“Operation Statskupp Bolivia” inledd

“Operation Statskupp Bolivia” inledd

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2006-10-16 / I horisonten framträder allt klarare konturerna av en kontrarevolution. Den revolutionära processen i Bolivia står inför risken av en statskupp. Deltagarna i kuppen är allt från USA-ambassaden till nationaliserade kroatiska fascister i Santa Cruz.

För två veckor sedan larmade den kände tysk-mexikanske latinamerikaexperten och universitetsprofessorn Heinz Dietrich om att en militär statskupp planerades till den 11 oktober. Larmet fick den önskade effekten, en nationell och internationell väckarklocka som förhindrade kuppen.

Larmet hade föregåtts av en bred offensiv från den bolivianska högern, uppbackad av mäktiga separatistiska krafter i fyra av Bolivias nio län; Beni, Pando, Santa Cruz de la Sierra och Tarija. I dessa län går oppositionen fram under täckmantel av det ”civila samhället” eller Civilkommittéer.

Exemplet Chile-Venezuela

I Chile vägrade 1970 de väpnade styrkornas chef, René Schneider, att delta i den statskupp som USA:s president Richard Nixon önskade strax efter Salvador Allendes och den förenade vänsterns valseger den 4 september 1970. Schneider blev omedelbart skjuten.

När den USA-ledda oppositionen i Venezuela genomförde sin militära statskupp under 47 timmar vägrade general Raúl Baduel att ställa upp. Han ledde i stället de grundlagstrogna militärerna i allians med Caracas fattiga tills att president Hugo Chavez återinsattes på sin post.

En hög general inom den bolivianska armén hade veckorna innan Heinz Dietrichs larm kontaktats av officerare inom polisen som velat ha arméledningens stöd för en militärkupp. Generalen informerade president Evo Morales om kupplanerna.

Men, som Dietrich skriver, ”militären genomför aldrig en kupp som ett slags självändamål”. Det gäller att skapa både förevändningar genom att förbereda opinionen såväl politiskt som  ideologiskt på ett maktövertagande. I Bolivia ”står ett komplett konspirativt block som utgörs av olika sociala och statliga krafter som arbetar i ett allt högre tempo för att göra slut på president Evo Morales”.

Separatisterna

När jag intervjuade Ruben Acosta Aguileras, ordförande för Civilkommittén i Santa Cruz i oktober 2003, försäkrade han bestämt att Civilkommittén inte strävade till att rycka loss den bördiga provinsen från resten av Bolivia. I december 2005 valdes han till länsguvernör (prefekt) för provinsen och utpekas som den man i Bolivia som leder planerna på att stycka upp Bolivia i en östlig republik tillsammans med prefekterna i Beni, Pando och den enormt gasrika provinsen Tarija.

Acosta och hans kuppkumpaner kräver att alla beslut som ska tas av den grundlagsstiftande församlingen, som utsågs 2 juli i år och som ska utarbeta en ny grundlag som ska tillfredsställa alla folkgrupper och intressen i republiken, måste tas med två tredjedels majoritet. Men för MAS, Morales’ parti, som fick 53 procent i valet i juli är detta en omöjlig ekvation och beslutade att lagförslag kan antas med enkel majoritet. I annat fall kan inte ett enda beslut antas av församlingen eftersom det omedelbart skulle obstrueras av högeroppositionen.

Statskuppens mäktiga allierade

”De räknar så klart med stöd från Högsta Domstolen, reaktionär och korrumperad som sina borgerliga homologer i världen. Civilkommittéerna får finansiering av företagskretsar och samarbetar med höga officerare inom polisen”, hävdar Dietrich.

Som i Venezuela har de allt stöd från den privata massmedian. Mediamagnaterna har stora investeringar inom jordbrukssektorn i de provinser där separatistgrupperna är starka. Oron för en genomgripande jordreform gör att massmedia är starkt fientlig inställd till vänsterregeringen Morales.

Men där finns även föräldraföreningarna, kontrollerade eller med stort inflytande av kyrkan. De befinner sig ofta i allians med de privata gymnasierna eller universiteten som organiserar blockader och allmänna protester.

Åkeristrejk och gruvarbetaremassaker

Den 11 oktober genomförde transportsektorn en generalstrejk i La Paz som lamslog alla huvudleder från övriga landet. Mönstret följde exakt samma mönster som den stora åkeristrejken 1972 i Chile som finansierades av CIA som hade dragit upp destabiliseringsplanerna mot folkregeringens ekonomiska politik. Evo Morales karaktäriserade denna konflikt som ”en kamp om makten”.

Men Morales har inte bara fått konfronteras med krafter inom näringslivet. Fyra tusen gruvarbetare från de så kallade gruvkooperativen omringade i början av oktober gruvsamhället i Huanuni med tusen gruvarbetarfamiljer från det statliga gruvbolaget Comibol. I sammandrabbningarna dödades cirka 15 gruvarbetare och nära hundra skadades. Högern och massmedia fick ytterligare en oväntad angreppspunkt mot Morales. Regeringen skakades och handlingsförlamningen under 30 timmar medförde att arbetarblod flöt i Huanuni innan presidenten satte in polisen. Det är i detta sammanhang man också ska se de starka uttalandena och kritiken från Bolivias landsorganisation COB och Gruvarbetarförbundet, den mest medvetna delen av arbetarklassen.

Ny variant av ”Operación Condor”

“I Bolivia följer man till punkt och prickar USA:s manual för kontrarevolution” skriver Dietrich. ”Upprorsmaskinen smörjs med pengar, propagandahelgon och en politisk-paramilitär planering a la USA. De medansvariga i EU och de transnationella energibolagen kompletterar den falangistiska kuppen”, tillägger Dietrich som beskriver Tony Blair som en agent för British Petroleum som uppmanar Storbritanniens energiföretag att inte investera i Bolivias gasfyndigheter.

Det finns ett nytt inslag i betraktandet av den latinamerikanska integrationen som framträder vid en analys av föreberedelserna till statskuppen i Bolivia. Professorn på Mexikos autonoma universitet ser en ny variant av ”Operación Condor” träda fram. Försvinnandet av Jorge Julio López, en av de överlevande och ett nyckelvittne mot de ansvariga militärerna för de 30 000 försvunna i Argentina, är en bekräftelse på att den statliga terrorismen återigen får kontinen tal karaktär i Latinamerika.

”Den latinamerikanska allmänna opinionen varken vill höra och ännu mindre erkänna; de kreolska oligarkiernas makt fortsätter vara intakt i hela Sydamerika. Den har inte blivit ens naggad i kanten och kommer inte att få sin makt väsentligt reducerad av de regeringar i regionen som förespråkar utveckling. En väsentlig del av denna makt utgår från militärerna och USA:s kontinentala nätverk för statsterrorism som i många fall handlar om nätverk som ’Operacion Condor’”.

Men statskuppen genomfördes inte den 11 oktober. Uppmärksamheten blev enorm och den 12 oktober, dagen för den spanska kolonialismens intåg på den amerikanska kontinenten, samlade president Evo Morales tusentals bolivianer i vad som sågs som en enorm kraftmätning med de mörka krafterna som konspirerar mot den bolivianska demokratin.

Leds av ”Karibiens mulatter”

Men Heinz Dietrich anser att nittio procent av de bolivianska officerarna inte är överens med regeringen Morales. Och trots att presidenten redan den 24 januari bytte ut 28 generaler och amiraler, har situationen inte förändrats kvalitativt.

Den före detta generalen och arméchefen Marcelo Antezana, uppgav till dagstidningen La Prensa att de väpnade styrkorna är missnöjda för presidentens påstådda intentioner att installera en ”diktatorisk regim” och hans anslutning till ”axeln Kuba-Venezuela”. Mot detta kommer militären ”att agera om politikerna inte håller sina avgivna löften”.

Denne general anser att Evo Morales är en bondeledare som leds av dåliga rådgivare. ”Evo lät sig dras med av en internationell strömning ledd av . . . Karibiens mulatter”.

Trots att Chiles väpnade styrkor är den mest impopulära utländska institutionen i Bolivia, för att inte tala om hatad, hindrar det inte att de bolivianska generalerna föredrar dessa framför ”Karibiens mulatter”, trots att Chiles militärer ryckte bort Bolivias utfart mot Stilla havet. Den 17 augusti inbjöds Bolivias högste militäre chef, armégeneralen Freddy Bersatti, i sällskap med en stor militär delegation, att besöka Chile och de chilenska kollegorna. I Chile erbjöds Bersatti att skicka bolivianska officerare till den chilenska militärakademin för att förstärka vänskapen och banden av fred.

Axeln USA-Chile-Jugoslavien

Men de chilenska militärerna har andra planer. För fyra veckor sedan anlände två chilenska generaler till Santa Cruz för att samtala med Civilkommittén och med prefekten, Ruben Acosta Aguilar. I denna stad existerar den fascistiska organisationen ”Nacion Camba”, som har många medlemmar med ett kroatiskt ursprung. De anlände efter andra världskriget till Santa Cruz, med bidrag av Vatikanen och CIA. ”Camba” har starkt drivit frågan om att rycka loss Santa Cruzregionen från Bolivia och skapa en ”oriental republik”.

Vad visste president Michel Bachelet och president Evo Morales om detta besök?

Medan de bolivianska generalernas besök i Chile förlängdes en vecka, ställde de helt sonika in ett annat militärt besök, denna gång i Caracas, med ”tidsbrist” som förevändning.

Den utpekade spindeln i detta kosnpiratoriska nätverk heter Philip Goldberg, USA:s nye ambassadör i La Paz. ”Han fungerar som en länk mellan chilenska, kroatiska och Imperiets destabilisatörer”, skriver Dietrich och tillägger:

”Mellan 2001-2004 verkade Goldberg som andre Deputy Chief of Mission för den diplomatiska delegationen i Kosovo och var chef för förhandlingsdelegationen i Dayton (Ohio) som orsakade Jugoslaviens upplösning. Det är en man med en perfekt profil för att frigöra Bolivias fyra östra provinser”

Till sin hjälp i propagandakriget mot Morales’ vänsterregering har även USA:s man i Peru, president Alan Garcia, trätt fram. Efter ett besök nyligen i Vita hus sa Garcia inför pressen att det finns en otäck fundamentalistisk strömning som går över de andinska länderna som kan liknas med den muslimska.

Det politiska begreppet ”Koka och terrorism” kommer vi nog att få höra och läsa mer om i framtiden, förevändningen för att isolera Bolivia och utlösa statskuppen. Historien går igen.

Blodbad i Oruro mellan Combicols gruvarbetare och gruvkooperativen

 

BOLIVIA: Blodbad i gruvdistrikt

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2006-10-08 / Sexton döda och hundra skadade är saldot efter våldsamma sammandrabbningar mellan tusen gruvarbetarfamiljer i det statliga gruvbolaget Combicol och 4 000 gruvarbetare i de så kallade gruvkooperativen.

Blodbadet ägde rum när gruvkooperativens medlemmar omringade och attackerade gruvarbetarlägret Huanuni i staden Oruro med dynamit och prickskyttar som hade intagit strategiska punkter runt om lägret. Kooperativens mål var att ockupera det statliga gruvbolagets tennfyndigheter som är värderat till 625 miljoner dollar, en gruva som kooperativet erbjöd köpa för den löjliga summan av 1,5 miljoner dollar.

Gruvarbetarna försvarade den statliga gruvan med sina liv och många av deras hus sprängdes i luften av dynamiten. Efter 30 timmars strider skickade president Evo Morales armén och polisen till platsen för blodbadet och stoppade blodsutgjutelsen.

Men gruvarbetareförbundets ledare och medlemmar är inte nådiga i sin kritik mot Morales.

– Sedan åtta månader har vi krävt av regeringen att den måste placera ut militär och polis för att undvika konfrontationerna i Huanuni. Men regeringen bara hånskrattade och sa att den kunde erbjuda att placera ut likkistor för de döda. Vem ska nu beskydda och svara för änkorna och vem ska föda de föräldralösa? sa landsorganisationen COB:s ordförande Pedro Montes, i ett uttalande, som försäkrade att det är gruvarbetarna som försvarar landets naturtillgångar.

Gruvarbetarförbundet anklagade gruvministern Wálter Villarroel för att vara den som konspirerade mot både gruvarbetarna som vänsterregeringen. Villarroel fick också silkesnöret av president Morales i fredags som hade tvekat att sätta in militären för att skilja de stridande parterna åt. Men till slut ingick regeringen en överenskommelse med gruvarbetarförbundet och de tusen medlemmarna i Huanuni som på lördagen begravde 16 av sina kamrater medan ett hundratal fick vård för sina skador.

De blodiga konfrontationerna ägde rum samtidigt som den politiska högern i Bolivia i fyra av Bolivias nio län konspirerar för att störta regeringen via en militär statskupp. För två veckor sedan gick en armégeneral ut och offentligt anklagade delar av ledningen för polisen och armén för att planera en statkupp mot regeringen Morales. De sägs också ha stöd av USA och de transnationella oljebolag som spanska Repsol eller brasilianska Petrobras, som inte sett med blida ögon att regeringen har tagit beslut om att nationalisera delar av landets energiresurser och kraftigt höja skatteuttaget hos dessa vinstmaskiner.

Parallellerna med utvecklingen under den socialistiske och den störtade president Salvador Allende (1970-73) i Chile är slående. Sabotagen mot ekonomi och transporter i Bolivia är dagliga. Målet är att slå sönder den ekonomiska utvecklingen och återigen tvinga in Bolivia i den nyliberala modellen, en modell som dragit ner landet i en extrem fattigdom vilket fick till följd att folket reste sig två gånger och störtade de presidenter som de ansåg mer såg till de transnationella bolagens vinstresultat än att föda sitt eget folk.