Bolivia och den 17 oktober 2003: ”En slaktare som besegrades av sitt eget folk” och hans vice som vägrade vittna i USA för morden och nu vill bli president

Bolivia och den 17 oktober 2003:
”En slaktare som besegrades av sitt eget folk” och hans vice som vägrade vittna i USA för morden och nu vill bli president

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2019-10-17 / Den 17 oktober 2003 störtades ”El Gringo” från presidentposten i Bolivia. Gonzalo Sanchez de Losada, alias ”Goni” eller ”El Gringo” som han också kallade för sin accent (Goni växte upp i USA) lämnade 67 döda bolivianer och 400 skottskadade bakom sig när han flög till Miami, USA tillsammans med den andre bödeln, försvarsministern Carlos Sánchez Berzain.

Denne man som hade överlämnat Bolivias ädelmetaller till det transnationella gruvkapitalet i mitten av 80-talet då han var industriminister, hatades av gruvarbetarproletariatet och det enkla bolivianska folket.

Och 2002 var det dags igen då han på partiet MNR:s lista valdes till president med 22,5 procent i ett val som nästan alla betraktades som ett flagrant valfusk. Evo Morales, som 1999 hade uteslutits av samma kongress framstod som den verklige segraren i valet 2002 men redovisade 20,9 procent.

Gonis vicepresident, Carlos Mesa är nu ”USA:s man” i presidentvalet på söndag. Han vägrade vittna i en domstol i USA om hans och Gonis ansvar som regering i slakten av 67 bolivianer och 400 skottskadade som hans regering var och är skyldig till.

Åtta familjeanhöriga till offren hade lyckats att få en domstol i USA att öppna mål mot Goni och hans försvarsminister Carlos Sánchez Berzain.

Gonzalo Sanchez de Losada.

Carlos Mesa vägrade vittna mot Goni i USA

Denna duo hade beordrade ut stridsvagnar till förstaden till La Paz, El Alto. Den var centrum för protesterna och dit cirka 100.000 gruvarbetare med familjer, som hade blivit arbetslösa på 80-talet då Goni sålde ut Bolivias tenngruvor till de transnationella gruvbolagen, hade flyttat då de inte hade någon gruva att gå till längre.

Lägg till bildtext

De åtta familjerna krävde att Carlos Mesa, vicepresidenten och den man som hade ”insiderinformation” om hur diskussionerna och besluten inom regeringen hade gått till VÄGRADE att vittna i domstolen i USA. Och det trots att Mesa, när han tog över regeringsansvaret efter att Goni hade flytt till USA, personligen infann sig i El Alto dagarna efter massakrerna och inför offrens anhöriga lovade en värdig ekonomisk kompensation för vad den bolivianska statens uniformerade, beordrade av republikens högsta representant, hade utfört.

 

USA vägrar lämna ut de skyldiga till 67 människoliv

USA å sin sida vägrade att utlämna Gonzalo Sanchez de Losada, deras egen ”El Gringo” och hans försvarsminister Carlos Sánchez Berzain, en synnerligen vidrig brutal person som i dag är anlitad av de latinamerikanska högermedierna som ”politisk analytiker”. I den colombianska tevekanalen NTN24, med politisk närhet till både den förre högerextreme presidenten Alvaro Uribe, syns Berzain varje vecka som anlitad kommentator från Miamis horisont (var annars?) där han fäller ”omdömen” om Evo Morales och Bolivia.

Jag var vid den tiden ackrediterad reporter i Bogota, Colombia och följde via de alternativa bolivianska radiostationerna som sände dygnet runt från gruvdistrikten, El Alto och andra platser och som rapporterade med risk för livet. Några av de artiklar som jag skrev dag för dag, innan, under och efter den revolutionära folksegern den 17 oktober kan läsas längre ned i denna text. När folket störtade ”El Gringo” köpte jag en biljett och flög den 31 oktober till Bolivia.

Samma förevändning, från Bolivia till Ecuador

Men det kan vara intressant att se hur historien går igen, från Bolivia till Ecuador.

Den föraktade Lenin Moreno, Ecuadors president gjorde som alla pressade politiker inför den uppståndna krisen i Ecuador; han skyllde på den externa faktorn.

I Ecuadors fall handlar det om den förre presidenten som var chef för Moreno under sex år, Rafael Correa. Han lever i Belgien sedan 2016. Också mardrömmen för den latinamerikanska högern och Vita Huset, Venezuelas president Nicolas Maduro är så klart en av ”bovarna” för IMF:s chockpaket som Moreno ville tillämpa. I Sverige var det som bekant ”Ryssen” som var samma Högermanual för att avleda uppmärksamheten mot den verkliga orsaken till krisen i landet.

Dagens Nyheters egen ”duttige idiot”

Nathan Shachar.

Dagens Nyheters utsände Nathan Shachar kom aldrig längre än till Santa Cruz, Gonis och den bolivianska högerbastion, vid gränsen mot Brasilien i sydöstra Bolivia. Vad sa denne högmodige murvel för Bonniersfärens flaggskepp om den bolivianska krisen?

”Bolivianska underrättelsekällor upprepade under fredagen anklagelserna mot Morales för att finansieras av Libyen, som han gästade nyligen, av colombianska FARC och peruanska Sendero Luminoso, bägge djupt involverade i den kokainindustri som utgör de bolivianska kokaodlarnas marknad.”

Den slipade krigspsykologen Shachars ”externa faktor” är Libyen och de som finansierar störtande av El Gringo är FARC-gerillan och peruanska Sendero Luminoso. För att leda detta i bevis, vilket Shachar inte varken kan eller lyckas med pekar han ut Morales som ledare för ”kokaodlarnas MAS”, det vill säga det parti som Evo leder och som inom sig rymmer det bredaste spektrum av sociala och folkliga organisationer som inte något politiskt parti under modern tid i Bolivia har kunnat uppvisa. Han tangerar nästan exakt vad Goni sa dagen innan han störtades och flög till Miami. Denne uppgav i en intervju inför den spansk-colombianska radiokedjan RGL följande:

– Vi vet att FARC har haft fyllt en roll som är mer än bara träning. Som till exempel förberedelser. Men i dag är de inte aktiva (?). Vi har häktat en person från denna organisation som greps med material från Evo Morales parti och som greps på bar gärning när han tränade (bolivianer).

Av de 19 gripna venezuelanerna som greps har alla utom fyra släppts av åklagaren.

Morenos Oni Beni och 19 venezuelaner

Faktum är att jag intervjuade denna person i fängelset (se artikel längre ned). Han var en colombiansk bondeledare från länet Arauca som var mordhotad och förföljd i Colombia, vilket bekräftades av colombianska människorättsorganisationer. Han anlände därför till Bolivia där han deltog i fortbildande av ledare från de bolivianska bondeorganisationerna. Men han blev ett slagträ och ”extern faktor” för regimen och utmålades som gerillaledare av en desperat regim.

Jämför Lenin Morenos fallet med den svenske datakillen Oni Beni som greps i april, anklagad för spionage i tjänst hos Julian Assange. Eller de 19 venezuelanerna varav många levt i Ecuador i fem år.

Bland de fyra venezuelaner som återstod i arresten i förrgår finns en venezuelansk taxichaufför som är lejd av taxikedjan Uber och som väntade på en kund när han greps på Quitos flygplats. Men i medierna framställdes de 19 som ”Maduros utsända agenter”, fruktansvärt behandlade, tvingade att lägga sig på asfalten med ansiktet neråt och händerna bakom nacken.

SLUTKLÄMMEN I NATHAN SHACHARS artikel över upprorets seger över en folkmördare avslöjar var reporterns politiska sympatier återfinns:

”Om militära styrkor i ett land agerat såsom Morales och hans anhängare gjort, så hade vi kallat det en militärkupp. Detta är en civilkupp, ett framgångsrikt försök att störta en vald regering med våld. Ve oss, detta är inte slutet, det är början till slutet, sade statsvetaren Roberto Laserna.”

Fantastiskt. Den historiska utvecklingen och de 16 åren efter störtandet av Goni visar i stället hur en regering med stort folkligt stöd i stället har utvecklat Bolivia på alla dessa olika samhällsfronter och skapat, till skillnad mot vad denne DN-murvel högmodigt proklamerar, en ekonomisk och politisk stabilitet som ingen tidigare regering har kunnat prestera. I stället har den politiska oron och repressionen orsakat oräkneliga militära statskupper.

Upprorsledaren om DN:s journalistiska beställningsverk

FELIPE QUISPE var den framstående ledaren under upproret i oktober. Han hade förflutet i EGTK, Ejercito Guerrillero Tupac Katari, (Gerillaarmén Tupac Katari, uppkallad efter den indianske befrielsehjälten i kampen mot spanjorerna). Tanken var att en ung, väpnad, entusiastisk förtrupp skulle kunna väcka folket och störta regimen. Men så blev det inte. ”Vi inringades, tillfångatogs och fängslades i flera år”, sa Quispe när jag intervjuade honom på ”Alla Helgons Dag”, den 3 november 2003. Felipe Quispe satt fängslad i fem år, från 1992-1997.1998 valdes han av medlemmarna i, Bolivias främsta fackliga bondeorganisation, CSUCTB till dess ordförande.

I lokalen i centrala La Paz fanns porträtten på alla de 67 av regimen mördade bolivianerna. Han var då kritisk till Evo Morales som först inte hade velat att den planerade hungerstrejken mot Goni skulle inledas. Evo genomförde nästan samtidig en flera veckor lång europaturné samtidigt som folket inledde sin offensiv som pågick i sex veckor. Evos turné handlade om att vinna internationellt stöd för det bolivianska folkets kamp mot Goni.

Quispe avfärdade journalistiska beställningsverk som Shachars som pjäser i den psykologiska krigföringen mot Bolivias folk. Och om störtandet av Goni sa han:

– Det var en slaktare som besegrades av sitt eget folk. Om vi skulle ha haft den träning (gerilla) han påstår att vi har fått, om vi skulle ha haft vapen, så är jag säker på att du just nu skulle ha genomfört denna intervju i presidentpalatset eller i något ministerium, men inte utanför palatset. Med stenar eller påkar kan vi inte erövra makten. Då förlorar vi bara värdefulla liv.

– Våra organisationer är autonoma och är inte beroende av andra länder, inte ens av andra revolutionära organisationer. Men vi respekterar dem som befinner sig i den väpnade kampen. Vi är självfinansierade via våra bosättningar och byar och det är genom dessa som vi har störtat regimen.

-----------------------------------------------------------

ARTIKLAR FRÅN HÄNDELSERNA I OKTOBER 2003:

Goni: “Knarkfackliga rörelser bakom protesterna i Bolivia”

BOGOTA / 031016 / Bolivias hårt pressade president Gonzalo Sanchez de Losada uppgav i dag in en intervju för den spansk-colombianska radiokedjan RGL att bakom protesterna döljer sig “Knarkfackliga rörelser” med finansiellt och logistiskt stöd av de bägge gerillarörelserna Farc och ELN.

”Goni”, som han också kallas, intervjuades av journalister såväl i Bogota, Mexiko som Panama City. Den bolivianske presidenten anklagade de två främsta oppositionsledarna Evo Morales och Felipe Quispe för att leda organisationer som med hjälp av knarkpengar från kokaodlingarna finansierar varje gruvarbetare som marscherar från gruvdistriktet Oruro med tre dollar per dag. Men några bevis för detta påstående presenterade han inte.

Goni uppgav att han inte kommer att avgå, för det skulle innebära ”slut på demokratin och en upplösning av landet”. Han menade också, att för oppositionsledarna handlar det inte om att protestera mot utförsäljningen av gasfyndigheterna i landet, utan att störta demokratin och ersätta det med ett ”korporativistiskt system”.

Från den colombianske reportern kom den logiska frågan om den bolivianska underrättelsetjänsten kan rapportera om ”någon representant för Colombias Väpnade Revolutionära Styrkor, FARC, har något med den folkliga mobiliseringen att göra”?

– Vi vet att FARC har haft fyllt en roll som är mer än bara träning, som till exempel förberedelser men i dag är de inte aktiva. Vi har häktat en person från denna organisation som greps med material från Evo Morales parti (läs kokain, reds anm.) och som greps på bar gärning när han tränade (bolivianer).

– Vi är oerhört oroade även om det inte finns synbara uttryck för detta (det vill säga bevis och en gerillarörelse, reds anm.). Men om denna rörelse har framgångar kommer den enda exportprodukten att utgöras av droger och landet kommer att förvandlas till ett slagfält, en sak som jag försöker förhindra.

Dick Emanuelsson

REFLEKTION: Goni försöker skrämma USA-opinionen ”Man kan göra mycket med bajonetter men det går inte att sitta på dem” President Goni inte bara är dåligt påläst, hela hans utspel och svar bygger på att skrämma upp den nordamerikanska opinionen, inte den bolivianska eller colombianska eller latinamerikanen i största allmänhet. Gonis uttalanden baseras på att det folkliga upproret i Bolivia bygger på en konspiration av terrorister från Peru (Sendero Luminoso), knarkproduktion och FARC-gerillan som för närvarande håller tre USA-medborgare som krigsfångar. Dessa var entreprenörer, bl.a. med förflutet i Vietnamkriget, inhyrda av Pentagon för sofistikerat underrättelsearbete i gerillaområde. I början av veckan visades en film och en intervju med dem som skakade om den känsliga USA-publiken. ”Detta är ingen film, detta är verklighet”, sa den ene av de tre krigsfångarna och vädjade till Bush att inte ge sig ut på ett äventyr med att försöka befria dem i djungeln. Goni är säkert medveten om att denna film har visats och försöker ge sken av att hela Bolivia kan förvandlas till ett ”gerillanäste med kokain som ekonomisk bas”. En USA-medborgare i allmänhet kan inte skilja på kokaodlares produkter, som framställer tolv olika medicinska produkter, och en kemiingenjör som framställer kokain. När han säger att det sitter en medlem av Farc fängslad, ljuger presidenten rakt in i mikrofonerna. Den fängslade är en ledande medlem i en av Colombias bondeorganisationer, fängslad i februari i år och anklagad för att vara medlem i ELN. Han är ett typiskt offer för en konspiration där man ”planterar” ut misshagligt bevismaterial som både drabbar offret men även misskrediterar den främsta politiska kraften i Bolivia, MAS, Rörelsen mot Socialism som leds av Evo Morales. Gonis uttalande tyder på att han helt vänder den inhemska opinionen ryggen och i stället lutar sig tillbaka på USA:s stöd. I dag, torsdag, har det också framkommit uppgifter om att både militärt material från USA är på väg till Bolivia men framför allt, att ledande USA-officerare är direkt indragna i den högsta befälstaben och mer eller mindre styr hur de bolivianska väpnade styrkorna ska agera för att neutralisera det breda folkliga upproret mot Goni. För USA är krisen i Bolivia av högsta prioritet. State Departement och det Nationella Säkerhetsrådets språkrör gick omedelbart ut i måndags och tog Goni till sin barm. De närmaste dagarna kommer att bli avgörande för utvecklingen i landet. Kan oppositionen splittra de väpnade styrkorna och paralysera dem, har Goni förlorat det egentligen enda massiva stöd han fortfarande har kvar. De bägge partierna FNR och framför allt MIR är i dag mer eller mindre politiska kadaver. Men, som ordspråket säger, ”Man kan göra mycket med bajonetter men det går inte att sitta på dem”. Dick Emanuelsson

’El Gringo’ besegrades av ett fattigt obeväpnat folk i hjärtat av Latinamerika!

100 USA-medborgare i Bolivia kräver av Bush att inte lägga sig i Bolivias inre angelägenheter! Nu inleds andra ronden mot ”modellen”.

BOGOTA / 031017 / El Gringo, Gonzalo Sanchez de Losada, har flytt Bolivia och återvänt till sitt hemland, Miami, USA. Där kommer han att sitta vid playorna med andra avsatta diktatorer och melankoliskt drömma sig tillbaka till storforna dagar.

USA är skakat över utvecklingen i ett av de fattigaste länderna i Latinamerikas ”hjärta” och i Bolivia blev situationen ohållbar. Både för Bushadministrationen som först gav allt stöd till 'Goni' men efter tre dagars massdemonstrationer som inte skrämdes av blodbad utförda av de väpnade styrkorna, insåg att de gällde att byta häst.

Därför tvingade de i fredags eftermiddag sina lokala stödtrupper i Jaime Paz Zamora, från MIR och Manfred Reyes, från det högerpopulistiska FNR, att sadla om. Reyes avgång på förmiddagen var samordnad med USA-ambassaden och State Departement. Hade regeringskoalitionen naglat sig fast vid makten, hade USA:s utsikter för att behålla greppet över Bolivia också i framtiden varit avsevärt sämre. Carlos de Mesa tog i helgen över och han är en pålitlig anhängare av fortsatt USA-beroende.

Terroristspöket

Inför CNN och den spansk-colombianska radiokedjan RLG anklagade Gonzalo Sanchez de Losada det bolivianska upproret för att vara styrt av den colombianska Farc- och ELN-gerillan och att upproret finansierades av knarkpengar. Med dessa pengar påstod Losada att Evo Morales och Felipe Quispe finansierade tiotusentals marscherande gruvarbetare och bönder med ”tre dollar per dag”. De häpna journalisterna fann inga följdfrågor, men Dagens Nyheters utsände, som bara befann sig i storgodsägarnas centrum Santa Cruz, fann uttalandet så viktigt att det citerades med största allvar.

När dessa uppgifter blev allmän kännedom bland de hundratusentals demonstranterna på fredagsmorgonen exploderade en våg av indignation bland massorna. Den USA-stödde Goni insinuerade också över bristen på stöd från Venezuelas president Hugo Chavez som han trodde var ”upptagen” eftersom han inte hade uttalat sitt stöd för Goni i likhet med OAS och resten av de latinamerikanska statscheferna.

I Batistas och Somozas spår

Detta var också det enda stöd som Gonzalo Sanchez de Losada lutade sig tillbaka emot. Men när USA insåg att klockan var slagen, beslöt sig Losada för att skriva ett kort brev till kongressen och med en helikopter, i likhet med gamla diktatorer som Kubas Fulgencio Batista (1 januari, 1959) och Nicaraguas Anastasio Somoza (19 juli, 1979), lämnade han ett folk som jublade på Bolivias gator, landsbygd och i Andernas högplatåer.

Samma dag som ’El Gringo’ kastade in handduken, krävde 100 USA-medborgare som finns i Bolivia att USA-administrationen ”inte ska lägga sig i den politiska utvecklingen i landet”. De påminde också sin president att ”bolivianerna har rätt att själva bestämma över sin politiska framtid, fritt från påtryckningar och USA-sanktioner”.

Dick Emanuelsson 

-------------------------------------------------

Chavez kritiserar OAS för cynism och dubbelmoral i Bolivia BOGOTA / 031019 / Venezuelas president Hugo Chavez kritiserade i söndags de Amerikanska Staternas Organisation OAS för cynism och dubbelmoral och passivitet inför den ”bolivianska tragedin”. Chavez anklagade OAS för dess passivitet i fallet Bolivia, där massaker efter massaker utfördes av de militära styrkorna och jämförde det med OAS’ snabba agerande i Venezuela. När statskuppen mot Chavez ägde rum den 11 april förra året uttalade OAS en vädjan till den nya kuppregeringen att snabbt utlysa val till Nationalförsamlingen, vilket i praktiken var ett erkännande av kuppjuntan som tog makten. Dessutom hade parlamentet en majoritet av Chaveztrogna. – Minsta lilla sak som händer här (Venezuela, reds anm.) och som uttalas av oppositionen, innebär en anklagelse av OAS och den Interamerikanska kommissionen för att ”regeringen Chavez undergräver demokratin och de mänskliga rättigheterna”, dundrade Chavez i sitt söndagsprogram ’Aló Presidente’. “Nyliberalismen den skyldige” i Bolivia   – Vad hände i Bolivia? Dessa organ (OAS och CIDH) varken tänker, ser eller hör någonting och det verkar som de bara är inställda mot ett håll: Venezuelas regering. Men se på dem (OAS) i Bolivia där en verklig massaker ägde rum som vi uppriktigt beklagar och som smärtar oss oerhört. Bara så att ni ser cynismen i vad de kallar för ”det interamerikanska systemet”, en verklig cynism. Chavez underströk att vad som stod på spel inte handlade så mycket om en man som “nyliberalismen som är den skyldige för den bolivianska tragedin”. Den avsatte Gonzalo Sanchez de Losada beskyllde på sin andra dag i exilen i Miami Chavez för att aldrig ha gett honom ett uttalat stöd. Venezuelas president var den ende av de latinamerikanska statscheferna som intog ”en låg profil” när USA, OAS och övriga statscheferna på den latinamerikanska kontinenten skyndade till gruvmagnaten Losadas hjälp. Lula och Argentinas president Nestor Kirchner utsåg var sin medlare som skulle medla mellan oppositionen och Losada, men det var då redan försent. ”Första fackliga knarkstaten i Sydamerika”   Losada uppgav till Miami Heralds söndagsupplaga att han i ett telefonsamtal med Chavez hade bett denne att ”tala med sina vänner”, det vill säga Evo Morales och Felipe Quispe samt Bolivias fackföreningsledare ”och uppmana dem att stoppa blodspillan”, en märklig vädjan eftersom de 140 dödade begicks av de väpnade styrkorna. Losada uppgav att han blev ett offer för en konspiration med målsättningen skapa den ”första fackliga knarkstaten i Sydamerika”. Han anklagade också USA för att ha övergivit den avsatte presidenten. Sina forna regeringsvänner så som vicepresidenten Carlos Mesa och det högerpopulistiska partiet NFR, lett av den förre militären Manfred Reyes, betraktade han som förrädare. Carlos Mesa har under flera år uttalat en offentlig beundran för den nu avsatte Losada. Kritikerna menar att den nya regeringen i Bolivia består av personer som tidigare har stött den nyliberala politiken i Bolivia. Dick Emanuelsson Morales & Chavez och ”Petroamerika” Mellan Venezuelas president Hugo Chavez och Bolivias främste oppositionsledare, Evo Morales, råder det hjärtliga relationer. Morales har aldrig vacklat i sitt stöd till Chavez och den Bolivarianska revolutionen. Han har också öppet uttalat och verkat för att Bolivia ska förenas med Venezuela och andra Latinamerikanska stater och bilda vad Chavez kallar för ett ”Petroamerika”. Målsättningen är att skapa ett starkt latinamerikanskt företag som inom sig samlare energiresurserna på kontinenten och dess tekniska kapacitet för att stå emot de transnationella oljebolagen. Dessa påtvingar det fattiga Latinamerika koncessioner som oftast är rena förlusterna för länderna. När Morales deltog i ett telefonsamtal för en månad sedan med Chavez i hans söndagsprogram, kritiserades han våldsamt av både Gonzalo Sanchez de Losada som dennes regeringspartner. När Losada nu anklagar Chavez för att ha ”svikit honom”, handlar det naturligtvis om politisk taktik och principer. Dick Emanuelsson   DN i Bolivia, i tjänst hos USA och borgerskapet  BOGOTA / 031018 / Nu inleds den andra fasen i den psykologiska krigföringen mot det bolivianska folkets erövring, sa en krönikör i Colombia, efter att ”Bolivias folk hade jagat ’El Gringo’ på flykten”, som också Evo Morales, den främste upprorsledaren sammanfattade situationen. Det är en annan slutsats och den står i bjärt kontrast till vad CNN, internationella nyhetsbyråer och Sveriges viktigaste dagstidning, Dagens Nyheter, har slagit fast. Den illustrerar skillnaden i hur vi ska se den politiska utvecklingen under den senaste månaden i Bolivia: Det vill säga, att Gonis beslut att kasta in handduken inte berodde på att han inte längre hade majoritet i kongressen utan att Bolivias folk hade rest sig och inte gav gruvmagnaten och miljonären Losada något alternativ. Dagens Nyheters utsände Nathan Shachar kom aldrig längre än till Santa Cruz, vid gränsen mot Brasilien i sydöstra Bolivia. Det är en plats där storgodsägarna och den inhemska politiska eliten, som oftast är samma personer, i colombiansk stil har organiserat paramilitära väpnade grupper för att stoppas rörelsen för en jordreform. Det är samma halvfeodala situation som råder där som på Brasiliens landsbygd. Det är med hjälp av sina ”klassbröder” i grannlandet som storgodsägarna har beväpnat sig och mördat många bolivianska bondeledare. Om detta skriver inte Shachar, trots att han är väl medveten om situationen. Det förvånar inte, för ”DN:s utsände” har också en politisk uppgift, som oss flesta reportrar, nämligen att misskreditera både upprorets ledare som dess målsättningar. ”Libyen, Colombia och Peru bakom upproret”   ”Oberoende” DN:s utsände repeterar för den svenska läsekretsen Losadas uppgifter från intervjuer med CNN och den spanska radiokedjan RGL:s om att upproret finansierades och styrdes från Libyen, Colombia och Peru av Khadaffi, respektive den colombianska och peruanska gerillarörelsen. Kokainpengar fördes in via dess tentakler till ”kokaledaren” Evo Morales som betalade de hundratusentals indianerna, bönderna men framför allt den bolivianska landsorganisationen COB för att gå ut på gatorna och konfronteras med stridsvagnar och maskingevärsskyttar. Det är ett cyniskt men framför allt journalistiskt självmord. I DN:s lördagsupplaga, som jag läst via dess internetsida, står det att läsa: ”Bolivianska underrättelsekällor upprepade under fredagen anklagelserna mot Morales för att finansieras av Libyen, som han gästade nyligen, av colombianska FARC och peruanska Sendero Luminoso, bägge djupt involverade i den kokainindustri som utgör de bolivianska kokaodlarnas marknad.” Morales tillåts att dementera detta men Nathan Shachar insisterar på sitt sätt genom att själv peka ut Morales som ledare för ”kokaodlarnas MAS”, det vill säga det parti som inom rymmer sig det bredaste spektrum av social och folkliga organisationer som något politiskt parti under modern tid i Bolivia kan uppvisa. Inte heller det nämner DN-reportern för sina läsare. Friedmanutbildade Chicagoekonomer   Mot Morales’ dementi intervjuar Nathan Shachar en rad motståndare, påstådda ”politisk bedömare” och därmed i DN-läsarens ögon ”politiskt självständiga”. ” – Morales är slugast av detta lands politiker, han gör inget på känsla, allt är noggrant förberett”, säger till DN Jose Luis Cela, politisk bedömare i Santa Cruz”. Skriver Shachar och ger läsaren en känsla av en framtida ovisshet. Ekonomin som i tidigare artiklar påstods uppvisa framgångar under Losada har nu förvandlats till ”en extremt polariserad ekonomi”, mot vem den är polariserad skriver inte Shachar, som naturligtvis vet mot vem. Liberala DN:s utsände är också nu mycket orolig för det ”demokratiska systemet, som motstått påfrestningarna”. Att det är just mot den nyliberala formen av demokrati, det vill säga i den modell där folket utesluts och där ekonomin styrs av Friedmanutbildade Chicagoekonomer som folket har rest sig, berättar heller inte DN-reportern. ”Civilkupp”?    Slutklämmen i Nathan Shachars artikel över upprorets seger över en folkmördare avslöjar var reporterns sympatier återfinns: ”- Om militära styrkor i ett land agerat såsom Morales och hans anhängare gjort, så hade vi kallat det en militärkupp. Detta är en civilkupp, ett framgångsrikt försök att störta en vald regering med våld. Ve oss, detta är inte slutet, det är början till slutet, sade statsvetaren Roberto Laserna.” Också han ”oberoende”? Shachars rörelse för det politiska kadavret Jaime Paz Zamora, ordförande för MIR och vägrad inresevisum till USA för sina affärer med den bolivianska knarkkartellen, (därav USA-ambassadens utpressning mot Zamora att stödja Losadas regering i augusti 2002) som in i slutet stod vid ’El Gringos’ sida, är nästan för mycket: ”- Presidenten är på väg att fatta ett avgörande och patriotiskt beslut, sade Paz Zamora med en stämma som stockade sig av rörelse.” Kanske Mauricio Rojas   Presidents beslut var att lämna Bolivia i en helikopter till flygplatsen i Santa Cruz, den enda staden som var någorlunda säker för att Goni inte skulle lynchas för överlagt mord på 74 bolivianer och ha sårats minst 400 andra. På något sätt är det ett ödets ironi att just här befann sig DN:s utsände. Knappast en ”politisk tillfällighet”. Det är inte alltid lätt att vara liberal och demokrat. Det har både Goni och Nathan Shachars fått erfara under den senaste veckan. I synnerhet om man ska tvingas förklara varför det liberala systemet lidit nederlag. Kanske Mauricio Rojas kan förklara det, han är ju också numera liberal, och dessutom en ”oberoende” sådan. Dick Emanuelsson, Bogota  Exklusiv intervju med Felipe Quispe, ledare under upproret i oktober  [1-2]: ”Förena indianfolkens wiplafana med proletariatets röda fana” Av Dick Emanuelsson LA PAZ / 031101 / Innan revolutionen 1952, hade indianen eller bonden inte ens rätt till utbildning. På högplatån, och framför allt i aymaraindianernas historiska stad Warisata, styrde storgods- och markägarna med järnhand och såg varje försök att utbilda indianer och bönder som en provokation. Därför bildades underjordiska skolor för indianerna i Warisata som växte kraftigt. Det är denna rasism och klassmisstänksamhet som försatt alla utvecklingsmöjligheter för indianbefolkningen i strykläge. Men nu menar Felipe Quispe att det är dags att betala tillbaka skulden till hans folk. Men vilket slags nytt Bolivia är det som Quispe vill skapa och som orsakat oro bland den bolivianska oligarkin och förlöjligande kommentarer av utländska reportrar, bland dem en rad svenska och norska. – Vi vill skapa ett oberoende samhälle, en självständighet med rätt att regera oss själva. Därför vill vi deklarera ”Republiken Kollasuyo”. Bolivia som republik duger inte längre. I denna nya republik ska i första hand indianfolket aymara ingå. Det finns områden i södra Peru och norra Chile men även upp till Ecuador och delar av södra Colombia med aymarabefolkning. Denna nya statsbildning skulle skapa både oro och gränskonflikter men det oroar inte Felipe Quispe som mer ser till de gemensamma intressen som indianfolken i denna del av Latinamerika historiskt bär vidare. USA och Vargas Llosa rasar mot indianerna För USA och dess utrikespolitiska strateger är Quispes förslag en bekräftelse på deras farhågor om att indianfolken i de andinska länderna är i rörelse, vilket också ”utnyttjas av dem som ser sig som fiender till USA”. Den peruanske författaren Mario Vargas Llosa öser galla över indianer i allmänhet men de bolivianska och ecuadorianska i synnerhet som han anklagar för att vara nypopulister. I Bolivia har dock Quispe än så lände inte särskilt stort stöd för denna ide som skulle vara en ”förening av indianfolkens wiplafana med proletariatets röda fana”, som Quispe säger. Men hur få ett folkligt stöd för denna ide, undrar jag, vilka är de allierade? – I första hand är det indianfolken i Bolivia. Aymaraindianerna är förtruppen i denna kamp. Vår uppgift är att medvetengöra de andra folken, att genomför det ideologiska och politiska arbetet, förbereda och organisera dessa människor, bara så kan vi ha framgång. I anat fall kommer vi att förbli i nuvarande situation. Från gerillaledare till parlamentariker Felipe Quispe anslöt sig till den underjordiska rörelsen 1978. Han och dåtidens ungdomar ansåg att kampen inte bara kunde föras med valsedeln. Genom att markera valsedeln skulle folket inte komma till presidentpalatset, understryker han. – De historiska erfarenheterna visade också att de väpnade styrkorna aldrig skulle respektera en folklig seger. Armén följer den nordamerikanska imperialismens order och har dränkt landet i blod efter många massakrer på folket. – Inför dessa perspektiv bildade vi EGTK, Ejercito Guerrillero Tupac Katari, (Gerillaarmén Tupac Katari, uppkallad efter en indiansk befrielsehjälte i kampen mot spanjorerna). Tanken var att en ung, väpnad, entusiastisk förtrupp skulle kunna väcka folket och störta regimen. Men så blev det inte. Vi inringades, tillfångatogs och fängslades i flera år, säger Quispe. I fem år, från 1992-1997, satt Felipe Quispe fängslad.1998 valdes han av medlemmarna i CSUCTB, Bolivias främsta fackliga bondeorganisation, till ordförande. Väpnat motstånd och Che Han återkommer till sin kritik av Evo Morales som han betraktar som en pacifist eftersom Morales och MAS bara vill använda hungerstrejk eller fredliga marscher som kampmedel medan de i praktiken under den senaste konflikten in i det längsta avstod från att delta i vägblockader mot regimen Gonzalo Sanchez de Losada. – Det är inte framgångsmetoden, för i det här landet måste vi klämma åt de ekonomiska sektorerna, kapitalisterna och imperialisterna. I den kampen ingår även det väpnade motståndet så som skedde i Warisata. Därför tvingades vi att kasta ut en grupp under inflytande av Evo Morales inom CSUCTB. år 2000 offentliggjordes bildandet av en ny seriös grupp byggd på basis av massorna. Men vi glömmer inte att utan ett väpnat motstånd har inte kampen framgång för den måste konsolideras. Makten kommer ur gevärspipan, som Mao helt riktigt sa, även om jag inte är maoist. Hur ser då denne indian- och bondeledare på den gerilla som 1966-67 framträdde med Che Guevara i spetsen, undrar jag. Han förändrar inte en min utan säger bara att Che skulle ha gett dagens ”vänstermänniskor”, som klär sig i Chetröjor utan att avlossa ett enda skott, en spark i bakdelen om han hade hört eller sett dem. – Han skrev i sin dagbok från Bolivia att Bolivias vänster är ett svin. Che misstog sig inte. Tyvärr fick ungdomen från den tiden inte möjlighet till att kontakta Che på grund av inringningen och det topografiska landskapet. Om samma politiska arbete hade genomförts då som vi har gjort nu, hade Che aldrig stupat och gerillan segrat. Självfinansierade I den sista intervjun som ”Goni” gav, ironiskt nog med CNN, anklagade han den colombianska gerillan för att ligga bakom både träning som finansiering av den bolivianska upprorsrörelsen. USA och dess ambassadör i La Paz stödde sin lokale representant nästan till slutet. – Det var en slaktare som besegrades av sitt eget folk. Om vi skulle ha haft den träning han påstår att vi har fått, om vi skulle ha haft vapen, så är jag säker på att du just nu skulle ha genomfört denna intervju i presidentpalatset eller något ministerium, men inte utanför palatset. Med stenar eller påkar kan vi inte erövra makten. Då förlorar vi bara värdefulla liv. – Våra organisationer är autonoma och är inte beroende av andra länder, inte ens av andra revolutionära organisationer. Men vi respekterar dem som befinner sig i den väpnade kampen. Vi är självfinansierade via våra bosättningar och byar och det är genom dessa som vi har störtat regimen. Felipe Quispe, från gerillasoldat till parlamentariker med målsättning att minera Bolivia inifrån [2-2]: – Vi accepterar inte längre att leva som slavar

Av Dick Emanuelsson

Felipe Quispe är tveklöst den politiske ledare som mest konsekvent gick i spetsen för störtandet av den korrumperade Goniregimen. Ordförande för CSUCTB, Bolivias mäktiga bondeorganisation och det indianska vänsterpartiet MIP, är han en mytomspunnen man som via sin parlamentariska plats ska minera Bolivia inifrån. Han är älskad av högplatåns bönder och fruktad och betraktad som en extremist av den bolivianska oligarkin och stora delar av medelklassen. Dick Emanuelsson har träffat honom i en exklusiv intervju.   LA PAZ/031101/ Med låg röst säger hon: ”Vi måste be nu till Pachamama, Moder jord”. Framför oss finns en bädd av frukter, bakverk med figurer som ser ut som sagan om Tant Brun och hennes syster. Men där finns också ett par tallrikar med bönor, kikärtor och torkade potatisar, det sistnämnda något som jag bokstavligen avskyr. Bredvid bananerna och äpplena finns också ett fat med cigaretter och kokablad. Det sista doftar det rejält av i rummet. På väggarna sitter A3-ark med 56 namn på bönder och indianer som stupat för den bolivianska arméns kulor under 45 dagars konfrontationer. Slutligen tvingades ”El Gringo” att lämna makten och som så många andra USA-stödda ”demokrater” tog sin tillflykt till diktatorernas exilparadis: USA. Den 1 november stod jag där framför det som symboliserade de döda, denna Alla helgons dag som firas som en festdag där de gastronomiska eller alkoholhaltiga gåvorna är till för att muntra upp de döda på ”sin dag”. Men denna dag var det mer sorg än fest i lokalen som utgör det marxistiska indianpartiet MIP:s (Movimiento Indígena Pachakuti) parlamentslokaler. Vid min sida har jag Maria Victoria Fernandez, ordförande för Central de Mujeres Bolivia, CEDEMU-B, som organiserar ett stort antal av landets kvinnoorganisationer som i sin tur organiserar arbetarkvinnor av olika slag. Ett par tallrikar med den starka maten, den avskyvärda potatisen och en plastmugg av Havanna Club Cola, en softdrink som kubanerna framställt, kommer in. Pressen anländer, men bara den bolivianska media som insåg att agera etiskt under de 45 dagarna. Felipe Quispe, MIP:s ledare, före detta gerillaman från EGTK, ”Ejercito Guerrillero Tupac Katari”, gillar inte den press som förvanskade eller lånade ut sig till lögner under konflikten En efter en anländer de för att hylla de döda och hälsa på Quispe som vunnit i aktning för sin konsekventa kamp mot Goniregimen. Det större vänsterpartiet MAS kom in i kampen först efter en månad. Många i El Alto, staden på 4.000 meters höjd ovanför huvudstaden La Paz, med 800.000 invånare är på många håll förbittrade på MAS och anklagar öppet Evo Morales, MAS' ledare, för ”förräderi”. ”Indianer är inte sedda som människor”   – Majoriteten av oss som brukar jorden är indianer. Därför har vi aldrig blivit uppmärksammade eller fått våra krav tillgodosedda. Regeringens folk har aldrig sett till vår verklighet. Det är därför som vi befinner oss i strid sedan år 2000. Säger han efter vi har satt oss på hans lilla kontor för att få lite lugn. I bakgrunden går åtta indianska musiker i en ring runt och spelar för de döda. Quispe drar handen genom sin långa svarta lugg och tittar för ett kort ögonblick upp i mina ögon för att snabbt gå tillbaka med blicken i skrivbordet. Bakom honom hänger Aymaraindianernas fana Wipala med rutorna som skiljer de olika färgerna som nästan liknar de homosexuellas flagga. Statens sekellånga ignorans mot den förkrossande majoriteten av indianerna har mött sitt logiska svar i form av årliga mobiliseringar, vägblockader och hungerstrejker. – Efter den 17 oktober har vi framställt 72 krav där det första utgör ”mänskliga rättigheter”, ty vi indianer är inte sedda som människor av regimen. – Många av ledarna sitter i fängelse och för varje konfrontation har vi blivit allt hänsynslöst massakrerade. För i det som kallas ”Bolivia” dödas vi av ordningsmakten som om vi vore djur. Men för Quispe handlar kampen också om rätten till jord. Men det ska inte bara ska vara marken som vi går på utan också den under och över markytan. Det är något av en illustration på den störtade Goniregimen, för i de avtal med de transnationella olje- och gasföretagen som staten har upprättat, har staten monopol på marken under markytan. Men ovanför oljeborrhålets mynning är allt som kommer upp det utländska bolagets. Det är detta som väckte det bolivianska folkets vrede och fick det att resa sig mot utplundringen av landets enorma gasfyndigheter. Traktorer och internet   Trots att Felipe Quispe kan låta mystisk när han fördjupar sig i indianska filosofiska och historiska riter, är han högst pragmatisk när det handlar om indian- och bondebefolkningens konkreta materiella krav. Det är allt från duschar för bönderna till internet i utbildningen för barnen. – Vi kräver 1.000 traktorer, inte till skänks, vi tänker betala dem men till en rimlig kostnad. Vi anser också att det bör inrättas ett indianskt universitet som kan utgöra ett laboratorium för landets olika folk (totalt 37 indianfolk, reds anm.) så att även vi kan förfoga över våra intellektuella med egna hjärnor. Felipe går sedan in på den känsliga frågan om kokaodlingarna som han anser måste respekteras. – Indianerna odlar för livet, inte för droger, och kokan som för oss är helig kommer från Pachamama, Moder Jord. MIP- och bondeledaren menar att indianerna och bönderna måste få bättre vägar av den enkla anledningen att böndernas produkter på detta sätt lättare och billigare kan komma till städernas marknader. Byarna och bosättningarna måste också få tillgång till elektricitet. Nu ser man bara stearinljus eller paraffinljus på den bolivianska landsbygden. Tiden sedan Inkariket har praktiskt taget stått still, dundrar Quispe. Andra mänskliga rättigheter är allt från små sjukstugor till mindre sjukhus. Idag är dödligheten bland Bolivias indianer och bönder skyhög. De över 80 procent fattiga på landet lider av alla slags fattigsjukdomar, i synnerhet barnen, där barnadödligheten är dramatisk. För att minska den behövs rinnande vatten och avlopp. – Slutligen kräver vi ett inrättande av bondemarknader för våra biologiskt odlade produkter så att vi också kan få inkomster för vårt arbete. Ministrar som gisslan   Vid sidan av dessa materiella krav finns de politiska kraven som nej till försäljning av Bolivias naturgas till USA och i stället använda naturgasen för att industrialisera Bolivia. Quispe kräver också att Lagdekretet 1008, som handlar om att utrota kokabladsodlingarna, ska annulleras. I likhet med hela den oppositionsrörelse som störtade Goni kräver MIP att Lagdekretet 21060, som innebar en privatisering av hela den offentliga och statliga sektorn, ska annulleras och att dessa företag ska återförstatligas. I konsekvens med denna hållning är MIP och Quispe totala motståndare mot USA:s förslag till en amerikansk frihandelszon, ALCA. För att sätta tryck bakom kraven startade bönderna den 2 september en mobilisering som utgick fån 20 olika provinser i La Pazregionen. Därefter inledde Felipe Quispe och en rad andra bondeledare en hungerstrejk som pågick i 23 dagar. Den 61-årige bondeledaren spottade blod men vägrade låta sig köras till sjukhuset. Men bakom protesterna fanns också ett specifikt krav från aymaraindianerna; frigivande av en fängslad ledare som hade avrättat två boskapstjuvar, enligt indianska lagar. När kravet på frigivning inte fick gehör, tog bönderna regeringens viceminister för bondefrågor samt ett antal andra ministrar som gisslan. – Vår lagstiftning bygger på våra förfäders där, om någon stjäl, kan komma att avrättas om bosättningen anser det. Detta var vad som hände i augusti. Småbönderna möts av kulor   När massaker efter massaker avlöste varandra i september och oktober, mjuknade också majoriteten av befolkningen och anslöt sig till kravet som nu hade förvandlats till Gonis avgång. – Det som retar oss är att Evo Morales (MAS-ledaren) har utnyttjat vår kamp för egna syften, ty medan vi befann oss i hungerstrejk reste han runt i Libyen och i några europeiska städer. Men bland MAS finns det inga döda. Nu sitter hans folk i två ministerier och MAS är allierade med regeringen, säger Felipe med en lugn skoningslös kritik av det stora vänsterpartiet. – Vi anser, att det flutna blodet från dem som föll för kulorna måste komma folket till godo, de sju färgerna, säger Quispe och vänder sig om och gör en gest mot aymarafolkets fana, inte den nye president Carlos Mesa. Men förr eller senare kommer folket att ta makten och regera. Tålamodet från de hundratusentals bönder i La Pazregionen brast i september-oktober. Felipe Quispe behöver inte vara demagogisk för att mobilisera eller uppvigla bönderna, som regimen sa, när han talar om hur ”los terratenientes”, de stora mark- och boskapsägarna i det bördiga östra Bolivia får skulder avskrivna om klimatet slår fel. De fattiga småbönderna på högplatån möts i stället av kulor om de går ut på vägarna för att protestera, tillägger MIP-ledaren. – Vi har sagt att vi inte längre accepterar att leva som slavar, exploateras eller utsättas för rasism.

Smygande statskuppsplaner i Bolivia. Högeroppositionen i Santa Cruz hotar att underkänna resultatet i Bolivias presidentval på söndag

 

Högeroppositionen i Santa Cruz hotar att underkänna resultatet i Bolivias presidentval på söndag.

Smygande statskuppsplaner i Bolivia

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2019-10-16 / På söndag är det presidentval i Bolivia och den sittande presidenten Evo Morales leder i opinionsundersökningarna. Den separatistiska högeroppositionen i Santa Cruz, uppbackad av den klassiska högern i landet, vässar nu tänderna och verkar för att underkänna valresultatet och inför omvärlden skapa bilden av ett illegitimt resultat.

Samtidigt har delar av den mest extrema högeroppositionen dammat av de separatistiska hoten och kräver en ”federal stat” i Bolivia. Förslaget ses som ett taktiskt första steg mot en upplösning av nationalstaten Bolivia och utropandet av en egen stat av den rika regionen Santa Cruz.

Santa Cruz-provinsen är en bastion för högern och provinsialismen har djupa rötter hos det regionala borgerskapet av land- och godsägare, framför allt inom den lukrativa företags- och sojasektorn.

Kuppförsök 2008 med stöd av USA

I september 2008 gjorde dessa separatistiska krafter ett försök att klippa banden med regeringen i La Paz och resten av Bolivia. Inte bara Santa Cruz mobiliserade. I den norra provinsen Pando massakrerades ett dussintal bönder av högerns kommandogrupper. Även de så kallade civilkommittéerna i provinserna Tarija, Sucre och Beni inledde en offensiv mot centralregeringen som leddes av president Evo Morales.

Evo Morales hade tidigare utlyst val av deputerade till en författningsskrivande församling som arbetade i två år. Den lade fram ett avancerat förslag om en multietnisk och multikulturell stat som skulle tillgodose intressena hos de 50-tal ursprungsbefolkningar som Bolivia representerar. Förslaget gav den rasistiska högern, kapitalistklassen och USA-ambassaden i landet kalla kårar.

USA:s ”separatistexpert” från Kosovo

Philip Goldberg var då ny USA-ambassadör i Bolivia. Han hade ett förflutet och en rik erfarenhet från sin manipulerande verksamhet i främst Kosovo, som då var en autonom provins i Serbien i det forna Jugoslavien.

Erfarenheten från Kosovo omsatte han omedelbart i praktisk handling när han anlände till Bolivia. Pengar avsattes till den kuppbenägna oppositionen i Santa Cruz och de övriga nämnda provinsernas ”civilkommittéer”. Dessa var i själva verket kontrarevolutionens politiska organisatoriska verktyg för att störta Evo Morales.

Goldberg kanaliserade hjälpen via CIA:s ”biståndsorgan”, USAID. Men Evo Morales och det bolivianska folket massmobiliserade och lyckades, bland annat med stöd av den sydamerikanska unionen Unasur, som de högerstyrda länderna i regionen sedermera lämnat, att isolera USA:s kuppmakare.

De politiska styrkeförhållandena i Latinamerika gick då i de progressiva krafternas favör. Chiles president Michelle Bachelet och Argentinas president Christina Fernandez de Kirchner reste till Bolivia, och lyckades genom sin närvaro isolera USA och de separatistiska krafter som såg det nya författningsförslaget som ett dödligt hot mot sina ekonomiska och separatistiska intressen. USA-ambassadören kastades ut från Bolivia och några år senare följde USAID Goldberg i spåren. Sedan dess har Bolivias ekonomi och sociala investeringar ökat i en takt som aldrig tidigare i landets historia.

Arbetarnas och böndernas president

När Evo Morales aviserade att han ställer upp till en ny mandatperiod, på förslag av det stridbara gruvarbetareförbundet, landets största bondeorganisation samt landets enda landsorganisation, COB, inleddes omedelbart försök att sabotera hans kandidatur. Det är ingen tillfällighet att det är just i provinsen Santa Cruz som oppositionen har formerat sig, bland annat med stöd av nazistiska ungdomsgrupper som attackerar organisationer och offentliga personer som stöder centralregeringen.

Vid ett möte i Santa Cruz i härom veckan märktes att oppositionen har organiserat sig bättre den här gången. Oppositionen hotar att underkänna valet och dess resultat för de vet att Evo vinner. Samtidigt skärpte den tonen och krävde att alla ”olagliga jordockupationer”, som har stöd av landreformsinstitutet INRA som har delat ut statlig jord som inte brukas till jordlösa bönder, ska upphöra. Kravet på en federal stat var det andra centrala kravet.

FOTO 1: USA:s ambassadör 2008 i Bolivia, Philip Goldberg, sammanträffade med Santa Cruzprovinsens dåvarande guvernör och ordförande för den fascistiska ”Civilkommittén” Rubén Costas. (Foto: Gonzalo Jallasi/ABI).

FOTO 2: ”USA UT UR BOLIVIA”! Kräver slagordet på muren.

FOTO 3: Evo Morales kastade ut vad latinamerikanerna anser vara ”CIA:s biståndsorgan”, USAID.

Kuppförberedelser mot Bolivias president Evo Morales inför valet på söndag! [1-2]

Bolivias president Evo Morales varnar för att de fascistiska krafterna förbereder för att vägra erkänna valresultatet på söndag och har en färdigarbetad plan tillsammans med USA-ambassaden!

Kuppförberedelser mot Bolivias president Evo Morales inför valet på söndag!

Konspirationerna mot den ekonomiskt mest framgångsrika regeringen på den amerikanska kontinenten intensifieras inför presidentvalet på söndag, den 20 oktober. Den sittande presidenten blir, enligt alla opinionsundersökningar vald till en ny mandatperiod vilket politiska högerkrafter lierade med och stödda av USA-administrationen inte accepterar.

De reaktionära krafterna hotar med att skapa det kaos som är nödvändigt, enligt Manualen av sociologen Gene Sharp för ”regimförändring”, prövad och använd av CIA i en rad länder, senast förra året i Nicaragua och under flera år i Venezuela. Målet är att med våld förhindra att Evo Morales fortsätter leda Bolivia, trots att han med all säkerhet blir vald av det bolivianska folket nu på söndag.

Dick Emanuelsson

USA-portalen Behind Back Doors publicerar i följande länk den första delen (engelska):

https://bbackdoors.wordpress.com/2019/10/08/us-hands-against-bolivia-part-i/

Spanskspråkig version:

https://nicaraguarebelde.wordpress.com/2019/10/15/manos-estadounidenses-contra-bolivia-parte-i/

US hands against Bolivia

Part I

Octubre 8, 2019

By Behind Back Doors

octubre 8, 2019roghk

From the territory of the United States a coup d’état against the Bolivian president Evo Morales develops gradually, it is intended to be carried out at the end of 2019 presumably after the elections) and March 2020.

Its main operatives are the Bolivian politicians, Gonzalo Sánchez de Lozada, Manfred Reyes Villa, Mario Cossio and Carlos Sánchez Berzain, all residents in the USA They coordinate the actions in Bolivia with the leaders of the opposing association “Coordinadora Nacional Militar”, composed of former army officers of the Bolivian army, among them, General Rumberto Siles, Colonels Julius Maldonado, Oscar Pacello and Carlos Calderon.

Besides they coordinate with high leaders of the Bolivian opposition, mostly Waldo Albarracín, President of the National Democratic Confederacy (CONADE, by its acronym in Spanish), Jaime Antonio Alarcón Daza, President of the Civic Committee of La Paz, Jorge Quiroga, former president of Bolivia, Juan Carlos Rivero, Rolando Villena, former ombudsman, and Samuel Doria Medina from the National Unity Party, all of them are held responsible for supplying the funds that are being shipped from United States for this operation, as well as guaranteeing the expected actions to create a state of social crisis to convulse the country before October 20, the electoral date.

This plan is already in use, and it has provision for other issuers, such as creating the breaking up and splitting up of the Bolivian army and national police, achieving that these forces rebel themselves against President Evo Morales. Besides, it foresees the manipulation of strategic sectors of the Bolivian society, as the university sector, the medical sector, the people with a disability and the environmentalists, in terms of destabilizing the country.

Great part of funds are already in Bolivian territory, for which they have counted on the support of accredited embassies in the country and the Evangelical Church, which have been used by the U.S. government much as a cover not to be seen directly implicated in these interfering intentions.

Officials of the State Department accredited in the country, such as Mariane Scott and Rolf A. Olson, have been meeting with high level diplomatic officials from Brazil, Argentina and Paraguay, in order that they organize and plan destabilization actions against the Bolivian government, as well as delivering the U.S. funds to the Bolivian opposition.

The plan takes into account of three stages:

1- “PREPARATORY PHASE” (already executed): Its purpose is preparing and organizing the field for the subsequent stages.

It developed amidst April and July 2019 where they established political alliances to conform a single opposition front, they held coordinating meetings and actions to be accomplished in stages 2 and 3, they agreed to begin discrediting campaigns against Government, using the conceived media structure that includes opposing media press, ad hoc media, activists in social networks, as well as the achievement of formal complaints in view of international bodies.

The strategy in the social networks and fake news is being commanded by the Bolivian citizen Raúl Reyes Rivero, one of the main mobilization activists of the opposition. He is bringing forward actions and plans from the democratic platforms and civic committees against Government, for the overthrowing of President Evo Morales.

Former president and opponent Jorge Quiroga is in charge of going in quest of support and a declaration from regional and international institutions, such as the OAS, the European Union and some other ones, for deligitimizing Evo’s electoral victory, to declare it unconstitutional and to vouch for an international intervention in Bolivia.

 2- “INTENSIVE STAGE” (in operation): Its purpose is generating convulsion and social instability in the country.

It began to become effective in July and it foresees getting as far as October 2019. It consists of establishing a state of social crisis in the country, through violent and pacific public demonstrations, barricades and strikes, using for this intention, the civic committees and the 21F movement, university students, the medical sector and others of the civil society.

Juan Flores, president of the Cochabamba civic committee, is the political adviser of Carlos Sánchez Berzain and Manfred Reyes Villa in Bolivia and who has the responsibility of generating a social rendezvous at a national scale, for which he links the civic committees and affiliates the former army officers and policemen. Together with retired Colonel Oscar Pacello, they subtly manipulate the intention of generating an inflection point that generates violence and social convulsion.

The idea is to paralyze the country on October 10, 2019, spoiling the national elections. In such a way, that from that date on he can rally the Bolivian population to confront the Government and in this way to destabilize the electoral process.

Before this date, they intend to keep on implicating different sectors of the society to these mobilizations. It is foreseen that protests and rallies have total success during September 20 (nationally), September 26 (in La Paz) and October 4 (in Santa Cruz and La Paz).

Other ones of the objectives in this stage is fragmenting the armed state institutions, principally the National Police and the Army.

With this aim in sight, he expects the recruitment of high warlords in active services inside the Army, those who would back up the coup d’état and would assume the presidency of the country in a civic military coalition, already conformed, in the transition period.

It is a known fact that there is a group of army officers already recruited, people very close to President Evo, who from their positions would enable the achievement of the actions examined in the plan, using disinformation to the president.

 3- “FINAL STAGE” (not executed): Proclamation of electoral fraud and imposition of a parallel government. It is perceived to be carried out once the presidential elections end.

Assessments and predictions made by the U.S. State Department and other agencies on the probable results of the presidential elections 4 next October 20, is that President Evo Morales is going to win the elections.

In view of this scenario, the U.S. Embassy has secretly been creating the objective and subjective conditions for the proclamation of an electoral fraud.

Even Mariane Scott has been meeting, off the record, with the diplomatic sector in the country, encouraging the message of illegitimacy and fraud in the elections, on which she has managed to convince a group of accredited countries.

In her meetings with high level officials from the embassies of Brazil, Argentina, Paraguay, Colombia, Spain, Ecuador, the United Kingdom and Chile, she has kept on requesting them that they should be the ones leading the formal complaints of fraud in the elections, which, it will be more credible and genuine that if the USA does it alone.

Besides the U.S. embassy has been focused on a detail-oriented follow-up to the Electoral Supreme Court (ESC), seeking to document supposed irregularities of this electoral government agency, which serve to denounce the fraud.

 WHO VOTES IS NOT IMPORT, BUT WHO COUNTS THE VOTES.

Parallel, in the month of July a private meeting between the opponents Jaime Antonio Alarcón Daza, Iván Arias and other members of the civic committees was carried out, in which it was agreed to acquire “machines for fast vote counting” for the coming presidential elections, for the sake of manipulating public opinion on the electoral results.

These machines would altogether have a cost of 300 thousand dollars. The U.S. Embassy and the representation of the European Union in the country would contribute financing the purchase, which they would provide through the Jubileo Foundation and the Evangelical Church. With that specific aim, they have already managed to gather more of $800 thousand dollars, from which the payment to the people participating in the fast count of votes would also come out.

The intention is to locate the machines in each settled down election board and organizing through the civic committees their coverage (people trained beforehand for this maneuver) during all the electoral working day, this would be accompanied by a media coverage to invite the population to come along with this system of counting votes as a way of supervising the outcomes, without the mediation of the Electoral Supreme Court.

In this stage, a fundamental role will be played by the “Unión Juvenil Cruceñista” which is suggested to enforce violent actions once the final electoral results are published, for which they have been recruiting criminals, who will be used as a spearhead in these confrontations and violent actions against the state institutions.

Juan Martín Delgado, member of this juvenile organization, is in charge of organizing these violent activities. He also counts on the support of Bolivian Luis Fernando Camacho, president of the Civic Committee of Santa Cruz, who in turn receives indications and advice from the U.S. government employee Rolf A. Olson.

After the accession to power of Evo in January 2020 and paying attention that they have been able to achieve the social destabilization, a parallel government will be self-proclaimed, encouraged from a fraction of the Army, which will look over a Civic military government, led by Waldo Albarracín, who will have to convoke new elections in 90 days without examining the participation of the party “Movimiento al Socialismo” (MAS, by its acronym in Spanish).

For this stage the U.S. government has already been training the politician and presidential candidate Oscar Ortiz secretly, which I will discuss in next article.

This strategy, directed and financed by the U.S. Embassy in Bolivia, also envisages the call to an indefinite general strike before the electoral day, covert operations, discredit and disinformation campaigns, and other kinds of sabotage to create violence and to deligitimize the electoral process.

https://www.dropbox.com/s/yshydt3siyukl9h/AUDIO%20COUP%20DETAT%20BOLIVIA.rar?dl=0

Trotskismen i Bolivia hand i hand med högern inför valet

 

Den bolivianska trotskismens bidrag till den statskupp som skulle komma i början av november.

Trotskismen i Bolivia hand i hand med högern inför valet

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2019-10-12 / Den 17 oktober 2003: ”El Gringo”, president Gonzalo Sanchez de Losada, hatad av det bolivianska folket flög mot norr, mot Miami i sällskap med sin försvarsminister, Carlos Sanchez Berzain.

De bägge var ansvariga för massakrerna mot ett 80-tal bolivianer som hade dödats av utkallade armésoldater under ”Oktoberupproret i L Paz´ förstad El Alto. Närmare tusen hade skottskadades. Folket, de fattigaste, hade störtat denne person som inte ens pratade spanska flytande utan bröt med engelsk accent. Inte konstigt eftersom ”El Gringo” hade växt upp i USA.

Carlos Mesa var vicepresident och den som formellt tog över efter Sanchez. Han hade försiktigt och taktiskt markerat ett litet oberoende mot El Gringo de sista veckorna innan störtandet. Nu ställer han upp mot Evo Morales i valet den 20 oktober.

Morales vann presidentvalet 2005 med 53,4 procent. Under åren därefter har vänsterregeringen genomfört dramatiska förändringar i Bolivia, reducerat fattigdomen och den extrema fattigdomen, genomfört en rad sociala- och ekonomiska förändringar, pengar som kommer från olja och gas som Evo Morales nationaliserade den 1 maj 2006.

NYLIBERALISMENS TEORETIKER och de kvarvarande spillrorna av den i Bolivia högljudda trotskismen förutspådde ett framtida ekonomiskt helvete på grund av nationaliseringen, trotskisterna för att reformen inte var revolutionär nog till sin karaktär.

Men historien visade att dessa bägge krafter, som förenas i en 360 graders ”cirkel” hade fel. Nationaliseringen som den genomfördes var grundförutsättningen för att kunna finansiera den ekonomiska och sociala utvecklingen. Den ekonomiska tillväxten i Bolivia har sedan 2006 varit bland den största i Latinamerika, enligt Cepal.

 

INFÖR VALET DEN 20 OKTOBER 2019 är Morales än en gång segertippad. Han leder alla opinionsundersökningar med 10-20 procent till närmaste kandidat, Carlos Mesa. Vinner Morales med tio procent blir han president i första valomgången.

Det vet högern, därför har den med alla medel, våldsamma som juridiska, försökt sabotera Morales kandidatur.

Och det är intressant att konstatera att det trotskistiska partiet POR, Partido Obrero Revolucionario, ansluten till den så kallade 4:e Internationalen, kallar valet för ”sopor”. Dessa maximalistiska bipolära trotskister uppmanar folket att rösta blankt eller annullera valsedeln.

”Mer än 30 år av borgerlig demokrati har lärt de exploaterade och förtryckta att parlamentsval inte tjänar någonting till. (. . . .) I de exploaterades djupa medvetenhet mognar upproret mot den odugliga härskande klassen och alla dess regeringar (….) och de exploaterade massornas förkastande, som med den överväldigande revolutionära kraften ska begrava den demokratiska-borgerliga sociala ordningen. Det skulle vara, under rådande omständigheter, ett grovt misstag av POR att i valtaktiska parlamentariska termer presentera kandidater som verktyg för den revolutionära kampen [1]”.

Ja, det är ord och inga visor. Och POR gör nog rätt i att INTE ställa upp för i valet. För ett mer pinsamt valresultat för trotskisterna i det andinska Bolivia är lätt att förutse.

 

FÖR DET ÄR SAMMA handfull drömmare som spelar storkapital och imperialism i händerna i Bolivia, Nicaragua, Honduras, El Salvador, Guatemala, Mexiko eller Costa Rica där trotskismen per AUTOMATIK och PRINCIP alltid förkastar val som en väg för massorna att kanalisera sina politiska, sociala och ekonomiska krav.

Trogen sina historiska traditioner från dolkstöten mot den Spanska Republiken till dagens politiska konfrontationer, hamnar trotskismen alltid på samma sida som borgerskapet och imperialismen. Krigen i Syrien och Libyen är bara ett par exempel. Försöket till en arbetsgivarstatskupp i Nicaragua är ett annat exempel där trotskismen på fullt allvar hävdade att det var en ”Barrikadernas Revolution”, som av en märklig anledning applåderades av Trump, Bolton och USA-ambassadören i Nicaragua som stod på spel under tre månader 2018 då polisen var förskansad och terrorn från oppositionen nästan hade fritt spelrum. Tills sandinisterna på basnivå sa ”stopp” och under en vecka satte stopp för dessa hejddukar som nu plötsligt inte ville ”kriga” mer utan flydde till grannlandet Costa Rica.

Valtribuner har vänstern av princip aldrig avvisat. Men trotskismen ställer sig vid sidan av massorna. Maximalister bakom tangentbordet är en sak. Men att konfrontera de fattiga mödrarna ute i fattigområdena i La Paz, Tegucigalpa eller Mexiko City som kräver rinnande vatten, avlopp för att undvika pest och kolera, är en helt annan sak. Hur den politiska kampen ska kanaliseras är lite obegriplig för dessa oftast rikemanssöner och döttrar på de privata universiteten.

 

Bolivia: Oppositionen utlyser en protest på obestämd tid från 10 oktober för att med alla slags medel förhindra presidentvalet!

Unga fascister från extremhögerns centrum, staden Santa Cruz.

Bolivia: Oppositionen utlyser en protest på obestämd tid från 10 oktober för att med alla slags medel förhindra presidentvalet!

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2019-09-17 / Det beslutet fattade oppositionen förra veckan i samband med att den gick till våldsamt angrepp mot två valkampanjs/partihögkvarter för regeringspartiet MAS (Movimiento al Socialism) som förstördes i staden Santa Cruz, centrum för den bolivianska högern och direkta paramilitära fascistgrupper.

Kampanjen för att stoppa valet, som alla vet kommer att vinnas av den sittande presidenten Evo Morales som har ett resultatsaldo som imponerar, iscensattes redan den 11 december 2018 i Santa Cruz. Då attackerade extremhögern och ”Regimförändringsaktivisterna” den Centrala Valtribunalen vars lokaler slogs sönder, datorer och servrar förstördes och därefter attackerade denna fascistiska hord det statliga Telia ENTEL:s lokaler.

Fyra USAID-rådgivare

Nu har kupphögern fått blodad tand genom bränderna i delar av Amazonasregionen i Bolivia vars skuld läggs direkt på president Evo Morales. Till sin hjälp, som direkt språkrör och politisk fiende till MAS-regeringen, står Jhanisse Vaca Daza, en ung kvinna från Santa Cruz med en ”grön” fasad.

I likhet med flera av de tongivande nicaraguanska regeringsförändringsaktivisterna är även denna unga kvinna ”fortbildad” i USA. Där sattes hon på skolbänken i psykologisk krigföring i Gene Sharps Manual om ”regimförändring”.

Tillbaka i Santa Cruz ”fick aktivisten rådgivning av fyra representanter som skickades till Bolivia av USAID. Under två veckor i Bolivia använder hon nu sig av hashtag #SOSBolivia för att framkalla kommentarer av oppositionella bolivianer och inte ett så litet antal vänsteraktivister i världen”, skriver Hugo Moldiz Mercado, en boliviansk politisk analytiker som nyligen besökte Honduras, inbjuden av vänsterpartiet Libertad y Refundacion, Libre i samband med tioårsminnet av den USA-stödda militära statskuppen i Honduras den 28 juni 2009.

Hashtag i Bolivia och Nicaragua

I nästan alla ”Orange Revolutioner” skapar dessa regimförändrare sin egna hashtag. I fallet Jhanisse Vaca Daza heter den #SOSBolivia. I Nicaragua heter den #SOSNicaragua. De är mycket lika varandra, använder samma groteska propaganda och Fakenews för att framställa respektive regering som pervers, diktatorisk, miljö- och kvinnofientlig och allt det som kan framkalla negativa känslor hos i första hand den yngre generationen, som i Bolivia kan komma att bli avgörande i valet den 20 oktober.

Och oppositionen hotar med våld, inte bara för att den utlyst en protest på obestämd tid den 10 oktober utan för att omöjliggöra ett genomförande av det bolivianska folkets demokratiska rättighet; att få rösta i fred den 20 oktober 2019.

Aviserar våldsamheter

I den oppositionella portalen ”Pagina Siete” publicerade detta medium den 14 september följande:

“Efter att sedan tre månader officiellt ha utlyst de allmänna valen och 37 dagar innan valen, är det för första gången möjligt att dessa blir suspenderade PÅ ETT ELLER ANNAT SÄTT (SIC!). Våldet som utspelats i två regioner i landet, resultat av politiska meningsskiljaktigheter är det främsta skälet” (till den av oppositionen önskade suspenderingen).

Vad vi med all säkerhet kommer att bli åskådare till dagarna fram till den 20 oktober, är våldsamheter från den opposition som först och främst vill skapa det kaos den behöver för att stoppa valet och för det andra, skapa den materiella och ideologiska basen för att därefter föreslå en övergångsregering, en ny Central Valtribunal och att det ”Internationella Samfundet anländer till Bolivia för att val i oppositionens och USA:s anda genomförs. Om inte, kommer oppositionen fortsätta våldsamheterna för att störta regeringen Morales.

Nicaraguas Manual och ”test” har kalkerats av extremhögern i Bolivia.

https://www.telesurtv.net/opinion/Oposicion-incendia-la-democracia-en-Bolivia-20190915-0018.html?utm_source=planisys&utm_medium=NewsletterEspañol&utm_campaign=NewsletterEspañol&utm_content=39

Oposición incendia la democracia en Bolivia

Por: Hugo Moldiz Mercado 
Una combinación de discurso medioambientalista y la defensa del resultado del referéndum del 21 de febrero de 2016, cuando se rechazó la propuesta de cambio de un artículo de la Constitución, para habilitar a Evo Morales para las elecciones de 2019, forma parte de la estrategia opositora para generar un ambiente de convulsión social hacia el 20 de octubre.

El fragmentado y heterogéneo bloque opositor de derecha encuentra en su ataque, cada vez más punzante y violento, a la democracia y a la institucionalidad del Estado Plurinacional, el punto de convergencia de su abierta oposición a la continuidad del Proceso de Cambio y del presidente Evo Morales.  

Dos hechos de envergadura, aparentemente desconectados, se han encargado de confirmar los alcances de su estrategia general: los focos de incendio que afectan al bosque seco de la Chiquitania y, por otra parte, la violencia física desatada por destacamentos juveniles, cuasi paramilitares, contra militantes del MAS en la ciudad oriental de Santa Cruz y la quema de una sede de campaña oficialista en la subtropical parte sur de los Yungas de La Paz.

Los llamados a que el gobierno decrete desastre nacional a partir de los hechos de la Chiquitanía y la convocatoria a un paro indefinido a partir del 10 de octubre para que los vocales del Tribunal Supremo Electoral (TSE) renuncien, son apenas los pretextos o motivos aparentes para incendiar la democracia boliviana. La causa principal es que Evo Morales está en camino a conquistar un nuevo periodo de gobierno.

Los incendios en la Chiquitania, que forma la zona de tránsito entre el Chaco y la Amazonía, todavía no alcanzan a ser controlados a plenitud, a pesar de los esfuerzos desplegados con recursos propios y con el apoyo de la comunidad internacional a la que el gobierno no se ha negado nunca en la medida que sea canalizada a través del Estado y en el marco del Acuerdo de París.  

Dos factores juegan en contra para aplacar el fuego: por un lado, la estructura seca del suelo de esa región y los fuertes vientos. De cerca de 10 mil focos de incendio en el peor momento, se bajaron a menos de mil hace una semana, pero el viento volvió a reavivar muchos. Pero, por otro lado, algunos sicarios o militantes de la extrema derecha, actuando sigilosamente bajo la forma de columna guerrillera, son los responsables de reavivar el fuego en aquellos lugares donde se estaba extinguiendo o bajando de intensidad, o iniciando nuevos focos de incendios. Contra las causas naturales, se redoblan esfuerzos con grandes aviones bomberos –de origen ruso y chino, así como el Supertanker contratado por el gobierno-, el despliegue de más de 7 mil bomberos, militares y voluntarios de distintas procedencias. Contra lo segundo, las acciones del Ministerio Público han resultado insuficientes ante la falta de información contundente de los aparatos de inteligencia. Lo cierto es que en esa amplia zona afectada la gente sabe –unos como colaboradores de la derecha, otros como ciudadanos que respaldan al gobierno-, que pequeños grupos siguen haciendo su trabajo para provocar incendios.

El inicio y la propagación del fuego con alta intensidad en esa región le ha caído a la oposición como anillo al dedo. Con cierta habilidad se ha montado en el hecho y, mientras sus fracciones más democráticas guardan silencio cómplice frente al accionar de esos grupos incendiarios, lo que hace es colocar a “expertos” medioambientalistas para instalar la idea de que Bolivia nunca había tenido en su historia un gobierno tan depredador de la naturaleza como el de Evo Morales.  Los esfuerzos por posicionar esa matriz de opinión en el imaginario colectivo urbano –muy sensible ante temas medioambientalistas independientemente de su inclinación política-, parten de la realidad política de que el gobierno de Evo Morales llegó al gobierno con la propuesta paradigmática de lograr un equilibrio entre el ser humano y la naturaleza, pero que fue –y ahí entra la construcción ideológica y mediática de otra realidad por parte de los ideólogos y operadores de la derecha-, el que más medidas adoptó para ampliar la frontera agrícola y la “quema controlada” a costa de afectar parques naturales y áreas forestales en general.

La derecha tiene un ejército en función de la naturaleza del combate. Para su “cara verde” tiene “activistas medioambientalistas” como, por ejemplo, Jhanisse Vaca Daza, una joven cruceña que cursó estudios en Estados Unidos, recibió capacitación en instituciones estadounidenses donde estuvieron otros jóvenes que tienen una activa participación en la desestabilización de los gobiernos de Venezuela y Nicaragua. La “activista”, que tuvo asesoramiento directo de cuatro personas enviadas por la USAID durante dos semanas a Bolivia, emplea el hashtag #SOSBolivia para generar comentarios de los opositores bolivianos y de no pocos activistas de izquierda en el mundo.  

Lo perverso de este discurso –más por las redes sociales, pero también por los medios de comunicación-  es que manipula la subjetividad de la gente para atribuirle al gobierno su directa responsabilidad en la quema de extensas zonas forestales de la Chiquitanía con el solo objetivo de “entregar” esas tierras a campesinos cocaleros y comunidades interculturales (antes conocidas como colonos) que quieren, según ese relato, cambiar la vocación del uso del suelo.  Poco ha servido que Morales decretara “pausa ecológica” en esa región, lo que implica la prohibición total de asentamientos humanos y/o emprendimiento de actividades agrícolas. La derecha sigue usando los incendios en esa región para descalificar al gobierno indígena.

Las reacciones de odio y racismo provocadas por el discurso perverso de la “invasión de indios kollas” a la Chiquitania se han traducido de inmediato en reducidas marchas en algunas ciudades y en encendidas asambleas de comiteístas, particularmente del Comité Pro Santa Cruz, famoso por haber liderado el intento de golpe de Estado contra Evo Morales en 2008. Pero la expresión más alta de la energía opositora se tradujo en la violenta movilización de grupos de jóvenes de derecha que con bates en la mano procedieron a golpear a militantes del MAS en la noche del jueves pasado, cuando llevaban adelante una campaña proselitista en algunos puntos de la ciudad de Santa Cruz. Más de seis personas en terapia intensiva y casi una docena de heridos de menor gravedad es el saldo de la acción. Las imágenes de la conspiración de hoy son las mismas que las de la desestabilización del primer periodo de gobierno de Morales, cuando se agredía física y verbalmente a “los indios” del MAS.  

La ecuación protesta y violencia es la constante. Esta es la segunda vez que una movilización opositora termina en altos grados de violencia. Una marcha universitaria, el 11 de diciembre de 2018, quemó las instalaciones del Tribunal Departamental Electoral (TDE) en Santa Cruz y asaltó las oficinas de la empresa estatal de telecomunicaciones ENTEL. En la ciudad de La Paz, el acoso con piedras y objetos contundentes a la sede del Tribunal Supremo Electoral (TSE) también duró varias horas ese mismo día.

Sería un error al estilo “bolsonaro” pensar que la derecha empezó deliberadamente con los incendios en la Chiquitanía para oxigenar su discurso de cuestionamiento a la postulación de Evo Morales para las elecciones generales del 20 de octubre, pero hay algo incuestionable: la derecha –unas fracciones con medidas de hecho y otras discursivamente-, si se montaron en el desastre ambiental y está utilizando el supuesto “ecocidio” cometido por el gobierno del Proceso de Cambio para reposicionar las banderas de la ilegalidad e ilegitimidad de la presencia del binomio Evo Morales-Álvaro García Linera en la papeleta electoral.

¿Cuáles son los objetivos de esa articulación del bloque de derecha a partir de los incendios en la Amazonía y la “defensa” de la democracia ante la dictadura del ecocida Evo Morales? 

Antes de desarrollar esos objetivos, es bueno apuntar que la estrategia general de la oposición en Bolivia es, desde el 21 de febrero de 2016, “derrocar al gobierno de Evo Morales” por los medios que fueran necesarios. Las tácticas han oscilado entre el recurrir a herramientas jurídico-constitucionales hasta alentar medidas de hecho que en su mayor parte se expresaron en acciones de violencia, pasando por pedir la intervención de Estados Unidos y de organismos internacionales. Todavía queda fresca en la memoria las declaraciones de Carlos Mesa y Jorge “Tuto” Quiroga al ministro relator de la Comisión Interamericana de Derechos Humanos (CIDH), Francisco José Eguiguren, cuando el 15 de agosto de 2018 le dijeron: “Entendemos (que se produce) una polarización por la insistencia del Gobierno de no respetar el referendo del 21 de febrero, puede generar tensiones que no deseamos”.

Para no dispersar el objeto de nuestro análisis, agrupemos los objetivos de la estrategia general en los siguientes:  

En primer lugar, generar un ambiente de convulsión social de alta intensidad que empañe y deslegitime las elecciones del 20 de octubre que, si se mantiene la tendencia, le daría a Evo Morales un cuarto período continuo de gobierno. Todas las encuestas, incluso las realizadas por medios abiertamente opositores, muestran a Morales liderando la preferencia electoral y muy cerca de ganar en primera vuelta.

En segundo lugar, es reforzar la idea de que las elecciones se realizan con un Tribunal Supremo Electoral funcional al gobierno de Morales y que la única forma de que el acto electoral sea transparente es con la renuncia inmediata de todos los vocales del TSE y la designación de un “consejo de notables”. Una medida de esa naturaleza, en el hipotético caso de que se hiciera viable, lo único que provocaría es la postergación de las elecciones del 20 de octubre, pues ese “consejo de notables” lo primero que tendría que hacer es revisar y revertir muchas de las medidas tomadas por el TSE desde octubre pasado, cuando se convocó a las elecciones primarias que por vez primera se hicieron en Bolivia el 27 de enero pasado.

Lo que estamos afirmando es que el bloque de derecha al articular el sentimiento adverso que hay contra el gobierno por el tema “focos de incendio” –que como se señala ha sido construido mediáticamente-, con el concepto político de “falta de libertades y garantías civiles y políticas”, lo que pretende hacer es colocar a la democracia boliviana bajo fuego. No es exagerado pensar que, si los “focos de incendio” no disminuyen radicalmente en los próximos quince días, se de paso al pedido de postergación de las elecciones de parte de organizaciones de la “sociedad civil” en las que milita la gente de derecha. Es bastante sugerente que el periódico Pagina Siete –de conocida posición anti gubernamental-, publicara una nota este sábado 14 de septiembre en la que señala textualmente:

“Después de tres meses de lanzarse la convocatoria oficial y a 37 días de las elecciones generales, por primera vez se toca la posibilidad de suspender los comicios de una u otra forma. La violencia acontecida en dos regiones del país, producto de diferencias políticas, es la principal causa de la cual se culpan oficialistas y opositores”.

Una medida de esta naturaleza, que postergaría las elecciones por al menos seis meses, sería de amplia ventaja para el proyecto de derecha: abriría espacio político para proponer un “gobierno de transición” o colocaría al gobierno en el limbo de la ilegitimidad, daría tiempo para empujar una sola candidatura de la oposición que enfrente a Morales luego de fracasar en julio pasado la posibilidad de producir ese efecto político al provocar la renuncia del candidato vicepresidencial por la alianza “Bolivia Dijo No”. La combinación de estos hechos conduciría al gobierno a un mayor desgaste.

El bloque opositor –conformado por partidos de derecha, comités cívicos conservadores liderados por el Comité Pro Santa Cruz, algunos medios de comunicación influyentes, contados dirigentes sindicales, el Colegio Médico y otros gremios de profesionales, y sectores jerárquicos de la Iglesia-, está colocando “todos los huevos en la canasta” al apostar por el éxito del paro indefinido convocado a partir del 10 de octubre, lo que implica instalar una riesgosa “bomba de tiempo” que, ante cualquier confrontación provocada o espontanea con sectores sociales que son parte del gobierno, haga explotar en mil pedazos las elecciones del 20 de octubre. 

Y Evo Morales sabe lo que la oposición tiene entre manos. No por nada ha convocado a los movimientos sociales y a la población consciente a defender a la democracia de los intentos “golpistas” de la derecha. “Aprovecho esta oportunidad para convocar a los presentes, a los oyentes de toda Bolivia, al pueblo boliviano con sus profesionales, con los movimientos sociales, tenemos que defender la democracia, las elecciones del 20 de octubre de este año, tenemos que defender la paz social”, afirmó el líder indígena.

Una reacción pacífica, movilizadora y firme lejos de perjudicar la perspectiva electoral de Morales, le va a beneficiar. Un por ciento de gente que se distanció del Proceso, pero que tampoco quedó atrapado en las redes de la derecha, y que forma parte de los que se inclinan a votar nulo o blanco, retornará militante –al ver las nuevas expresiones de racismo y odio- a defender el Proceso de Cambio porque hay mucho en juego.

 

 

Den fascistiska organisationen
Unión Juvenil Cruceñista, i staden Santa Cruz.

Desperat fascistisk terror i Bolivia är nu högerns alternativ till val

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2019-09-13 / Igår torsdag slog den fascistiska gruppen la Unión Juvenil Cruceñista, i staden Santa Cruz sönder två partilokaler och kampanjhögkvarter för regeringspartiet MAS, som president Evo Morales är ordförande i. Partimedlemmar i MAS utsattes också för misshandel.

– De attackerar MAS för de anser att de inte kan möta oss i valurnorna, sa regeringspresidenten Carlos Romero till pressen.

Medlemmar av denna separatistiska fascistgrupp, med säte i oppositionens kontrollerade region Santa Cruz har tidigare utmärkt sig för våldsamheter.

President Evo Morales som har dragit stora delar av den extremt fattiga befolkningen ur misär anses leda en av de mest framgångsrika ekonomierna i Latinamerika. Han är segertippad inför presidentvalet i Bolivia den 20 oktober.

Utkastad USA-ambassadör

Det var i Santa Cruz som USA-ambassadören Philip Goldberg år 2008 gjorde uttalanden mot regeringen Morales långt utanför vad den diplomatiska jargongen tillåter. När det visade sig att han stödde politiskt och ekonomiskt de separatistiska krafterna i Santa Cruz och det gasrika Tarija vid gränsen mot Paraguay, fick regeringen nog och kastade ut USA-ambassadören.

Några år senare blev det USAID:s tur efter att CIA:s civila ”biståndsorgan” också hade finansierat delar av oppositionen, som den gör i Nicaragua, Venezuela och Kuba.

Efter dessa händelser har den bolivianska ekonomin tagit glädjesprång i tillväxt.