Transnationella bolag exkluderade i folkomröstning om gas och olja i Bolivia

– Mesa frågar inte vad befolkningen ville utan vad han själv har föreslagit, säger Roberto de la Cruz, ledaren för COB:s regionala avdelning i staden El Alto, som utgjorde centrum för striderna mellan folket och de väpnade styrkorna förra året.

Transnationella bolag exkluderade i folkomröstning om gas och olja i Bolivia

 

BOGOTA 2004-05-22 / Folkomröstning om gas och olja i Bolivia är ett spel för gallerierna, anklagar facket som säger att presidenten måste lämna sin post.

Bolivianerna kommer den 18 juli att folkomrösta om landets kommande gasfyndigheter, inte de som är i händerna på de transnationella bolagen. Landets LO, bönder och delar av vänstern rasar mot ”förräderiet” från både president Carlos Mesa som Evo Morales, ordföranden för MAS, det största vänsterpartiet i Bolivia.

”Som du ställer frågan får du svar”, lyder det klassiska ordspråket. Det mottot tycks landets interrimspresident Carlos Mesa ha tillämpat när han i ett TV-sänt tal förra veckan presenterade de fem frågorna om landets gas- och oljetillgångar.

I dessa berörs överhuvudtaget inte de 78 kontrakt som bland annat spanska Repsol slöt under bordet med den förra regeringen och president Sanchez de Lozada. Vad bolivianerna får ta ställning är de nya fyndigheter som det statliga energibolaget YPFB kan komma att exploatera.

Reserver för 100 miljarder dollar

Dessa frågor har dock av Mesa och Evo Morales framställts som ett dråpslag mot den förhatliga lagen No.1689 av den i oktober 2003 störtade presidenten Gonzalo Sánchez de Lozada. Men i grunden berörs inte ägandekontrollen över jättefyndigheterna och reserver av gas, 54 triljoner kubikmeter, och olja som Bolivia förfogar över under markytan, värderade till 100 miljarder dollar. Allt där ovan, alltså när gasen och oljan sprutar ut ovanför jordskorpan, tillhör de transnationella energibolagen de kommande 40 åren, för så är kontrakten utformade.

Det är detta som fått bolivianerna rasande och redan sedan den 2 maj har gruvarbetare och bönder marscherat mot La Paz för att sätta tryck bakom kraven på en nationalisering av landets energitillgångar. Det var ju därför folket reste sig i september-oktober förra året och där dåvarande vicepresidenten Carlos Mesa tillsattes som interrimspresident med en helt ny regering. Denna skulle utarbeta ett förslag till nationalisering av energitillgångarna men har nu i stället presenterat ett förslag på fem frågor i en folkomröstning som inte förändrar något i grunden, oavsett om bolivianerna först ja eller nej till frågorna.

Förkrossande majoritet för nationalisering

I en opinionsundersökning som radiokedjan Radio Erbol (se nedanstående artikel) gjorde strax innan Mesas offentliggörande av folkomröstningen, säger 81 procent av bolivianerna att de är för en nationalisering av gas och olja.

– Mesa frågar inte vad befolkningen ville utan vad han själv har föreslagit, säger Roberto de la Cruz, ledaren för COB:s regionala avdelning i staden El Alto, som utgjorde centrum för striderna mellan folket och de väpnade styrkorna förra året.

Jaime Solares, ordförande för COB, är inte nådig och utlyste omedelbart ett breddat möte med den nationella ledningen för COB som sammanträdde i lördags för att analysera situationen och fatta beslut om stridsåtgärder mot Carlos Mesa.

– Vi litar inte på en lögnaktig president som framställde sig som en representant för de transnationella bolagen. Och eftersom han bryter mot den politiska grundlagen måste han avgå, sa Solares.

Den hårdföre ordföranden för den största bondeorganisationen i Bolivia och även ordförande för indian- och vänsterpartiet MIP, Felipe Quispe, menar i ett uttalande till nyhetsbyrån Bolpress att Mesas fem frågor i folkomröstningen utgör en fälla med målet att legalisera de transnationella bolagens verksamhet i landet som kommer att mötas av ett växande motstånd.

– Det enda vi kommer att förlora i den här kampen för gasen är våra kedjor.

Lärarfackets ordförande i La Pazregionen, Wilma Plata, är på samma linje:

– Arbetarna kämpar med samma fanor som under upproret i oktober, för en nationalisering av gasen och ett slut på den kapitalistiska exploateringen och nyliberalismen.

MAS’ och Evo Morales’ dilemma

För vänsterpartiets ledare Evo Morales är folkomröstningen ett delikat dilemma. MAS och Morales var motståndare mot att störta den förre presidenten ”Goni” när protesterna och vägblockaderna inleddes i början av september förra året. MAS kom in i kampen först när det återstod två veckor av Goni på presidentposten och blev då bokstavligen omkullsprungna av folkmassornas resning. Morales befann sig också till största delen i utlandet under det stora upproret i Bolivia och förlorade mycket politiskt prestige för att så fatalt ha missbedömt den politiska situationen.

Nu riskerar MAS gå samma väg igen, på grund av sin taktiska allians med Carlos Mesa. Denne var i alla år medlem i det korrumperade MNR-partiet som valde honom till vicepresident under Goni i augusti 2002. Morales sa i en första kommentar till folkomröstningen att detta var ett historiskt steg mot en nationalisering av gas och olja vilket omedelbart avvisades av Mesas ansvarige i energifrågan.

Jaime Solares, ordförande för COB:

– Innan den partiella privatiseringen av energitillgångarna tillförde det statliga företaget YPFB statskassan 470 miljoner dollar (drygt fyra miljarder svenska kronor). Nu betalar de transnationella företagen 130-140 miljoner dollar. Staten förlorar pengar och därför finns det inga pengar till utbildning och hälsovård. Därför kan COB inte förbli tyst utan vänder sig till folket med en uppmaning att kämpa för en nationalisering av energitillgångarna.

Dick Emanuelsson

 

Motståndsradion Radio Erbol

Radio Erbol ingår i ett nätverk av 72 radiostationer som tillhör katolska kyrkan. Erbol spelade en nästan central roll i att sprida vad som verkligheten hände inne i Bolivia under de dramatiska dagarna i oktober, 2003.

Erfarenheterna från Bolivia visar att alternativa medier kan spela en avgörande roll i en skärpt politisk situation genom att informera befolkningen när maktens propagandaapparat tar total kontroll över massmedia.

Erbol knöts i oktober 2003 ihop med argentinska alternativa radiomedier som i sin tur sände ”On-line” via Internet. Alla med ljudkort i datorn kunde höra de dramatiska vittnesmålen när stridsvagnarna trängde in i arbetarområdena i El Alto och mördade urskillningslöst. Omedelbart anklagades regimen av den internationella opinionen för brotten mot de mänskliga rättigheterna innan stridsvagnarna och armétrupperna hade återvänt till sina kaserner.

I den nu genomförda opinionsundersökningen i Erbols 72 radiostationer tillfrågades över 16.000 personer i sju län vad de ansåg om en nationalisering av gas och olja. Resultatet var inte överraskande och till och med i län som Santa Cruz och Tajira, där den ekonomiska och politiska eliten kontrollerar nästan allt, svarade över 80 procent av de tillfrågade att de är för en nationalisering.

Dick Emanuelsson

Svar på insändare i Norrskensflamman: Kokablad är INTE kokain

Kokablad är INTE kokain

 

I en insändare till Norrskensflamman, kritiseras denne reporter för reportaget ”ERSÄTT TUGGTOBAK MED KOKAPRILLA, Dubbelomoral bakom USA:s krig mot kokaodlingarna i Latinamerika”, för att stimulera och förhärliga kokaodlingarna. Nedan är svaret.

 

BOGOTA / 2004-05-18 / Det är svårt att dra en entydig slutsats av vad Jonas Wikström från Uppsala egentligen vill och menar med sin kritik av reportaget och intervjun med bondeledaren Rufo Calle i Bolivia. Men Wikström bekräftar fördomarna som bygger på okunskap om att kokablad är liktydigt med kokain när han skriver att ”Somliga tror att koka är liktydigt med kokain", skriver Emanuelsson. Det är möjligt att det inte är.”

 

USA:s krigföring mot bönderna i de tre nämnda länderna har en långsiktig strategi som bygger på en politisk helhetssyn av kontinenten. Den sammanfattas bäst i Bushs förslag till ALCA, en enda frihandelszon från Alaska till Patagonien. Förevändningen för krigföringen är kampen mot kokaodlingarna. I blickpunkten finns Amazonas med sina enorma naturtillgångar som olja, vatten och syre. I sken av ”Plan Colombia” undertecknades i länet Putumayo i södra Colombia år 2000 inte mindre än 32 kontrakt med 13 utländska oljebolag, bland dem flera USA-bolag.

 

Jag varken bagatelliserar eller ursäktar kokaodlingarna, varför skulle jag göra det? Jag refererar till att folken i dessa länder i tusentals år har använt kokan bl.a. som läkemedel i olika former. Att 25 miljoner USA-medborgare har drogproblem och för tillfället föredrar kokain framför heroin är naturligtvis inte böndernas problem. De har nog med att överleva för dagen. Däremot är det starka ekonomiska intressen i framför allt USA, där 80-90 procent av vinsterna från kokainframställningen stannar, som skapat denna efterfrågan på kokaodlingar som för bönderna blivit ett alternativ att överleva.

 

I åratal har bönderna och deras organisationer föreslagit, för att bland annat dra undan mattan på knarkmaffiorna, att kokaodlingarna ska legaliseras och ersättas av en industriell produktion. Där kan man förädla kokabladen till produkter i mänsklighetens tjänst, som läkemedel. Men vad säger de starka ekonomiska läkemedelsintressena i USA, Sverige och Schweiz om ett sådant förslag?

 

Att förbjuda tusentals år av kokaodlingar är inte bara dumt, det är enfaldigt och löser inte problemet med USA:s kokainberoende. I Colombia inledde USA besprutningar av 110.000 hektar kokaodlingar år 2000. I slutet konstaterade USA:s ”Antidrog-Tsar”, att 400.000 hektar hade besprutats under de tre åren men att det fortfarande återstod cirka 80.000 hektar. Summan är alltså att hundratusentals hektar har förgiftats av växtgiftet glisofat. Samtidigt drar sig bönderna ännu längre in i djungeln där de hugger ner fyra hektar skog för varje hektar besprutat kokafält. Det är det verkliga saldot av USA:s politik mot de tre länderna.

 

Tanken om att utrota kokaodlingarna för att denna utgör råvaran för kokain är inte bara naiv utan också ologisk, för då skulle man även kräva förbud för eter, cement eller bensin som är tillsatser till framställningen av kokain i de amerikanska laboratorierna.

 

Kampen mot knarket i USA, Sverige eller Tyskland är en helt annan fråga än att slå sönder kokabönders enda utkomst. Politiskt oberoende länder i Latinamerika är för USA-administrationerna en mardröm. Ekonomiskt starka länder som kontrollerar sina egna råvaror som olja, gas eller – kokablad för läkemedelsproduktion, vore förödande för de transnationella bolagen (däribland de svenska).

 

Som jag skrev i reportaget, brittiska företaget Windsor är inte helt bakom flötet. De inser att de kan göra pengar på kokabladen och framställa ett gott och nyttigt te. Tänk om kokainisterna i USA drack kokabladen i stället för att sniffa ett kemisk dödligt pulver?

 

Dick Emanuelsson

Bogota

Lögnen om en innestående pension: “Tjugo gruvarbetare är redo att spränga sig i luften en efter en!”

Arkivbild: gruvarbetare från Potosi och en `dynamitgubbe´. FOTO: DICK E.

 

“Tjugo gruvarbetare är redo att spränga sig i luften en efter en!”

AV DICK EMANUELSSON

LA PAZ 2004-04-09 / Gruvarbetaren Picachulis Collaca stod inte ut längre. I flera år hade han försökt få ut sin pension som han hade betalat i hela sitt yrkesverksamma liv. Men utan framgång. Hans familj hungrade och misären var hans liv sedan gruvorna hade privatiserats eller stängt 1986. I de fashionabla salongerna i den bolivianska kongressen sprängde han sig i luften med de klassiska dynamitstavarna.

Klockan 15.00 den 31 mars skakades den bolivianska kongressen av explosionen. Det var, för att använda nobelpristagaren i litteratur, Gabriel Garcia Marquez, en ”förannonserad död”.

Eustaquio Picachulis Collaca, fyrabarnsfar och gruvarbetare i det legendariska gruvfältet Siglo XX, blev den första dödliga protesten i Latinamerika mot den nyliberala politiken med att privatisera pensionsfonder och överlåta dem och arbetarnas framtid i transnationella försäkringsföretag, som till exempel svenska Skandia. Tillsammans med 20.000 gruvarbetare tillhörde han den så kallade ”Sandwichgenerationen”, de gruvarbetare som var yrkesverksamma när gruvorna stängdes. De hade betalat in till sin pension men när de blev arbetslösa fick de inte ut denna.

På det bolivianska Gruvarbetarförbundet varnar man regeringen:

– En efter en kommer gruvarbetarna att spränga sig i luften. Men tillsammans med de ansvariga myndigheterna, uppgav en gruvarbetarledare, enligt nyhetsbyrån Econoticias Bolivia.

Tusen gruvarbetare marscherar till La Paz

Bolivianska LO:s ordförande, Jaime Solares, varnar också regeringen Carlos Mesa för vad som kan hända om regeringen inte snabbt tar itu med den explosiva pensionsfrågan. Han vet vad han talar om eftersom som han är från samma gruvdistrikt som den nu avlidne gruvarbetaren.

– Regeringen måste lösa pensionsproblemet för de tusentals gruvarbetare som varken har arbete eller pension. Han aviserade samtidigt att 1.000 gruvarbetare kommer att marschera till La Paz för att kräva sina rättigheter och hylla sin söndersprängde kamrat som gav sitt liv för sin familj och sina kamraters framtid.

– Min far dog på grund av orättvisan, stölder och korruption i Bolivia av i dag. I sju år höll han på med det byråkratiska arbetet i att få ut sin pension. Under dessa sju år reste han till La Paz men där blev han bara förolämpad, säger Severina Fernández, en av hans fyra döttrar.

Enligt Roberto Aro, ordförande för de 30.000 offren för den nyliberala pensionslagen som varken får pension eller jobb, var Picachuri mycket aktiv i ”Sandwichgenerationens” förening.

– Redan 2001 tänkte han spränga sig i luften, eftersom vi blev lurade av regeringarna Banzer, Quiroga och nu också Carlos Mesa. Han stod inte ut längre. Men bakom Picachuri finns det ytterligare 20 ”bombmän” som är beredda att spränga sig i luften.

Pensionsfonder i händerna på spanskt bolag

För regeringen är varningarna från gruvarbetarna inga tomma ord. Mesa vet, att han själv är resultatet av de stora mobiliseringarna där gruvarbetarna utgjorde det väpnade motståndet mot regeringen Sanchez de Lozada, alias ”El Gringo”, när denne störtades från presidentposten den 17 oktober förra året.

Redan samma dag som Picachulis sprängde sig fattade Mesa beslutet att intervenera i den myndighet som administrerar handläggningarna av gruvarbetarnas pensioner. Den kvinnlige direktören fick sparken på stående fot och Mesa satte, i ett dekret som utfärdades, ett tak på pensionerna på 8.000 bolivianos, eller cirka 1.000 dollar.

Samtidigt bjöds de pensions- och arbetslösa gruvarbetarnas föreningar samt COB in till samtal, något som de hade förvägrats under flera år.

Men detta löser inte i grunden problemet med det privatiserade pensionssystemet, menar de drabbade och facket. Arbetarna kräver tillbaka vad de betalat in till pensionsfonderna under sina yrkesverksamma år eller att de får en anständig pension.

Arbetarna kräver att pensionslagen annulleras och att det privata systemet som administrerar pensionsfonderna upphör, fonder som i dag är i händerna på spanska transnationella försäkringsbolag.

– Om regeringen inte vill ha fler ”Picachulis” på sitt samvete måste den annullera pensionslagen, det finns ingen annan väg. Att reducera pensionsbeloppen är en mycket liten del som inte löser problemet, säger Luciano Suárez, som representerar 30.000 arbetare utan pensioner.