Historisk seger i FN för världens ursprungsbefolkningar

 

Historisk seger i FN för världens ursprungsbefolkningar

Mellan den 12-14 oktober samlades i Bolivia 150 representanter för ursprungsbefolkningar från 136 länder i vad arrangörerna kallade för Samling för Ursprungsbefolkningarnas Historiska Seger i Världen. En månad innan, den 13 september, hade FN efter 20 års debatter med 143 röster mot 4 antagit 46 artiklar som ger ursprungsbefolkningarna i världen de rättigheter de många gånger har gett livet för. Bara USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland röstade nej medan elva länder avstod.

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2007-10-15 / Den gamle mapucheindianen drog upp skjortan och visade det 40 centimeter långa ärret i magtrakten där kulsprutekärven nära nog hade kluvit hans kropp i två delar.

– I fyra månader svävade jag mellan liv och död. Men Pachamama beskyddade mig, sa han helt odramatiskt när han guidade mig runt i den lilla byn i södra Chile den dagen för drygt 20 år sedan.

Mapucheindianerna i närheten av staden Lumaco hade tagit tillbaka sina marker från den italienske storgodsägaren den 11 september 1986. Det var 13 år efter att general Pinochet hade genomfört en blodig militärkupp och gett grönt ljus till de stora land- och boskapsägarna att lägga under sig indianernas historiska marker.

Militärdiktaturens klassiska svar i Latinamerika på indianernas historiskt berättigade krav ägde rum nästan samtidigt som FN inledde debatten om ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Men det skulle dröja över 20 år innan världsorganisationen nästan enhälligt slog fast ursprungsbefolkningarnas ”rätt att förfoga över sin jord och territorier, som inkluderar naturresurserna som återfinns på deras områden”, som Artikel 26 och 28 säger.

– Denna deklaration är ytterligare en milstolpe i den långa processen för befrielse och avkolonialisering för mer än 370 miljoner indianer, fördelade på 5.000 olika indianfolk i 70 länder, säger journalisten Jubenal Quispe i en värdering av FN-deklarationen.

Han menar att nästa steg måste vara att förmå de stater som röstade för deklarationen att förvandla FN-deklarationen till ett internationellt avtal med juridisk bindning. I länder som Bolivia, som har en indian som president, bör denna deklaration förvandlas till lag, vilket Evo Morales försäkrade att han hade gett kongressen i uppdrag att genomföra när han öppningstalade på Världskonferensen i La Paz.

President Evo Morales var lyrisk när han på världskonferensen sammanfattade slutdeklarationen betydelse för ursprungsbefolkningarna: Uppgiften att ta den från land till land, parlament till parlament, sa Morales och uppmanade det Amerikanska Parlamentet för Ursprungsfolken att besöka alla presidenter och parlament i Latinamerika och ställa krav på att dessa bör ratificera FN-deklarationen.

Nobels fredspristagare 1992, Rigoberta Menchu underströk å sin sida att FN-organets historiska deklaration ”inte är slutet på en kamp”.

– Det är inledningen på den största kampen hittills, ingen får stå kvar utan låt oss alla marschera tillsammans! sa Menchu samtidigt som hon fördömde USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland som hade röstat emot FN-resolutionen [*].

I den politiska slutdeklarationen från Världskonferensen konstaterar deltagarna att ”trots 515 år av förtryck och dominans, här är vi, de har inte kunnat likvidera oss. Vi har slagit tillbaka och gjort motstånd mot folkmordspolitiken. De påtvingade oss ekonomiska system som kapitalism, krigen och de sociala och miljömässiga katastroferna, system som utgör hot mot vårt levnadssätt”.

Ursprungsbefolkningarna uppmanar världen att förändra hela formen för existens ”ty Moder Jord är dödligt sårad, vi upplever en klimatförändring utan jämförelse”.

”Vi hälsar godkännandet av FN-deklarationen för Ursprungsbefolkningarnas Rättigheter, som är elementär för 370 miljoner indianers överlevnad och väl. Efter mer än 20 års kamp, besvaras våra historiska anspråk på folkens rätt att fritt bestämma och erkännandet av de kollektiva rättigheterna”.

Dick Emanuelsson

FN-deklarationens viktigaste artiklar

• Rätt till fullt självbestämmande (Art. 3 och 4) vilket är helt annorlunda än ”politisk autonomi”.
• Rätt att delta med sina egna institutioner och, om de så önskar, i nationalstaterna (Art. 5).
• Rätt att utöva utbildning i sina territorier enligt sina egna filosofiska och pedagogiska principer (Art. 12).
• Rätt att återställa och förstärka sina egna kommunikationssystem (Art. 16).
• Rätt att förfoga över och återta mark och områden, inklusive egendomar som naturresurser (Art. 26 och 28).
• Rätt över intellektuell egendom (copyright) (Art. 31).
• Rätt att tillämpa egna politiska, juridiska, ekonomiska, själsliga och kulturella system på sina territorier (Art. 11, 14, 20, 25 och 27).
• Rätt till en nationell ursprungsidentitet, vid sidan av den nationella republikanska (nationalstatens) (Art. 33).
• Rätt till återförening i händelse av att folken har delats av internationell gränsdragning. (Art.36º)

Dick Emanuelsson