”El Gringo” och hans transnationella kontakter

AV DICK EMANUELSSON

• Vad har Bolivias president för personligt intresse i gasexport?

BOGOTA / 2003-10-04 / Gonzalo Sanchez de Losada, även kallad “El Gringo” för hans brytning på spanska, är nära att störtas av ett folk som har fått nog av nyliberala modeller. Han har gått i spetsen för en av de mest hårdhänta omstruktureringar av en statsapparat i Latinamerika. Därför betraktas också Bolivia som ”nyliberalismens svagaste länk”, på väg att brista. I bakgrunden agerar Rockefeller, företag som Enron och British Petroleum.

Den utlösande katalysatorn är kampen mot en total privatisering av det statliga prospekteringsföretaget YPFB (Yacimientos Petrolíferos Fiscales Bolivianos) inom energinäringen och ett bokstavligt överlämnande av få återstående naturresurser i Bolivia. Detta pionjärföretag inom prospektering har successivt urholkats och har blivit föremål för en privatisering där de stora gigantiska energi- och gruvbolagen i världen är med på en huggsexa som regeringen påstår ska gynna det bolivianska.

Men uppenbart tror inte folket på ”El Gringo”, som tillbringar mer tid i USA än i sitt eget land, Bolivia. Liknelser görs med de spanska kolonisatörernas utplundring av tenn och silver som var så mycket att det skulle ha blivit en ”bro till Spanien”, som ordspråket säger. Bakom lämnade spanjorerna ett land och folk i misär.

Privatiserade gruvor

I augusti 1993 inledde Losada sin första av två presidentperioder. 7-8 år tidigare, hade den stora bolivianska gruvindustrin privatiserats eller stängt igen med skäl att verksamheten inte var lönsam och att tillgångarna mer eller mindre var slut. Det bolivianska gruvproletariatet, detta stolta och den bolivianska arbetarklassens förtrupp, drog sig tillbaka och slickade de dödliga såren. I bakgrunden agerade ”El Gringo” som tog över flera lönsamma statliga företag.

Under sin mandatperiod fortsatte han privatiseringen av statliga företag till förmån för de transnationella. Varför, är det inte svårt att förstå, när vi synar mannen med en bättre lupp än den officiella massmedia som bara koncentrerar son bevakning av kampen i Bolivia till en påstådd chauvinistisk aversion från bolivianernas sida mot Chile. Orsaken sägs vara att bolivianerna är sura för förlusten i Stillahavskriget 1879. Bolivia förlorade då sin utfart mot havet efter att Chile, ledda av de engelska kolonisatörerna som ville åt salpetern i Atacamasöknen, erövrat detta territorium där i dag staden Antofagasta är beläget.

Korsvist ägande

”Goni”, som han också kallas, förfogar över företaget COMSUR. I november 1993, tre månader efter att han tillträdde presidentposten, köpte det engelska företaget Rio Tinto Zinc (RTZ), 33 procent i COMSUR. RTZ är världens största handlare i koppar.

Men företaget inte bara köper och säljer koppar, det innehar också 30 procent i gruvbolaget, La Escondida, som förfogar över Chiles största privata gruva. IFC-Banco Mundial, (The International Finance Corporation) är också aktieägare i såväl La Escondida som COMSUR.

Vad betyder detta?

Bolivia gränsar till norra Chile, där de flesta av de chilenska gruvorna finns. För närvarande exporterar Argentina termoelektrisk energi till den energislukande gruvbrytningen, men de argentinska gasreserverna är, enligt alla rapporter, på väg att ta slut. En export av boliviansk naturgas är av extrem brådskande betydelse, skriver Andrés Soliz Rada, expert på gasfrågor i Bolivia och en stark kritiker av den nuvarande regeringens politik.

De inblandade företagen och den bolivianska presidenten har därför allt intresse för att Bolivias’ gas går via norra Chile. Om vi också betänker att 80 procent av chilensk konsumtion av gas kommer från Argentina, som nu själv står inför en ”gaskris”, blir situationen ännu mer gynnsam för Bolivia, såväl vad gäller förhandlingarna om priset på gasen som dess krav på en utfart till Stilla havet. Men detta har inte ens tagits upp i förhandlingarna av Goni med Chile och de inblandade företagen. Det är kanske inte så konstigt eftersom han själv har ekonomiska intressen i de inblandade företagen.

President och företagsledare

Den 4 mars 2002 uppgav det kanadensiska gruvföretaget Orvana Minerals Corp. ORVANA, att den nya bolagsstyrelsen hade utsetts och att aktieägarna utsett Gonzalo Sanchez de Losada till styrelseordförande. Till sin hjälp fick ”El Gringo” ett antal dignitärer som inte går får hackor.

George Hamilton, VD, från Ernest&Young i Toronto. José Convay och Robert A. Watts, bägge VD med verksamhet i flera stora gruvföretag. Donald French, rådgivare och spekulant i utvinningen av guldgruvan Kori Kollo, i Bolivia.

Den 27 augusti 1999 påstod Goni att han på grund av sina politiska aktiviteter inte hade ägnat sig åt gruvverksamheten på 20 år. Men, som Andrés Soliz Rada skriver, hur är detta möjligt när det USA-baserade ”Instituto de las Américas” den 27 augusti 1997, i sin årsrapport, hävdar att Goni 1996 hade ingått i deras högsta ledning, samtidigt som Goni innehade presidentposten? Han satt också i Orvanas bolagsstyrelse fram till den 31 juli 2002, trots att han den 26 juni detta år hade gått till val om presidentposten.  

BP och Repsol i samma sällskapsklubb

Gonzalo Losada rör sig i de mest exklusiva kretsarna i världens finans- och näringslivskretsar. I samma ledning för ”Instituto de las Américas”, också kallat ”Institutet”, återfinns Richard Flury, från oljebolaget BP-Amoco, en av ägarna till Pacific LNG, det kanske viktigaste företaget som ska utvinna och distribuera den bolivianska naturgasen. BP-Amoco (från British Petroleum).

Det formella välkomnandet av Losada i denna mäktiga grupp gjordes av den förre USA-diplomaten Paúl H. Boeker. Men detta år fanns också James Bannantine, från företaget Enron med i bilden och William L. Friend från USA-företaget Bechtel.

Detta företag hade bokstavligt kastats ut från staden Cochabamba 2001 i det s.k. ”Vattenkriget”. Befolkningen reste sig och höll makten under flera veckor i staden tills regeringen gick med på att ”återförstatliga” vattenbolaget. I styrelsen för ”Institutet” fanns också representanter för Consorcio Pacific LNG, British Petroleum, British Gas, Marathon Oil, Shell, CMS Energy y Sempra, företag som har det gemensamma att de är indragna av produktion, transport och distribution av gasen. De är alla för att gasen ska levereras via en chilensk hamn.

Men vad är Institutet?

Med Rockefeller för avreglering

Enligt Andrés Soliz handlar det om ett sällskap som bildades 1983 av universitetet i San Diego. Målsättningen är att ”minska alla barriärer som lagligt eller enligt politiska beslut, reglerar och drabbar den regionala handeln och investeringar”. I detta sällskap invaldes Goni som styrelseledamot.

Men ”El Gringo” var inte nöjd med detta sällskap. Nästa steg var att ansluta sig till Society Of The Americas Or Council Of The Americas, som leds av David Rockefeller, sonson till John D. Rockefeller, grundare av Standard Oil.

Detta sällskap har också organiserat el Consejo Internacional de Asesores de Presidentes, det Internationella rådet för presidentrådgivare, också kallad ”Världsregeringen” för dess enorma makt som dess medlemmar innehar.

Även detta råd leds av David Rockefeller. Men bland dess medlemmar återfinns några av Chiles mäktigaste industri- och finansmän. Skaran förstärks med oljemagnater som Pepe Fanjul, från spanska Repsol-YPF-Trilateral, och Kenneth Lay, från det havererade Enron. Ordföranden i “Sällskapet” är William Rhodes, vice styrelseordförande i Citygroup.

Källa: Andrés Soliz Rada, Rebelión