GERILLAKVINNORNA SOM STRED MED CHE I BOLIVIA:
”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!
La Paz / 031107 / Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Ejerecito de Liberación Nacional”, Nationella Befrielsearmén.
Video (solo audio):
[https://youtu.be/EgSroe1vwpQ]
Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp.
Men drygt sex månader senare, den 7 oktober, sårades Che och tillfångatogs. Han fördes till skolan i den lilla byn Higueras. Enligt vittnesuppgifter, som bekräftades av Fidel i sin inledning till den berömda ”Ches dagbok”, tvingades underofficeren Mario Terán att genomföra avrättningen av Che. Denne hade redan förklarats ”död i strid”. Men den stupfulle Terán hade inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!” Och det gjorde Terán.
”Skapa ett, två, tre Vietnam”. . .
För Latinamerikas och världens revolutionärer, demokrater och progressiva krafter var Ches död ett hårt slag. Hans tes på den Trikontinentala konferensen 1966 om att ”Skapa ett, två, tre Vietnam”, hade lidit bakslag. Men nästan på årsdagen av hans död, 36 år senare, reste sig Bolivias folk och störtade den förhatliga Goniregimen.
De som stod vid Ches sida, de som uthärdade de hårda strapatserna och som inte vek för några motgångar, vad hände med dem? tänkte jag när planet landade en dryg vecka efter att den USA-trogne presidenten flytt till Miami. Tio dagar senare skulle jag få några av mina frågor besvarade.
– I november 1966 var jag medlem och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade påbörjat de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.
Legitima skäl för väpnad kamp
Det säger Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne. Hon är en av de mest omtalade kvinnorna i gerillan från 1960-talet. Hon är kort, lågmäld och har varit svår att ”infånga” för intervjun, men till slut gått med på att berätta om de hårda åren.
Sonia Flores, alias ”Pepa”, vacker, brunbränd hy med indianska drag, född i gruvcentret Oruro var student vid tiden för gerillans bildande och anslöt sig först ett par år senare till den väpnade rörelsen. Nila Heridia, ”Ivana”, var student vid den medicinska fakulteten i La Paz och anslöt sig 1968, året efter Ches död, till ELN-gerillan.
Många bedömare av gerillan i Bolivia anser att Che missbedömde det politiska panoramat i synnerhet eftersom han förväntade sig att delar av bondebefolkningen skulle ansluta sig, vilket aldrig skedde. Men Loyola menar att perspektivet för gerillan var att via den väpnade kampen erövra den politiska makten för Bolivia var en militärdiktatur och det fanns legitima skäl att göra revolution.
Däremot erkänner hon att bonderörelsens till stora delar befann sig under kontroll av militären via en pakt med bönderna. I sin dagbok misströstar också den argentinske läkaren över att rekryteringen av bönder nästan är lika med noll.
– General René Barrientos Ortuño ledde en regering utan parlament som i princip förvandlade Bolivia till en diktatur. Fackets ledare förföljdes och fängslades. De milisgrupper som organiserats av MNR-partiet i Revolutionen 1952 krossades via en pakt med bönderna vars spjutspets var riktad mot det starka gruvarbetarförbundet, säger Nila.
– När gerillan dök upp innebar det en politisk jordbävning. Jag befann mig vid den tiden i det prokinesiska kommunistpartiet som jag anser hade en klar inställning till gerillan, tillägger hon.
 |
| Che med pipa i mitten och till vänster om honom Chino, Pacho och Coco. |
Kommunistpartiets roll
Che hade i första hand förlitat sig på partirelationerna mellan det traditionella kommunistpartiet, som Loyola tillhörde, för att använda PCB:s nationella partistruktur och organisation som ett stöd för att organisera gerillan län för län.
Men Nila menar att PCB i grunden inte var intresserad av att gerillan skulle konsolideras och pekar på Mario Monje, PCB:s ordförande, undanglidande och totalt oacceptabla krav till Che.
Andra menar att Che inte var så intresserad av gerillans övertagande i Bolivia utan i stället såg Bolivia som ett brohuvud för uppbygget av en gerilla i Argentina.
– Det var också nästan omöjligt att ta kontakt med gerillan på grund av terrängen. Många försökte ansluta sig genom att resa via Santa Cruz (i östra Bolivia) men de lyckades inte få kontakt med gerillan, säger Nila.
Det bolivianska kommunistpartiet hade bildats 1950 som ett av de sista kommunistpartierna i Latinamerika. Det var två år före Revolutionen 1952. En jordreform genomfördes och effekterna av denna, kombinerat med en pakt mellan militären och bönderna, låg gerillan och Che i fatet. Pakten utnyttjades, säger Loyola, skickligt av Barrientos som även var en karismatisk populistisk ledargestalt.
Till baslägret i djungeln
– Paktens syfte var att undvika en allians mellan arbetarklassen och bönderna. I gruvcentret Oruro och den legendariska gruvan ”Siglo XX” isolerades gruvarbetarna efter att Barrientos manipulerat bönderna. Han hade fördelen att han talade indianspråket quechua. Han reste ut i byarna varje vecka där han dansade quechua och drack hemgjort brännvin som bönderna bjöd på. Han skiljde sig markant mot den traditionella politiska eliten. Hade bönderna haft samma politiska medvetenhet som de har i dag, hade det inte varit någon tvekan om att gerillan skulle ha vuxit explosionsartat, tror Loyola.
I januari 1967 sammanträffade Loyola för första gången med Che i Ñancahuazú, den plats i djungeln där gerillan upprättade sitt basläger. De första fem månaderna innebar att sondera terrängen, installera mindre läger där gerillagrupper kunde retirera vid arméoffensiver. Che bestämde också att ett antal grottor skulle grävas för att där kunna förfoga över förråd av olika slag.
Den 23 mars genomfördes den första väpnade aktionen med sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major från armén. En segervind svepte över djungeln och nyheten om att Che deltog i gerillan överträffade kanske det militära resultatet.
En daglön till gerillan
– Nyheten slog ned som en bomb, berättar Sonia. ”Här i Bolivia, en gerillarörelse”! utbrast folk. Che var också ett revolutionärt exempel, ett föredöme som vi alla ungdomar identifierade oss med. Det handlade inte bara om en social förändring av vårt samhälle, utan en personlig förändring av oss som människor.
Arbetarna från Oruro som i oktober i år marscherade mot La Paz och aktivt deltog i störtandet av president ”Goni”, beslöt 1967 att samla in en daglön till förmån för gerillan. ”Det var”, säger Sonia, ”ett utslag av gruvarbetarnas politiska medvetenhet som gjorde dem till den bolivianska arbetarklassens odiskutabla förtrupp”. Och Lina tillägger:
– Studenterna reste den 22-23 juni 1967 till gruvan ”SIGLO XX” där de inne i gruvan sammanträffade med gruvarbetarna som resulterade i en pakt, arbetare-studenter. Gruvarbetarna uppmanade till anslutning av ny kader till gerillan. Gruvfacket garanterade också de familjer där någon gruvarbetare anslutit sig om ekonomisk en kompensation till familjen under tiden kriget skulle pågå.
Natten mellan den 23-24 juni, den kallaste under året i Bolivia, anlände armén och omringade gruvarbetarnas läger och genomförde en fruktansvärd massaker som svar på gruvarbetarnas och studenternas stöd till gerillan. Många arbetarledare greps, torterades och mördades.
Möte PCB-Che
Förhållandet mellan kommunistpartiet och gerillan klargjordes mer eller mindre den 31 december då Mario Monje, ordförande för PCB, anlände till Ñancahuazú. Monje ställde tre villkor som han kallade för förslag för att ansluta sig till gerillan.
”Samtalet med Monje inleddes med allmänna ordalag men kom snabbt in på hans grundläggande tre grundläggande villkor”, skriver Che i sin dagbok:
- Han avsäger sig ledarskapet i partiet och tar med sig kadrer till kampen (läs gerillan).
- Den politiska-militära ledningen underställs hans ledning så att revolutionen får en boliviansk karaktär.
- Han ansvarar för relationerna till andra sydamerikanska partier för att förmå dem stödja befrielserörelserna.”
Che sa sig inte ha något emot den första punkten även om han ansåg att det var ett oerhört taktiskt misstag. På de två andra punkterna var Che kompromisslös. Monje lämnade Ñancahuazú och brytningen var ett outtalat faktum.
För Loyola och Tania, som var ledande medlemmar i kommunistiska ungdomsförbundet och partiet, blev mötet en besvikelse, men de visste att Monje inte skulle ansluta sig. Denne förlorade senare sina uppgifter i partiet.
– Om partiet hade anslutit sig skulle Che kunnat räkna med hela partiapparaten i städerna. PCB hade starkt inflytande i fackföreningarna, bland gruv- och fabriksarbetarna men också på universiteten, säger Loyola. För oss som tillhörde det ”urbana nätverket”, vi som hade förberett oss i två år innan gerillakriget startade, fick det ännu svårare att organisera arbetet från noll.
– Tanias och mina uppgifter handlade om information, propaganda och agitation, logistiskt stöd, kontakter med personer och organisationer. Jag var ansvarig för det finansiella arbetet i städerna som handlade om att finansiera vissa uppgifter. Men dessa uppgifter blev oerhört mycket svårare efter att Tanias jeep med personliga och andra dokument beslagtogs av armén den 24 mars, dagen efter den militära konfrontationen.
Che avrättas
Livet i gerillan har ibland romantiserats. Men för den som läser Ches dagbok imponeras av att livet i djungeln är allt annat än romantiskt. Vid den första striden var många av Ches närmaste män sjuka. Det var en daglig kamp att skaffa mat och en efter en av hästarna och mulorna offrades. Che själv led svårt av astma och när medicinen tog slut reducerades krafterna dramatiskt.
Augusti månad 1967 var den svartaste månaden hittills, skrev den argentinske legenden när han summerade den nionde månaden för den bolivianska gerillan. Den slutade också med att Loyolas närmaste kamrat Tania stupade i ett bakhåll den 31 augusti tillsammans med fyra andra kamrater.
Che fick via radion veta att Loyola hade fängslats den 4 september och det var i fängelset som hon tog emot nyheten om att Che dödats en månad senare, den 8 oktober.
– Enligt pressen hade han stupat i strid men senare framkom det att han hade tillfångatagits som sårad och senare avrättats. Först trodde jag att det var en lögn men när det framkom att det verkligen var Che var det ett tungt slag, säger Loyola.
Sonia minns det som igår och hon får nästan tårade ögon när jag frågar henne hur folk upplevde dödsbudet om Che.
– I de folkliga kretsarna var det som om en alldeles för vacker dröm hade tagit slut. Många grät men det fanns förstås de samhällsgrupper i de högre skikten som applåderade nyheten.
Träning i Sovjetunionen och Kuba
Men hade Che verkligen för avsikt att etablera en konsoliderad gerillarörelse med avsikt att erövra den politiska makten? frågar jag de tre kvinnorna. Många historiker och även krafter inom den bolivianska och latinamerikanska vänstern talar om att Bolivia bara skulle fungera som ett brohuvud för andra länder som till exempel Argentina och Peru. Motivet är också att Bolivia, som Marco Domich, kommunistpartiets nuvarande ordförande hävdar; ”Bolivias folk har en historisk tradition av att genomföra uppror, inte utkämpa ett långvarigt folkkrig i en topografi som inte är gynnsam för gerillakrigföring”.
– Medlemmar i partiet och det kommunistiska ungdomsförbundet hade fått träning i gerillakrigföring (i Sovjetunionen och Kuba, reds anm.) för landsbygden, inte för väpnad kamp i städerna, kommenterar Loyola. Det är sant att Mario Monje förfäktade idén om det väpnade upproret i städerna, som byggde på erfarenheterna från Revolutionen 1952.
- De färska erfarenheterna för tre veckor sedan, bekräftar de inte riktigheten i denna ståndpunkt?
– I och för sig, men de har inte inneburit en revolution. Che underströk behovet av arbete bland massorna, såväl på stad som på land. De kubanska erfarenheterna visade också, att en liten grupp som anlände till Sierra Maestra kunde segra, men det fanns ett förberedande politiskt arbete i städerna både 1953 och 1956.
- Vilka var då de faktorer som ledde fram till det militära nederlaget för den gerillarörelse som Che ledde?
– Bristen på stöd från kommunistpartiet och avsaknad av stöd från andra politiska krafter när brytningen blev ett faktum, är en viktig faktor. Men även det geografiska området som valdes för att inleda kampen, det var inte det bästa. Koncentrationen av arbetare och bönder fanns inte där utan i västra Bolivia. Därför talar mycket för att det valda området i stället skulle vara en korridor i riktning mot Argentina.
CIA-agenter och kubanska exilmän
Den bolivianska gerillan under Ches befäl led mer eller mindre ett militärt nederlag efter bara elva månaders existens. Men Loyola gör oss uppmärksammade på att Ches motto var att ”skapa ett, två eller tre Vietnam”.
– Därför fanns det peruanska och argentinska kamrater som ett stöd för den revolutionära verksamheten. Che hade kontakter i Argentina och Peru som stod i direkt förbindelse med gerillan. Bolivia är beläget mellan dessa två länder och utgjorde ett brohuvud. Che talade till oss om en kamp på 15 år och underströk att den mest besvärliga fasen utgjordes av Bolivia. Jag tror att Che hade rätt klart för sig förutsättningarna för kampen.
- Jag föreställer mig att USA satte in alla möjliga resurser för att kväva den gnista som gerillan kunde tända, i synnerhet med en legendarisk person som Che i spetsen?
Che tillbaka till Kuba
Även om Che är fysiskt död, syns han överallt i världen som en moraliskt och fläckfri rebell som inte går att smutskasta. På internet finns det 691.000 olika webbsidor och till och med den kommersiella industrin gör profit på denne revolutionär. Det är också något av ödets ironi, att Che överlevde den president som tillät att Ches kvarlevor överlämnades till Kuba. ”Goni” som talade om att den ”colombianska gerillan finansierade” upproret störtades av sitt eget folk i oktober 2003.
Nila:
– Under Gonzalo Sanchez de Lozadas första regering, (1993-1996) trodde man att man skulle kunna göra sig av med den politiska symboliken kring Che genom att överlämna hans kvarlevor till Kuba vilket skedde 1995 och 1997. Vid 30-årsminnet av hans död i byn Higueras genomfördes en minneshögtid av stor betydelse som bekräftade Ches storhet. I varje manifestation, kamp eller annat uttryck för folkets strävan efter ett bättre liv i världen finns alltid Che närvarande.
Che, säger de tre kvinnorna samstämmigt, förkroppsligade kurage, etik och en politisk klarhet. Det är det som Che förmedlar i generation efter generation som gör att han är odödlig.
– Även om hans kvarlevor fördes till Kuba så upplever vi ett fenomen som om han fortsätter att leva hos oss i Bolivia, tillägger Sonia. Hon menar att Che stred för en revolutionär förändring med vapen i hand men det var en förändring i första hand på det humana planet som skulle följas av politiska, ekonomiska och sociala förändringar.
LO-ordförande vill ett nytt Kuba
Dagen innan intervjun i La Paz talade jag med Jaime Solares, ordförande för COB som både till mig och offentligt sa att Bolivias arbetare och fackföreningar slåss för att upprätta en liknande politisk, social och ekonomisk modell som den på Kuba. Han pekar på utbildning och hälsovård där barnadödligheten ligger under USA:s och ljusår från det bolivianska dramat. Men uttalandet väckte bestörtning i reaktionära kretsar i Bolivia.
– Det är en önskan som alla latinamerikanska arbetare och folk vill, säger Loyola utan att darra det minsta på stämman. De sociala och ekonomiska förhållandena i Bolivia i dag är sämre än 1967. Jag återvände till Ñancahuazú efter 26 år och kunde inte känna igen området och tänkte att jag hade misstagit mig på platsen för allt var nedhugget och naturen förstörd. Den sociala situationen är fruktansvärd och barn får ingen sjukvård, inte ens en aspirin. Analfabetismen fortsätter och är högre än 1967 och möjligheterna till studier är små. Diskrimineringen mot indianfolken fortsätter och arbetslösheten ökar.
– Därför är skillnaden mellan Kuba och Bolivia, trots USA-blockaden, himmelsvidd. Många ungdomar i Ñancahuazú, som inte ens var födda 1967, arbetar i dag som turistguider och visar de läger som vi förfogade över i gerillan eller grottorna som vi hade gjort för förnödenheter. På minnet av Che får dessa ungdomar sin utkomst.
Gerillan reorganiseras efter Ches död
Vad hände efter Ches död med dessa och andra kvinnor och män som hade slagits sida vid sida med Che eller verkat i städernas underjordiska arbete? undrar jag. ”Kampen fortsatte”, summerar de kortfattat. Men den militära och polisiära repressionen fortsatte och intensifierades. Och med den, offrens antal.
Loyola hade fängslats en månad innan Che avrättades och tillbringade nästan tre år i fängelset, september 1967 till juli 1970. När gerillarörelsen återfick kraft under Theodoro Ponte 1970, deporterades hon och tio andra fängslade kamrater till Chile.
– Ingen ville ge oss politisk asyl. Men av en tillfällighet hade ett kubanskt fartyg gått in i hamnen i Antofagasta och med den for vi vidare till Kuba. Vi återvände i all hemlighet från Kuba men 1971 genomförde general Hugo Banzer en militärkupp vilket minskade våra möjligheter att utveckla gerillan. Militärens främsta mål var att likvidera ELN-gerillan. Jag fängslades återigen 1972 men släpptes 1974.
1980 genomförde general Garcia Meza en blodig statskupp som tvingade Loyola att lämna Bolivia och fly till Sverige. Men bara tre år senare återvände hon till Bolivia
”Vi återvänder till bergen och djungeln”
Sonia anslöt sig till gerillan efter Ches död och Theodoro Pontes försök att reorganisera ELN 1970.
– Jag fängslades 1972 och arbetade aktivt med flera strömningar som hade det gemensamma att de härstammade från ELN. 1980 fängslades jag igen.
Nila Heridia anslöt sig i augusti 1968, i det som var kvar av ELN-gerillan. Inti Peredo, som stred med Che ända till slutet men som lyckades ta sig ur arméns inringning den 7 oktober 1967, hade återvänt till Bolivia. ”Vi återvänder till bergen och djungeln”, var ett dokument som var en proklamation om att ELN-gerillan inte var utslagen utan höll på att omgruppera sig. Nila spred detta viktiga dokument på universitetet i La Paz och tog sina första steg in i det konspirativa underjordiska arbetet. Men nu för gerillan.
– Mitt engagemang var mycket starkt och jag stod i direkt förbindelse med Theodoro Ponte. Jag var nu utexaminerad läkare och fick naturligtvis behandla många sårade kamrater. I min klass på universitetet anslöt sig 13 kamrater till gerillan. Vi tillhörde den urbana gerillan vars arbete prioriterades efter de tidigare erfarenheterna (läs Ñancahuazú).
Nila Heridia var en ”offentlig” person som hade uppgiften att ge ”täckning” åt andra kamraters verksamhet. 1971, när flera kamrater återvände till Bolivia från Kuba. När Banzer genomförde militärkuppen 1971 hade gerillan utarbetade planer på att inta den högsta befälstaben. Men Nila upptäcktes fullt beväpnad när gruppen drog oss tillbaka till sjukhuset med militären och stridsvagnarna i hälarna. Den dagen ”brände” hon sig.
– Jag hotade portvakterna på sjukhuset med k-pisten för att rädda vår gerillakolonn som naturligtvis inte kunde göra motstånd mot stridsvagnar. Jag tvingades gå under jorden i augusti 1971 till mars 1972, på grund av att vi hade blivit angivna av en före detta kamrat. En otrolig förföljelse inleddes men i maj 1972 gick vi över gränsen till Chile.
Revolutionär samordning mellan länderna
Nila tillbringade 1972-1976 ett liv i den underjordiska kampen för att bygga ett demokratiskt Bolivia. Kontakter togs med andra revolutionära rörelser i Argentina (ERP-PRT), Chile (MIR) och Uruguay (Tupamaros) för att ”samordna motståndet”. Däremot exkluderades kommunistpartierna som i Chile och Uruguay hade masstöd.
För Nilas del slutade denna etapp 1976 då hon återigen fängslades. Hennes argentinske man, Gerardo, skickades till Argentina där han ”försvann” i händerna på militärjuntan som tillsammans med de andra militärdiktaturerna i Chile, Uruguay, Bolivia, Paraguay och Brasilien samarbetade i det blodiga nätverket under täcknamnet ”Operación Condor”. Samma öde rönte även Loyolas man.
– Jag fick tillbringa två år till i fängelset. 1973 hade militärkuppen i Chile ägt rum vilket omöjliggjorde att vi skulle kunna passera gränsen utan större problem. Däremot kunde vi fortfarande gå över gränsen till Argentina och Peru med hjälp av kamraterna där. Vår politiska slutsats var att behålla ELN för den väpnade kampen men att det krävdes ett minutiöst politiskt basarbete, vilket tidigare hade varit den svaga punkten, akilleshälen. Men detta arbete var mycket farligt och riskabelt, säger ”Ivana”.
1978 deporterades hon till Frankrike men detta europeiska land kunde inte förmå Nila från att inte återvända till Bolivia sex månader senare när en amnesti utfärdades. Men 1980, vid general Mezas blodiga statskupp, tvingades hon att återigen gå under jorden. Ett år senare greps hon och deporterade än en gång från Tupac Kataris jord.
Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda
De ler vid minnena men det är inte bara minnen utan ”lärdomar för den fortsatta kampen”. Ty dessa kvinnor, som praktiskt taget har stridit och kämpat i ett halvt sekel, finner ingen ro framför teven i La Paz. De är aktiva både i den Permanenta kommittén för de mänskliga rättigheterna som i Föreningen för de anhöriga till de försvunna.
Bittra? Nej, inte det minsta, de förkroppsligar vad Marx kallade för den ”historiska optimismen” och ser det bolivianska folkets uppror tre veckor tidigare som ett uttryck för att Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda.
– Bolivias folk hade och har bara sina bojor att förlora.
Dick Emanuelsson
Not: Che anlände till Bolivia den 4 november 1967 med uruguayanskt pass under namnet Adolfo Mena Gonzalez, ”specialkommissionär från OAS”.
– I sitt budskap till den Trikontinentala konferensen upprepade han detta tänkande:
"Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!"
(Fidel Castro, citerar Che, november 1967, en månad efter dennes död).
(Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997
Läs mer om Bolivia
