Trotskismen i Bolivia hand i hand med högern inför valet

 

Den bolivianska trotskismens bidrag till den statskupp som skulle komma i början av november.

Trotskismen i Bolivia hand i hand med högern inför valet

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2019-10-12 / Den 17 oktober 2003: ”El Gringo”, president Gonzalo Sanchez de Losada, hatad av det bolivianska folket flög mot norr, mot Miami i sällskap med sin försvarsminister, Carlos Sanchez Berzain.

De bägge var ansvariga för massakrerna mot ett 80-tal bolivianer som hade dödats av utkallade armésoldater under ”Oktoberupproret i L Paz´ förstad El Alto. Närmare tusen hade skottskadades. Folket, de fattigaste, hade störtat denne person som inte ens pratade spanska flytande utan bröt med engelsk accent. Inte konstigt eftersom ”El Gringo” hade växt upp i USA.

Carlos Mesa var vicepresident och den som formellt tog över efter Sanchez. Han hade försiktigt och taktiskt markerat ett litet oberoende mot El Gringo de sista veckorna innan störtandet. Nu ställer han upp mot Evo Morales i valet den 20 oktober.

Morales vann presidentvalet 2005 med 53,4 procent. Under åren därefter har vänsterregeringen genomfört dramatiska förändringar i Bolivia, reducerat fattigdomen och den extrema fattigdomen, genomfört en rad sociala- och ekonomiska förändringar, pengar som kommer från olja och gas som Evo Morales nationaliserade den 1 maj 2006.

NYLIBERALISMENS TEORETIKER och de kvarvarande spillrorna av den i Bolivia högljudda trotskismen förutspådde ett framtida ekonomiskt helvete på grund av nationaliseringen, trotskisterna för att reformen inte var revolutionär nog till sin karaktär.

Men historien visade att dessa bägge krafter, som förenas i en 360 graders ”cirkel” hade fel. Nationaliseringen som den genomfördes var grundförutsättningen för att kunna finansiera den ekonomiska och sociala utvecklingen. Den ekonomiska tillväxten i Bolivia har sedan 2006 varit bland den största i Latinamerika, enligt Cepal.

 

INFÖR VALET DEN 20 OKTOBER 2019 är Morales än en gång segertippad. Han leder alla opinionsundersökningar med 10-20 procent till närmaste kandidat, Carlos Mesa. Vinner Morales med tio procent blir han president i första valomgången.

Det vet högern, därför har den med alla medel, våldsamma som juridiska, försökt sabotera Morales kandidatur.

Och det är intressant att konstatera att det trotskistiska partiet POR, Partido Obrero Revolucionario, ansluten till den så kallade 4:e Internationalen, kallar valet för ”sopor”. Dessa maximalistiska bipolära trotskister uppmanar folket att rösta blankt eller annullera valsedeln.

”Mer än 30 år av borgerlig demokrati har lärt de exploaterade och förtryckta att parlamentsval inte tjänar någonting till. (. . . .) I de exploaterades djupa medvetenhet mognar upproret mot den odugliga härskande klassen och alla dess regeringar (….) och de exploaterade massornas förkastande, som med den överväldigande revolutionära kraften ska begrava den demokratiska-borgerliga sociala ordningen. Det skulle vara, under rådande omständigheter, ett grovt misstag av POR att i valtaktiska parlamentariska termer presentera kandidater som verktyg för den revolutionära kampen [1]”.

Ja, det är ord och inga visor. Och POR gör nog rätt i att INTE ställa upp för i valet. För ett mer pinsamt valresultat för trotskisterna i det andinska Bolivia är lätt att förutse.

 

FÖR DET ÄR SAMMA handfull drömmare som spelar storkapital och imperialism i händerna i Bolivia, Nicaragua, Honduras, El Salvador, Guatemala, Mexiko eller Costa Rica där trotskismen per AUTOMATIK och PRINCIP alltid förkastar val som en väg för massorna att kanalisera sina politiska, sociala och ekonomiska krav.

Trogen sina historiska traditioner från dolkstöten mot den Spanska Republiken till dagens politiska konfrontationer, hamnar trotskismen alltid på samma sida som borgerskapet och imperialismen. Krigen i Syrien och Libyen är bara ett par exempel. Försöket till en arbetsgivarstatskupp i Nicaragua är ett annat exempel där trotskismen på fullt allvar hävdade att det var en ”Barrikadernas Revolution”, som av en märklig anledning applåderades av Trump, Bolton och USA-ambassadören i Nicaragua som stod på spel under tre månader 2018 då polisen var förskansad och terrorn från oppositionen nästan hade fritt spelrum. Tills sandinisterna på basnivå sa ”stopp” och under en vecka satte stopp för dessa hejddukar som nu plötsligt inte ville ”kriga” mer utan flydde till grannlandet Costa Rica.

Valtribuner har vänstern av princip aldrig avvisat. Men trotskismen ställer sig vid sidan av massorna. Maximalister bakom tangentbordet är en sak. Men att konfrontera de fattiga mödrarna ute i fattigområdena i La Paz, Tegucigalpa eller Mexiko City som kräver rinnande vatten, avlopp för att undvika pest och kolera, är en helt annan sak. Hur den politiska kampen ska kanaliseras är lite obegriplig för dessa oftast rikemanssöner och döttrar på de privata universiteten.