En boliviansk kvinna på landsbygden deltar i den kubanska alfabetiseringskampanjen `Yo sí puedo´, visst kan jag vilket eliminerade analfabetismen i Bolivia.

Evo Morales besöker Kuba som första land som vald president

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2005-12-31 / Tillsammans med 60 av sina närmaste medarbetare som förmodas bli Bolivias nästa regering, anlände president Evo Morales till Kuba den 30 december. Mer än ett arbetsbesök blev besöket på Kuba en politisk markering av Bolivias nya utrikespolitik.

Besöket kommer säkert att registreras i State Departement och slutsatsen är att Bolivias president och regering kommer förändra den bolivianska utrikespolitiken 180 grader.

På Havannas internationella flygplats togs Morales emot av det högsta ledargarnityret inom den kubanska statsledningen som Fidel Castro, vicepresident Carlos Lage, Ricardo Alarcón, ordförande för det kubanska parlamentet och utrikesminister Felipe Pérez Roque.

Castro uppgav minuterna innan planet landade vid 10-tiden på fredagsmorgonen att ”det verkar som den politiska kartan förändras. Det är bra att reflektera och man måste nog analysera och informera sig väl”, enligt den franska nyhetsbyrån AFP.

Morales å sin sida sa i en kort kommentar att han kände ”en stor glädje och känsla och en stor vänskap över att stå här tillsammans med El Kommandante”.

Kuba tog emot Morales som en redan installerad statschef trots att det dröjer tills den 22 januari då Morales installeras på posten. En hedersbataljon av tre vapengrenar från de Revolutionära Väpnade Styrkorna trumpeterade välkomstceremonin. Ett hundratal unga läkarstuderande från Latinamerikas Medicinska högskola i Havanna (ELAM) tog också emot Bolivias nyvalde president.

President Evo Morales

På ELAM studerar 2.800 bolivianer till läkare medan det i Bolivia arbetar 24 kubanska läkare inom hälsovårdsprogrammet ”Operación Milagro”. Det är ett gemensamt hälsovårdsprogrammet mellan Kuba och Venezuela som syftar till att erbjuda sex miljoner fattiga latinamerikaner olika former av operationer och hälsovård under det kommande decenniet.

Bedömare antar att just frågan om hälsovård och utbildning kommer att vara en stående punkt i relationerna mellan Kuba och Bolivia under Morales’ mandatperiod och som är en del av Bolivias integrering i ALBA, det Bolivarianska initiativet för Latinamerika.

Den kubanska regeringen underströk på fredagskvällen i ett pressmeddelande de ”utmärkta förbindelserna” med Morales’ parti MAS (Rörelsen mot socialism) och att Morales’ besök ägde rum två dagar innan det 47:e årsjubileet för den kubanska revolutionen.

Den 3 januari fortsätter Morales sin internationella turné till Spanien där han tas emot av José Luis Zapatero för att därefter fortsätta till Frankrike, Holland och Sydafrika. Där tas han emot av president Thabo Mbeki befrielsehjälten Nelson Mandela.

De följande anhalterna är Kina och Brasilien. Kina har tidigare varit intresserad av att köpa kokablad för massproducering av te gjort på kokablad. För Morales skulle denna industrialisering av kokabladsfrågan innebära en politisk andhämtning med sin egen sociala bas eftersom kokabladsbönderna sedan tio år är utsatta för en massiv repressiv och militär offensiv som planerats och finansierats av USA för att utrota denna tusenåriga ört från Bolivia. För USA är dock detta ett drogproblem för sin egen befolkning snarare än ett socialt och ekonomiskt problem i Bolivia.

I Brasilien kommer Bolivias nye president tas emot av President Ignacio ’Lula’ som har mer politiskt gemensamt med Morales än de tidigare presidenterna. Mellan de bägge länderna existerar de starka handelsförbindelser, framför allt inom energisektorn där Bolivia förser Brasilien med viktig naturgas.

Förbindelserna med Argentina, Brasilien, Venezuela och Kuba är också grundläggande för att stärka den egna frihandelsorganisationen Mercosur. Parallellt med denna har den avgående chilenska regeringen kritiserat Mercosur för att utgör en motpol till USA:s ALCA-projekt. Chile är associerad medlem i Mercosur men har ett frihandelsavtal (TLC) med USA som den ser som mer viktigare än Mercosur. Indirekt är detta också en kritik mot Hugo Chavez som har drivit frågan om både ALBA och ett stärkande av Mercosur som ett sätt att försvara sig mot USA:s ekonomiska handelsdiktat. Valet av Morales förändrar styrkeförhållandet mellan de regeringar som står under starkt inflytande av Vita Huset och de starka vänstervindar som blåser i Latinamerika. För Chile är valet av Morales också ett kraftigt bakslag eftersom Bolivias handelsförbindelser, främst inom gas och olja, nu kommer att prioriteras mot grannländerna som Argentina och Brasilien, starka handelskonkurrenter till Chile inom viktiga områden.

Återstår vad som kan utspelas mellan Morales och Chavez. Den sistnämnde anklagades både av höga tjänstemän och politiska rådgivare inom State Departement som den politiska högeroppositionen i Bolivia för att finansiera MAS och Morales mot de sittande presidenterna Sanchez de Lozada och Carlos Mesa som störtades av det bolivianska folket i allmänna resningar 2003 respektive Brasilien, i juni 2005.

Morales har besökt Venezuela och Kuba flera gånger och i augusti 2002, mitt under det Sociala Forumet i Buenos Aires, uttalade Morales, inför tusentals jublande argentinare de bevingade orden: ”Latinamerika behöver inte bara ett utan flera nya Kuba”!

Nu verkar historien ha kommit ikapp Morales.

2005: Jaime Solares, presidente de la COB, Central Obrera Boliviana

Arrastre la nube blanca hacia la oscura por motivos
de seguridad. Ahi se va a abrir la aplicacion de audio    
Jaime Solares,
presidente de la COB, Central Obrera Boliviana
https://app.box.com/s/sutc4e89wld14xwu0ufwsvjgrsjmwch4

Socialism eller kapitalism med indianskt ansikte i Bolivia?

Alvaro Garcia Linera, kandidat till vicepresidentposten för MAS, Rörelsen för Socialism. FOTO: DICK EMANUELSSON.

 

Socialism eller kapitalism med indianskt ansikte i Bolivia?

• Norrskensflammans Latinamerikareporter DICK EMANUELSSON intervjuar Bolivias vicepresident ALVARO GARCIA LINERA, arkitekten bakom en ”Andinsk och Amazonisk kapitalism”.

LA PAZ / 2005-11-05 / Den 16 augusti, 2005 sa Evo Morales att “La Pachamama, Moder Mord, vill att García Linera ska bli vicepresident”. Linare, som föddes den 19 oktober 1962 i Cochabamba pekas av de flesta politiska bedömare ut som en intellektuell jätte. Den ljushyade och blåögde matematikern, sociologen, professorn på la Universidad Mayor de San Andrés och gästprofessor på universitet i Argentina, Spanien, Frankrike och Mexico säger att han redan vid 13 års ålder började läsa Engels, Kant och vid 15 hade avverkat de tre delarna av Karl Marx´ Das Kapital.

I slutet av 1980-talet anslöt han och hans mexikanska fru till ”Ejército Guerrillero Túpac Katari” (EGTK). Tiden i gerillan kostade paret sex års fängelse (1991-1997) som han utnyttjade till att författa tre böcker.

– Vi arbetade intimt och lärde oss framför allt av aymaraindianerna på La Pazregionens högplatå. Tanken var att detta befrielseprojekt skulle utmynna i ett stort uppror av indianerna. Vi var kanske högst tio personer med mestizursprung, resten av EGTK var indianer, säger han när han tar emot mig i centrala La Paz.

AUDIO (på spanska/ en español):
https://app.box.com/s/who17lusdjm2y9uw3auw2p9tvw6qd770

ARRASTRA LA NUBE BLANCA ENCIMA LA OSCURA PARA ABRIR EL AUDIO

”Andinsk kapitalism”

I slutet av augusti 2005, mitt under valrörelsen, talade Linare om att MAS kan placeras på en center-vänsterskala och att rörelsen inte arbetade för socialism, som själva namnet antyder, utan förstärkandet av en ”andinsk amazonisk kapitalism”. Stora delar av fackföreningarna och den övriga vänstern i Bolivia rasade mot Linare. Ögonbrynen lyfte på många vänsterintellektuella på kontinenten. Den bolivianske ekonomen Franklin Calani betecknade Linare son en “ideologisk kameleont”, kapabel att ”byta ståndpunkt så många gånger det är nödvändigt för att få stöd av USA-ambassaden”. Morales-Linare är ”Coca-Cola”; Coca från Morales och Cola från Linare.

Men själv betecknar Linare sig som en ”klassisk marxist”. Han anser att de kapitalistiska produktionsförhållandena och de kapitalistiska produktivkrafterna inte har mognat eller utvecklats till en sådan nivå att det är möjligt för Bolivia att lämna kapitalismen bakom sig och inleda den mödosamma vägen mot socialism, något som Venezuela president Hugo Chavez uppmanar till via ”Socialism i det 21:a seklet”.

Peruanen José Carlos Mariátegui (1894-1930), en av den latinamerikanska marxismens grundare och motsvarighet till Europas Antonio Gramsci, varnade för att ”socialismen i Latinamerika kommer att vara ett heroiskt uppdrag som inte kan kopieras på ett kalkeringspapper”, men att den oundgängligen måste stå som ett historiskt mål för revolutionärerna.

– Bolivia kan inte gå över till socialism utan att först ha passerat en kapitalistisk etapp.  Socialismen är den extrema mognaden av kapitalismen och i vårt land finns ingen kapitalism, sa Linare i en intervju för den bolivianska nyhetsbyrån Bolpress, den 7 oktober 2005.

”Svagaste länken” i kapitalismens kedja

Men dylika uttalanden skapar kraftiga motreaktioner. Celia Hart Santamaria, dotter till den kubanska revolutionshjälten Haydée Santamaría som deltog tillsammans med Fidel och Che i striderna i Sierra Maestra (och den kubanske kulturministern Armando Hart) frågar i en omfattande genomgång ¹) av Alvaro Garcia Linares teori om en andinsk-amazonisk kapitalism:

”Vad finns det i Bolivia om inte en kapitalism av den mest brutala nyliberala sorten? (…) Che Guevara anlände till Bolivia för att han ansåg att det var den svagaste länken och inte för att han ville förstärka denna länk. (…) Che slog på ett polemiskt men tvärsäkert sätt fast, att om man inte har den socialistiska revolutionen som ett mål, blir revolutionen bara en karikatyr som i ett längre perspektiv slutar i ett misslyckande eller tragedi som så många gånger förut”.

Men Linare avfärdar sina kritiker:

– Den klassiska marxismen är ett klart avståndstagande från den latinamerikanska marxismens manualer. Marxismen i Bolivia har inte bara gjort stor skada rent mentalt, den har ersatt den kritiska analysen med upprepandet av fraser. Den typen av marxism bekämpar jag.

Konceptet om en ”andinsk kapitalism” är mer en politisk plattform än ett akademiskt koncept, fortsätter Linare. Bolivia är inget utvecklat kapitalistiskt land och vi kommer inte heller att bli det.

Förstärka familjeekonomi och småföretag

– I Bolivia kommer du att hitta öar av enorm industriell utveckling med den senaste tekniken. På oljefälten hittar du operatörer som arbetar med satellitteknik. Visst, men det är undantag och öar, omgivna av en industriell svag produktiv sektor som utgörs av cirka 500 mindre företag som omfattar cirka tio procent av den yrkesaktiva befolkningen. I städerna återfinns 83 procent av befolkningen som arbetar inom småföretag och då talar jag inte om några outsorcade Benettonföretag utan små familjeföretag, främst inom konfektion där lönen kan vara en lunch eller middag och där arbetsredskapet är en Singer, symaskin med pedal från 1950-talet. På landsbygden arbetar 95 procent av människorna med plogar i stil med medeltidens Egypten.

– Vad vi föreslår med en Andinsk Amazonisk Kapitalism är att under de kommande decennierna förstärka familjeekonomin och småföretagen via tillförande av ekonomiska resurser. Dessa ska betalas av gas- och oljeinkomsterna. Så förstärker vi och breddar den sociala sektorn och bara så kan vi i bygga ett postkapitalistiskt befrielseprojekt. Men detta kan aldrig fullbordas utan en arbetarklass. I dag finns denna knappast. COB (Bolivias LO) är i dag endast ett skal, COB har försvunnit. När COB kallar ut folk är det tuggummiförsäljarna som går ut, inte arbetarna. Under krisen i oktober 2003 vaktade arbetarna fabrikerna för att undvika att den informella sektorns folk och bostadskommittéernas aktivister ockuperade fabrikerna.

– Den ickekapitalistiska sektorn i Bolivia är oerhört drabbad av krisen och förhindras i sin ekonomiska utveckling på samma sätt som arbetarklassen är utsatt för samma kris som får mig att dra slutsatsen är att vi kommer att få leva med kapitalismen åtminstone ett par decennier till. Det förkapitalistiska stadiet kan vi inte bara hoppa över i tron att socialismen ligger närmare.

Han menar därför att det vore politiskt oansvarligt att utfärda löften om en socialistisk framtid utan att kunna infria dem. Men han menar att socialismen fortsätter att vara ”ett strategiskt projekt i horisonten för mänskligheten”.

De kubanska erfarenheterna

”Jaså, socialismen byggs bara i högt utvecklade industrinationer! Gode Gud, i dessa upplysta tider får Lenin, Mao och Fidel ångra sina verk”, skriver Cecilia Hart sarkastiskt.

Hon tar också upp erfarenheterna från den kubanska revolutionen när Fidel Castro ställdes inför rätta efter att ha genomfört en misslyckad attack mot militärgarnisonen Moncada, i Santiago de Cuba, den 26 juli 1953. Attacken var ett legitimt svar på Fulgencio Batistas militärkupp året innan som Fidel inför Högsta domstolen hade krävt  att den skulle ogiltigförklaras. I sitt berömda försvarstal ”Historien ska frikänna mig” redogjorde Fidel för den sociala, ekonomiska och politiska situationen i landet. Det kom samtidigt att bli en politisk plattform för den kommande revolutionen. Men var programmet av socialistisk karaktär?

”Vårt kampprogram mot Batista var och kunde inte vara ett socialistiskt program därför att de omedelbara målen för kampen inte var och inte kunde inte vara socialistiska. Det (programmet) hade överskridit nivån på den politiska medvetenheten i det kubanska samhället vid denna tidpunkt”, sa Fidel på en fråga från studenter i Chile 1971 under hans besök där.

Men för de kubanska revolutionärerna fanns det ingen vacklan om att det strategiska målet för kampen var socialism. På konferensen för de kommunistiska och arbetarpartiernas internationella konferens i Mexiko 1988 förklarade Fidel Moncadaprogrammets strategiska mål, som den 1 januari 1959 kröntes med det militära maktövertagandet:

Var vi marxister? Ja det var vi. Vi hade tillägnat oss marxismen-leninismen. (...)Moncadaprogrammet var en ingång till socialismen”.

Därefter hade den politiska processen sin egen dynamik som baserades på den massiva folkmobiliseringen och massornas krav på grundläggande sociala och ekonomiska strukturella förändringar av det kubanska samhället: jordreformer, nationalisering av sockerbruk, uppbygget av nya väpnade styrkor för att försvara landvinningarna vilket behövdes den 15 april 1961 då USA:s och CIA:s män invaderade Kuba och landsteg i Grisbukten. Tre dagar senare, när invasionen var krossad, kunde Fidel Castro förklara att den kubanska revolutionen hade antagit en ”socialistisk karaktär”.

Avkolonialisering av staten

Är det samma taktik och strategi i Bolivia och vad behöver landet för att kunna gå vidare? frågar jag. Men Linare uttalar sig försiktigt.

– Det står helt klart att vi befinner oss inför en revolutionär situation i Bolivia. Det politiska systemet och dess trovärdighet rämnar. Vad är då möjligt? Den revolution som är i antågande är en demokratisk revolution med mål att avkolonialisera vilket betyder en breddning av beslutsprocessen. En regering med Evo Morales är en regering med de sociala rörelserna.

– För det andra; motorn i denna politiska process är indianerna som går in i regeringen för att bryta ned staten, en stat som byggdes för att exkludera och stänga ute alla indianer från regeringsutövnad. Detta kallar jag för en avkolonialisering av staten.

– Parallellt med denna avkolonialisering sker en förändring av den materiella basen som ofrånkomligen kommer få konsekvenser för den privata äganderätten i Bolivia, främst jorden och energiresurserna. Kampen i Bolivia är inte bara en kamp om regeringen utan om den politiska makten.

Men hur denna makt ska förvaltas och hur framtiden ser ut är fortfarande oklart. I valrörelsen förklarade både Morales som Linare att energiresurserna, gas och olja, ska nationaliseras, för det handlade ”Kriget om gasen” som ledde till upproret i oktober 2003 och maj-juni 2005 om. För nationaliseringen gav hundratals bolivianer sina liv i en fñrrevolutionär process. Men Morales har för utländska statschefer försäkrat att inga transnationella bolag ska nationaliseras och att deras investeringar i Bolivia ska respekteras. Linare vill att gaspriset ska höjas men kampen om äganderätten förblir diffus från regeringens sida.

Återstår utlysande av val till en grundlagstiftande församling som ska utarbeta en ny grundlag. Detta är inget kontroversiellt utan ses till och med av Internationella Valutafonden som ett nödvändigt steg på vägen för att modernisera Bolivia, utveckla infrastrukturen och produktionsapparaten i landet. Men folket vill ha en verklig folkmakt och ha stöd för en sådan i grundlagen.

Betyder denna utveckling att kapitalismen får ett indianskt ansikte att det nu blir indianer som skickar ut armén när de jordlösa bönderna ockuperar latifundisternas obrukade mark?

Det vore orättvist att döma ut den nya regeringens ambitioner i Bolivia som ”kapitalistiska” innan den ens fyllt en månad vid makten. Men förväntningarna, främst hos det hjältemodiga bolivianska folket men även hos Latinamerikas fattiga, är enorma. Vi är många som spänt bevakar hur Bolivia går framtiden till mötes.

Dick Emanuelsson

¹) Rebelion, 19/1-2006, “Revolución socialista o caricatura”...en Bolivia http://www.rebelion.org/noticia.php?id=25593

 

 

Rockefellers krig i Chaco 1932-1935 går igen 2005?

Av Dick Emanuelsson

STOCKHOLM / 2005-07-21 / ”Kriget i Chaco”, som det kallas i folkmun, var ingen konflikt mellan två nationer utan mellan USA och England representerade av oljemagnaten Rockefellers Standard Oil de Nueva Jersey och brittiska Royal Dutch Shell.

1921 köpte Standard Oil två bolivianska företag och lade under sig tre miljoner hektar i i länet Tarija. Standard Oil de Bolivia bildades och fem år senare ägde USA-magnaten nästan tio miljoner hektar som utgjorde nästan hela länet Chaco, på den bolivianska sidan.

Det billigaste sättet för att transportera den utvunna bolivianska oljan var via den paraguayanska delen av Chaco och på floderna Paraguay och Paraná,0som går genom Paraguay och Argentina.

Rockefeller sonderade stämningarna i Paraguays huvudstad Asuncion men där blev det kalla handen eftersom landets regering stod under kontroll av brittiska ekonomiska intressen, främst Shell.

”Rockefeller beslöt att bestraffa paraguayanerna via bolivianerna”, skriver en historiker. Kriget Bolivia-Paraguay skulle dessutom ge Rockefeller koncessioner över den paraguayanska sidan, där det kalkyler visade att de borde finnas stora oljereserver. För att få med Bolivia på kriget erbjöd Chase National Bank, som naturligtvis ägdes av Rockefeller, landet stora lån.

Men kriget blev en katastrof för Bolivia som förlorade 40.000 man, de flesta av törst i den region där det inte finns vatten. USA-krediterna upphörde parallellt med krigsolyckan. Den 12 juni 1935 skrevs fredsavtalet under och Rockefeller var en förlorare.

1936 tog general David Toro över Bolivia och i december samma år skapades det statliga bolivianska prospekteringsföretaget ”Yacimientos Petrolíferos Bolivianos” (YPFB).  Skulden för kriget lades påp Rockefeller och YPFB krävde att ta över Standard Oil de Bolivia vilket Rockefeller vägrade. Men den 13 mars 1937 utfärdades dekretetet som expropierade USA-magnatens bolivianska företag.

USA installerar militärbas i Paraguay vid gränsen till Bolivia

 

USA installerar militärbas i Paraguay vid gränsen till Bolivia

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2005-07-12 / USA är på väg att bygga upp en av de största militärbaserna i Latinamerika, denna gång i Paraguay. Basen som byggs har kapacitet för 16000 man och är belägen i det nordliga och oljerika länet Chaco i Paraguay.

Men denna militärbas ligger också i närheten av det bolivianska länet Tajira som har de största tillgångarna av boliviansk naturgas. Denna är sedan 2002 föremål för en stenhård konfrontation mellan centralregeringen i La Paz och en majoritet av Bolivias folk som i en folkomröstning och gigantiska manifestationer är för en nationalisering av naturgasen som uppgår till 28 triljoner kubikmeter.

I dag utvinns den i första hand av spanska transnationella Repsol och statliga brasilianska Petrobras.

USA-bolag kontrakterades för byggandet av en jättelik pipeline från gasfyndigheterna över Anderna ut mot Stilla Havet. Den förrförre president Sanchez de Lozada ville att gasen skulle dras till en chilensk hamn där gasen skulle lastas av USA-rederier som skulle transportera den till Kalifornien där den skulle förädlas till energi av USA-bolag. Det var en jättelik affär som USA-bolagen skulle ta över och där kubikmeterpriset skulle ligga fem-sex gånger lägre än de traditionella priserna.

Bakom detta kontroversiella ställningstagande återfanns "El Gringo", president Sanchez de Lozada. Denne kallades "El Gringo” eftersom han tillbringade halva livet i USA och talade spanska sämre än en ABF-studerande som ska resa till Mallorca första gången.

Han har stora aktieinnehav i transnationella gruvbolag som utvinner koppar i norra Chile. Det är gruvor som är i desperat behov av stora mängder energi och där den bolivianska naturgasen skulle passa som hand i handske.

Bolivianerna såg ett gyllene tillfälle att kräva en smal remsa som en utfart till Stilla havet, en remsa som de fråntogs i Stillahavskriget 1879, ett krig som utlöstes av Chile och som riktades mot Bolivia och Peru.

Bakom Chile stod brittiska imperialistiska intressen som ville åt vad som i dag är norra Chile, dess enorma tillgångar på salpeter.

Bolivia hade tillgång till Stilla havet vid det som i dag är Chiles fjärde största stad, Antofagasta.

Men "El Gringo" störtades av Bolivias folk den 17 oktober 2003 och sågs som en stor fosterlandsförrädare av värsta sort, eftersom han tjänade både USA:s som Chiles industriella och finansiella intressen. Ett 80-tal bolivianer dödades av armén och närmare 500 skadades i upproret mot Lozada.

En annan faktor enligt bolivianerna till etableringen av militärbasen på paraguayanskt territorium, är USA:s allt större desperation att hitta nya energikällor.

Redan i dag importerar landet 27 procent, eller cirka tolv miljoner fat olja per dag för att tillfredsställa den egna energikonsumtionen. År 2020 kommer detta underskott ha ökat till cirka 25-30 miljoner fat.

Det är med den bakgrunden som USA-basen på paraguayanskt territorium och i närheten av bolivianska gaskällor ska ses. Detta väcker både oro som vrede hos bolivianerna.

Parlamentsledamoten för det bolivianska vänsterpartiet MAS, (Movimiento al Socialismo) Santos Ramirez, säger i en kommentar angående USA-basen till den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina att varje nordamerikansk militär anläggning i Latinamerika är ett hot mot suveräniteten, demokratin och hållbarheten för de mänskliga rättigheterna i hela den västliga hemisfären.

Ramirez uppmanar latinamerikanska folk och regeringar att försvara dessa rättigheter och tillägger samtidigt att den militära framflyttningen från USA:s sida gynnas av det avtal om immunitet för USA-soldater som slöts med den störtade Sanchez de Lozada. Avtalet ratificerades av Lozadas stödpartier i deputeradekammaren men förkastades av den stora majoriteten bolivianer.

USA-ambassaden i La Paz har flera gånger lagt sig i boliviansk inrikespolitik. Inför parlamentsvalen i juni 2002, varnade USA-ambassadören det bolivianska folket att lägga sin röst på "kokaledaren" Evo Morales. Denne hade valts som parlamentsledamot 1999 men uteslöts av majoriteten ledamöter i januari 2001, anklagad för att vilja störta den valda regimen i La Paz via vägblockader.

Men USA-ambassadörens oblyga inblandning i den bolivianska valrörelsen fick en bumerangeffekt och blev en kalldusch för både högerregimen som USA:s State Departement när Morales' MAS fick en halv procent mindre, cirka 20,6 procent, mot MNR och El Gringos 21 procent. En tredjedel av parlamentsledamöterna valdes på listor från MAS och MIP, det indianska partiet som leds av bondeledaren Felipe Quispe.

Ramirez menar nu att den nya USA-basen på paraguayanskt territorium hotar den bolivianska suveräniteten.

Militäranalytikern och den före detta högt uppsatt officeren i den bolivianska armén, Juan Ramón Quintana, säger å sin sida att den nya USA-basen i Paraguay utgör en del av den nordamerikanska strategin att etablera sig militärt i regioner rika på energiresurser.

– Denna militära närvaro borde oroa oss ty den syftar till att tvinga de sociala folkrörelserna att hålla tillbaka sina krav i frågor som handlar om natur- och energiresurser.

Men Bolivias utrikesdepartement har avstått att uttala sig i frågan men insisterade i att USA-basen inte utgör en fara för landets säkerhet.

Samma inställning har också de väpnade styrkorna högste chef, Marco Justiniano samt försvarsminister Gustavo Avila och tillade att de dessutom inte har informerats om USA-basen i Paraguay.

Parlamentsledamoten Willman Cardoso från den bolivianska sidan av det oljerika länet Chaco (har samma namn på bägge sidor av gränsen) sa att regeringen bör kräva av grannlandet förklaringar till motivet för byggandet av USA-basen, som har kapacitet att härbärgera 16.000 man, i Paraguay.

Ordföranden för Bolivias främsta människorättskommitté, Sacha Llorenti, underströk å sin sida att interrimspresidenten Eduardo Rodriguez, som tillsattes efter att Carlos Mesa avgått efter en månads protester i juni, borde uttala sig över installationen av USA-basen i grannlandet.

– Vi anser att militariseringen av Latinamerika är ett hot mot tillämpandet av mänskliga rättigheter och medför att andra beslut tas som står i motsättning till suveräniteten och värdigheten hos folken i dessa regioner, menar Sacha Llorenti.

Bolivia allt närmare ny konfrontation

Carlos Mesa

Bolivia allt närmare ny konfrontation

LA PAZ / 2005-03-07 / Bolivias president Carlos Mesa hotade i söndags att avgå efter att stora delar av den bolivianska folkrörelsen närmade sig den bolivianska huvudstaden. Orsaken till de omfattande protesterna är parlamentets beslut att bara beskatta de utländska oljebolagens utvinning av olja och gas med 18 procent.

Beslutet är, enligt den viktigaste oppositionsledaren Evo Morales, ett slugt drag för att i melankoliska personliga utspel appellera till stadsbefolkningen och framför allt medelklassen. Detta lyckades delvis och ett tusental personer slöt upp på Murrillostorget i La Paz där presidentpalatset är beläget och skanderade till förmån för den förre vicepresidenten. Denne tog över i oktober 2003 efter den flyende presidenten Gonzalo Sanchez de Lozada. ”El Gringo”#, som han också kallades på grund av sin dialekt, störtades just på grund av hans välvilliga inställning till de transnationella bolag som exploaterar Bolivias viktigaste naturtillgångar.

Beskedet om presidentens avgång är ett försök att neutralisera den växande folkmobiliseringen som väntades till La Paz och andra stora städer i måndags. Den formella huvudstaden Sucre är i skrivande stund helt omringad från tre infartsvägar och La Paz´ förstad El Alto, med 800.000 invånare, har förberett sig på att isolera La Paz´ enda infartsväg från väster. Liksom vid upproret i oktober 2003 är det i första hand de fattigaste bönderna, arbetarna, fackföreningarna, indian- och andra etniska organisationer som går i spetsen för följande krav i vad som kommit att kallas ”La Madre de todas las batallas”, den verkliga bataljen av bataljer: 

Återförandet av vattenresurserna i offentlig ägo som i dag är i händerna på ett franskt transnationellt företag i staden El Alto. Skatteuttag på 50 % av utvinningen av energiresurserna i landet. Nej till frihandelsavtalet TLC. Omedelbart utlysande av val till en grundlagsstiftande församling som ska utarbeta förslag till en ny konstitution.

 I sitt tal till nationen i söndags kastade Mesa skulden för avgången på Evo Morales och Abel Mamani, ledare för kvarterskommittéerna i El Alto. Enligt nyhetsbyrån Bolpress innehöll Mesas tal direkta rasistiska inslag mot Morales och Mamani.

– Vad det handlar om är att Mesa försvarar de transnationella intressena. Mesa vill inte förändra den nyliberala lagen som infördes av Sanchez de Lozada och när de indianska folken nu reser sig förenar sig oligarkin (med Mesa) för att kriminalisera de som kämpar. Det är den verkliga bilden av Mesa som en försvarare av kapitalet och nyliberalismen, sa Morales.

Enligt MAS-ledaren är Mesas mål att slå sönder de sociala och folkliga rörelserna.

– Presidenten talar om att han inte vill vara en tiggare hos de internationella biståndsorganen. Men för att landet ska slippa detta måste det återerövra sina naturresurser. Därför är hans avgångsbesked ett utpressningsförsök, dundrade Morales.

Vänsterledaren som kontrollerar 30 procent av kongressens ledamöter ger nu besked att det parlamentariska arbetet får vänta tills kongressen fattar ett annat beslut om energiresurserna. I stället kommer MAS att satsa på utomparlamentariska aktioner som vägblockader, strejker och andra mer drastiska aktioner. Han passade samtidigt på att kritisera sin allierade inom det indianska MIP-partiet.

MIP-ledamoten Juan Gabriel Bautista valde att inte delta i underkammarens beslut om skatterna och anklagades av Morales för att ha sålt sin röst till koalitionen från MIR och MNR, korrumperade partier som ledde den störtade Sanchezregimen fram till oktober 2003.

– Vem skulle ha trott att våra främsta allierade i slutändan skulle bli de som förrådde oss, sa Morales.

Landsorganisationen COB:s ordförande Jaime Solares förkastade också underkammarens beslut och uppgav att fackets medlemmar ska delta i protesterna mot presidentens ”tjänstvilliga attityd” mot det transnationella kapitalet.

Dick Emanuelsson

Bolivia: Två veckors blockad mot byggande av USA-bas

 

Två veckors blockad mot byggande av USA-bas

Av Dick Emanuelsson

BOGOTA / 2005-01-24 / För andra veckan i rad blockerar kokabladsodlande bönder i Yungasdalen, cirka sex timmar från La Paz, flera strategiska vägar i protest mot byggandet av en USA-bas i regionen.

 Enligt bondeledaren Alberto Madani kommer blockaden att skärpas de närmaste dagarna Ester att fyra timmars förhandlingar mellan bönderna och regeringen Carlos Mesa misslyckats i La Paz Ander helgen.

Militärbasen som finansieras av USA ska ha som uppgift att eliminera kokaodlingarna som indianerna i Anderna har odlat i tusen år. I Bolivia tuggar två av åtta miljoner invånare kokablad som innehåller en rad medicinska medel och alltså inte är kokain.

– La Rinconadabasen förstörs eller så skärper vi blockaden och vi kommer att marschera mot La Paz, sa Mamani.

Blockaden har medfört att 400 lastbilar och fordon har fastnat sedan 14 dagar då protesten inleddes.

Profascistiska separatistiska krafter söker destabilisera Bolivia och förbereda terrängen för USA

 

Profascistiska krafter söker destabilisera Bolivia och förbereda terrängen för USA

Av Dick Emanuelsson

BOGOTA / 2005-01-24 / Bolivias näst största stad Santa Cruz befinner sig i en dragkamp mellan en folklig protest och en konspiration av högerextrema krafter. USA:s ambassad och transnationella energibolag anklagas ligga bakom försöket att framkalla en statskupp i Bolivia.

När interrimspresident Carlos Mesa den 30 december 2004 tog bort subventionerna på bränsle ökade priserna på transporterna. Reaktionen lät inte vänta på sig mot detta IMF-krav och i mitten av januari 2005 inleddes stora folkliga protester över större delen av Bolivia. Ledaren för vänsterpartiet MAS, Evo Morales, krävde i att presidenten skulle avgå och utlysa nyval.

Men i den gångna helgen ändrade sig Morales 180 grader och manade Bolivias folk att sluta upp bakom presidenten för att försvara de offentliga institutionerna. Vad var det som gjorde att den segertippade kandidaten i ett nyval ändrade sig?

Svaret ska ses i händelserna och orligheterna i Santa Cruz, den nästa största staden i Bolivia. Där inleddes också folkliga protester från bönder, indianbosättningar och arbetare men de fick samtidigt konkurrens med en annan mäktig organisation i staden, Civilkommittén (Comité Cívico Pro Santa Cruz). Den internationella flygplatsen ockuperades och offentliga statsbyggnader attackerades av grupper som har sitt ursprung i fascistiska och rasistiska kampgrupper, anslutna till Civilkommittén. Den vita och gröna Santa Cruzflaggan hissades på flera platser.

Santa Cruz är beläget vid den sydöstra gränsen mot Brasilien. Civilkommittén grundades för 50 år sedan av stadens mäktiga invandrare från Tyskland, Italien, Frankrike och Kroatien. Efter andra världskriget begav sig många av dåtidens nazister sig till Latinamerika där de fann en fristad och kunde inleda en lysande ekonomisk karriär. I dag är Civilkommittén en slags frimurarloge i Santa Cruz.

– Den fungerar som en slags dubbelmakt med mer politiskt makt än självaste kommunalfullmäktige, kommenterade en av medlemmarna i de Jordlösas rörelse i staden när jag befann mig i Santa Cruz för 15 månader sedan.

I dag organiserar civilkommittén ett 20-tal organisationer i Santa Cruz men det avgörande inflytandet ligger i ett fåtal händer kring företagsledaren Ruben Costas Aguileras. Jag intervjuade honom den 31 oktober 2003, bara två veckor efter att det bolivianska folket hade störtat Gonzalo Sanchez de Lozada den 17 oktober. Lozada flydde i en helikopter från presidentpalatset och landade i Santa Cruz för vidaretransport till USA.

AUDIO (på spanska): Ruben Costas Aguileras
https://app.box.com/s/rkjuxm6ehz6i1ln57x90n2ljyqis8mx5

ARRASTRA LA NUBE BLANCA ENCIMA LA OSCURA PARA ABRIR EL AUDIO:

För den bolivianska oligarkin, som har sitt centrum i Santa Cruz, blev störtandet av Lozada ett allvarligt bakslag. Inte så att Lozadas parti MNR hade större sympatier med oligarkin i Santa Cruz men inför det politiska perspektivet som hade öppnat sig vid parlaments- och presidentvalen i juni 2002, där den revolutionära vänstern hade erövrat 30 procent av rösterna och i oktober året därpå hade störtat den korrumperade presidenten, föredrog makten i Santa Cruz Lozada framför MAS-ledaren Evo Morales.

Men det handlar framför allt om regionen Santa Cruz’ naturtillgångar och råvaror. Här finns olja, bördiga savanner och stora naturresurser. Grannlänet Tarija har enorma gastillgångar vilka var den centrala orsaken till upproret mot ”El Gringo”, Sanchez de Lozada, i oktober 2003.

Så när protesterna startade i början av året hoppade Costas och Civilkommittén på tåget och tog över protesterna i Santa Cruz. Efter två dagar förklarade Ruben Costas att den 29 januari kommer en ”autonom regering att utropas i länet Santa Cruz”.

Inför det politiska panoramat drog Evo Morales och de flesta politiska krafterna åt sig öronen och insåg att bakom denna separatiska rörelse döljer sig både USA och de transnationella energibolagen som vill fortsätta att exploatera den bolivianska gasen till det låga pris som fastställdes av den korrumperade Lozadaregimen. Protesterna har också målsättningen att förhindra att den nya energilagen, som var föremål för en folkomröstning 18 juli, 2004, ska stoppas. Denna ska, enligt president Mesa, ge Bolivia rätten över sina energitillgångar och inte, som i dag, kontrolleras av de transnationella bolagen.

Den separatistiska rörelsen i Santa Cruz har också som mål att förhindra att val till en grundlagsstiftande församling utlyses som ska utarbeta en ny grundlag. Detta var ett centralt krav vid störtandet av Goni 2003. Denna grundlag ses som ett sort orosmoment av den politiska högern och USA som menar att den kan bli något av en dubbelmakt med folkliga inslag där de korrumperade partierna får en mindre administrativ och politisk kontroll än med nuvarande grundlag.

Men Civilkommitténs starke man, Ruben Costas, underströk i intervjun 2003 att han inte vill splittra Bolivia.

– Varje gång Santa Cruz ställer krav kallar de oss för separatister Men nu är det inte bara vi som ställer krav utan även Tarija som kräver rättvisa. Centralmakten i La Paz agerar som en korrumperad elitklass och förtrycker regionerna, sa Costas och krävde en genomgripande förändring av relationerna mellan statsmakten och Santa Cruz.

Även om han inte då öppet talade om en skilsmässa med La Paz, så blev varje offentligt uttalande från Costas i slutet av 2003 och under 2004 allt aggressivare och tendensen mot oberoende från centralmakten allt klarare.

– Vi stöder Tarija i sina krav vad det gäller gasen, tillade han, vilket handlade om att 28 triljoner kubikmeter gas som i huvudsak finns i regionen Tarija, som den politiska och ekonomiska eliten där vill ska tillhöra regionen.

Inför det panoramat har de som försvarar den bolivianska nationalstaten slutit upp på presidentens sida men fortsätter att kräva att subventionerna för bränslet ska återinföras.

Den Nationella Gruvarbetarfederationen som är verksam i gruvkooperativens 50.000 gruvarbetare slog tillbaka mot högern i Santa Cruz i ett pressmeddelande:

”Företagsoligarkin och de politiker som är allierade med ’Goni’, använder höjningen av diesel- och bensinpriserna som förevändning för att stoppa processen för en grundlagsstiftande församling”

– Det handlar om ett nationellt borgerskap som har dragit nytta av de senaste decenniernas centralmakt men som i dag, inför uppkomsten av stora sociala och politiska rörelser i västra Bolivia försöker dra sig undan i sin region för att så kontrollera naturresurserna och förhandla med de transnationella företagen separat, sa Raúl Prada från universitetet San Francisco Javier i La Paz till den argentinska nyhetsbyrån Argenpress.