Bolivia
och den 17 oktober 2003:
”En slaktare som besegrades av sitt eget folk” och hans vice som vägrade vittna i USA för morden och nu vill bli president
”En slaktare som besegrades av sitt eget folk” och hans vice som vägrade vittna i USA för morden och nu vill bli president
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2019-10-17 / Den 17 oktober 2003
störtades ”El Gringo” från presidentposten i Bolivia. Gonzalo Sanchez de
Losada, alias ”Goni” eller ”El Gringo” som han också kallade för sin accent
(Goni växte upp i USA) lämnade 67 döda bolivianer och 400 skottskadade bakom
sig när han flög till Miami, USA tillsammans med den andre bödeln,
försvarsministern Carlos Sánchez Berzain.
Denne man som hade överlämnat Bolivias
ädelmetaller till det transnationella gruvkapitalet i mitten av 80-talet då han
var industriminister, hatades av gruvarbetarproletariatet och det enkla
bolivianska folket.
Och 2002 var det dags igen då han på partiet
MNR:s lista valdes till president med 22,5 procent i ett val som nästan alla
betraktades som ett flagrant valfusk. Evo Morales, som 1999 hade uteslutits av
samma kongress framstod som den verklige segraren i valet 2002 men redovisade
20,9 procent.
Gonis vicepresident, Carlos Mesa är nu ”USA:s man” i presidentvalet på söndag. Han vägrade
vittna i en domstol i USA om hans och Gonis ansvar som regering i slakten av 67
bolivianer och 400 skottskadade som hans regering var och är skyldig till.
Åtta familjeanhöriga till offren hade lyckats att
få en domstol i USA att öppna mål mot Goni och hans försvarsminister Carlos
Sánchez Berzain.
 |
| Gonzalo Sanchez de Losada. |
Carlos
Mesa vägrade vittna mot Goni i USA
Denna duo hade beordrade ut stridsvagnar till
förstaden till La Paz, El Alto. Den var centrum för protesterna och dit cirka
100.000 gruvarbetare med familjer, som hade blivit arbetslösa på 80-talet då
Goni sålde ut Bolivias tenngruvor till de transnationella gruvbolagen, hade
flyttat då de inte hade någon gruva att gå till längre.
 |
| Lägg till bildtext |
De åtta familjerna krävde att Carlos Mesa,
vicepresidenten och den man som hade ”insiderinformation” om hur diskussionerna
och besluten inom regeringen hade gått till VÄGRADE att vittna i domstolen i
USA. Och det trots att Mesa, när han tog över regeringsansvaret efter att Goni
hade flytt till USA, personligen infann sig i El Alto dagarna efter massakrerna
och inför offrens anhöriga lovade en värdig ekonomisk kompensation för vad den
bolivianska statens uniformerade, beordrade av republikens högsta representant,
hade utfört.
USA vägrar
lämna ut de skyldiga till 67 människoliv
USA å sin sida vägrade att utlämna Gonzalo
Sanchez de Losada, deras egen ”El Gringo” och hans försvarsminister Carlos Sánchez Berzain, en synnerligen
vidrig brutal person som i dag är anlitad av de latinamerikanska högermedierna
som ”politisk analytiker”. I den colombianska tevekanalen NTN24, med politisk närhet till både den förre högerextreme presidenten Alvaro Uribe, syns Berzain
varje vecka som anlitad kommentator från Miamis horisont (var annars?) där han
fäller ”omdömen” om Evo Morales och Bolivia.
Jag var vid den tiden ackrediterad reporter i Bogota,
Colombia och följde via de alternativa bolivianska radiostationerna som sände dygnet
runt från gruvdistrikten, El Alto och andra platser och som rapporterade med
risk för livet. Några av de artiklar som jag skrev dag för dag, innan, under
och efter den revolutionära folksegern den 17 oktober kan läsas längre ned i
denna text. När folket störtade ”El Gringo” köpte jag en biljett och flög den
31 oktober till Bolivia.
Samma
förevändning, från Bolivia till Ecuador
Men det kan vara intressant att se hur historien
går igen, från Bolivia till Ecuador.
Den föraktade Lenin Moreno, Ecuadors president gjorde som alla pressade politiker
inför den uppståndna krisen i Ecuador; han skyllde på den externa faktorn.
I Ecuadors fall handlar det om den förre
presidenten som var chef för Moreno under sex år, Rafael Correa. Han lever i Belgien sedan 2016. Också mardrömmen för
den latinamerikanska högern och Vita Huset, Venezuelas president Nicolas Maduro
är så klart en av ”bovarna” för IMF:s chockpaket som Moreno ville tillämpa. I
Sverige var det som bekant ”Ryssen” som var samma Högermanual för att avleda
uppmärksamheten mot den verkliga orsaken till krisen i landet.
Dagens
Nyheters egen ”duttige idiot”
 |
| Nathan Shachar. |
Dagens Nyheters utsände Nathan Shachar kom aldrig längre än till Santa Cruz, Gonis och den
bolivianska högerbastion, vid gränsen mot Brasilien i sydöstra Bolivia. Vad
sa denne högmodige murvel för Bonniersfärens flaggskepp om den bolivianska
krisen?
”Bolivianska
underrättelsekällor upprepade under fredagen anklagelserna mot Morales för att
finansieras av Libyen, som han gästade nyligen, av colombianska FARC och
peruanska Sendero Luminoso, bägge djupt involverade i den kokainindustri som
utgör de bolivianska kokaodlarnas marknad.”
Den
slipade krigspsykologen Shachars ”externa faktor” är Libyen och de som finansierar
störtande av El Gringo är FARC-gerillan och peruanska Sendero Luminoso. För att
leda detta i bevis, vilket Shachar inte varken kan eller lyckas med pekar han
ut Morales som ledare för ”kokaodlarnas MAS”, det vill säga det
parti som Evo leder och som inom sig rymmer det bredaste spektrum av sociala
och folkliga organisationer som inte något politiskt parti under modern tid i
Bolivia har kunnat uppvisa. Han tangerar nästan exakt vad Goni sa dagen innan
han störtades och flög till Miami. Denne uppgav i en intervju
inför den spansk-colombianska radiokedjan RGL följande:
– Vi vet att FARC har
haft fyllt en roll som är mer än bara träning. Som till exempel förberedelser. Men
i dag är de inte aktiva (?). Vi har häktat en person från denna
organisation som greps med material från Evo Morales parti och som greps på bar
gärning när han tränade (bolivianer).
 |
| Av de 19 gripna venezuelanerna som greps har alla utom fyra släppts av åklagaren. |
Morenos Oni Beni och 19
venezuelaner
Faktum
är att jag intervjuade denna person i fängelset (se artikel längre ned). Han
var en colombiansk bondeledare från länet Arauca som var mordhotad och förföljd
i Colombia, vilket bekräftades av colombianska människorättsorganisationer. Han
anlände därför till Bolivia där han deltog i fortbildande av ledare från de
bolivianska bondeorganisationerna. Men han blev ett slagträ och ”extern faktor”
för regimen och utmålades som gerillaledare av en desperat regim.
Jämför
Lenin Morenos fallet med den svenske datakillen Oni Beni som greps i april,
anklagad för spionage i tjänst hos Julian Assange. Eller de 19 venezuelanerna
varav många levt i Ecuador i fem år.
Bland
de fyra venezuelaner som återstod i arresten i förrgår finns en venezuelansk
taxichaufför som är lejd av taxikedjan Uber och som väntade på en kund när han
greps på Quitos flygplats. Men i medierna framställdes de 19 som ”Maduros
utsända agenter”, fruktansvärt behandlade, tvingade att lägga sig på asfalten
med ansiktet neråt och händerna bakom nacken.
SLUTKLÄMMEN I NATHAN
SHACHARS artikel
över upprorets seger över en folkmördare avslöjar var reporterns politiska sympatier
återfinns:
”Om militära styrkor i
ett land agerat såsom Morales och hans anhängare gjort, så hade vi kallat det
en militärkupp. Detta är en civilkupp, ett framgångsrikt försök att störta en
vald regering med våld. Ve oss, detta är inte slutet, det är början till
slutet, sade statsvetaren Roberto Laserna.”
Fantastiskt.
Den historiska utvecklingen och de 16 åren efter störtandet av Goni visar i
stället hur en regering med stort folkligt stöd i stället har utvecklat Bolivia
på alla dessa olika samhällsfronter och skapat, till skillnad mot vad denne
DN-murvel högmodigt proklamerar, en ekonomisk och politisk stabilitet som ingen
tidigare regering har kunnat prestera. I stället har den politiska oron och
repressionen orsakat oräkneliga militära statskupper.
Upprorsledaren om DN:s journalistiska beställningsverk
FELIPE QUISPE var den
framstående ledaren under upproret i oktober. Han hade
förflutet i EGTK, Ejercito Guerrillero Tupac Katari, (Gerillaarmén Tupac
Katari, uppkallad efter den indianske befrielsehjälten i kampen mot
spanjorerna). Tanken var att en ung, väpnad, entusiastisk förtrupp skulle kunna
väcka folket och störta regimen. Men så blev det inte. ”Vi inringades,
tillfångatogs och fängslades i flera år”, sa Quispe när jag intervjuade honom
på ”Alla Helgons Dag”, den 3 november 2003. Felipe Quispe satt fängslad i fem
år, från 1992-1997.1998 valdes han av medlemmarna i, Bolivias främsta fackliga
bondeorganisation, CSUCTB till dess ordförande.
I lokalen i centrala La
Paz fanns porträtten på alla de 67 av regimen mördade bolivianerna. Han var då
kritisk till Evo Morales som först inte hade velat att den planerade
hungerstrejken mot Goni skulle inledas. Evo genomförde nästan samtidig en flera
veckor lång europaturné samtidigt som folket inledde sin offensiv som pågick i
sex veckor. Evos turné handlade om att vinna internationellt stöd för det
bolivianska folkets kamp mot Goni.
Quispe avfärdade
journalistiska beställningsverk som Shachars som pjäser i den psykologiska
krigföringen mot Bolivias folk. Och om störtandet av Goni sa han:
– Det var en slaktare som
besegrades av sitt eget folk. Om vi skulle ha haft den träning (gerilla) han
påstår att vi har fått, om vi skulle ha haft vapen, så är jag säker på att du
just nu skulle ha genomfört denna intervju i presidentpalatset eller i något
ministerium, men inte utanför palatset. Med stenar eller påkar kan vi inte
erövra makten. Då förlorar vi bara värdefulla liv.
– Våra organisationer är
autonoma och är inte beroende av andra länder, inte ens av andra revolutionära
organisationer. Men vi respekterar dem som befinner sig i den väpnade kampen.
Vi är självfinansierade via våra bosättningar och byar och det är genom dessa
som vi har störtat regimen.
-----------------------------------------------------------
ARTIKLAR FRÅN HÄNDELSERNA I OKTOBER
2003:
Goni: “Knarkfackliga rörelser bakom protesterna i
Bolivia”
BOGOTA / 031016 /
Bolivias hårt pressade president Gonzalo Sanchez de Losada uppgav i dag in en
intervju för den spansk-colombianska radiokedjan RGL att bakom protesterna
döljer sig “Knarkfackliga rörelser” med finansiellt och logistiskt stöd av
de bägge gerillarörelserna Farc och ELN.
”Goni”, som han också
kallas, intervjuades av journalister såväl i Bogota, Mexiko som Panama City.
Den bolivianske presidenten anklagade de två främsta oppositionsledarna Evo
Morales och Felipe Quispe för att leda organisationer som med hjälp av
knarkpengar från kokaodlingarna finansierar varje gruvarbetare som marscherar
från gruvdistriktet Oruro med tre dollar per dag. Men några bevis för detta
påstående presenterade han inte.
Goni uppgav att han inte
kommer att avgå, för det skulle innebära ”slut på demokratin och en upplösning
av landet”. Han menade också, att för oppositionsledarna handlar det inte om
att protestera mot utförsäljningen av gasfyndigheterna i landet, utan att
störta demokratin och ersätta det med ett ”korporativistiskt system”.
Från den colombianske
reportern kom den logiska frågan om den bolivianska underrättelsetjänsten kan
rapportera om ”någon representant för Colombias Väpnade Revolutionära
Styrkor, FARC, har något med den folkliga mobiliseringen att göra”?
– Vi vet att FARC har
haft fyllt en roll som är mer än bara träning, som till exempel förberedelser
men i dag är de inte aktiva. Vi har häktat en person från denna organisation
som greps med material från Evo Morales parti (läs kokain, reds anm.) och som
greps på bar gärning när han tränade (bolivianer).
– Vi är oerhört oroade
även om det inte finns synbara uttryck för detta (det vill säga bevis och en
gerillarörelse, reds anm.). Men om denna rörelse har framgångar kommer den enda
exportprodukten att utgöras av droger och landet kommer att förvandlas till ett
slagfält, en sak som jag försöker förhindra.
Dick Emanuelsson
|
REFLEKTION: Goni försöker
skrämma USA-opinionen
”Man kan göra mycket med
bajonetter men det går inte att sitta på dem”
President Goni inte bara är dåligt påläst, hela hans
utspel och svar bygger på att skrämma upp den nordamerikanska opinionen, inte
den bolivianska eller colombianska eller latinamerikanen i största allmänhet.
Gonis uttalanden baseras på att det folkliga
upproret i Bolivia bygger på en konspiration av terrorister från Peru
(Sendero Luminoso), knarkproduktion och FARC-gerillan som för närvarande
håller tre USA-medborgare som krigsfångar.
Dessa var entreprenörer, bl.a. med förflutet i
Vietnamkriget, inhyrda av Pentagon för sofistikerat underrättelsearbete i
gerillaområde. I början av veckan visades en film och en intervju med dem som
skakade om den känsliga USA-publiken. ”Detta är ingen film, detta är
verklighet”, sa den ene av de tre krigsfångarna och vädjade till Bush att
inte ge sig ut på ett äventyr med att försöka befria dem i djungeln. Goni är
säkert medveten om att denna film har visats och försöker ge sken av att hela
Bolivia kan förvandlas till ett ”gerillanäste med kokain som ekonomisk bas”.
En USA-medborgare i allmänhet kan inte skilja på
kokaodlares produkter, som framställer tolv olika medicinska produkter, och
en kemiingenjör som framställer kokain.
När han säger att det sitter en medlem av Farc
fängslad, ljuger presidenten rakt in i mikrofonerna. Den fängslade är en
ledande medlem i en av Colombias bondeorganisationer, fängslad i februari i
år och anklagad för att vara medlem i ELN. Han är ett typiskt offer för en
konspiration där man ”planterar” ut misshagligt bevismaterial som både
drabbar offret men även misskrediterar den främsta politiska kraften i
Bolivia, MAS, Rörelsen mot Socialism som leds av Evo Morales.
Gonis uttalande tyder på att han helt vänder den
inhemska opinionen ryggen och i stället lutar sig tillbaka på USA:s stöd. I
dag, torsdag, har det också framkommit uppgifter om att både militärt
material från USA är på väg till Bolivia men framför allt, att ledande
USA-officerare är direkt indragna i den högsta befälstaben och mer eller
mindre styr hur de bolivianska väpnade styrkorna ska agera för att
neutralisera det breda folkliga upproret mot Goni.
För USA är krisen i Bolivia av högsta prioritet.
State Departement och det Nationella Säkerhetsrådets språkrör gick omedelbart
ut i måndags och tog Goni till sin barm.
De närmaste dagarna kommer att bli avgörande för
utvecklingen i landet. Kan oppositionen splittra de väpnade styrkorna och
paralysera dem, har Goni förlorat det egentligen enda massiva stöd han
fortfarande har kvar. De bägge partierna FNR och framför allt MIR är i dag
mer eller mindre politiska kadaver.
Men, som ordspråket säger, ”Man kan göra mycket med
bajonetter men det går inte att sitta på dem”.
Dick Emanuelsson
|
’El Gringo’ besegrades
av ett fattigt obeväpnat folk i hjärtat av Latinamerika!
100 USA-medborgare i Bolivia kräver
av Bush att inte lägga sig i Bolivias inre angelägenheter! Nu inleds andra
ronden mot ”modellen”.
BOGOTA / 031017
/ El Gringo, Gonzalo Sanchez de Losada, har flytt Bolivia och återvänt till
sitt hemland, Miami, USA. Där kommer han att sitta vid playorna med andra
avsatta diktatorer och melankoliskt drömma sig tillbaka till storforna dagar.
USA är skakat
över utvecklingen i ett av de fattigaste länderna i Latinamerikas ”hjärta” och
i Bolivia blev situationen ohållbar. Både för Bushadministrationen som först
gav allt stöd till 'Goni' men efter tre dagars massdemonstrationer som inte
skrämdes av blodbad utförda av de väpnade styrkorna, insåg att de gällde att
byta häst.
Därför tvingade
de i fredags eftermiddag sina lokala stödtrupper i Jaime Paz Zamora,
från MIR och Manfred Reyes, från det
högerpopulistiska FNR, att sadla om. Reyes avgång på förmiddagen
var samordnad med USA-ambassaden och State Departement. Hade
regeringskoalitionen naglat sig fast vid makten, hade USA:s utsikter för att
behålla greppet över Bolivia också i framtiden varit avsevärt sämre. Carlos de
Mesa tog i helgen över och han är en pålitlig anhängare av fortsatt
USA-beroende.
Terroristspöket
Inför CNN och
den spansk-colombianska radiokedjan RLG anklagade Gonzalo Sanchez de Losada det
bolivianska upproret för att vara styrt av den colombianska Farc- och
ELN-gerillan och att upproret finansierades av knarkpengar. Med dessa pengar
påstod Losada att Evo Morales och Felipe Quispe finansierade tiotusentals
marscherande gruvarbetare och bönder med ”tre dollar per dag”. De häpna
journalisterna fann inga följdfrågor, men Dagens Nyheters utsände, som bara
befann sig i storgodsägarnas centrum Santa Cruz, fann uttalandet så viktigt att
det citerades med största allvar.
När dessa
uppgifter blev allmän kännedom bland de hundratusentals demonstranterna på
fredagsmorgonen exploderade en våg av indignation bland massorna. Den
USA-stödde Goni insinuerade också över bristen på stöd från Venezuelas
president Hugo Chavez som han trodde var ”upptagen” eftersom
han inte hade uttalat sitt stöd för Goni i likhet med OAS och resten av de
latinamerikanska statscheferna.
I Batistas och
Somozas spår
Detta var också
det enda stöd som Gonzalo Sanchez de Losada lutade sig tillbaka emot. Men när
USA insåg att klockan var slagen, beslöt sig Losada för att skriva ett kort
brev till kongressen och med en helikopter, i likhet med gamla diktatorer som
Kubas Fulgencio Batista (1 januari, 1959) och Nicaraguas Anastasio
Somoza (19 juli, 1979), lämnade han ett folk som jublade på Bolivias
gator, landsbygd och i Andernas högplatåer.
Samma dag som
’El Gringo’ kastade in handduken, krävde 100 USA-medborgare som finns i Bolivia
att USA-administrationen ”inte ska lägga sig i den politiska utvecklingen i
landet”. De påminde också sin president att ”bolivianerna har rätt att själva
bestämma över sin politiska framtid, fritt från påtryckningar och
USA-sanktioner”.
Dick Emanuelsson
-------------------------------------------------
DN i Bolivia, i tjänst hos USA och borgerskapet
BOGOTA / 031018 / Nu
inleds den andra fasen i den psykologiska krigföringen mot det bolivianska
folkets erövring, sa en krönikör i Colombia, efter att ”Bolivias folk hade
jagat ’El Gringo’ på flykten”, som också Evo Morales, den främste
upprorsledaren sammanfattade situationen.
Det är en annan slutsats
och den står i bjärt kontrast till vad CNN, internationella nyhetsbyråer och
Sveriges viktigaste dagstidning, Dagens Nyheter, har slagit fast.
Den illustrerar skillnaden i hur vi
ska se den politiska utvecklingen under den senaste månaden i Bolivia: Det
vill säga, att Gonis beslut att kasta in handduken inte berodde på att han
inte längre hade majoritet i kongressen utan att Bolivias folk hade rest sig
och inte gav gruvmagnaten och miljonären Losada något alternativ.
Dagens Nyheters utsände
Nathan Shachar kom aldrig längre än till Santa Cruz, vid gränsen mot
Brasilien i sydöstra Bolivia. Det är en plats där storgodsägarna och den
inhemska politiska eliten, som oftast är samma personer, i colombiansk stil
har organiserat paramilitära väpnade grupper för att stoppas rörelsen för en
jordreform. Det är samma halvfeodala situation som råder där som på
Brasiliens landsbygd. Det är med hjälp av sina ”klassbröder” i grannlandet
som storgodsägarna har beväpnat sig och mördat många bolivianska bondeledare.
Om detta skriver inte
Shachar, trots att han är väl medveten om situationen. Det förvånar inte, för
”DN:s utsände” har också en politisk uppgift, som oss flesta reportrar,
nämligen att misskreditera både upprorets ledare som dess målsättningar.
”Libyen,
Colombia och Peru bakom upproret”
”Oberoende” DN:s utsände
repeterar för den svenska läsekretsen Losadas uppgifter från intervjuer med
CNN och den spanska radiokedjan RGL:s om att upproret finansierades och
styrdes från Libyen, Colombia och Peru av Khadaffi, respektive den
colombianska och peruanska gerillarörelsen.
Kokainpengar fördes in
via dess tentakler till ”kokaledaren” Evo Morales som betalade de
hundratusentals indianerna, bönderna men framför allt den bolivianska
landsorganisationen COB för att gå ut på gatorna och konfronteras med
stridsvagnar och maskingevärsskyttar.
Det är ett cyniskt men
framför allt journalistiskt självmord.
I DN:s lördagsupplaga,
som jag läst via dess internetsida, står det att läsa:
”Bolivianska underrättelsekällor
upprepade under fredagen anklagelserna mot Morales för att finansieras av
Libyen, som han gästade nyligen, av colombianska FARC och peruanska Sendero
Luminoso, bägge djupt involverade i den kokainindustri som utgör de
bolivianska kokaodlarnas marknad.”
Morales tillåts att
dementera detta men Nathan Shachar insisterar på sitt sätt genom att själv
peka ut Morales som ledare för ”kokaodlarnas MAS”, det vill säga
det parti som inom rymmer sig det bredaste spektrum av social och folkliga
organisationer som något politiskt parti under modern tid i Bolivia kan
uppvisa.
Inte heller det nämner
DN-reportern för sina läsare.
Friedmanutbildade
Chicagoekonomer
Mot Morales’ dementi
intervjuar Nathan Shachar en rad motståndare, påstådda ”politisk bedömare”
och därmed i DN-läsarens ögon ”politiskt självständiga”.
” – Morales är
slugast av detta lands politiker, han gör inget på känsla, allt är noggrant
förberett”, säger
till DN Jose Luis Cela, politisk bedömare i Santa Cruz”.
Skriver Shachar och ger
läsaren en känsla av en framtida ovisshet.
Ekonomin som i tidigare
artiklar påstods uppvisa framgångar under Losada har nu förvandlats till ”en
extremt polariserad ekonomi”, mot vem den är polariserad skriver inte
Shachar, som naturligtvis vet mot vem.
Liberala DN:s utsände är
också nu mycket orolig för det ”demokratiska systemet, som motstått
påfrestningarna”. Att det är just mot den nyliberala formen av demokrati, det
vill säga i den modell där folket utesluts och där ekonomin styrs av
Friedmanutbildade Chicagoekonomer som folket har rest sig, berättar heller
inte DN-reportern.
”Civilkupp”?
Slutklämmen i
Nathan Shachars artikel över upprorets seger över en folkmördare avslöjar var
reporterns sympatier återfinns:
”- Om militära styrkor i ett land
agerat såsom Morales och hans anhängare gjort, så hade vi kallat det en
militärkupp. Detta är en civilkupp, ett framgångsrikt försök att störta en
vald regering med våld. Ve oss, detta är inte slutet, det är början till
slutet, sade statsvetaren Roberto Laserna.”
Också han ”oberoende”?
Shachars rörelse för det
politiska kadavret Jaime Paz Zamora, ordförande för MIR och
vägrad inresevisum till USA för sina affärer med den bolivianska
knarkkartellen, (därav USA-ambassadens utpressning mot Zamora att stödja
Losadas regering i augusti 2002) som in i slutet stod vid ’El Gringos’ sida,
är nästan för mycket:
”- Presidenten är på väg att fatta
ett avgörande och patriotiskt beslut, sade Paz Zamora med en stämma som
stockade sig av rörelse.”
Kanske
Mauricio Rojas
Presidents beslut var
att lämna Bolivia i en helikopter till flygplatsen i Santa Cruz, den enda
staden som var någorlunda säker för att Goni inte skulle lynchas för överlagt
mord på 74 bolivianer och ha sårats minst 400 andra. På något sätt är det ett
ödets ironi att just här befann sig DN:s utsände. Knappast en ”politisk
tillfällighet”.
Det är inte alltid lätt
att vara liberal och demokrat. Det har både Goni och Nathan Shachars fått
erfara under den senaste veckan. I synnerhet om man ska tvingas förklara
varför det liberala systemet lidit nederlag. Kanske Mauricio Rojas kan
förklara det, han är ju också numera liberal, och dessutom en ”oberoende”
sådan.
Dick Emanuelsson, Bogota
Exklusiv intervju med Felipe Quispe, ledare under upproret i oktober [1-2]:
”Förena indianfolkens wiplafana med proletariatets röda fana”
Av Dick Emanuelsson
LA PAZ / 031101 / Innan
revolutionen 1952, hade indianen eller bonden inte ens rätt till utbildning.
På högplatån, och framför allt i aymaraindianernas historiska stad Warisata,
styrde storgods- och markägarna med järnhand och såg varje försök att utbilda
indianer och bönder som en provokation. Därför bildades underjordiska skolor
för indianerna i Warisata som växte kraftigt. Det är denna rasism och
klassmisstänksamhet som försatt alla utvecklingsmöjligheter för
indianbefolkningen i strykläge. Men nu menar Felipe Quispe att det är dags
att betala tillbaka skulden till hans folk.
Men vilket slags nytt
Bolivia är det som Quispe vill skapa och som orsakat oro bland den
bolivianska oligarkin och förlöjligande kommentarer av utländska reportrar,
bland dem en rad svenska och norska.
– Vi vill skapa ett oberoende
samhälle, en självständighet med rätt att regera oss själva. Därför vill vi
deklarera ”Republiken Kollasuyo”. Bolivia som republik duger inte längre.
I denna nya republik
ska i första hand indianfolket aymara ingå. Det finns områden i södra Peru
och norra Chile men även upp till Ecuador och delar av södra Colombia med
aymarabefolkning. Denna nya statsbildning skulle skapa både oro och
gränskonflikter men det oroar inte Felipe Quispe som mer ser till de
gemensamma intressen som indianfolken i denna del av Latinamerika historiskt
bär vidare.
USA och Vargas Llosa rasar mot indianerna
För USA och dess
utrikespolitiska strateger är Quispes förslag en bekräftelse på deras
farhågor om att indianfolken i de andinska länderna är i rörelse, vilket
också ”utnyttjas av dem som ser sig som fiender till USA”. Den peruanske
författaren Mario Vargas Llosa öser galla över indianer i allmänhet men de
bolivianska och ecuadorianska i synnerhet som han anklagar för att vara
nypopulister. I Bolivia har dock Quispe än så lände inte särskilt stort stöd
för denna ide som skulle vara en ”förening av indianfolkens wiplafana med
proletariatets röda fana”, som Quispe säger.
Men hur få ett folkligt
stöd för denna ide, undrar jag, vilka är de allierade?
– I första hand är det
indianfolken i Bolivia. Aymaraindianerna är förtruppen i denna kamp. Vår
uppgift är att medvetengöra de andra folken, att genomför det ideologiska och
politiska arbetet, förbereda och organisera dessa människor, bara så kan vi
ha framgång. I anat fall kommer vi att förbli i nuvarande situation.
Från gerillaledare till parlamentariker
Felipe Quispe anslöt
sig till den underjordiska rörelsen 1978. Han och dåtidens ungdomar ansåg att
kampen inte bara kunde föras med valsedeln. Genom att markera valsedeln skulle
folket inte komma till presidentpalatset, understryker han.
– De historiska
erfarenheterna visade också att de väpnade styrkorna aldrig skulle respektera
en folklig seger. Armén följer den nordamerikanska imperialismens order och
har dränkt landet i blod efter många massakrer på folket.
– Inför dessa
perspektiv bildade vi EGTK, Ejercito Guerrillero Tupac
Katari, (Gerillaarmén Tupac Katari, uppkallad efter en indiansk
befrielsehjälte i kampen mot spanjorerna). Tanken var att en ung, väpnad, entusiastisk
förtrupp skulle kunna väcka folket och störta regimen. Men så blev det inte.
Vi inringades, tillfångatogs och fängslades i flera år, säger Quispe.
I fem år, från
1992-1997, satt Felipe Quispe fängslad.1998 valdes han av medlemmarna i
CSUCTB, Bolivias främsta fackliga bondeorganisation, till ordförande.
Väpnat motstånd och Che
Han återkommer till sin
kritik av Evo Morales som han betraktar som en pacifist eftersom Morales och
MAS bara vill använda hungerstrejk eller fredliga marscher som kampmedel
medan de i praktiken under den senaste konflikten in i det längsta avstod
från att delta i vägblockader mot regimen Gonzalo Sanchez de Losada.
– Det är inte
framgångsmetoden, för i det här landet måste vi klämma åt de ekonomiska
sektorerna, kapitalisterna och imperialisterna. I den kampen ingår även det
väpnade motståndet så som skedde i Warisata. Därför tvingades vi att kasta ut
en grupp under inflytande av Evo Morales inom CSUCTB. år 2000
offentliggjordes bildandet av en ny seriös grupp byggd på basis av massorna.
Men vi glömmer inte att utan ett väpnat motstånd har inte kampen framgång för
den måste konsolideras. Makten kommer ur gevärspipan, som Mao helt riktigt
sa, även om jag inte är maoist.
Hur ser då denne
indian- och bondeledare på den gerilla som 1966-67 framträdde med Che Guevara
i spetsen, undrar jag. Han förändrar inte en min utan säger bara att Che
skulle ha gett dagens ”vänstermänniskor”, som klär sig i Chetröjor utan att
avlossa ett enda skott, en spark i bakdelen om han hade hört eller sett dem.
– Han skrev i sin
dagbok från Bolivia att Bolivias vänster är ett svin. Che misstog sig inte.
Tyvärr fick ungdomen från den tiden inte möjlighet till att kontakta Che på
grund av inringningen och det topografiska landskapet. Om samma politiska
arbete hade genomförts då som vi har gjort nu, hade Che aldrig stupat och
gerillan segrat.
Självfinansierade
I den sista intervjun
som ”Goni” gav, ironiskt nog med CNN, anklagade han den colombianska gerillan
för att ligga bakom både träning som finansiering av den bolivianska
upprorsrörelsen. USA och dess ambassadör i La Paz stödde sin lokale
representant nästan till slutet.
– Det var en slaktare
som besegrades av sitt eget folk. Om vi skulle ha haft den träning han påstår
att vi har fått, om vi skulle ha haft vapen, så är jag säker på att du just
nu skulle ha genomfört denna intervju i presidentpalatset eller något
ministerium, men inte utanför palatset. Med stenar eller påkar kan vi inte
erövra makten. Då förlorar vi bara värdefulla liv.
– Våra organisationer
är autonoma och är inte beroende av andra länder, inte ens av andra
revolutionära organisationer. Men vi respekterar dem som befinner sig i den
väpnade kampen. Vi är självfinansierade via våra bosättningar och byar och
det är genom dessa som vi har störtat regimen.
Felipe Quispe, från gerillasoldat till
parlamentariker med målsättning att minera Bolivia inifrån [2-2]:
– Vi accepterar inte längre att leva som slavar |
Av Dick Emanuelsson
Felipe
Quispe är tveklöst den politiske ledare som mest konsekvent gick i spetsen
för störtandet av den korrumperade Goniregimen. Ordförande för CSUCTB,
Bolivias mäktiga bondeorganisation och det indianska vänsterpartiet MIP, är
han en mytomspunnen man som via sin parlamentariska plats ska minera Bolivia
inifrån. Han är älskad av högplatåns bönder och fruktad och betraktad som en
extremist av den bolivianska oligarkin och stora delar av medelklassen. Dick
Emanuelsson har träffat honom i en exklusiv intervju.
LA
PAZ/031101/ Med låg röst säger hon: ”Vi måste be nu till Pachamama,
Moder jord”. Framför oss finns en bädd av frukter, bakverk med
figurer som ser ut som sagan om Tant Brun och hennes syster. Men där finns
också ett par tallrikar med bönor, kikärtor och torkade potatisar, det
sistnämnda något som jag bokstavligen avskyr. Bredvid bananerna och äpplena
finns också ett fat med cigaretter och kokablad. Det sista doftar det rejält
av i rummet. På väggarna sitter A3-ark med 56 namn på bönder och indianer som
stupat för den bolivianska arméns kulor under 45 dagars konfrontationer.
Slutligen tvingades ”El Gringo” att lämna makten och som så många andra
USA-stödda ”demokrater” tog sin tillflykt till diktatorernas exilparadis:
USA.
Den
1 november stod jag där framför det som symboliserade de döda, denna Alla helgons
dag som firas som en festdag där de gastronomiska eller alkoholhaltiga
gåvorna är till för att muntra upp de döda på ”sin dag”. Men denna dag var
det mer sorg än fest i lokalen som utgör det marxistiska indianpartiet MIP:s
(Movimiento Indígena Pachakuti) parlamentslokaler. Vid min sida har
jag Maria Victoria Fernandez, ordförande för Central de Mujeres
Bolivia, CEDEMU-B, som organiserar ett stort antal av landets
kvinnoorganisationer som i sin tur organiserar arbetarkvinnor av olika slag.
Ett
par tallrikar med den starka maten, den avskyvärda potatisen och en plastmugg
av Havanna Club Cola, en softdrink som kubanerna framställt,
kommer in. Pressen anländer, men bara den bolivianska media som insåg att
agera etiskt under de 45 dagarna. Felipe Quispe, MIP:s ledare, före detta
gerillaman från EGTK, ”Ejercito Guerrillero Tupac Katari”, gillar
inte den press som förvanskade eller lånade ut sig till lögner under
konflikten
En
efter en anländer de för att hylla de döda och hälsa på Quispe som vunnit i
aktning för sin konsekventa kamp mot Goniregimen. Det större vänsterpartiet
MAS kom in i kampen först efter en månad. Många i El Alto, staden på 4.000
meters höjd ovanför huvudstaden La Paz, med 800.000 invånare är på många håll
förbittrade på MAS och anklagar öppet Evo Morales, MAS' ledare,
för ”förräderi”.
”Indianer är inte sedda som människor”
–
Majoriteten av oss som brukar jorden är indianer. Därför har vi aldrig blivit
uppmärksammade eller fått våra krav tillgodosedda. Regeringens folk har
aldrig sett till vår verklighet. Det är därför som vi befinner oss i strid
sedan år 2000.
Säger
han efter vi har satt oss på hans lilla kontor för att få lite lugn. I
bakgrunden går åtta indianska musiker i en ring runt och spelar för de döda.
Quispe drar handen genom sin långa svarta lugg och tittar för ett kort
ögonblick upp i mina ögon för att snabbt gå tillbaka med blicken i
skrivbordet. Bakom honom hänger Aymaraindianernas fana Wipala med rutorna som
skiljer de olika färgerna som nästan liknar de homosexuellas flagga.
Statens
sekellånga ignorans mot den förkrossande majoriteten av indianerna har mött
sitt logiska svar i form av årliga mobiliseringar, vägblockader och
hungerstrejker.
–
Efter den 17 oktober har vi framställt 72 krav där det första utgör
”mänskliga rättigheter”, ty vi indianer är inte sedda som människor av
regimen.
–
Många av ledarna sitter i fängelse och för varje konfrontation har vi blivit
allt hänsynslöst massakrerade. För i det som kallas ”Bolivia” dödas vi av
ordningsmakten som om vi vore djur.
Men
för Quispe handlar kampen också om rätten till jord. Men det ska inte bara
ska vara marken som vi går på utan också den under och över markytan. Det är
något av en illustration på den störtade Goniregimen, för i de avtal med de
transnationella olje- och gasföretagen som staten har upprättat, har staten
monopol på marken under markytan. Men ovanför oljeborrhålets mynning är allt
som kommer upp det utländska bolagets. Det är detta som väckte det
bolivianska folkets vrede och fick det att resa sig mot utplundringen av
landets enorma gasfyndigheter.
Traktorer och internet
Trots
att Felipe Quispe kan låta mystisk när han fördjupar sig i indianska
filosofiska och historiska riter, är han högst pragmatisk när det handlar om
indian- och bondebefolkningens konkreta materiella krav. Det är allt från
duschar för bönderna till internet i utbildningen för barnen.
– Vi
kräver 1.000 traktorer, inte till skänks, vi tänker betala dem men till en
rimlig kostnad. Vi anser också att det bör inrättas ett indianskt universitet
som kan utgöra ett laboratorium för landets olika folk (totalt 37 indianfolk,
reds anm.) så att även vi kan förfoga över våra intellektuella med egna
hjärnor.
Felipe
går sedan in på den känsliga frågan om kokaodlingarna som han anser måste
respekteras.
–
Indianerna odlar för livet, inte för droger, och kokan som för oss är helig
kommer från Pachamama, Moder Jord.
MIP-
och bondeledaren menar att indianerna och bönderna måste få bättre vägar av
den enkla anledningen att böndernas produkter på detta sätt lättare och
billigare kan komma till städernas marknader. Byarna och bosättningarna måste
också få tillgång till elektricitet. Nu ser man bara stearinljus eller
paraffinljus på den bolivianska landsbygden. Tiden sedan Inkariket har
praktiskt taget stått still, dundrar Quispe.
Andra
mänskliga rättigheter är allt från små sjukstugor till mindre sjukhus. Idag
är dödligheten bland Bolivias indianer och bönder skyhög. De över 80 procent
fattiga på landet lider av alla slags fattigsjukdomar, i synnerhet barnen,
där barnadödligheten är dramatisk. För att minska den behövs rinnande vatten
och avlopp.
–
Slutligen kräver vi ett inrättande av bondemarknader för våra biologiskt
odlade produkter så att vi också kan få inkomster för vårt arbete.
Ministrar som gisslan
Vid
sidan av dessa materiella krav finns de politiska kraven som nej till
försäljning av Bolivias naturgas till USA och i stället använda naturgasen
för att industrialisera Bolivia. Quispe kräver också att Lagdekretet 1008,
som handlar om att utrota kokabladsodlingarna, ska annulleras.
I
likhet med hela den oppositionsrörelse som störtade Goni kräver MIP att
Lagdekretet 21060, som innebar en privatisering av hela den offentliga och
statliga sektorn, ska annulleras och att dessa företag ska återförstatligas.
I konsekvens med denna hållning är MIP och Quispe totala motståndare mot
USA:s förslag till en amerikansk frihandelszon, ALCA.
För
att sätta tryck bakom kraven startade bönderna den 2 september en
mobilisering som utgick fån 20 olika provinser i La Pazregionen. Därefter
inledde Felipe Quispe och en rad andra bondeledare en hungerstrejk som pågick
i 23 dagar. Den 61-årige bondeledaren spottade blod men vägrade låta sig
köras till sjukhuset.
Men
bakom protesterna fanns också ett specifikt krav från aymaraindianerna;
frigivande av en fängslad ledare som hade avrättat två boskapstjuvar, enligt
indianska lagar. När kravet på frigivning inte fick gehör, tog bönderna
regeringens viceminister för bondefrågor samt ett antal andra ministrar som
gisslan.
– Vår
lagstiftning bygger på våra förfäders där, om någon stjäl, kan komma att
avrättas om bosättningen anser det. Detta var vad som hände i augusti.
Småbönderna möts av kulor
När
massaker efter massaker avlöste varandra i september och oktober, mjuknade också
majoriteten av befolkningen och anslöt sig till kravet som nu hade
förvandlats till Gonis avgång.
–
Det som retar oss är att Evo Morales (MAS-ledaren) har
utnyttjat vår kamp för egna syften, ty medan vi befann oss i hungerstrejk
reste han runt i Libyen och i några europeiska städer. Men bland MAS finns
det inga döda. Nu sitter hans folk i två ministerier och MAS är allierade med
regeringen, säger Felipe med en lugn skoningslös kritik av det stora
vänsterpartiet.
– Vi
anser, att det flutna blodet från dem som föll för kulorna måste komma folket
till godo, de sju färgerna, säger Quispe och vänder sig om och gör en gest
mot aymarafolkets fana, inte den nye president Carlos Mesa. Men förr eller
senare kommer folket att ta makten och regera.
Tålamodet
från de hundratusentals bönder i La Pazregionen brast i september-oktober.
Felipe Quispe behöver inte vara demagogisk för att mobilisera eller uppvigla
bönderna, som regimen sa, när han talar om hur ”los terratenientes”, de stora
mark- och boskapsägarna i det bördiga östra Bolivia får skulder avskrivna om
klimatet slår fel. De fattiga småbönderna på högplatån möts i stället av
kulor om de går ut på vägarna för att protestera, tillägger MIP-ledaren.
– Vi
har sagt att vi inte längre accepterar att leva som slavar, exploateras eller
utsättas för rasism.
|
No hay comentarios:
Publicar un comentario