den Bolivianska revolutionen säger att utan denna hjälp hade vi inte överlevt. Vår ekonomi skulle ha kollapsat.

ALBA kom till undsättning och Chavez överlämnade i Managua för ett år sedan de två första el-transformatorerna av totalt 32 anläggningar för att generera totalt 120 megawatt elektricitet. Tack vare PetroCaribe importerar Nicaragua billig olja till låga priser och långfristiga krediter och med Venezuela byggs ett nytt samägt raffinaderi som ska göra landet oberoende av de multinationella oljebolagen.

Tack vare ALBA har regeringen infört gratis sjukvård och utbildning. De mest fattiga barnen får också gratis skoluniform och skor och i projektet ”Noll Hunger”, får över 70.000 barn gratis mellanmål i skolan. Analfabetismen ska elimineras under de kommande fem åren.

Trots svåra naturkatastrofer växte den nicaraguanska ekonomin under 2007 med 3,7 procent i ett land med en minimal BNP på 5,7 miljarder dollar.

 

Kuba och Venezuela

Både Kuba och Venezuela har haft en stor ekonomisk tillväxt 2004-2007. Men Venezuela genomgår för närvarande samma ekonomiska sabotage i form av hamstring av billiga basprodukter som vänsterregeringen i Chile 1971-1973. Då var det en hamstring och ekonomiskt sabotage som blev förspelet till statskuppen den 11 september 1973.

Kuba har dragit enorm nytta av samarbetet med ALBA. Venezuela levererar dagligen 90.000 fat raffinerad olja till den nation som under 47 år har varit utsatt för en blockad som kostat landet 86 miljarder dollar.

De två länderna har bildat det samägda energiföretaget PDVSA-CUPET och i slutet av 2007 kunde det nya raffinaderiet i staden Cienfuegos premiärraffinera dagskvoten 65.000 fat olja. En gasanläggning och ett nytt petrokemiskt center med en stor variation av produkter ska byggas, allt inom ramen för samarbetet inom ALBA.

En 55 mil lång underjordisk optisk fiberkabel ska förbinda Kuba med det sydamerikanska fastlandet och frigöra ön från tvånget att ansluta sig till en satellit under kontroll av USA för Internet och telekommunikationer. Denna kabel ska också kunna knyta ihop Jamaica, Haiti och Centralamerika.

Och en egen bank

Men alla utvecklingsprojekt kostar pengar. IMF och Världsbanken och olika internationella finansorgan, kontrollerade av främst USA, har fram tills nu satt villkoren för låntagarländerna. Även om Banco del Sur, Sydbanken öppnade sina portar i december 2007, behöver ALBA sin egen bank. Därför fattade de fem medlemmarna i ALBA beslutet den 26 januari i år att inrätta ALBA BANK då det 6:e toppmötet inom ALBA genomfördes. Organisationen fick också en ny medlem, den lilla karibiska ön Dominica.

– Den kapitalistiska utvecklingsmodellen är helt enkelt ohållbar. Om din ekonomi är kontrollerad av det spekulativa kapitalet som bara är intresserad av profiterna går det inte att lösa de enorma problemen som drabbar mänskligheten. Så fort vi gör oss av med frihandelsmodellen kan vi börja lösa de massiva problemen som arbetslöshet, fattigdom och klimatförändringar, underströk Daniel Ortega.

ALBA BANK kommer att starta med 1-1,5 miljarder dollar i en fond som främst kommer att finansiera projekt inom jordbruk och energi.

Vem hotar vem?

I en 45-sidig rapport [3] som Michael McConnell, chef för USA:s samlade underrättelsetjänster presenterade den 6 februari inför USA-senaten, skriver världens mäktigaste spionchef att Chavez’ ambitioner är att ”fortsätta söka ena Latinamerika bakom hans ledarskap med en radikal vänsteragenda och antiamerikanism som ser Kuba som en ideologisk nyckelallierad”. Detta påstått dåliga inflytande ”har försvagat massmedia och de civila rättigheterna”, hävdar McConnell.

– Medan vi talar här på toppmötet om hur vi ska förbättra livet för våra folk, är de konservativa medierna på offensiven och talar om ”ekonomisk ruin, kommunistinflytande, iranierna tar över och ett slut för turismen”. Vi kommer att rida ut stormen men det blir inte lätt, sa en bekymrad Roosevelt Skerrit, Dominicas premiärminister på ALBA-mötet [4].

Militär försvarsstyrka

Dagen efter gjorde Daniel Ortega Chavez sällskap till Caracas där han deltog i söndagsprogrammet ’Aló Presidente’. Chavez ventilerade tanken om att ALBA borde inrätta en militär försvarsstyrka med anledning av förnyade attacker mot Venezuela från både Vita huset och Colombia. ALBA:s försvarsstyrka skulle ställa upp för medlemsländerna i händelse av en militär konflikt.

Alla seriösa bedömare av Latinamerika vet att USA inte kommer att sitta med armarna i kors och beskåda hur Latinamerika enas och stärks på alla nivåer på bekostnad av USA:s inflytande.  Situationen i Bolivia är kritisk med en stark separatistisk högerrörelse i flera olika regioner som är allierad med USA. I Nicaragua agerar USA-ambassaden nästan öppet fientligt mot sandinistregeringen.

Venezuela är utsatt för en växande colombiansk invasion av paramilitärer som i gränsregionerna har mördat minst 150 lantarbetarledare som går i spetsen för regeringens jordreform. Colombias president Alvaro Uribe utpekas av Chavez som en ”dräng i tjänst hos Imperiet.

USA-blockad mot Venezuela?

Just när jag lägger sista handen på denna artikel uppger media i USA att ett 30-tal republikanska och demokratiska kongressledamöter vill att justitie- och utrikesdepartementet samt landets underrättelsetjänst ska göra en översyn om Venezuela bör placeras i gruppen av vad Vita huset anser vara ”terroriststater”. Den 12 februari ställdes Condoleezza Rice mot väggen i en utfrågning i underhusets kommission för internationella relationer [5] där den republikanska gruppens ledare, kubansk-amerikanskan Eliana Ross-Lehtinen krävde att Venezuela ska klassas som Kuba, Iran Nordkorea och Syrien. Motivet skulle vara Venezuelas nära relationer med Kuba och att den venezuelanska regeringen, för att uppnå fred i Colombia, anser att FARC och ELN inte är terroristorganisationer, som USA men inte FN hävdar. Lehtinen påstår också, utan bevis, att Venezuela förser gerillan med vapen och att denna har baser på venezuelanskt territorium.

– Rör Venezuela och det betyder att de sätter regionen i brand. Ingen kommer att förbli passiv, ty slå mot Venezuela betyder att slå mot Latinamerika och Karibien, sammanfattar Daniel Ortega [6].

Det är helt tydligt att USA ser med stor oro över hur den latinamerikanska integrationen i allmänhet och ALBA i synnerhet förstärks och hur folk, rörelser, regeringar och stater ser allt fler konkreta resultat i att ett Nytt Amerika är möjligt. Den stående frågan är hur långt ALBA tillåts utvecklas?

Dick Emanuelsson

Noter:

[1] Alba brinda salud y educación a Bolivia, ABN 24/1-2008.

[2] Nicaragua, a un año sin neoliberalismo, av Hedelberto López Blanch, Rebelión.

[3] “EE.UU. advierte sobre Chávez”, av BBC Mundo

[4] Dominica reitera compromiso con los principios de integración solidaria del ALBA, av Telesur, 26/1-2008.

[5] Republicanos en el Congreso de E.U. buscan declarar a Venezuela como nación que apoya el terrorismo, El Tiempo, 13/2-2008.

[6] Daniel Ortega:  Tocar a Venezuela es incendiar la región, av ABN 27/1-2008

lunes, 22 de octubre de 2007

Bolivia: Terroristattentat mot Venezuelas konsulat i staden Santa Cruz


Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2007-10-22 / I  söndags kväll utsattes det venezuelanska konsulatet i Bolivias näst största stad Santa Cruz för ett terroristattentat. Nästan samtidigt attackerades med dynamit ett härbärge som hyser ett antal av de 500 kubanska läkarna som är stationerade i staden.

Bakom de två dynamitexplosionerna, som inte orsakade fysiska skador men däremot materiella, utpekas Santa Cruz’ Civilkommitté. Den grundades för 50 år sedan av stadens mäktiga invandrare från Tyskland, Italien, Frankrike och Kroatien. Efter andra världskriget begav sig många av dåtidens nazister sig till Latinamerika där de fann en fristad och kunde inleda en lysande ekonomisk karriär. I dag är Civilkommittén en slags högerextrem frimurarloge i Santa Cruz som är  ett centrum för den bolivianska oppositionen mot Evo Morales’ vänsterregering.

Militariserad flygplats

I torsdags i förra veckan militariserades Bolivias viktigaste internationella flygplats som ligger just i Santa Cruz. Motivet för aktionen var korruption inom den regionala delen av landets Flygfartsverk. Prefekten, en slags länsguvernör som heter Ruben Costa, sa i fredags i ett tal inför 600 högerextremister som anlände till flygplatsen, att han skulle förbjuda ”Venezuelas president Hugo Chavez att sätta sin fot på flygplatsen” i Santa Cruz. Han öste samtidigt adjektiv över Chavez som bland annat kallades ”råtta” och andra rasistiska tillmälen. Många av de utkallade demonstranterna kallade Evo Morales för ”en djävla Kolla”, en förnedrande förolämpning mot landets många indianfolk. Det kom till sammanstötningar där en soldat och sex andra demonstranter skadades. Costas uppmanade invånarna i Santa Cruz att ”återta flygplatsen” i ett tal som av regeringen och folkrörelsen betraktades som en signal om uppror mot president Evo Morales.

– Prefektens våldsamma uttalande i fredags utgjorde en verbal aggression just mot de länder som igår kväll utsattes för attentat, sa Bolivias inrikesminister Alfredo Rada i måndags och som fördömde både Costas som terroristattentaten.

Venezuelas utrikesminister Nicolas Maduro fördömde också attentatet och sa att ”detta terroristattentat har sin upphovsman i den rasistiska och reaktionära oligarkin som står avklädd inför Bolivia och världen”.

Maduro försäkrade att ”Venezuela kommer att fortsätta sitt stöd till president Evo Morales i hans arbete för att bygga ett fredligt Bolivia med social jämlikhet”.

Opererade Che Guevaras mördare

Femhundra av de totalt 2000 kubanska läkarna i Bolivia återfinns i Santa Cruzregionen. Kubanerna har återgett synen för 110.000 bolivianer de senaste 18 månaderna. Bland de mest kända patienterna återfinns Mario Terán, den sergeant som beordrades att avrätta Che Guevara för 40 år sedan, den 9 oktober 1967. Terán levde helt bortglömd och blind i slummen i just Santa Cruz tills hans son en dag fick höra om programmet ”Misión Milagro”, Uppgift Mirakel. En dag i augusti i år gick sonen upp till redaktionen på högertidningen El Deber och berättade den uppseendeväckande historien om sin fars levnadsöde, att fadern i augusti 2005 hade opererats av kubanska ögonläkare. Sonen bad samtidigt tidningen om att offentligt få tacka de kubanska läkarna för deras insats som gav synen tillbaka för Che Guveras bödel.



sábado, 20 de octubre de 2007

Bolivia lämnar School of America medan Uruguay skickar militärer till USA för ”antiterroristbekämpning”

Två olika slags vänster i Latinamerika

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2007-10-20 / Bolivias president Evo Morales meddelade i början av veckan att landets väpnade styrkor gradvis kommer att upphöra att skicka bolivianska militärer till USA:s krigsakademi för utbildning av latinamerikanska officerare, även känt som den vanärade School of America.

Offentliggörandet äger rum samtidigt som förbindelserna mellan de bägge länderna har försämrats den senaste tiden. När Morales anlände till den 62:a sessionen av FN:s generalförsamling nyligen utsattes den bolivianska delegationen för en förnedrande behandling och hade till och med problem med visering. I sitt tal uppmanade Morales FN:s medlemsstater att föreslå ett annat säte för FN. USA:s ambassadör i Bolivia, Philip Goldberg, en av arkitekterna av Jugoslaviens splittring, kommenterade den bolivianske presidentens uttalande med orden: ­”Det skulle inte förvåna mig om de också vill att Disneyland ska förläggas på annan ort”. Morales portförbjöd Goldberg i presidentpalatset om han inte gör självkritik.

Men beslutet att trappa ned det militära samarbetet med USA har framför allt sin bakgrund i hur den bolivianska militären har satts in mot sitt eget folk av tidigare korrumperade och maktfullkomliga regeringar eller rena militärdiktaturer. I upproret mot ”El Gringo”, president Sanchez de Lozada i september-oktober 2003, sattes militären in och massakrerade 67 bolivianer och sårade över 500. I förra veckan krävde landets åklagarmyndigheter att USA utlämnar Lozada som flydde den 17 oktober till Miami där han anklagade Venezuelas president Hugo Chavez för att ha legat bakom upproret mot hans regering.

Skola i ”smutsigt krig”

School of America har ett smutsigt förflutet som en institution i tjänst hos USA:s ”Nationella Säkerhetsdoktrin”. Här har några av Latinamerikas mest blodbesudlade militärer och diktatorer utbildats, som till exempel Argentinas general Jorge Videla, ansvarig för ”försvinnandet” av 30.000 argentinare 1976-1983, eller flera av topparna i den chilenska militärdiktaturen. Det är också under de mest blodiga åren av repression och förtryck som School of America, 2001 omdöpt till Försvarsinstitutet för Samarbete för Hemisfärens Säkerhet, tog emot det största antalet ”elever” i sina aulor. Det är också de mest repressiva perioderna där länder som Colombia, El Salvador, Guatemala, Argentina och Chile (under militärdiktaturerna) toppar antalet militärer i den militära institutionen i USA.

– Jag vill förvarna er om att vi kommer att sluta skicka bolivianska militärer för att tränas i School of America, sa Morales och tillade:

– I USA tränas de bästa eleverna hur de ska konfronteras med sina egna folk och identifiera de sociala rörelserna som sina fiender.

Allt färre länder

Krigsakademin inrättades 1946 i den panamanska kanalzonen där den fungerade till 1984. Då flyttades den till Fort Benning, Columbus, Georgia efter att Panama tagit kontrollen över kanalzonen där USA förfogade över 14 militärbaser. Sammanlagt utbildades 60,000 militärer och poliser från 23 länder i Latinamerika. USA:s strategiska syfte med den militära akademin har varit och är att via dessa militära officerare och polischefer ha en både militär och politisk kontroll eller inflytande av Latinamerika. Den politiska doktrinen på School of America har varit och är antikommunism och kallt krig där den egna befolkningen utpekas som den ”Inre fienden”.

År 2004 upphörde Venezuela med allt militärt samarbete med USA efter att höga generaler och militärer varit inblandade i statskuppen mot president Hugo Chavez den 11 april 2002, några av dessa generaler har utbildats i School of America. I maj i år upphörde Costa Rica att skicka poliser.

Uruguay: Vänsterns korta minne

Men i Uruguay, som led under en blodig militärdiktatur från 1973 till 1985, har vänsterregeringen under socialisten Tabaré Vazquez hamnat i blåsväder. Orsaken är att uruguayanska militärer utbildas av USA-militärer med ”smutsigt krig” som specialitet. Dessa ”Rangers”, som de kallas, är en elitstyrka som lär ut ”kamp mot den internationella terrorismen”, skriver den uruguayanska nyhetsbyrån COMCOSUR som citerar högertidningen El Observador.

Tusentals uruguayaner torterades, mördades eller försvann under diktaturen av militären som tillämpade doktrinen ”den Inre fienden” som de hade lärt sig på School of America. Landsmännen förvandlades av generalerna till ”terrorister”, samma term som USA-lärarna nu använder.

Vad som dessutom väcker ont blod i Uruguay är att det är en vänsterregering som skickar dessa militärer till krigsakademin och nu får träning i Bushdoktrinen om att ”den som inte är med oss (USA) i världen, är också vår fiende”. Och eftersom den politiska situationen i Latinamerika knappast går i Vita husets smak, kan Uruguay få problem med sina förbindelser med övriga Latinamerika.

Att regeringen agerar på samma sätt som de tidigare högerregeringarna, vittnar hemlighetsmakeriet kring den militära utbildningen. Inte ens den egna parlamentsgruppen inom regeringspartiet Frente Amplio informerades om det anmärkningsvärda beslutet att skicka uruguayanska militärer till USA för specialträning i ”antiterrorism”. Ordföranden i representanthusets Försvarskommission, socialisten Jorge Menéndez, erkände skamset att han fick vetskap om frågan först efter att han läst om den i pressen.

”Mördararmé”

Dessa “Rangers” är i allra högsta grad aktiva i de militära ockupationerna av Irak och Afghanistan där de anklagas för att ha utfört grova krigsbrott mot både mänskliga rättigheter som mänskligheten.

Comcosur skriver med sarkasm att “regeringen Dr. Tabaré Vásquez mottog igår den ‘humanitära’ hjälpen av USA:s Södra Kommando i form av bygget av en poliklinik i stadsdelen Santa Catalina i Montevideo. Det är samma mördararmé som ostraffat bombar sjukhus i världen och som nu sätter upp en poliklinik i Uruguay. Det är mer än ett dåligt skämt. Vad gör Frente Amplios medlemmar med sin historiska antiimperialistiska kamp som kostade så många liv? Var och när förlorade den uruguayanska vänstern sitt minne?!”

Beslutet att skicka en närmast hemlig “militär kontingent för att tränas i USA visar också den allvarliga undervärdering regeringen gör av sin egen politiska rörelse och sin egen politiska bas. Det som är dåligt, är dåligt. Det som är bra, är bra. Men detta nya underordnade av imperialismen, av Bush, är dåligt, mycket dåligt, alldeles för dåligt”, sammanfattar Comcosur.


lunes, 15 de octubre de 2007

Historisk seger i FN för världens ursprungsbefolkningar

 



Historisk seger i FN för världens ursprungsbefolkningar

Mellan den 12-14 oktober samlades i Bolivia 150 representanter för ursprungsbefolkningar från 136 länder i vad arrangörerna kallade för Samling för Ursprungsbefolkningarnas Historiska Seger i Världen. En månad innan, den 13 september, hade FN efter 20 års debatter med 143 röster mot 4 antagit 46 artiklar som ger ursprungsbefolkningarna i världen de rättigheter de många gånger har gett livet för. Bara USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland röstade nej medan elva länder avstod.

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2007-10-15 / Den gamle mapucheindianen drog upp skjortan och visade det 40 centimeter långa ärret i magtrakten där kulsprutekärven nära nog hade kluvit hans kropp i två delar.

– I fyra månader svävade jag mellan liv och död. Men Pachamama beskyddade mig, sa han helt odramatiskt när han guidade mig runt i den lilla byn i södra Chile den dagen för drygt 20 år sedan.

Mapucheindianerna i närheten av staden Lumaco hade tagit tillbaka sina marker från den italienske storgodsägaren den 11 september 1986. Det var 13 år efter att general Pinochet hade genomfört en blodig militärkupp och gett grönt ljus till de stora land- och boskapsägarna att lägga under sig indianernas historiska marker.

Militärdiktaturens klassiska svar i Latinamerika på indianernas historiskt berättigade krav ägde rum nästan samtidigt som FN inledde debatten om ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Men det skulle dröja över 20 år innan världsorganisationen nästan enhälligt slog fast ursprungsbefolkningarnas ”rätt att förfoga över sin jord och territorier, som inkluderar naturresurserna som återfinns på deras områden”, som Artikel 26 och 28 säger.

– Denna deklaration är ytterligare en milstolpe i den långa processen för befrielse och avkolonialisering för mer än 370 miljoner indianer, fördelade på 5.000 olika indianfolk i 70 länder, säger journalisten Jubenal Quispe i en värdering av FN-deklarationen.

Han menar att nästa steg måste vara att förmå de stater som röstade för deklarationen att förvandla FN-deklarationen till ett internationellt avtal med juridisk bindning. I länder som Bolivia, som har en indian som president, bör denna deklaration förvandlas till lag, vilket Evo Morales försäkrade att han hade gett kongressen i uppdrag att genomföra när han öppningstalade på Världskonferensen i La Paz.

President Evo Morales var lyrisk när han på världskonferensen sammanfattade slutdeklarationen betydelse för ursprungsbefolkningarna: Uppgiften att ta den från land till land, parlament till parlament, sa Morales och uppmanade det Amerikanska Parlamentet för Ursprungsfolken att besöka alla presidenter och parlament i Latinamerika och ställa krav på att dessa bör ratificera FN-deklarationen.

Nobels fredspristagare 1992, Rigoberta Menchu underströk å sin sida att FN-organets historiska deklaration ”inte är slutet på en kamp”.

– Det är inledningen på den största kampen hittills, ingen får stå kvar utan låt oss alla marschera tillsammans! sa Menchu samtidigt som hon fördömde USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland som hade röstat emot FN-resolutionen [*].

I den politiska slutdeklarationen från Världskonferensen konstaterar deltagarna att ”trots 515 år av förtryck och dominans, här är vi, de har inte kunnat likvidera oss. Vi har slagit tillbaka och gjort motstånd mot folkmordspolitiken. De påtvingade oss ekonomiska system som kapitalism, krigen och de sociala och miljömässiga katastroferna, system som utgör hot mot vårt levnadssätt”.

Ursprungsbefolkningarna uppmanar världen att förändra hela formen för existens ”ty Moder Jord är dödligt sårad, vi upplever en klimatförändring utan jämförelse”.

”Vi hälsar godkännandet av FN-deklarationen för Ursprungsbefolkningarnas Rättigheter, som är elementär för 370 miljoner indianers överlevnad och väl. Efter mer än 20 års kamp, besvaras våra historiska anspråk på folkens rätt att fritt bestämma och erkännandet av de kollektiva rättigheterna”.

Dick Emanuelsson





FN-deklarationens viktigaste artiklar

  • Rätt till fullt självbestämmande (Art. 3 och 4) vilket är helt annorlunda än ”politisk autonomi”.
  • Rätt att delta med sina egna institutioner och, om de så önskar, i nationalstaterna (Art. 5).
  • Rätt att utöva utbildning i sina territorier enligt sina egna filosofiska och pedagogiska principer (Art. 12).
  • Rätt att återställa och förstärka sina egna kommunikationssystem (Art. 16).
  • Rätt att förfoga över och återta mark och områden, inklusive egendomar som naturresurser (Art. 26 och 28).
  • Rätt över intellektuell egendom (copyright) (Art. 31).
  • Rätt att tillämpa egna politiska, juridiska, ekonomiska, själsliga och kulturella system på sina territorier (Art. 11, 14, 20, 25 och 27).
  • Rätt till en nationell ursprungsidentitet, vid sidan av den nationella republikanska (nationalstatens) (Art. 33).
  • Rätt till återförening i händelse av att folken har delats av internationell gränsdragning. (Art.36º)

Dick Emanuelsson


viernes, 5 de octubre de 2007

USA-ambassadör anklagad för rasism i Bolivia

USA:s ambassadör i La Paz, Philip Goldberg


USA-ambassadör anklagad för rasism i Bolivia

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2007-10-05 / ­– Det skulle inte förvåna mig om de också vill att Disneyland ska förläggas på annan ort, sa USA:s ambassadör i La Paz, Philip Goldberg, i en kommentar till president Evo Morales´ förslag på FN:s Generalförsamlings 62:a möte i New York nyligen att flytta världsorganisationen till annat land.

Den ironiska kommentaren och knappast diplomatiska kommentaren föll inte väl ut hos det bolivianska utrikesdepartementet som kände sig ytterst förolämpat.

– Goldbergs uttalande har en rasistisk attityd, sa utrikesministern och aymaraindianen David Choquehuanca som tillade:

– Vi hoppas att han gör självkritik. Under tiden är han ingen legitim interlokutör för oss. Ty hans uttalanden saknar värdighet en ambassadör, de är en förolämpning mot landet och hela den indianska bonderörelsen på kontinenten. De är rasistiska uttalanden, dundrade en indignerad Choquehuanca.

FN är heller inte en privat egendom för USA utan utgörs av alla medlemmar i världsorganisationen som har rätt att göra anspråk på var FN bör ligga, uppgav andre vice ordföranden för regeringspartiet MAS, César Navarro. Senatorn Antonio Peredo, från samma parti, var sarkastisk i sin kommentar när han fördömde Goldbergs jämförelser mellan FN och Disneyland ”vilket reflekterar hans okunskap och hans brist på respekt för presidenterna som anländer till Förenta Nationernas högkvarter”.

Men senatens ordförande, i händerna på högeroppositionen i Bolivia, uppmanade utrikesminister Choquehuanca att var mer försiktig i sina uttalanden för att inte provocera Giganten i Norr och fick det anmärkningsvärda rådet att ”studera lite mer”.

En av orsakerna till Morales´ förslag att flytta FN till annat land är bland annat Bushs tal där han, enligt Morales, ”kastade ut sig flera förolämpningar” mot ett stort antal medlemsstater.

– Vi anlände hit och hotades av värden (läs Bush), sa Morales som också uppgav att hans delegation hade stora problem att få visum för att kunna delta i FN-mötet.

Varje gång bolivianerna, kubanerna eller venezuelanerna ska delta i FN:s arbete utsätts de för trakasserier av USA-myndigheterna. Också inför det 62:a mötet. För att spara på den bolivianska statskassan ”liftade” president Morales och hans delegation med ett venezuelanskt flygplan som skulle ha landat på John F. Kennedyflygplatsen men avleddes till flygplatsen i Newark i New Jersey. Där tvingades planet stå i 90 minuter på landningsbanan med passagerarna i sina stolar utan några förklaringar av USA-regeringen.

Dick Emanuelsson


viernes, 14 de septiembre de 2007

Rykten om förestående statskupp i Bolivia

Av Dick Emanuelsson

TEGCUCIGALPA / 2007-09-14 / Samtidigt som den bolivianska vänsterregeringen presenterar framgångar på nästan varje samhällsområde så som ekonomi, hälsovård och utbildning, intensifieras ryktena om en förestående statskupp i landet.

Enligt den bolivianska säkerhetstjänsten SSB, är det de separatistiska krafterna kring ”Santa Cruzoligarkin” och dess fascistiska förgrening i den rasistiska organisationen Nación Camba som står bakom kupplanerna.

I Bolivia pågår det en unik politisk process. Den politiska och ekonomiska maktgrupp som kontrollerat Bolivia sedan spanjorerna besegrades i början av det 19:e seklet, slåss desperat för att inte förlora sina privilegier trots att deras privategendomar mer eller mindre är intakta. Men bara det faktum att det är en indian som är president är för mycket för denna rasistiska och högmodiga överklass som exploaterade och massakrerade sin egen befolkning under sin regeringsutövning.

Medan de lät sina barn studera i Miami eller Madrid, högg godsägaren av händerna, stack ut ögonen och skar av tungan på de indianer som i hemlighet lärde sig att läsa och skriva, en mänsklig rättighet som bara förunnades den besuttna klassen, uppgav kultur- och utbildningsministern Magdalena Cajías när hon tillsammans med president Evo Morales överlämnade diplom till 4.000 före detta analfabeter som nu kan läsa och skriva. Bolivia är på väg att bli det tredje landet i Latinamerika och Karibien, efter Kuba och Venezuela, där analfabetismen är utrotad. Över 60 procent av de 1,2 miljoner bolivianer som var analfabeter för 18 månader sedan kan nu upptäcka en helt ny värld.

Och det är denna ”okunnighetens epok” som vänsterregeringen Evo Morales vill begrava men som är en kapplöpning med tiden, ty samtidigt som den ekonomiska och sociala processen förstärks, intensifieras samtidigt det politiska sabotaget mot den med målet att störta regeringen och mörda den ”jävla indianen”, Evo Morales genom att stimulera fram motsättningar mellan folken och mellan de olika länen.

Fyrstegsraket

Enligt säkerhetstjänsten består statskupplanerna av en fyrstegsraket. Det första steget består av att ge allt stöd till universitetsstudenterna i staden Sucre, som ytligt sett har tagit gatorna i besittning för att kräva att landets huvudstad ska ligga i Sucre. I bakgrunden handlar det om att sabotera arbetet för den grundlagsstiftande församlingen som sedan 18 månader utarbetar förslag till en ny grundlag som ska föreläggas folket i en folkomröstning.

Det andra steget är att “öppna en kampfront” mellan länen Oruro och Potosi med stora gruvfyndigheter. Taktiken går ut på att begära att huvudkontoret för det statliga gruvbolaget Comibol ska flyttas från La Paz till Potosi vilket skapar en konflikt med Oruro. Till sin hjälp ska de ta arbetarna i gruvkoperativen som förra året attackerade de fast anställda arbetarna med 20 döda och hundra skadade. Ledarna för överklasstudenterna i staden ”och naturligtvis privatföretagarna” ska delta i konspirationen. Kalkylen är att regeringen ska ta ställning för Oruro och på så sätt komma i motsättning till folket i länet Potosi som erövras för kupplanerna.

Det tredje steget går ut på att utlysa ”permanenta manifestationer” organiserade av de så kallade “Medborgarkommittéerna” i sju län som påstås stå bakom oppositionen. Dessa är inte något annat än separatisternas och kuppmakarnas ”civila frontorganisationer”.

”Med detta skapar vi ett instabilt klimat som kommer att orsaka gatuvåld i vilket offer kommer att utkrävas som ska användas för vår Sak”, understryker planen som fortsätter:

När regeringen en gång har fallit är tanken att en “duttig idiot till indian” tar över. Ingen av Nación Cambas egna ledare har en chans att få majoriteten av bolivianerna bakom sig. Den man som utpekas till Quislingposten är borgmästaren i staden Potosi, René Joaquino Cabrera.

När regeringen en gång har fallit är tanken att en “duttig idiot till indian” tar över. Ingen av Nación Cambas egna ledare har en chans att få majoriteten av bolivianerna bakom sig. Den man som utpekas Quislingposten är borgmästaren i staden Potosi, René Joaquino Cabrera.

Antonio Peredo Leigue är parlamentsledamot för Evo Morales parti MAS och en före detta gerillasoldat i Ches Boliviagerilla. I en varning om statskuppen skriver Peredo att polis- och militära befäl har dränkts med e-post om att ansluta sig till planerna på en statskupp i Bolivia.

CIA:s ”civila samhälle”

Den kända venezuelanska och USA-advokaten Eva Golinger, som avslöjade den venezuelanska kuppositionens USA-finansiering, varnar också bolivianerna om att CIA är aktivt och via sina underorgan i det ”civila samhället” i Bolivia pumpar in miljoner dollar för att störta Morales’ regering.

År 2004 öppnade USAID en filial i La Paz via det kontrakterade USA-företaget Casals Associates, Inc. (CA). Detta fick 13,3 miljoner dollar i budget som fördelades på 379 organisationer, partier och ”NGO”-projekt i Bolivia. Enligt Golinger är uppgifterna hos detta USA-kontor att påverka den grundlagsstiftande församlingens deputerade och förstärka separatismen i de av naturresurser rika regioner så som Santa Cruz och Tarija. USA-advokaten anklagar också sin regering för att använda dessa 13,3 miljoner dollar, nära 100 miljoner kronor, för att ”förstärka regionala regeringar” (under kontroll av denna kuppopposition). Målsättningen är att försvaga den centrala regeringen Evo Morales till den grad att han tvingas lämna in sin avskedsansökan eller framtvinga en militärkupp.

En annan uppgift för USA-kontoret är att infiltrera indiansamhällen, driva den kapitalistiska modellen och påverka massmedia med antisocialistisk USA-propaganda.


lunes, 27 de agosto de 2007

Högern går ut på gatorna i Bolivia för att stoppa förslaget till ny grundlag

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2007-08-27 / Den bolivianska högern går nu ut på gatorna för att stoppa förslaget till den nya grundlagen. Aktionen är en protest mot det förslag till ny grundlag som växer fram i den grundlagsstiftande församlingen i huvudstaden Sucre. Men regeringen Evo Morales mobiliserar bönder, indianer och folkrörelsen för att garantera ledamöternas säkerhet.

Med knytnävar försökte oppositionen, som är i minoritet i den grundlagstiftande församlingen, att obstruera debatten och besluten i förra veckan. Målsättningen var att förslaget till en ny grundlag skulle vara klart tills september, men oppositionen har försökt att stoppa lagförslaget med alla medel. Nu också rent fysiska.

Vänsterregeringen Evo Morales har egen enkel majoritet i kongressen och i den grundlagstiftande församlingen. Men i senaten har oppositionen en rösts övervikt. Den har hela tiden förfäktat, med stöd av delar av den Högsta domstolen, att förslaget till ny grundlag måste beslutas med två tredjedelars majoritet. Men detta har varit omöjligt eftersom nästan alla förslag omedelbart skulle ha fällts. President Morales har därför sagt att utarbetandet av ny grundlag kan fattas med enkel majoritet men att det blir folket som fäller avgörandet slutgiltigt i en folkomröstning. Oppositionen vågar inte ta den fighten och går, vid denna pressläggning på tisdagen (28 augusti), ut i vägblockader i sex länshuvudstäder där den har organisation och framför allt pengar.

Samtidigt agerar högern och arbetsgivarföreningarna parallellt på det internationella planet. En delegation kommer at tas emot av OAS, de Amerikanska Staternas Organisation samt i FN där de kommer anklaga Morales för att införa en ”totalitär regim” medan oppositionen slår vakt om demokratin.

Men regeringspartiet MAS och stora delar av folkrörelsen i Bolivia går till motoffensiv och vicepresident Alvaro Garcia Linare uppgav vid denna pressläggning att 100.000 indianer, bönder och arbetare är på väg att samlas i Sucre för ”att inte ens en fluga ska våga förolämpa ledamöterna i den grundlagstiftande församlingen”.



lunes, 16 de octubre de 2006

“Operation Statskupp Bolivia” inledd



“Operation Statskupp Bolivia” inledd

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2006-10-16 / I horisonten framträder allt klarare konturerna av en kontrarevolution. Den revolutionära processen i Bolivia står inför risken av en statskupp. Deltagarna i kuppen är allt från USA-ambassaden till nationaliserade kroatiska fascister i Santa Cruz.

För två veckor sedan larmade den kände tysk-mexikanske latinamerikaexperten och universitetsprofessorn Heinz Dietrich om att en militär statskupp planerades till den 11 oktober. Larmet fick den önskade effekten, en nationell och internationell väckarklocka som förhindrade kuppen.

Larmet hade föregåtts av en bred offensiv från den bolivianska högern, uppbackad av mäktiga separatistiska krafter i fyra av Bolivias nio län; Beni, Pando, Santa Cruz de la Sierra och Tarija. I dessa län går oppositionen fram under täckmantel av det ”civila samhället” eller Civilkommittéer.

Exemplet Chile-Venezuela

I Chile vägrade 1970 de väpnade styrkornas chef, René Schneider, att delta i den statskupp som USA:s president Richard Nixon önskade strax efter Salvador Allendes och den förenade vänsterns valseger den 4 september 1970. Schneider blev omedelbart skjuten.

När den USA-ledda oppositionen i Venezuela genomförde sin militära statskupp under 47 timmar vägrade general Raúl Baduel att ställa upp. Han ledde i stället de grundlagstrogna militärerna i allians med Caracas fattiga tills att president Hugo Chavez återinsattes på sin post.

En hög general inom den bolivianska armén hade veckorna innan Heinz Dietrichs larm kontaktats av officerare inom polisen som velat ha arméledningens stöd för en militärkupp. Generalen informerade president Evo Morales om kupplanerna.

Men, som Dietrich skriver, ”militären genomför aldrig en kupp som ett slags självändamål”. Det gäller att skapa både förevändningar genom att förbereda opinionen såväl politiskt som  ideologiskt på ett maktövertagande. I Bolivia ”står ett komplett konspirativt block som utgörs av olika sociala och statliga krafter som arbetar i ett allt högre tempo för att göra slut på president Evo Morales”.

Separatisterna

När jag intervjuade Ruben Acosta Aguileras, ordförande för Civilkommittén i Santa Cruz i oktober 2003, försäkrade han bestämt att Civilkommittén inte strävade till att rycka loss den bördiga provinsen från resten av Bolivia. I december 2005 valdes han till länsguvernör (prefekt) för provinsen och utpekas som den man i Bolivia som leder planerna på att stycka upp Bolivia i en östlig republik tillsammans med prefekterna i Beni, Pando och den enormt gasrika provinsen Tarija.

Acosta och hans kuppkumpaner kräver att alla beslut som ska tas av den grundlagsstiftande församlingen, som utsågs 2 juli i år och som ska utarbeta en ny grundlag som ska tillfredsställa alla folkgrupper och intressen i republiken, måste tas med två tredjedels majoritet. Men för MAS, Morales’ parti, som fick 53 procent i valet i juli är detta en omöjlig ekvation och beslutade att lagförslag kan antas med enkel majoritet. I annat fall kan inte ett enda beslut antas av församlingen eftersom det omedelbart skulle obstrueras av högeroppositionen.

Statskuppens mäktiga allierade

”De räknar så klart med stöd från Högsta Domstolen, reaktionär och korrumperad som sina borgerliga homologer i världen. Civilkommittéerna får finansiering av företagskretsar och samarbetar med höga officerare inom polisen”, hävdar Dietrich.

Som i Venezuela har de allt stöd från den privata massmedian. Mediamagnaterna har stora investeringar inom jordbrukssektorn i de provinser där separatistgrupperna är starka. Oron för en genomgripande jordreform gör att massmedia är starkt fientlig inställd till vänsterregeringen Morales.

Men där finns även föräldraföreningarna, kontrollerade eller med stort inflytande av kyrkan. De befinner sig ofta i allians med de privata gymnasierna eller universiteten som organiserar blockader och allmänna protester.

Åkeristrejk och gruvarbetaremassaker

Den 11 oktober genomförde transportsektorn en generalstrejk i La Paz som lamslog alla huvudleder från övriga landet. Mönstret följde exakt samma mönster som den stora åkeristrejken 1972 i Chile som finansierades av CIA som hade dragit upp destabiliseringsplanerna mot folkregeringens ekonomiska politik. Evo Morales karaktäriserade denna konflikt som ”en kamp om makten”.

Men Morales har inte bara fått konfronteras med krafter inom näringslivet. Fyra tusen gruvarbetare från de så kallade gruvkooperativen omringade i början av oktober gruvsamhället i Huanuni med tusen gruvarbetarfamiljer från det statliga gruvbolaget Comibol. I sammandrabbningarna dödades cirka 15 gruvarbetare och nära hundra skadades. Högern och massmedia fick ytterligare en oväntad angreppspunkt mot Morales. Regeringen skakades och handlingsförlamningen under 30 timmar medförde att arbetarblod flöt i Huanuni innan presidenten satte in polisen. Det är i detta sammanhang man också ska se de starka uttalandena och kritiken från Bolivias landsorganisation COB och Gruvarbetarförbundet, den mest medvetna delen av arbetarklassen.




Ny variant av ”Operación Condor”

“I Bolivia följer man till punkt och prickar USA:s manual för kontrarevolution” skriver Dietrich. ”Upprorsmaskinen smörjs med pengar, propagandahelgon och en politisk-paramilitär planering a la USA. De medansvariga i EU och de transnationella energibolagen kompletterar den falangistiska kuppen”, tillägger Dietrich som beskriver Tony Blair som en agent för British Petroleum som uppmanar Storbritanniens energiföretag att inte investera i Bolivias gasfyndigheter.

Det finns ett nytt inslag i betraktandet av den latinamerikanska integrationen som framträder vid en analys av föreberedelserna till statskuppen i Bolivia. Professorn på Mexikos autonoma universitet ser en ny variant av ”Operación Condor” träda fram. Försvinnandet av Jorge Julio López, en av de överlevande och ett nyckelvittne mot de ansvariga militärerna för de 30 000 försvunna i Argentina, är en bekräftelse på att den statliga terrorismen återigen får kontinen tal karaktär i Latinamerika.

”Den latinamerikanska allmänna opinionen varken vill höra och ännu mindre erkänna; de kreolska oligarkiernas makt fortsätter vara intakt i hela Sydamerika. Den har inte blivit ens naggad i kanten och kommer inte att få sin makt väsentligt reducerad av de regeringar i regionen som förespråkar utveckling. En väsentlig del av denna makt utgår från militärerna och USA:s kontinentala nätverk för statsterrorism som i många fall handlar om nätverk som ’Operacion Condor’”.

Men statskuppen genomfördes inte den 11 oktober. Uppmärksamheten blev enorm och den 12 oktober, dagen för den spanska kolonialismens intåg på den amerikanska kontinenten, samlade president Evo Morales tusentals bolivianer i vad som sågs som en enorm kraftmätning med de mörka krafterna som konspirerar mot den bolivianska demokratin.

Leds av ”Karibiens mulatter”

Men Heinz Dietrich anser att nittio procent av de bolivianska officerarna inte är överens med regeringen Morales. Och trots att presidenten redan den 24 januari bytte ut 28 generaler och amiraler, har situationen inte förändrats kvalitativt.

Den före detta generalen och arméchefen Marcelo Antezana, uppgav till dagstidningen La Prensa att de väpnade styrkorna är missnöjda för presidentens påstådda intentioner att installera en ”diktatorisk regim” och hans anslutning till ”axeln Kuba-Venezuela”. Mot detta kommer militären ”att agera om politikerna inte håller sina avgivna löften”.

Denne general anser att Evo Morales är en bondeledare som leds av dåliga rådgivare. ”Evo lät sig dras med av en internationell strömning ledd av . . . Karibiens mulatter”.

Trots att Chiles väpnade styrkor är den mest impopulära utländska institutionen i Bolivia, för att inte tala om hatad, hindrar det inte att de bolivianska generalerna föredrar dessa framför ”Karibiens mulatter”, trots att Chiles militärer ryckte bort Bolivias utfart mot Stilla havet. Den 17 augusti inbjöds Bolivias högste militäre chef, armégeneralen Freddy Bersatti, i sällskap med en stor militär delegation, att besöka Chile och de chilenska kollegorna. I Chile erbjöds Bersatti att skicka bolivianska officerare till den chilenska militärakademin för att förstärka vänskapen och banden av fred.

Axeln USA-Chile-Jugoslavien

Men de chilenska militärerna har andra planer. För fyra veckor sedan anlände två chilenska generaler till Santa Cruz för att samtala med Civilkommittén och med prefekten, Ruben Acosta Aguilar. I denna stad existerar den fascistiska organisationen ”Nacion Camba”, som har många medlemmar med ett kroatiskt ursprung. De anlände efter andra världskriget till Santa Cruz, med bidrag av Vatikanen och CIA. ”Camba” har starkt drivit frågan om att rycka loss Santa Cruzregionen från Bolivia och skapa en ”oriental republik”.

Vad visste president Michel Bachelet och president Evo Morales om detta besök?

Medan de bolivianska generalernas besök i Chile förlängdes en vecka, ställde de helt sonika in ett annat militärt besök, denna gång i Caracas, med ”tidsbrist” som förevändning.

Den utpekade spindeln i detta kosnpiratoriska nätverk heter Philip Goldberg, USA:s nye ambassadör i La Paz. ”Han fungerar som en länk mellan chilenska, kroatiska och Imperiets destabilisatörer”, skriver Dietrich och tillägger:

”Mellan 2001-2004 verkade Goldberg som andre Deputy Chief of Mission för den diplomatiska delegationen i Kosovo och var chef för förhandlingsdelegationen i Dayton (Ohio) som orsakade Jugoslaviens upplösning. Det är en man med en perfekt profil för att frigöra Bolivias fyra östra provinser”

Till sin hjälp i propagandakriget mot Morales’ vänsterregering har även USA:s man i Peru, president Alan Garcia, trätt fram. Efter ett besök nyligen i Vita hus sa Garcia inför pressen att det finns en otäck fundamentalistisk strömning som går över de andinska länderna som kan liknas med den muslimska.

Det politiska begreppet ”Koka och terrorism” kommer vi nog att få höra och läsa mer om i framtiden, förevändningen för att isolera Bolivia och utlösa statskuppen. Historien går igen.


domingo, 8 de octubre de 2006

Blodbad i Oruro mellan Combicols gruvarbetare och gruvkooperativen


 


BOLIVIA: Blodbad i gruvdistrikt

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2006-10-08 / Sexton döda och hundra skadade är saldot efter våldsamma sammandrabbningar mellan tusen gruvarbetarfamiljer i det statliga gruvbolaget Combicol och 4 000 gruvarbetare i de så kallade gruvkooperativen.

Blodbadet ägde rum när gruvkooperativens medlemmar omringade och attackerade gruvarbetarlägret Huanuni i staden Oruro med dynamit och prickskyttar som hade intagit strategiska punkter runt om lägret. Kooperativens mål var att ockupera det statliga gruvbolagets tennfyndigheter som är värderat till 625 miljoner dollar, en gruva som kooperativet erbjöd köpa för den löjliga summan av 1,5 miljoner dollar.

Gruvarbetarna försvarade den statliga gruvan med sina liv och många av deras hus sprängdes i luften av dynamiten. Efter 30 timmars strider skickade president Evo Morales armén och polisen till platsen för blodbadet och stoppade blodsutgjutelsen.

Men gruvarbetareförbundets ledare och medlemmar är inte nådiga i sin kritik mot Morales.

– Sedan åtta månader har vi krävt av regeringen att den måste placera ut militär och polis för att undvika konfrontationerna i Huanuni. Men regeringen bara hånskrattade och sa att den kunde erbjuda att placera ut likkistor för de döda. Vem ska nu beskydda och svara för änkorna och vem ska föda de föräldralösa? sa landsorganisationen COB:s ordförande Pedro Montes, i ett uttalande, som försäkrade att det är gruvarbetarna som försvarar landets naturtillgångar.

Gruvarbetarförbundet anklagade gruvministern Wálter Villarroel för att vara den som konspirerade mot både gruvarbetarna som vänsterregeringen. Villarroel fick också silkesnöret av president Morales i fredags som hade tvekat att sätta in militären för att skilja de stridande parterna åt. Men till slut ingick regeringen en överenskommelse med gruvarbetarförbundet och de tusen medlemmarna i Huanuni som på lördagen begravde 16 av sina kamrater medan ett hundratal fick vård för sina skador.

De blodiga konfrontationerna ägde rum samtidigt som den politiska högern i Bolivia i fyra av Bolivias nio län konspirerar för att störta regeringen via en militär statskupp. För två veckor sedan gick en armégeneral ut och offentligt anklagade delar av ledningen för polisen och armén för att planera en statkupp mot regeringen Morales. De sägs också ha stöd av USA och de transnationella oljebolag som spanska Repsol eller brasilianska Petrobras, som inte sett med blida ögon att regeringen har tagit beslut om att nationalisera delar av landets energiresurser och kraftigt höja skatteuttaget hos dessa vinstmaskiner.

Parallellerna med utvecklingen under den socialistiske och den störtade president Salvador Allende (1970-73) i Chile är slående. Sabotagen mot ekonomi och transporter i Bolivia är dagliga. Målet är att slå sönder den ekonomiska utvecklingen och återigen tvinga in Bolivia i den nyliberala modellen, en modell som dragit ner landet i en extrem fattigdom vilket fick till följd att folket reste sig två gånger och störtade de presidenter som de ansåg mer såg till de transnationella bolagens vinstresultat än att föda sitt eget folk.

lunes, 28 de agosto de 2006

Bolivia och ALBA – ett annat Amerika växer fram i samarbete och solidaritet


 


ALBA – ett annat Amerika växer fram i samarbete och solidaritet

Ett nytt samarbete mellan folken i Latinamerika växer fram. I spetsen för detta samarbete, som har som målsättning att eliminera underutvecklingen och bygga ett mänskligare samhällssystem, går Kuba och Venezuela. Med ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika och TCP, Folkens avtal för handel, går Vita husets uttalade fiender fram utan att begära tillstånd av Bush&Rice. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON beskriver hur Bolivia integreras genom 202 projekt i ALBA.

* * *

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2006-08-28 / Jag minns det som igår när Paulina Apace med stammande gråt frågade mig hur hon skulle överleva med fem barn, den yngsta flickan bara tre veckor, efter att hennes man hade skjutits ihjäl av Sanchez de Lozadas utkallade militär. Det var i oktober 2003 i staden El Alto, det revolutionära centret för upproret mot ”El Gringo”. Den söndagen hade elva bolivianer massakrerats av armén i Paulinas bostadsområde. Hon kunde varken läsa eller skriva och någon socialförsäkring var det inte frågan om. Jag blev hennes svaret skyldigt.

Min vän och följeslagare, läkaren Nila Heredia, före detta gerillakamrat till Che Guevara, förklarade att mänskliga rättigheter i Bolivia inte existerade trots USA-ambassadens tal om motsatsen. Samma år som ”El Gringo” störtades avled 15 000 bolivianska barn under fem år, enligt officiell statistik, av undernäring och hunger. Varje dag gick tre förlösande mödrar samma väg. Drygt en miljon av åtta miljoner av hennes landsmän är analfabeter och över 60 procent av bolivianerna lever, som Paulina, i extrem fattigdom. Det var mot denna omänskliga diktatur som Bolivias folk hade rest sig.

Den 22 januari i år såg jag Nila igen, men nu i presidentpalatset i La Paz, utnämnas till hälsovårdsminister i Evo Morales regering. Hon och presidenten lovade att förändra Bolivia.

 



PÅ DET LILLA KAPELLETS vägg i El Alto stod det: “Ingen älskar dig som jag!” Och en bild på Jesus i mitten. Men vad hjälper den kärleken om makten förvägrar sina egna invånare rätten att kunna läsa och skriva? Den kubanske frihetshjälten José Martí uttryckte det så här: “Att bilda sig är det enda sättet att bli fri”. Hans odiskutabla efterträdare i Kuba, Fidel Castro, sa i år inför 700 deltagare från 33 länder som deltog i en internationell konferens om alfabetisering i Havanna, att ”vi lär ut att läsa och skriva och vi kommer att ha hundratals miljoner revolutionärer, kämpar som är kapabla att förändra världen”.

Valsegern för vänsterpartiet MAS och dess presidentkandidat Evo Morales den 5 december förra året var ytterligare en plump i protokollet för Vita huset. Det dröjde bara fyra månader innan Bush placerade in Bolivia som ny medlem i ”Ondskans makter” i Latinamerika:

– Låt mig bara säga att jag är orolig för demokratins erosion i dessa länder som ni har nämnt, sa Bush på en fråga från en journalist om utvecklingen i Venezuela och Bolivia.

Men vad är det då som Bush och Rice oroas över som får dem att från den 1 oktober införa totalt vapenembargo mot Venezuela (i vilket svenska SAAB-Bofors redan har anslutit sig till genom att avbryta sina vapenleveranser av luftvärnsrobotar) och hota Bolivia med att säga upp tullfri import av bolivianska exportprodukter till USA i december?

 

ORDET SOM FÅR State Departement och CIA att bli nervösa heter ”ALBA”, det Bolivarianska Alternativet för Amerika. Det sammanfattar det mest grundläggande som slås fast i FN:s Charta för de universella mänskliga rättigheterna. Naturligtvis finns det en politisk och ideologisk baktanke på att utbilda och kurera miljoner latinamerikaner, som Fidel nämnde i sitt avslutningstal på alfabetiseringskonferensen. Ty här handlar det inte om en borgerlig humanism i största allmänhet utan att målmedvetet och systematiskt bygga upp en social och politisk bas i de olika länderna som ska utgöra delar av ett kontinentalt motstånd mot USA:s anspråk på att se Latinamerika som sin ”bakgård” och att lägga basen för det Förenade Amerika som Simón Bolivar gav sitt liv för, ett Amerika med social rättvisa.

Under Morales’ första halvår som president har han slutit över 200 samarbetsprojekt med Venezuela och Kuba som i grunden kommer att förändra Bolivia. Fem grundläggande faktorer för utveckling står i förgrunden

·        Utbildning: Skapa en läs- och skrivkunnig befolkning som kan förstå sin omvärld, alfabetisering av en dryg miljon analfabeter i Bolivia. Fram till augusti har ett tusen lärt sig läsa och skriva medan 100 000 bolivianer för närvarande sitter på skolbänken på kvällarna.

·        Hälsovård: Skapa en sund och frisk befolkning som kan fortbilda sig ännu mer och som har fysiska och mentala krafter för att delta i landets produktiva utveckling

·        Skapa en materiell industribas inom energisektorn, gas och olja. Återerövra Bolivias naturresurser från de transnationella bolagen.

·        Skapa en nationell livsmedelsförsörjning; industrialisera landets jordbruk, jord åt de jordlösa via en jordreform, bilda en industribas för export av soja, koka, mjölkprodukter och te.

·        För att försvara den politiska processen och Bolivias suveränitet; försvarssamarbete.

Latinamerika befinner sig i dag i en slags vattendelare mellan USA:s diktat om frihandel och en ytlig parlamentarisk demokrati som allt fler folk vänder ryggen till och, å den andra sidan, en stark rörelse för nationellt oberoende där Chavez attraherar miljoner latinamerikaner med sitt projekt ALBA. Men detta projekt skulle aldrig kunna sjösättas om det inte vore för Kuba och landets imponerande utveckling inom hälsovård och utbildning. Tjugo tusen kubanska läkare håller det venezuelanska hälsovårdssystemet under armarna och utbildar samtidigt tusentals unga latinamerikaner till läkare i Havanna. I mitten av augusti utexaminerades 1600 läkare från 26 länder. Hundratals var bolivianer och venezuelaner.




GAS-OLJA-GRUVOR Venezuela erbjuder Bolivia fyra olika projekt inom energisektorn till ett värde av 1,5 miljarder dollar. Det inkluderar en petrokemisk anläggning och två anläggningar för filtrering av flytande gas och olja. Det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA investerar också 800 miljoner dollar i explorerande och exploatering av Bolivias energikällor i allians med det statliga utfattiga bolivianska YPFB som får 51 procent medan PDVSA får 49 procent av aktierna.

– Bolivia inleder en ny etapp i sin historia, från att vara ett ’tiggarland’ och öppnar nu möjligheter till utveckling, underströk Manuel Morales Olivera, en av cheferna inom YPFB i en kommentar.

Inom gruvsektorn bildar Venezuela och Bolivia ett statligt gruvbolag, Minera del Sur (Minsur), som ger det statliga Comibol möjlighet att operera i alla delar av gruvindustrin. Venezuela kommer också att förse Bolivia med diesel, vilket Bolivia inte producerar, i utbyte mot soja. Denna viktiga bolivianska exportprodukt riskerade att slås ut när den förlorade hela sin marknad när Colombia, som årligen importerade 225.000 ton, undertecknade ett frihandelsavtal (TLC) med USA som säljer starkt subventionerad soja och som enkelt skulle ha slagit ut den bolivianska sojan.

 

UTBILDNING OCH HÄLSOVÅRD I världen finns det 800 miljoner analfabeter. I Latinamerika är elva procent av befolkningen, eller 40 miljoner personer, analfabeter och cirka 110 miljoner är funktionella analfabeter. Den miljon analfabeter som finns i Bolivia är i hög grad koncentrerad hos de olika indianfolken som talar cechua, aymara eller guarani. De får genom den kubanska metodiken ”Yo si puedo”, Visst kan jag, lära sig läsa och skriva på sina modersmål och därefter på spanska.

Rätten till sjukvård var fram till kubanernas ankomst i februari en exklusivitet för 22 procent av befolkningen medan resten litade till högre makter när de insjuknade, säger Oscar Lanza, chef för den Internationella Hälsovårdsaktionen. Kuba erbjuder sex tusen bolivianer gratis läkarutbildning på Kuba.

Närmare 2 000 kubanska läkare har kommit till Bolivia. I El Alto kan nu Paulina Apace kostnadsfritt gå till någon av de många kubanska läkarna för att kurera sig eller sina fem barn. Kuba har donerat modern utrustning för 20 sjukhus och nio center för ögonoperationer. Målet är att 100 000 bolivianer ska opereras mot bland annat grå starr, hittills har 27 596 bolivianer ögonopererats och räddats från att bli blinda. Totalt har 1 198 240 bolivianer behandlats av kubanska läkare fram till den 14 augusti vilket utgör 13 procent av Bolivias befolkning.

Fram till den 5 augusti hade de kubanska läkarna räddat livet på 692 personer. Till skillnad mot sina bolivianska kollegor befinner sig kubanerna i första hand på landsbygden, i bergen, djungeln och otillgängliga trakter där sjukvård har varit en sällsynthet för människorna.

– Med Sydamerikas integration kan drömmarna om den enhet som Tupac Katari, Simón Bolívar och massor av andra martyrer stred för bli verklighet, sa Evo Morales. Han fällde dessa ord när han tillsammans med Hugo Chavez och Kubas Ricardo Alarcón, talman i Nationalförsamlingen, inför 50 000 bolivianer i staden Cochabamba, sammanfattade de fem huvudprojekten som förbinder hans Bolivia med Kuba och Venezuela.

 

MÅNGA AV LÄNDERNA i Centralamerika och Karibien, men även Colombia, Peru och Ecuador, har under USA:s och IMF:s ”recept” förvandlats till simpla reproducenter av billig arbetskraft, antingen illegalt i USA eller på de maquilasfabriker som knappt betalar någon skatt. Den främsta posten i de nationella budgetarna i dessa länder är i dag ”remesas”, de pengar som skickas hem från ”gästarbetarna” i USA.

I Honduras ville den nya liberala regeringen i juni inleda ett samarbete med det venezuelanska PDVSA och Chavez’ Petrocaribe, för att få bukt med det strypgrepp som Texaco och Chevron, som enda distributörer av bränsle, håller om landet. Omedelbart stoppade USA-ambassaden utfärdandet av alla visum för honduraner som skulle resa till USA. I USA arbetar en (1) miljon honduraner av en befolkning på sju miljoner. Det är mot denna utpressning och utsugning av Latinamerika som allt fler länder och regeringar nu reagerar.

– Den nyliberala imperialismen, den högsta fasen av kapitalismen, har trätt in i sin galna fas. Under detta sekel måste de förenade folken i Latinamerika kasta av sig imperialismens ok för att rädda världen. Socialismen är folkens väg till den verkliga befrielsen, för jämlikhet och rättvisa, sa Chavez när han summerade den nya integration mellan dessa ”ondskans makter” vars enda ”brott” är att rädda liv och öka bildningsnivån för dem som igår förvägrades denna mänskliga rättighet.

 

NÄR JAG HÖRDE Chavez uttala dessa ord gick mina tankar osökt till Cochabamba 2002 och en militär parad för att hylla landets väpnade styrkor som så många gånger har dränkt detta folks kamp i blod. Men det var inte så mycket denna skamfulla historia utan affischen som uppmanade folk att söka sig till paraden. Coca Cola stod som sponsor för arrangemanget. Händelsen illustrerar väl en USA-presidents ord om att ”USA har inga vänner, bara intressen”.

Kontrasten till Kubas och Venezuelas solidaritet med Bolivia är, som Evo Morales sa denna varma kväll i tropiska Cochabamba, himmelsvid. De kräver inget i utbyte, de samarbetar för att utveckla hälsovård, utbildning och en utveckling av Bolivia industri och naturresurser.