De politiska FATTIGDOMSBEVISEN mot Bolivia,
Kuba, Venezuela och Nicaragua från antikommunisten JOHAN KULLINGSJÖ
TEGUCIGALPA / 2018 / Argumenten tryter när den
störtade försvarsministern CARLOS SANCHEZ BERZAIN används som referens, samme
Berzain som beordrade armén att öppna eld mot obeväpnade demonstranter i oktober
2003 där 80 bolivianer och ett 1000-tal skottskadades i vad som kom att bli
Berzain och hans president Gonzalo Sanchez de Losadas fall.
Duon flydde den
17 oktober 2003 till Miami, USA som vägrar att lämna ut de två till Bolivia för
att ställas inför rätta för blodbadet. Däremot dömdes samme Berzain av en domstol
i USA som ansvarig för morden på åtta demonstranter. I Sverige använder antikommunisten
JOHAN KULLINGSJÖ Berzain som en referens för att attackera de ovan fyra nämnda
länderna.
I ett inlägg i FB-gruppen
”Latinamerikaintresserade” tar Johan Kullingsjö CARLOS SANCHEZ BERZAIN som en
referens för att attackera Kuba, Venezuela, Nicaragua och nu också Bolivia. För
Bolivia läggs nu som en fjärde stat av John ”Monroe” Bolton till USA:s lista på
stater som ska genomföra ”regimbyte”.
Trots domslutet
mot seriemördaren Berzain är han en ”trovärdig” eller ”initierad källa” för
massmedia. För nu han förestår han The Interamerican
Institute for Democracy, IID med
säte i Miami, finansierat av NDI, National Democratic Institute, som i sin tur
finansieras av USAID. Berzain kontaktas regelbundet av de medier som samtidigt
attackerar Venezuela, Kuba, Nicaragua och Bolivia för att ”bryta mot de
mänskliga rättigheterna”, i tron att gemene man, som tittar på CNN, Fox, eller de
stora nyhetsbyråerna inte vet vem Berzain är och än mindre att han har
blodbesudlade händer från morden på sina landsmän 2003.
KULLINGSJÖS BESATTA ANTIKOMMUNISM är ingen isolerad företeelse. Han är
ett illustrerande exempel på avancerad psykologisk krigföring i de sociala
nätverken men där glansen och färgen snabbt flagnar när man krafsar på ytan.
[Källan
´Bolafranca´ är en FB-portal i den nicaraguanska Contras-oppositionens tjänst]
BERZAIN ÄR EN SYNNERLIGEN VIDRIG
man med blodbesudlade händer. Han var boliviansk försvarsminister i regeringen
Sanchez de Losada, ”El Gringo”, den bolivianska oligarkins och USA:s man i
Bolivia där han valdes till president i ett val 2001 som han vann med hjälp av
valfusk.
El Gringo och
Berzain störtades den 17 oktober 2003 av de bolivianska folkmassorna och som
likt alla USA-stödda diktatorer tog sista flyget till Miami, USA.
Bakom lämnade de
ett 80-tal mördade och tusental skottskadade bolivianer, offer för ordern om
att skjuta på det obeväpnade bolivianska folket från den man som nu är en
”källa”, ett makabert politiskt fattigdomsbevis.
TVÅ VECKOR EFTER MASSAKERN anlände jag till Bolivia och upprorets
centrum, staden El Alto, belägen vid La Paz, men högre upp, på 4000 meters
höjd. Det var här som närmare 800.000 människor reste sig mot Internationella
Valutafondens man, den man som under den nyliberala regeringen på 1980-talet
privatiserade de bolivianska naturresurserna och sålde ut gruvorna.
I El Alto
vittnade människorna i stadsdelen Villa Ingenio hur Berzains arméstyrkor
öppnade eld och sköt ihjäl 12 människor. De placerades på estraden i det enkla
kapellet i bostadsområdet. Estraden där de legat bar fortfarande märken av blod
som inte kunnat tvättas bort.
När besattheten
och hatet växer till den grad att en blodbesudlad försvarsminister används för
att attackera länder och folk som vill föra en oberoende utrikes- och
inrikespolitik utan att USA ska lägga sig i dessa folks självklara rätt att
själva utforma sin framtid, då är det ett makabert fattigdomsbevis. Men det
förvånar mig inte längre.
Dick E.
Nedan en artikel
från de första dagarna i november 2003 från El Alto och människornas vittnesmål
över folkmördaren Carlos Sanchez Berzains ”verk”:
Gaskrigets och ”El Gringos” offer i El
Alto
Sofia var tre dagar när hennes pappa dödades av utsända armésoldater i El
Alto.
Av Dick Emanuelsson
EL ALTO / 031101 /
Bolivias vice justitieminister orkade inte mer. Han satte sig på en
trottoarkant och börja gråta hejdlöst. Carlos Alarcón hade just hört
vittnesmålen från de anhöriga till de mer än 30 mördade invånarna i staden El
Alto. Ett av dessa var José Macia Quispe, 30, nybliven pappa till en liten söt
bebis i den aymarindianska familjen, tre dagar innan sin död.
Orden som drunknar i gråten hos Paulina
Apace hörs plötsligt med ett eko i den lilla enkla och tomma kyrkan i
stadsdelen Villa Ingenio. Bara några meter från oss låg José och
tio andra döda kroppar uppradade söndagen den 12 oktober. Fortfarande finns det
blod, trots att man försökt tvätta bort det, på den lilla estraden varifrån
fader Wilson Soria brukar hålla mässa. Josés och de andra offrens blod, offer i
det som i Bolivia går under benämningen ”Kriget om gasen”, är som en påminnelse
för församlingsborna om hur en brutal regim är beredd att mörda sina egna
landsmän för att tillfredsställa de utländska storbolagen.
Paulina och hennes mamma är nu helt
blottställda, ingen kan försörja dem och de fem barnen som den 12 oktober blev
föräldralösa när armén intog Villa Ingenio och spred död och förintelse bland
de 800.000 fattiga invånarna i El Alto. När de väpnade styrkorna drog sig
tillbaka lämnade de efter sig 28 döda och ett 100-tal skottskadade varav åtta
avled dagen efter.
Grannsolidaritet räddningen
– Det hördes en våldsam skottlossning och
vi stängde in oss i våra hus. Efter några timmar kom personer och meddelade oss
att José återfanns i kapellet, död. Vad ska jag göra? Jag har fem barn, säger
hon och brister ut igen i gråt. Jag har inga pengar, jag har absolut ingenting!
Concepción Mamani är kvinnoledare i Villa
Ingenio och kan inte hålla tillbaka tårarna när hon Paulina, trots att det gått
två veckor efter massakern. Det som har hållit Paulina och hennes fem barn i
livet är grannarnas solidaritet.
Villa Ingenio var den stadsdel som
drabbades värst av den statliga terrorn, utlyst av ”El Gringo”, president
Sanchez de Lozada. Paulina mamma fortsätter berättelsen:
– ”Jag har fem barn, skjut inte”! ropade
José till militärerna. Men de sköt urskillningslöst, rakt in i bröstet på min
måg, säger aymaraindianskan med nio barn och kan inte kontrollera sig utan
faller också ut i en hejdlös gråt. Jag känner att jag själv är nära att förlora
fattningen och känner att i ögonen är tårarna är på väg.
Blodbad i februari
El Alto var epicentret för kampen under 45
dagar mot Goniregimen. Denna trodde att den med vapenmakt kunde kuva
bolivianerna som han hade gjort i februari. Då genomfördes en skattehöjning på
tolv procent för alla som orsakade ett ramaskri. Till och med de dåligt
avlönade poliserna reste sig och var nära att inta presidentpalatset. Goni
beordrade eld mot de tusentals demonstranterna och efter att gevärspiporna
tystnat låg där 32 människor utan liv medan 230 hade skottskadats. Protesterna
i landet lade sig för tillfället men Goni tvingades dra tillbaka sin
skattehöjning.
Den 2 september inleddes en hungerstrejk i
protest mot att regimen ville exportera gas till Kalifornien, via en chilensk
hamn. Företagen som var kontrakterade var i första hand USA-bolag men även
Shell, spanska Repsol och brittiska BP var huvudintressenterna. För ett
skamlöst pris skulle de tjäna miljarder dollar på den bolivianska naturgasen
men lämna den klassiska misären bakom sig som de gjort med Bolivias
naturresurser som tenn och andra mineraler.
Vägblockader som svar på massaker
Felipe Quispe och andra bonde- och
vänsterledare befann sig i hungerstrejk och skulle inleda en dialog med regimen
då denna svarade med att massakrera protesterade indianer, bönder och lärare i
staden Warisata den 20 september. Quispe vägrade infinna sig till en ”dialog med
en mördare”, som han kallade presidenten.
Den förkrossande majoriteten av
människorna i El Alto är före detta gruvarbetare, quechua och aymaraindianer
och ansåg måttet rågar. De inledde vägblockader som svar på massakern i den
indianska staden Warisata, som krävde sex människoliv och ett 20-tal skadade.
Goni trodde att med massakrer kunde han kuva människorna. Men för varje nytt
offer anslöt sig allt fler människor till protesterna och blockaderna.
Trots att invånarna i El Alto är bland
Bolivias fattigaste, är solidariteten och den politiska medvetenheten bland
landets högsta. När gruvarbetarna från Oruro-regionen i början av oktober
marscherade mot huvudstaden La Paz för att ”lyfta ut El Gringo från
presidentpalatset”, utspisades de i El Alto av människorna.
Privatiseringsdekret 21060
Dessa hade i tusentals avskedats 1985 av
Gonis privatiseringsdekret 21060, som stängde eller privatiserade
många gruvor i Bolivia. Vid den tidpunkten var Goni ”planeringsminister”.
Tiotusentals gruvarbetare blev arbetslösa och många tvingades bosätta sig i El
Alto. Därför var det naturligt och självklart att utspisa de marscherande
gruvarbetarna som var på väg för att störta den president som gjort massor av människor
i El Alto arbetslösa.
Med dynamit försvarade de 2.500
gruvarbetarna, som tack för mat och logi, de 800.000 invånarna i El Alto mot
militärens attacker som pågick under flera veckor i El Alto. Därefter fortsatte
de marschen nedför de branta sluttningarna mot La Paz, 500 meter längre ned.
Sedan var ”Slaktarens”, som han kallades av invånarna i El Alto, dagar räknade.
El Alto förvandlades under de 45 dagarna
till ett ”Revolutionens centrum”. Alla infartsvägar till miljonstaden La Paz
går förbi El Alto. Den som kontrollerar El Alto kontrollerar också La Paz. I La
Paz fanns inga som helst förnödenheter eftersom blockaderna stod emot i El
Alto.
Trots domslutet mot seriemördaren Berzain är han en ”trovärdig” eller ”initierad källa” för massmedia. För nu han förestår han The Interamerican Institute for Democracy, IID med säte i Miami, finansierat av NDI, National Democratic Institute, som i sin tur finansieras av USAID. Berzain kontaktas regelbundet av de medier som samtidigt attackerar Venezuela, Kuba, Nicaragua och Bolivia för att ”bryta mot de mänskliga rättigheterna”, i tron att gemene man, som tittar på CNN, Fox, eller de stora nyhetsbyråerna inte vet vem Berzain är och än mindre att han har blodbesudlade händer från morden på sina landsmän 2003.
Varför skyddar USA ”Goni”?
Paulina och de andra anhöriga till offren befinner sig nu i slutet av november i hungerstrejk utanför presidentpalatset.
Vicepresident Carlos Mesa, som avgick fyra dagar innan Goni lämnade Bolivia för
USA, har lovat att betala 50.000 bolivianos, ungefär lika många svenska kronor,
till varje offer för den statliga terrorismen.
Men det förslår inte långt. De anhöriga
har krävt 120.000 kronor och att staten garanterar att de föräldralösa barnen
får en fri skolgång och ekonomisk ersättning som gör att de kan leva fram till
18 års ålder. Men den nya regimen tvekar och bäddar för nya protester.
De anhöriga har också krävt att den
flyende presidenten ska deporteras tillbaka till Bolivia av USA och ställas
inför rätta för folkmord. Hans försvars- och inrikesminister är också ansvariga
för massmorden men varken generalerna eller de avsatta ministrarna har ens
kallats till förhör. Militären är helt intakt.
Vems mänskliga rättigheter?
Lilla Sofia har vaknat av gråtattackerna
och hennes skrik är ett skrik efter mat. Men kommer hon att få den mat och
trygghet som hon hade innan den 12 oktober, även om hon i El Alto föddes till
de fattigaste förhållandena man kan tänka sig?
Vems intressen besvarar Carlos Mesa,
Internationella Valutafondens krav på återbetalningar av de 4,6 miljarder
dollar i utlandsskuld eller lilla Sofias mänskliga rätt till liv?
Var det kanske det som vice
justitieministern funderade på när han brast ut i gråt, fyra dagar senare när
han hörde Paulinas och de andra anhöriga till offren för Kriget om gasen i
Bolivia?
EFE: Till och med i USA betraktas Berzain som en mördare
El
expresidente boliviano Gonzalo Sánchez de Lozada y el que fuera ministro Carlos
Sánchez Berzaín fueron declarados hoy por el jurado del juicio civil en su
contra en Estados Unidos responsables de la muerte de ocho personas en las
protestas registradas en Bolivia en 2003. Sánchez Berzaín, que era titular de
Defensa en 2003, deberán pagar 10 millones de dólares en compensaciones, según
dictamen.
El
jurado, compuesto por diez personas y que comenzó a deliberar el pasado día 26,
anunció hoy su veredicto en el tribunal de Fort Lauderdale, a 50 kilómetros de
Miami, donde, bajo la presidencia del magistrado James I. Cohn, se ha celebrado
el juicio desde el 5 de marzo pasado.