Tusentals bolivianska gruvarbetare med dynamit i händerna och organiserade bönder anländer till La Paz för att försvara valsegern för Evo Morales!

 

Tusentals bolivianska gruvarbetare med dynamit i händerna och organiserade bönder anländer till La Paz för att försvara valsegern för Evo Morales!

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2019-10-28 / Tusentals bolivianska gruvarbetare organiserade i det mäktiga Gruvarbetarförbundet samt tusentals organiserade bönder anlände i dag till La Paz i Bolivia med det enda målet att sätta P för den USA-vänliga högeroppositionens försök att stoppa president Evo Morales att fortsätta i presidentvalet efter hans valseger med 648.000 röster i söndagens presidentval.

– Evo är inte ensam, han är ett med folket, skanderade den revolutionära klassmedvetna delen av den bolivianska arbetarklassens förtrupp och tillade:

– Högern kommer aldrig tillbaka!

Under sin marsch från la Paz upp mot El Alto, förstaden som vuxit ifrån La Paz och i dag har en större folkmängd, cirka en miljon invånare än La Paz detonerade gruvarbetarna, enligt tradition sina ”dynamitgubbar” som så vanligt skrämmer upp en och annan dam från den burgna societeten i huvudstaden.

– Vi ber befolkningen om ursäkt för oväsendet från dynamiten, men det är en del av våra vanor, urskuldrade sig generalsekreteraren för gruvarbetarfacket i staden Huanuni, David Choque.

Huanuni ligger på 3957 meters höjd över havet i gruvcentret Oruro. Här förskansade sig de klassmedvetna gruvarbetarna i gruvgångarna i djupet av gruvorna när den hemliga politiska polisen under militärdiktaturerna anlände för att arrestera gruvarbetarledarna som hade uppmanat den bolivianska arbetarklassen att slå tillbaka och göra motstånd mot de USA-utbildade generalernas återkommande militärkupper.

Sedan Evo Morales vann presidentvalet den 20 oktober har den bolivianska högern utlyst strejker och vägblockader över stora delar av Bolivia. Dessa blockader drabbar vanligt folk, menade David Choque och varnade den politiska högern för konsekvenser om den inte upphör med blockaderna.

– Carlos Mesa och hans anhang är de som ska stå tills svars för våra döda (från upproret i oktober 2003, se artiklar längre ner). Fyra gruvarbetares liv står på hans samvete, sa den bolivianska landsorganisationen COB:s ordförande Juan Carlos Huarachi.

 

ARTIKLAR FRÅN HÄNDELSERNA I OKTOBER 2003:

Goni: “Knarkfackliga rörelser bakom protesterna i Bolivia”

BOGOTA / 031016 / Bolivias hårt pressade president Gonzalo Sanchez de Losada uppgav i dag in en intervju för den spansk-colombianska radiokedjan RGL att bakom protesterna döljer sig “Knarkfackliga rörelser” med finansiellt och logistiskt stöd av de bägge gerillarörelserna Farc och ELN.

”Goni”, som han också kallas, intervjuades av journalister såväl i Bogota, Mexiko som Panama City. Den bolivianske presidenten anklagade de två främsta oppositionsledarna Evo Morales och Felipe Quispe för att leda organisationer som med hjälp av knarkpengar från kokaodlingarna finansierar varje gruvarbetare som marscherar från gruvdistriktet Oruro med tre dollar per dag. Men några bevis för detta påstående presenterade han inte.

Goni uppgav att han inte kommer att avgå, för det skulle innebära ”slut på demokratin och en upplösning av landet”. Han menade också, att för oppositionsledarna handlar det inte om att protestera mot utförsäljningen av gasfyndigheterna i landet, utan att störta demokratin och ersätta det med ett ”korporativistiskt system”.

Från den colombianske reportern kom den logiska frågan om den bolivianska underrättelsetjänsten kan rapportera om ”någon representant för Colombias Väpnade Revolutionära Styrkor, FARC, har något med den folkliga mobiliseringen att göra”?

– Vi vet att FARC har haft fyllt en roll som är mer än bara träning, som till exempel förberedelser men i dag är de inte aktiva. Vi har häktat en person från denna organisation som greps med material från Evo Morales parti (läs kokain, reds anm.) och som greps på bar gärning när han tränade (bolivianer).

– Vi är oerhört oroade även om det inte finns synbara uttryck för detta (det vill säga bevis och en gerillarörelse, reds anm.). Men om denna rörelse har framgångar kommer den enda exportprodukten att utgöras av droger och landet kommer att förvandlas till ett slagfält, en sak som jag försöker förhindra.

Dick Emanuelsson

REFLEKTION: Goni försöker skrämma USA-opinionen ”Man kan göra mycket med bajonetter men det går inte att sitta på dem” President Goni inte bara är dåligt påläst, hela hans utspel och svar bygger på att skrämma upp den nordamerikanska opinionen, inte den bolivianska eller colombianska eller latinamerikanen i största allmänhet. Gonis uttalanden baseras på att det folkliga upproret i Bolivia bygger på en konspiration av terrorister från Peru (Sendero Luminoso), knarkproduktion och FARC-gerillan som för närvarande håller tre USA-medborgare som krigsfångar. Dessa var entreprenörer, bl.a. med förflutet i Vietnamkriget, inhyrda av Pentagon för sofistikerat underrättelsearbete i gerillaområde. I början av veckan visades en film och en intervju med dem som skakade om den känsliga USA-publiken. ”Detta är ingen film, detta är verklighet”, sa den ene av de tre krigsfångarna och vädjade till Bush att inte ge sig ut på ett äventyr med att försöka befria dem i djungeln. Goni är säkert medveten om att denna film har visats och försöker ge sken av att hela Bolivia kan förvandlas till ett ”gerillanäste med kokain som ekonomisk bas”. En USA-medborgare i allmänhet kan inte skilja på kokaodlares produkter, som framställer tolv olika medicinska produkter, och en kemiingenjör som framställer kokain. När han säger att det sitter en medlem av Farc fängslad, ljuger presidenten rakt in i mikrofonerna. Den fängslade är en ledande medlem i en av Colombias bondeorganisationer, fängslad i februari i år och anklagad för att vara medlem i ELN. Han är ett typiskt offer för en konspiration där man ”planterar” ut misshagligt bevismaterial som både drabbar offret men även misskrediterar den främsta politiska kraften i Bolivia, MAS, Rörelsen mot Socialism som leds av Evo Morales. Gonis uttalande tyder på att han helt vänder den inhemska opinionen ryggen och i stället lutar sig tillbaka på USA:s stöd. I dag, torsdag, har det också framkommit uppgifter om att både militärt material från USA är på väg till Bolivia men framför allt, att ledande USA-officerare är direkt indragna i den högsta befälstaben och mer eller mindre styr hur de bolivianska väpnade styrkorna ska agera för att neutralisera det breda folkliga upproret mot Goni. För USA är krisen i Bolivia av högsta prioritet. State Departement och det Nationella Säkerhetsrådets språkrör gick omedelbart ut i måndags och tog Goni till sin barm. De närmaste dagarna kommer att bli avgörande för utvecklingen i landet. Kan oppositionen splittra de väpnade styrkorna och paralysera dem, har Goni förlorat det egentligen enda massiva stöd han fortfarande har kvar. De bägge partierna FNR och framför allt MIR är i dag mer eller mindre politiska kadaver. Men, som ordspråket säger, ”Man kan göra mycket med bajonetter men det går inte att sitta på dem”. Dick Emanuelsson

 

’El Gringo’ besegrades av ett fattigt obeväpnat folk i hjärtat av Latinamerika!

100 USA-medborgare i Bolivia kräver av Bush att inte lägga sig i Bolivias inre angelägenheter! Nu inleds andra ronden mot ”modellen”.

BOGOTA / 031017 / El Gringo, Gonzalo Sanchez de Losada, har flytt Bolivia och återvänt till sitt hemland, Miami, USA. Där kommer han att sitta vid playorna med andra avsatta diktatorer och melankoliskt drömma sig tillbaka till storforna dagar.

USA är skakat över utvecklingen i ett av de fattigaste länderna i Latinamerikas ”hjärta” och i Bolivia blev situationen ohållbar. Både för Bushadministrationen som först gav allt stöd till 'Goni' men efter tre dagars massdemonstrationer som inte skrämdes av blodbad utförda av de väpnade styrkorna, insåg att de gällde att byta häst.

Därför tvingade de i fredags eftermiddag sina lokala stödtrupper i Jaime Paz Zamora, från MIR och Manfred Reyes, från det högerpopulistiska FNR, att sadla om. Reyes avgång på förmiddagen var samordnad med USA-ambassaden och State Departement. Hade regeringskoalitionen naglat sig fast vid makten, hade USA:s utsikter för att behålla greppet över Bolivia också i framtiden varit avsevärt sämre. Carlos de Mesa tog i helgen över och han är en pålitlig anhängare av fortsatt USA-beroende.

Terroristspöket

Inför CNN och den spansk-colombianska radiokedjan RLG anklagade Gonzalo Sanchez de Losada det bolivianska upproret för att vara styrt av den colombianska Farc- och ELN-gerillan och att upproret finansierades av knarkpengar. Med dessa pengar påstod Losada att Evo Morales och Felipe Quispe finansierade tiotusentals marscherande gruvarbetare och bönder med ”tre dollar per dag”. De häpna journalisterna fann inga följdfrågor, men Dagens Nyheters utsände, som bara befann sig i storgodsägarnas centrum Santa Cruz, fann uttalandet så viktigt att det citerades med största allvar.

När dessa uppgifter blev allmän kännedom bland de hundratusentals demonstranterna på fredagsmorgonen exploderade en våg av indignation bland massorna. Den USA-stödde Goni insinuerade också över bristen på stöd från Venezuelas president Hugo Chavez som han trodde var ”upptagen” eftersom han inte hade uttalat sitt stöd för Goni i likhet med OAS och resten av de latinamerikanska statscheferna.

I Batistas och Somozas spår

Detta var också det enda stöd som Gonzalo Sanchez de Losada lutade sig tillbaka emot. Men när USA insåg att klockan var slagen, beslöt sig Losada för att skriva ett kort brev till kongressen och med en helikopter, i likhet med gamla diktatorer som Kubas Fulgencio Batista (1 januari, 1959) och Nicaraguas Anastasio Somoza (19 juli, 1979), lämnade han ett folk som jublade på Bolivias gator, landsbygd och i Andernas högplatåer.

Samma dag som ’El Gringo’ kastade in handduken, krävde 100 USA-medborgare som finns i Bolivia att USA-administrationen ”inte ska lägga sig i den politiska utvecklingen i landet”. De påminde också sin president att ”bolivianerna har rätt att själva bestämma över sin politiska framtid, fritt från påtryckningar och USA-sanktioner”.

Dick Emanuelsson 

 

Chavez kritiserar OAS för cynism och dubbelmoral i Bolivia BOGOTA / 031019 / Venezuelas president Hugo Chavez kritiserade i söndags de Amerikanska Staternas Organisation OAS för cynism och dubbelmoral och passivitet inför den ”bolivianska tragedin”. Chavez anklagade OAS för dess passivitet i fallet Bolivia, där massaker efter massaker utfördes av de militära styrkorna och jämförde det med OAS’ snabba agerande i Venezuela. När statskuppen mot Chavez ägde rum den 11 april förra året uttalade OAS en vädjan till den nya kuppregeringen att snabbt utlysa val till Nationalförsamlingen, vilket i praktiken var ett erkännande av kuppjuntan som tog makten. Dessutom hade parlamentet en majoritet av Chaveztrogna. – Minsta lilla sak som händer här (Venezuela, reds anm.) och som uttalas av oppositionen, innebär en anklagelse av OAS och den Interamerikanska kommissionen för att ”regeringen Chavez undergräver demokratin och de mänskliga rättigheterna”, dundrade Chavez i sitt söndagsprogram ’Aló Presidente’. “Nyliberalismen den skyldige” i Bolivia – Vad hände i Bolivia? Dessa organ (OAS och CIDH) varken tänker, ser eller hör någonting och det verkar som de bara är inställda mot ett håll: Venezuelas regering. Men se på dem (OAS) i Bolivia där en verklig massaker ägde rum som vi uppriktigt beklagar och som smärtar oss oerhört. Bara så att ni ser cynismen i vad de kallar för ”det interamerikanska systemet”, en verklig cynism. Chavez underströk att vad som stod på spel inte handlade så mycket om en man som “nyliberalismen som är den skyldige för den bolivianska tragedin”. Den avsatte Gonzalo Sanchez de Losada beskyllde på sin andra dag i exilen i Miami Chavez för att aldrig ha gett honom ett uttalat stöd. Venezuelas president var den ende av de latinamerikanska statscheferna som intog ”en låg profil” när USA, OAS och övriga statscheferna på den latinamerikanska kontinenten skyndade till gruvmagnaten Losadas hjälp. Lula och Argentinas president Nestor Kirchner utsåg var sin medlare som skulle medla mellan oppositionen och Losada, men det var då redan försent. ”Första fackliga knarkstaten i Sydamerika” Losada uppgav till Miami Heralds söndagsupplaga att han i ett telefonsamtal med Chavez hade bett denne att ”tala med sina vänner”, det vill säga Evo Morales och Felipe Quispe samt Bolivias fackföreningsledare ”och uppmana dem att stoppa blodspillan”, en märklig vädjan eftersom de 140 dödade begicks av de väpnade styrkorna. Losada uppgav att han blev ett offer för en konspiration med målsättningen skapa den ”första fackliga knarkstaten i Sydamerika”. Han anklagade också USA för att ha övergivit den avsatte presidenten. Sina forna regeringsvänner så som vicepresidenten Carlos Mesa och det högerpopulistiska partiet NFR, lett av den förre militären Manfred Reyes, betraktade han som förrädare. Carlos Mesa har under flera år uttalat en offentlig beundran för den nu avsatte Losada. Kritikerna menar att den nya regeringen i Bolivia består av personer som tidigare har stött den nyliberala politiken i Bolivia. Dick Emanuelsson Morales & Chavez och ”Petroamerika” Mellan Venezuelas president Hugo Chavez och Bolivias främste oppositionsledare, Evo Morales, råder det hjärtliga relationer. Morales har aldrig vacklat i sitt stöd till Chavez och den Bolivarianska revolutionen. Han har också öppet uttalat och verkat för att Bolivia ska förenas med Venezuela och andra Latinamerikanska stater och bilda vad Chavez kallar för ett ”Petroamerika”. Målsättningen är att skapa ett starkt latinamerikanskt företag som inom sig samlare energiresurserna på kontinenten och dess tekniska kapacitet för att stå emot de transnationella oljebolagen. Dessa påtvingar det fattiga Latinamerika koncessioner som oftast är rena förlusterna för länderna. När Morales deltog i ett telefonsamtal för en månad sedan med Chavez i hans söndagsprogram, kritiserades han våldsamt av både Gonzalo Sanchez de Losada som dennes regeringspartner. När Losada nu anklagar Chavez för att ha ”svikit honom”, handlar det naturligtvis om politisk taktik och principer. Dick Emanuelsson   DN i Bolivia, i tjänst hos USA och borgerskapet BOGOTA / 031018 / Nu inleds den andra fasen i den psykologiska krigföringen mot det bolivianska folkets erövring, sa en krönikör i Colombia, efter att ”Bolivias folk hade jagat ’El Gringo’ på flykten”, som också Evo Morales, den främste upprorsledaren sammanfattade situationen. Det är en annan slutsats och den står i bjärt kontrast till vad CNN, internationella nyhetsbyråer och Sveriges viktigaste dagstidning, Dagens Nyheter, har slagit fast. Den illustrerar skillnaden i hur vi ska se den politiska utvecklingen under den senaste månaden i Bolivia: Det vill säga, att Gonis beslut att kasta in handduken inte berodde på att han inte längre hade majoritet i kongressen utan att Bolivias folk hade rest sig och inte gav gruvmagnaten och miljonären Losada något alternativ. Dagens Nyheters utsände Nathan Shachar kom aldrig längre än till Santa Cruz, vid gränsen mot Brasilien i sydöstra Bolivia. Det är en plats där storgodsägarna och den inhemska politiska eliten, som oftast är samma personer, i colombiansk stil har organiserat paramilitära väpnade grupper för att stoppas rörelsen för en jordreform. Det är samma halvfeodala situation som råder där som på Brasiliens landsbygd. Det är med hjälp av sina ”klassbröder” i grannlandet som storgodsägarna har beväpnat sig och mördat många bolivianska bondeledare. Om detta skriver inte Shachar, trots att han är väl medveten om situationen. Det förvånar inte, för ”DN:s utsände” har också en politisk uppgift, som oss flesta reportrar, nämligen att misskreditera både upprorets ledare som dess målsättningar. ”Libyen, Colombia och Peru bakom upproret” ”Oberoende” DN:s utsände repeterar för den svenska läsekretsen Losadas uppgifter från intervjuer med CNN och den spanska radiokedjan RGL:s om att upproret finansierades och styrdes från Libyen, Colombia och Peru av Khadaffi, respektive den colombianska och peruanska gerillarörelsen. Kokainpengar fördes in via dess tentakler till ”kokaledaren” Evo Morales som betalade de hundratusentals indianerna, bönderna men framför allt den bolivianska landsorganisationen COB för att gå ut på gatorna och konfronteras med stridsvagnar och maskingevärsskyttar. Det är ett cyniskt men framför allt journalistiskt självmord. I DN:s lördagsupplaga, som jag läst via dess internetsida, står det att läsa: ”Bolivianska underrättelsekällor upprepade under fredagen anklagelserna mot Morales för att finansieras av Libyen, som han gästade nyligen, av colombianska FARC och peruanska Sendero Luminoso, bägge djupt involverade i den kokainindustri som utgör de bolivianska kokaodlarnas marknad.” Morales tillåts att dementera detta men Nathan Shachar insisterar på sitt sätt genom att själv peka ut Morales som ledare för ”kokaodlarnas MAS”, det vill säga det parti som inom rymmer sig det bredaste spektrum av social och folkliga organisationer som något politiskt parti under modern tid i Bolivia kan uppvisa. Inte heller det nämner DN-reportern för sina läsare. Friedmanutbildade Chicagoekonomer Mot Morales’ dementi intervjuar Nathan Shachar en rad motståndare, påstådda ”politisk bedömare” och därmed i DN-läsarens ögon ”politiskt självständiga”. ” – Morales är slugast av detta lands politiker, han gör inget på känsla, allt är noggrant förberett”, säger till DN Jose Luis Cela, politisk bedömare i Santa Cruz”. Skriver Shachar och ger läsaren en känsla av en framtida ovisshet. Ekonomin som i tidigare artiklar påstods uppvisa framgångar under Losada har nu förvandlats till ”en extremt polariserad ekonomi”, mot vem den är polariserad skriver inte Shachar, som naturligtvis vet mot vem. Liberala DN:s utsände är också nu mycket orolig för det ”demokratiska systemet, som motstått påfrestningarna”. Att det är just mot den nyliberala formen av demokrati, det vill säga i den modell där folket utesluts och där ekonomin styrs av Friedmanutbildade Chicagoekonomer som folket har rest sig, berättar heller inte DN-reportern. ”Civilkupp”?  Slutklämmen i Nathan Shachars artikel över upprorets seger över en folkmördare avslöjar var reporterns sympatier återfinns: ”- Om militära styrkor i ett land agerat såsom Morales och hans anhängare gjort, så hade vi kallat det en militärkupp. Detta är en civilkupp, ett framgångsrikt försök att störta en vald regering med våld. Ve oss, detta är inte slutet, det är början till slutet, sade statsvetaren Roberto Laserna.” Också han ”oberoende”? Shachars rörelse för det politiska kadavret Jaime Paz Zamora, ordförande för MIR och vägrad inresevisum till USA för sina affärer med den bolivianska knarkkartellen, (därav USA-ambassadens utpressning mot Zamora att stödja Losadas regering i augusti 2002) som in i slutet stod vid ’El Gringos’ sida, är nästan för mycket: ”- Presidenten är på väg att fatta ett avgörande och patriotiskt beslut, sade Paz Zamora med en stämma som stockade sig av rörelse.” Kanske Mauricio Rojas Presidents beslut var att lämna Bolivia i en helikopter till flygplatsen i Santa Cruz, den enda staden som var någorlunda säker för att Goni inte skulle lynchas för överlagt mord på 74 bolivianer och ha sårats minst 400 andra. På något sätt är det ett ödets ironi att just här befann sig DN:s utsände. Knappast en ”politisk tillfällighet”. Det är inte alltid lätt att vara liberal och demokrat. Det har både Goni och Nathan Shachars fått erfara under den senaste veckan. I synnerhet om man ska tvingas förklara varför det liberala systemet lidit nederlag. Kanske Mauricio Rojas kan förklara det, han är ju också numera liberal, och dessutom en ”oberoende” sådan. Dick Emanuelsson, Bogota    Exklusiv intervju med Felipe Quispe, ledare under upproret i oktober  [1-2]: ”Förena indianfolkens wiplafana med proletariatets röda fana” Av Dick Emanuelsson LA PAZ / 031101 / Innan revolutionen 1952, hade indianen eller bonden inte ens rätt till utbildning. På högplatån, och framför allt i aymaraindianernas historiska stad Warisata, styrde storgods- och markägarna med järnhand och såg varje försök att utbilda indianer och bönder som en provokation. Därför bildades underjordiska skolor för indianerna i Warisata som växte kraftigt. Det är denna rasism och klassmisstänksamhet som försatt alla utvecklingsmöjligheter för indianbefolkningen i strykläge. Men nu menar Felipe Quispe att det är dags att betala tillbaka skulden till hans folk. Men vilket slags nytt Bolivia är det som Quispe vill skapa och som orsakat oro bland den bolivianska oligarkin och förlöjligande kommentarer av utländska reportrar, bland dem en rad svenska och norska. – Vi vill skapa ett oberoende samhälle, en självständighet med rätt att regera oss själva. Därför vill vi deklarera ”Republiken Kollasuyo”. Bolivia som republik duger inte längre. I denna nya republik ska i första hand indianfolket aymara ingå. Det finns områden i södra Peru och norra Chile men även upp till Ecuador och delar av södra Colombia med aymarabefolkning. Denna nya statsbildning skulle skapa både oro och gränskonflikter men det oroar inte Felipe Quispe som mer ser till de gemensamma intressen som indianfolken i denna del av Latinamerika historiskt bär vidare. USA och Vargas Llosa rasar mot indianerna För USA och dess utrikespolitiska strateger är Quispes förslag en bekräftelse på deras farhågor om att indianfolken i de andinska länderna är i rörelse, vilket också ”utnyttjas av dem som ser sig som fiender till USA”. Den peruanske författaren Mario Vargas Llosa öser galla över indianer i allmänhet men de bolivianska och ecuadorianska i synnerhet som han anklagar för att vara nypopulister. I Bolivia har dock Quispe än så lände inte särskilt stort stöd för denna ide som skulle vara en ”förening av indianfolkens wiplafana med proletariatets röda fana”, som Quispe säger. Men hur få ett folkligt stöd för denna ide, undrar jag, vilka är de allierade? – I första hand är det indianfolken i Bolivia. Aymaraindianerna är förtruppen i denna kamp. Vår uppgift är att medvetengöra de andra folken, att genomför det ideologiska och politiska arbetet, förbereda och organisera dessa människor, bara så kan vi ha framgång. I anat fall kommer vi att förbli i nuvarande situation. Från gerillaledare till parlamentariker Felipe Quispe anslöt sig till den underjordiska rörelsen 1978. Han och dåtidens ungdomar ansåg att kampen inte bara kunde föras med valsedeln. Genom att markera valsedeln skulle folket inte komma till presidentpalatset, understryker han. – De historiska erfarenheterna visade också att de väpnade styrkorna aldrig skulle respektera en folklig seger. Armén följer den nordamerikanska imperialismens order och har dränkt landet i blod efter många massakrer på folket. – Inför dessa perspektiv bildade vi EGTK, Ejercito Guerrillero Tupac Katari, (Gerillaarmén Tupac Katari, uppkallad efter en indiansk befrielsehjälte i kampen mot spanjorerna). Tanken var att en ung, väpnad, entusiastisk förtrupp skulle kunna väcka folket och störta regimen. Men så blev det inte. Vi inringades, tillfångatogs och fängslades i flera år, säger Quispe. I fem år, från 1992-1997, satt Felipe Quispe fängslad.1998 valdes han av medlemmarna i CSUCTB, Bolivias främsta fackliga bondeorganisation, till ordförande. Väpnat motstånd och Che Han återkommer till sin kritik av Evo Morales som han betraktar som en pacifist eftersom Morales och MAS bara vill använda hungerstrejk eller fredliga marscher som kampmedel medan de i praktiken under den senaste konflikten in i det längsta avstod från att delta i vägblockader mot regimen Gonzalo Sanchez de Losada. – Det är inte framgångsmetoden, för i det här landet måste vi klämma åt de ekonomiska sektorerna, kapitalisterna och imperialisterna. I den kampen ingår även det väpnade motståndet så som skedde i Warisata. Därför tvingades vi att kasta ut en grupp under inflytande av Evo Morales inom CSUCTB. år 2000 offentliggjordes bildandet av en ny seriös grupp byggd på basis av massorna. Men vi glömmer inte att utan ett väpnat motstånd har inte kampen framgång för den måste konsolideras. Makten kommer ur gevärspipan, som Mao helt riktigt sa, även om jag inte är maoist. Hur ser då denne indian- och bondeledare på den gerilla som 1966-67 framträdde med Che Guevara i spetsen, undrar jag. Han förändrar inte en min utan säger bara att Che skulle ha gett dagens ”vänstermänniskor”, som klär sig i Chetröjor utan att avlossa ett enda skott, en spark i bakdelen om han hade hört eller sett dem. – Han skrev i sin dagbok från Bolivia att Bolivias vänster är ett svin. Che misstog sig inte. Tyvärr fick ungdomen från den tiden inte möjlighet till att kontakta Che på grund av inringningen och det topografiska landskapet. Om samma politiska arbete hade genomförts då som vi har gjort nu, hade Che aldrig stupat och gerillan segrat. Självfinansierade I den sista intervjun som ”Goni” gav, ironiskt nog med CNN, anklagade han den colombianska gerillan för att ligga bakom både träning som finansiering av den bolivianska upprorsrörelsen. USA och dess ambassadör i La Paz stödde sin lokale representant nästan till slutet. – Det var en slaktare som besegrades av sitt eget folk. Om vi skulle ha haft den träning han påstår att vi har fått, om vi skulle ha haft vapen, så är jag säker på att du just nu skulle ha genomfört denna intervju i presidentpalatset eller något ministerium, men inte utanför palatset. Med stenar eller påkar kan vi inte erövra makten. Då förlorar vi bara värdefulla liv. – Våra organisationer är autonoma och är inte beroende av andra länder, inte ens av andra revolutionära organisationer. Men vi respekterar dem som befinner sig i den väpnade kampen. Vi är självfinansierade via våra bosättningar och byar och det är genom dessa som vi har störtat regimen.   Felipe Quispe, från gerillasoldat till parlamentariker med målsättning att minera Bolivia inifrån [2-2]: – Vi accepterar inte längre att leva som slavar Felipe Quispe är tveklöst den politiske ledare som mest konsekvent gick i spetsen för störtandet av den korrumperade Goniregimen. Ordförande för CSUCTB, Bolivias mäktiga bondeorganisation och det indianska vänsterpartiet MIP, är han en mytomspunnen man som via sin parlamentariska plats ska minera Bolivia inifrån. Han är älskad av högplatåns bönder och fruktad och betraktad som en extremist av den bolivianska oligarkin och stora delar av medelklassen. Dick Emanuelsson har träffat honom i en exklusiv intervju.   Av Dick Emanuelsson LA PAZ/031101/ Med låg röst säger hon: ”Vi måste be nu till Pachamama, Moder jord”. Framför oss finns en bädd av frukter, bakverk med figurer som ser ut som sagan om Tant Brun och hennes syster. Men där finns också ett par tallrikar med bönor, kikärtor och torkade potatisar, det sistnämnda något som jag bokstavligen avskyr. Bredvid bananerna och äpplena finns också ett fat med cigaretter och kokablad. Det sista doftar det rejält av i rummet. På väggarna sitter A3-ark med 56 namn på bönder och indianer som stupat för den bolivianska arméns kulor under 45 dagars konfrontationer. Slutligen tvingades ”El Gringo” att lämna makten och som så många andra USA-stödda ”demokrater” tog sin tillflykt till diktatorernas exilparadis: USA. Den 1 november stod jag där framför det som symboliserade de döda, denna Alla helgons dag som firas som en festdag där de gastronomiska eller alkoholhaltiga gåvorna är till för att muntra upp de döda på ”sin dag”. Men denna dag var det mer sorg än fest i lokalen som utgör det marxistiska indianpartiet MIP:s (Movimiento Indígena Pachakuti) parlamentslokaler. Vid min sida har jag Maria Victoria Fernandez, ordförande för Central de Mujeres Bolivia, CEDEMU-B, som organiserar ett stort antal av landets kvinnoorganisationer som i sin tur organiserar arbetarkvinnor av olika slag. Ett par tallrikar med den starka maten, den avskyvärda potatisen och en plastmugg av Havanna Club Cola, en softdrink som kubanerna framställt, kommer in. Pressen anländer, men bara den bolivianska media som insåg att agera etiskt under de 45 dagarna. Felipe Quispe, MIP:s ledare, före detta gerillaman från EGTK, ”Ejercito Guerrillero Tupac Katari”, gillar inte den press som förvanskade eller lånade ut sig till lögner under konflikten En efter en anländer de för att hylla de döda och hälsa på Quispe som vunnit i aktning för sin konsekventa kamp mot Goniregimen. Det större vänsterpartiet MAS kom in i kampen först efter en månad. Många i El Alto, staden på 4.000 meters höjd ovanför huvudstaden La Paz, med 800.000 invånare är på många håll förbittrade på MAS och anklagar öppet Evo Morales, MAS' ledare, för ”förräderi”. ”Indianer är inte sedda som människor” – Majoriteten av oss som brukar jorden är indianer. Därför har vi aldrig blivit uppmärksammade eller fått våra krav tillgodosedda. Regeringens folk har aldrig sett till vår verklighet. Det är därför som vi befinner oss i strid sedan år 2000. Säger han efter vi har satt oss på hans lilla kontor för att få lite lugn. I bakgrunden går åtta indianska musiker i en ring runt och spelar för de döda. Quispe drar handen genom sin långa svarta lugg och tittar för ett kort ögonblick upp i mina ögon för att snabbt gå tillbaka med blicken i skrivbordet. Bakom honom hänger Aymaraindianernas fana Wipala med rutorna som skiljer de olika färgerna som nästan liknar de homosexuellas flagga. Statens sekellånga ignorans mot den förkrossande majoriteten av indianerna har mött sitt logiska svar i form av årliga mobiliseringar, vägblockader och hungerstrejker. – Efter den 17 oktober har vi framställt 72 krav där det första utgör ”mänskliga rättigheter”, ty vi indianer är inte sedda som människor av regimen. – Många av ledarna sitter i fängelse och för varje konfrontation har vi blivit allt hänsynslöst massakrerade. För i det som kallas ”Bolivia” dödas vi av ordningsmakten som om vi vore djur. Men för Quispe handlar kampen också om rätten till jord. Men det ska inte bara ska vara marken som vi går på utan också den under och över markytan. Det är något av en illustration på den störtade Goniregimen, för i de avtal med de transnationella olje- och gasföretagen som staten har upprättat, har staten monopol på marken under markytan. Men ovanför oljeborrhålets mynning är allt som kommer upp det utländska bolagets. Det är detta som väckte det bolivianska folkets vrede och fick det att resa sig mot utplundringen av landets enorma gasfyndigheter. Traktorer och internet Trots att Felipe Quispe kan låta mystisk när han fördjupar sig i indianska filosofiska och historiska riter, är han högst pragmatisk när det handlar om indian- och bondebefolkningens konkreta materiella krav. Det är allt från duschar för bönderna till internet i utbildningen för barnen. – Vi kräver 1.000 traktorer, inte till skänks, vi tänker betala dem men till en rimlig kostnad. Vi anser också att det bör inrättas ett indianskt universitet som kan utgöra ett laboratorium för landets olika folk (totalt 37 indianfolk, reds anm.) så att även vi kan förfoga över våra intellektuella med egna hjärnor. Felipe går sedan in på den känsliga frågan om kokaodlingarna som han anser måste respekteras. – Indianerna odlar för livet, inte för droger, och kokan som för oss är helig kommer från Pachamama, Moder Jord. MIP- och bondeledaren menar att indianerna och bönderna måste få bättre vägar av den enkla anledningen att böndernas produkter på detta sätt lättare och billigare kan komma till städernas marknader. Byarna och bosättningarna måste också få tillgång till elektricitet. Nu ser man bara stearinljus eller paraffinljus på den bolivianska landsbygden. Tiden sedan Inkariket har praktiskt taget stått still, dundrar Quispe. Andra mänskliga rättigheter är allt från små sjukstugor till mindre sjukhus. Idag är dödligheten bland Bolivias indianer och bönder skyhög. De över 80 procent fattiga på landet lider av alla slags fattigsjukdomar, i synnerhet barnen, där barnadödligheten är dramatisk. För att minska den behövs rinnande vatten och avlopp. – Slutligen kräver vi ett inrättande av bondemarknader för våra biologiskt odlade produkter så att vi också kan få inkomster för vårt arbete. Ministrar som gisslan Vid sidan av dessa materiella krav finns de politiska kraven som nej till försäljning av Bolivias naturgas till USA och i stället använda naturgasen för att industrialisera Bolivia. Quispe kräver också att Lagdekretet 1008, som handlar om att utrota kokabladsodlingarna, ska annulleras. I likhet med hela den oppositionsrörelse som störtade Goni kräver MIP att Lagdekretet 21060, som innebar en privatisering av hela den offentliga och statliga sektorn, ska annulleras och att dessa företag ska återförstatligas. I konsekvens med denna hållning är MIP och Quispe totala motståndare mot USA:s förslag till en amerikansk frihandelszon, ALCA. För att sätta tryck bakom kraven startade bönderna den 2 september en mobilisering som utgick fån 20 olika provinser i La Pazregionen. Därefter inledde Felipe Quispe och en rad andra bondeledare en hungerstrejk som pågick i 23 dagar. Den 61-årige bondeledaren spottade blod men vägrade låta sig köras till sjukhuset. Men bakom protesterna fanns också ett specifikt krav från aymaraindianerna; frigivande av en fängslad ledare som hade avrättat två boskapstjuvar, enligt indianska lagar. När kravet på frigivning inte fick gehör, tog bönderna regeringens viceminister för bondefrågor samt ett antal andra ministrar som gisslan. – Vår lagstiftning bygger på våra förfäders där, om någon stjäl, kan komma att avrättas om bosättningen anser det. Detta var vad som hände i augusti. Småbönderna möts av kulor När massaker efter massaker avlöste varandra i september och oktober, mjuknade också majoriteten av befolkningen och anslöt sig till kravet som nu hade förvandlats till Gonis avgång. – Det som retar oss är att Evo Morales (MAS-ledaren) har utnyttjat vår kamp för egna syften, ty medan vi befann oss i hungerstrejk reste han runt i Libyen och i några europeiska städer. Men bland MAS finns det inga döda. Nu sitter hans folk i två ministerier och MAS är allierade med regeringen, säger Felipe med en lugn skoningslös kritik av det stora vänsterpartiet. – Vi anser, att det flutna blodet från dem som föll för kulorna måste komma folket till godo, de sju färgerna, säger Quispe och vänder sig om och gör en gest mot aymarafolkets fana, inte den nye president Carlos Mesa. Men förr eller senare kommer folket att ta makten och regera. Tålamodet från de hundratusentals bönder i La Pazregionen brast i september-oktober. Felipe Quispe behöver inte vara demagogisk för att mobilisera eller uppvigla bönderna, som regimen sa, när han talar om hur ”los terratenientes”, de stora mark- och boskapsägarna i det bördiga östra Bolivia får skulder avskrivna om klimatet slår fel. De fattiga småbönderna på högplatån möts i stället av kulor om de går ut på vägarna för att protestera, tillägger MIP-ledaren. – Vi har sagt att vi inte längre accepterar att leva som slavar, exploateras eller utsättas för rasism.