lunes, 12 de octubre de 2015

Deltog USA i planerna på en statskupp i Bolivia och att mörda president Evo Morales?

"UT MED LOS GRINGOS", illustrerar känslor och den politiska uppfattningen bland bolivianerna.




Deltog USA i planerna på en statskupp i Bolivia och att mörda president Evo Morales?

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2015-10-09 / USA konspirerade med den politiska högeroppositionen i Bolivia 2006-2008 med målet att störta vänsterregeringen Evo Morales. Det hävdar regeringen efter att en ny bok som analyserar tusentals Wikileaksdokument om Bolivia presenterats.

Dan Beeton y Alexander Main.
Det är forskarna Alexander Main och Dan Beeton från Centrum för Ekonomisk och Politisk Forskning i Washington som i en ny bok analyserar tusentals Wikileakstelegram mellan ambassaden i La Paz och State Departement i Washington. De menar dock att det i dokumenten inte finns fog för att direkt peka ut USA för att ha planerat en statskupp i Bolivia.

Men de konstaterar att USA:s utrikespolitiska strategi innefattar möjligheten att lansera attacker mot valda regeringar i latinamerikanska länder som motsätter sig införandet av den nyliberala modellen. Med valet av Hugo Chavez som president i Venezuela i december 1998, intensifierades stödet till de politiska krafter som till och med är beredda att utlösa en statskupp i det egna landet. Exempel på det är statskupperna i Honduras och Paraguay.

Main och Beeton skriver att motsats till officiell diplomati från State Departement, kalkylerade USA:s UD i augusti-september 2008 om alla slags utgångar av den poliska krisen och hur de skulle agera:

“Aktionskommittén för en Nödlösning utvecklar tillsammans med USA:s Södra Militärkommando (Sic!) en plan för en omedelbar reaktion i händelse av en plötslig nödsituation som en statskupp eller mord på president Morales”, uppger ett Wikileakstelegram.

Enligt alla kännare av Pentagon innebär “en omedelbar reaktion” ett militärt ingripande i det sydamerikanska landet. Vilka former för hur detta skulle äga rum vet bara generalerna i USA:s försvarsministerium.



Så agerade USA 2002-2008

  • Tre dagar innan valet 2002 förklarade USA:s dåvarande ambassadör i La Paz, Manuel Rocha
    USA-ambassadören Manuel Rocha.
    att USA skulle dra in allt ekonomiskt och finansiellt bistånd och vidta andra tänkbara åtgärder om Evo Morales valdes till president. Evo fick 22,1 %, förlorade med bara en procent trots ett utbrett valfusk.
           
  • I november 2005 vann Evo Morales presidentvalet överlägset. Han hade i valkampanjen utlovat en ny författning som skulle innefatta de historiskt sett exkluderade ursprungsbefolkningarna. Valprogrammet slog också fast kampen mot nyliberalismen, en jordreform och en nationalisering av Bolivias stora gas och oljeresurser.
  • Den 3 januari 2006, två dagar efter att Morales svor presidenteden, tog han emot USA:s ambassadör, David N. Greenlee (ambassadör 17/1-2003-10/5-2006). Greenlee förklarade, precis som sin föregångare Manuel Rocha, att fortsatt multilateralt bistånd till Bolivia skulle baseras på huruvida Morales´ regering uppvisade ett ”gott uppförande”. Ambassadören
    President Evo Morales och USA:s ambassadör, David N. Greenlee
    underströk även den avgörande betydelsen av USA:s anslag till internationella finansiella institutioner som den Internationella Utvecklingsbanken (BID), Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). Greenlee underströk vidare att Bolivias överlevnad berodde på dessa organ.
             
– När man tänker på IDB är det USA det handlar om. Detta är inte utpressning, det är det den simpla verkligheten, underströk USA-ambassadören frankt.

– Men Evo Morales vägrade att underkasta sig den nykoloniala politik som de föregående presidenterna hade accepterat. I stället fullföljde han sitt valprogram och inledde processen mot en ny avancerad Politisk Konstitution för Bolivia som Plurinationell Stat. Han sa också upp avtalet med IMF.

Det säger Nila Heredia, Hälsovårds- och Idrottsminister under de turbulenta åren 2006-2007 när jag intervjuar henne på telefon.



USA:s ”separatistexpert” anländer till Bolivia

1 maj 2006, alltså bara fyra månader efter att Morales intog presidentpalatset utfärdade han dekretet om nationalisering av gas- och oljeresurserna. Armén och arbetarna ockuperade oljekällor och raffinaderier. Tjugo dagar senare byttes David N. Greenlee ut som USA:s ambassadör i La Paz och ersattes av Philip Goldberg. Denne tillträdde på sin post den 13 oktober 2006 och kastades ut från Bolivia av Evo Morales den 14 september 2008, anklagad för konspiration och stöd till de krafter som ville slå sönder Bolivia som statsbildning. Goldberg hade erfarenhet av separatism från Jugoslavien där han var aktiv i splittringen av landet, främst Kosovo.

1 maj 2006: President Morales och hans regering på plats vid raffenadier när han offentliggjorde beslutet om nationalisering av Bolivias olje- och gasreserver, bland de största i Latinamerika. Foto: IBI.


Den tysk-mexikanske universitetsprofessorn Heinz Dieterich sa den 19 oktober 2006 till Flamman:

“Han (Philip Goldberg) fungerar som en länk i Bolivia mellan chilenska, kroatiska och Imperiets destabilisatörer. Mellan 2001 och 2004 verkade Goldberg som andre vice verkställande chef för den diplomatiska delegationen i Kosovo och var chef för förhandlingsdelegationen i Dayton (Ohio) som orsakade Jugoslaviens upplösning. Det är en man med en perfekt profil för att frigöra Bolivias fyra östra provinser”.

Nila Heredia bekräftar bilden:

– Det var en mycket svår tid med ett frenetiskt motstånd från en rasistisk högeropposition som inte ville släppa ifrån sig den makt de förfogat över. USA-ambassaden backade upp oppositionen finansiellt via olika NGO-grupper eller colombianska paramilitärer som till och med fotograferades tillsammans med Goldberg, säger Heredia.

USA:s ambassadör Philip Goldberg (vänster) samtalar med Ruben Costas, guvernör i länet Santa Cruz varifrån planerna på en statskupp och fragmentering av Bolivia inleddes. Här återfanns både colombianska som kroatiska terrorister.


USAID:s miljoner dollar

I Wikileakstelegrammen framkommer det att USAID 2007 gav finansiellt stöd till 101 olika grupper i länen Chuquisaca, Santa Cruz, Pando och Beni. Totalt handlade det om 4.066.131 dollar. Ett år senare uppmanade oppositionen via sina “Civilkommittéer” till uppror mot regeringen i La Paz och kallade till en ”folkomröstning för autonomi” i respektive län. År 2013 kastades även USAID ut av Morales, trött på intriger, som han sa från “CIA:s civila fasad”.

Den förre hälsovårdsministern menar att man måste se vilket som var det politiska motivet och pekar på arbetet med den nya författningen.

– Oppositionen anklagade Evo för att vilja flytta den författningsenliga huvudstaden från Sucre till La Paz. Med den förevändningen ville man resa invånarna i länet Chuquisaca mot regeringen. Våldsamheter uppstod som spred sig till oppositionens fäste i länen Santa Cruz, Pando och Beni. Bolivia stod inför ett reellt hot om en statskupp, fortsätter Heredia.

Men de sociala rörelserna och de flesta av Latinamerikas regeringar, med Lula och Kirchner i spetsen, slog tillbaka och räddade demokratin. Goldberg förklarades av Evo som non grata den 10 september 2008 och fick 72 timmar på sig att packa sina resväskor.

– Sedan dess har Bolivia stabiliserats och är en av de mest framgångsrika ekonomierna på den amerikanska kontinenten, trots frånvaron av en USA-ambassadör i La Paz, summerar Heredia.

I dag bekräftar Wikileakstelegrammen allvaret i vad regeringen Evo Morales då hävdade, att USA intrigerade för att framkalla ett regeringsskifte i Bolivia.

viernes, 23 de enero de 2015

Bolivia. Så talar en folkets president: “Vi har en skyldighet att göra slut på kapitalismen och imperialismen”!

På 4 000 meters höjd "renades" Evo Morales av sina systrar och bröder bland de 36 ursprungsfolken.




Så talar en folkets president: “Vi har en skyldighet att göra slut på kapitalismen och imperialismen”!

 

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2015-01-23 / I torsdags svor Evo Morales presidenteden för tredje gången i Bolivia. Inte i landets parlament med centralvärme på 3500 meters höjd utan i den förhistoriska och heliga andinska staden Tiwanaku, ännu högre upp i Anderna. Evo och hans vicepresident Alvaro Linare och hans ministrar stod där med knutna nävar och försäkrade än en gång sin obrytbara allians med Bolivias folk.

De 36 olika ursprungsfolken, de flesta olika indianfolk men även så kallade “negritudes”, svarta ättlingar till slavarna från Afrika välsignade Evo Morales och hans regering som sitter fram till 2020. Ceremonin inleddes med en “rening” av den bolivianske presidenten för att beskydda honom och regeringen från “negativ energi, budbärare av all slags dimensioner av obalans”.

– Jag skulle vilja börja med att säga att det i dag är en speciell dag, en historisk dag på bekräftelsen av vår identitet och vår demokratiska kulturella revolution, sa Morales i sin andinska tunika som hans indianbröder hade klätt honom i, en symbol av också Solguden. Presidenten, som har Aymarablod i venerna, eskorterades dagen till ära av ett speciellt säkerhetsgarde av 500 indianer klädda i röda ponchos.



Gruvarbetarson

 

Den unge bolivianske presidenten som växte upp i det revolutionära gruvcentret Oruro, en plats som många gånger färgats av gruvarbetarblod, som inte bara har utkämpat hårda klasstrider mot den naturlige fienden bland gruvbolag, inhemska som transnationella, utan även mot många av de militärdiktaturer som i gruvarbetarna såg en alldeles speciell fiende som det handlade om att slå ned så hårt som möjligt. Evo Morales växte upp i denna klasskonfrontation och tog intryck, som alla hans kamrater, intryck som har satt sin prägel på de regeringar som han har lett sedan den stora valsegern 2005.

Och Morales underströk också i sitt tal det lidande som hans bröder och systrar i alla åldrar och i alla generationer fick utstå sedan den spanska kolonialismens ankomst. Men efter varje massaker på gruvarbetare, bönder, fabriksarbetare eller de revolutionära studenterna, har folket kommit tillbaka. För varje attack har slagit tillbaka med mer organisation och politisk beslutsamhet som kanaliserades i den regering som skapat politisk stabilitet, men framför allt en ekonomisk och social utveckling, som ingen tidigare regering i Bolivias historia lyckats uppnå.

Evo Morales med vicepresident Alvaro Linares och resten av ministrarna.


Förkrossande valsegrar

 

– De kunde inte göra oss osynliga. För här står vi för att regera oss själva, att respektera vår Pacha Mama (Moder Jord), att väcka den gemensamma energin. Nu är vi inte bara miljoner socialt och kulturellt utan även miljoner som röstar. Ett stort tack till er, Bolivias bröder och systrar, sa Morales som i det senaste valet fick 61 procent av rösterna. Hans parti MAS, Rörelsen för Socialism, fick kvalificerad majoritet i både deputeradekammaren som i senaten, 88 av 130 mandat respektive 25 av 36.

Han uppgav rent lyriskt att den latinamerikanska kontinenten befinner sig i en “stor förlösning” av förhoppningar, enighet, harmoni och lycka. Men bakom oss har vi, sa Morales, 500 år då hatet, rasismen, diskrimineringen och individualismen härskade “efter att märkliga män hade anlänt och påstod att vi var tvungna att modernisera och civilisera oss”.



Dödens filosofi från `väst´

 

– De lärde oss sin filosofi av död. Men för att modernisera och civilisera oss såg de sig tvungna att göra indianfolken osynliga i världen, vårt språk, kultur, våra rötter, vårt kokablad, våra egna produkter, symboler, musik och vår klädesseder försvann för de ville göra slut på vår identitet, underströk Morales men påminde de tusentals bolivianerna att folket vaknade till politisk medvetenhet och nu ger förändringarna resultat.

Han slog också fast:

– Vi har skyldigheten att försvara livet, att rädda planeten och göra slut på kapitalismen och imperialismen. De industrialiserade länderna är överindustrialiserade och det innebär en stor börda för Planeten Jorden.

Nationaliserade naturresurserna

 

Han menade att det finns varken en eller två eller tre världar utan bara en.

– Och vi är alla ansvariga inför denna värld. Det handlar inte om färger. Det som kan döda dig är färgen på vattnet du dricker. Det som kan döda dig är gaserna du inandas. Vi är tusentals med olika färger men vi lever bara på en planet. Pacha Mama lyser över oss alla, våra stjärnor vägleder oss på vägen till en annorlunda liv med lika rättigheter.

Evo Morales kan se tillbaka med tillfredsställelse på sina två tidigare regeringar. Landet som betraktades som Latinamerikas fattigaste med ett nära hundratal militärkupper sedan den spanska kolonialmakten besegrades kring 1820-talet, har utvecklats rent dramatiskt sedan 2005.

Vänsterregeringen i La Paz har nationaliserat energitillgångar och stora delar av gruvsektorn. Landets både extremt fattiga, “vanligt” fattiga och medelklass har fått det mycket bättre. Men även företagarklassen har kunnat se sina vinster öka eftersom folket har fått en kraftigt ökad köpkraft. Därför är den politiska högern, USA:s allierade i Boliva, smått desperata efter tre förödande valnederlag i det land som de betraktades som sitt.

Jublande olje- och gasarbetare efter att vänsterregeringen nationaliserat sina energiresurser.


Latinamerikansk integration och utkastad USA-ambassadör

 

Bolivia har förstärkt sina förbindelser med ALBA, där Bolivia ingår som fullvärdig medlem och med övriga Latinamerika. USA:s ambassad trodde att den i egenskap av just “Ambassaden” kunna diktera både folket som regeringar. Ambassadören varnade i det första valet bolivianerna för att lägga en röst på Evo Morales, “kokaledaren”, som han utpekades som. Men “Ambassaden” hade inte lärt sig läxan för man blandade sig in i även i de andra valen, även om profilen hade sänkt betydligt.

USA-amabassadens intriger och State Departements olika agenturer som USAID som alla leder till CIA, försökte via så kallade NGO:s att skapa motsättningar mellan de olika provinserna i landet för att på samma sätt som i Jugoslavien, slå sönder statsbildningen Bolivia i regioner. Men Bolivia, med Evo Morales, är inte längre de USA-utbildade bolivianska generalernas Bolivia. USA-ambassadören kastades nästan bokstavligt ut från ett av de största sydamerikanska länderna.

USA-ambassadören Philip Goldberg kastades ut 2008.
Goldberg har förflutet från Jugoslavien där han deltog
aktivt i splittringen av den jugoslaviska statsbildnningen.


Nationell värdighet

 

I dag är Evo Morales samme Evo som växte upp i gruvlägren i Oruro, det enda som har förändrat honom är hans insikt om vikten av att försvara den revolution som så många av hans landsmän gav sina liv för. Men även en argentinare vid namn Ernesto “Che” Guevara gav sitt liv för att Bolivia och Latinamerika skulle kunna förena Simon Bolivars dröm om ett Enat Amerika, det Stora Fosterlandet.

I dag tittar inte bolivianen ner i marken när han stöter på en “gringo” på La Paz´ gator. Nu går han med lyft blick. Bolivias har återfunnit sin politiska, nationella och kulturella identitet som folk.



Läs mer om Evo Morales ekonomiska och sociala framgångar:

Bolivia: “Nu är det vi ’Los Indios’ som bestämmer”

Evo Morales på väg mot tredje presidentperiod

Publicerad 9 oktober 2014

lunes, 13 de octubre de 2014

Förkrossande seger för Evo Morales i Bolivia




Av Dick Emanuelsson
 
TEGUCIGALPA / 2014-10-13 / Bolivias sittande president omvaldes i söndags efter att bokstavligt ha krossat allt motstånd. Morales vann med 61 procent. Hans parti, MAS, Rörelsen till Socialism, fick nästan kvalificerad majoritet i både senat och underhuset.

– Det bolivianska folkets seger tillägnas alla folk i Latinamerika som kämpar mot kapitalismen och imperialismen. Segern tillägnas Fidel Castro och Hugo Chavez och alla antiimperialistiska och antikapitalistiska regeringer, sa Evo Morales från presidentpalatsets balkong i La Paz.

Hans närmaste konkurrent, Samuel, cementmagnaten och hamburgerkungen Samuel Doria Medina från högerpartiet Unidad Demócrata (UD), fick 24 procent. Den förre presidenten från det kristdemokratiska PDC, Jorge “Tuto” Quiroga, fick 9,6 procent. Det gröna partiet och det regionala partiet i La Paz, PSM, fick vardera ett mandat i underkammaren men bägge förlorar sin juridiska status.

 

Unik politisk stabilitet

Det är den tredje mandatperioden som Evo Morales nu inleder i Bolivia, en politisk stabilitet helt unikt i det land där det har genomförts över 80 militärkupper sedan självständigheten från det spanska kolonialväldet.

Den unge ”Indianernas President”, som bolivianerna kallar honom, har nationaliserat landets energitillgångar, inlett en avkolonialisering och modernisering av landet sedan han tillträdde som president 2006. Från att ha varit kontinentens fattigaste folk i sällskap med Haitis, har Morales haft utomordentliga ekonomiska och sociala framgångar och det mitt i en internationell kapitalistisk kris som inleddes i september 2008 i USA. Målet är att skapa den materiella basen för socialismen i Bolivia.

 

USA:s konspirationer

USA har med alla medel försökt stoppa Morales. Först försökte USA-ambassadören i klassisk stil att skrämma bolivianerna från att rösta på Morales. När detta fick motsatt verkan stimulerade State Departement 2008 den politiska högern att med våld störta Morales. Morales´ svar blev att kasta ut både USA-ambassadören som USAID, betraktat som CIA:s civila fasad. Sedan 2008 finns det ingen USA-ambassadör i Bolivia, ej heller DEA eller USAID.

Bakom sig har Morales också en ny författning som inkluderar i stället för som tidigare, exkluderar de 36 ursprungsbefolkningar som lever i Bolivia.

Det var Evo Morales´ och MAS´ sjunde valseger där de har fått mer än 60 procent av rösterna. Inga internationella valobservatörer eller ens den egna politiska oppositionen har haft något att erinra om hederligheten i valresultaten.

– Bara som ett organiserat och enigt folk kan vi visa att vi har den demokratiska rätten att befria oss, summerade presidenten på söndagskvällen.
Nu sitter Evo Morales fram till 2020.

Dick Emanuelsson 
Läs även:


 

Bolivia går till val på söndag: “Tidigare bestämdes ´Los Gringos´, nu gör vi det, ´Los Indios´!”



Elecciones en Bolivia: “Antes decidían los Gringos, ahora decidimos los Indios”


jueves, 9 de octubre de 2014

Bolivia går till val på söndag: “Tidigare bestämdes ´Los Gringos´, nu gör vi det, ´Los Indios´!”

President Evo Morales och hela hans ministär sammanträdde och beslutade på plats i början av september 2008 att nationalisera alla aktier i energibolaget TR-Holdings som i sin tur kontrollerade det mäktiga energikonglomoratet Transredes. (Foto: José Luis Quintana-MIN. PRESIDENCIA/ABI).




Bolivia går till val på söndag

“Tidigare bestämdes ´Los Gringos´, nu gör vi det, ´Los Indios´!


Den 12 oktober går Bolivia till val för att utse president och kongressledamöter. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson har för Proletären intervjuat Katu Arkonada, politisk rådgivare sedan flera år till den bolivianska regeringen.

Katu Arkonada


Hela intervjun (60 min.) på spanska:
 


Jag gillar inte att landa på flygplatsen i El Alto, en förstad till La Paz med en miljon invånare. Den ligger ett par mil utanför, men nästan tusen meter högre upp. Inte för att staden skulle vara ful eller ogästvänlig. Tvärtom. Andernas snöklädda toppar med den högsta toppen Illimani är gudomligt vacker där den blickar ned mot oss från 6462 meters höjd till 4.000 meter i El Alto. Det är alltid en mörkblå himmel med vita moln som ibland på eftermiddagen går ned i midjehöjd och som man kan ta på.

Nej, Bolivia, La Paz och El Alto är rekommenderade turistmål. Men för min del ligger de för högt och ger mig alltid en sprängande huvudvärk under de tre första dagarna. Benen känns som bly och gör att man går i ultrarapid uppför La Paz´ branta gator med tinningarna bultande. Bara en rejäl konsumtion av kokate från morgon till kväll lättar upp och efter en tid har kroppen anpassat sig.

Lenin, Gramsci och Evo Morales

Vicepresident Álvaro García Linera
“Glöm inte att du alltid måste komplettera Lenin med Gramsci. Fienden måste besegras, för att tala med Lenin. Gramsci å sin sida sa att motståndaren måste man införliva, men motståndaren har inte införlivats som en organiserad motståndare, utan som en besegrad fiende”.

Katu Arkonada citerar gärna den bolivianske vicepresidenten Alvaro Garcia Linare. Hans ord är för övrigt vänsterregeringen Evo Morales´ taktik och strategi sedan flera år. När Proletären talar med Katu återstår det bara två veckor till det bolivianska valet till president och kongress.

Men vem är den “införlivade” och “besegrade fienden”? frågar jag.

Och Katu svarar att bland kandidaterna som regeringspartiet MAS, Rörelsen till Socialism, har satt upp, finns det flera kandidater som 2008 stod på andra sidan barrikaderna. De var till och med beredda att delta i en väpnad kontrarevolution med stöd av USA för att störta president Evo Morales.

– Vicepresidenten ställer sig frågan: “Hur breddar du basen för det politiska projektet genom att införliva andra sociala sektorer för att förstärka förändringsprocessen, men utan att villkora principerna i det politiska programmet och utan att du förlorar den starka kärnan inom partiet”? Jag kan konstatera att MAS inte har gjort några politiska kompromisser av sitt projekt. I valet ställer de upp ensamma, de har inte ingått en pakt med några andra partier eller personligheter. Men det finns personer som har anslutit sig till MAS och som också kandiderar i en del provinser.

Anhängare till MAS i La Paz.

Marginell högeropposition

De har insett att den politiska oppositionen är helt maktlös inför de exempellösa ekonomiska och sociala framgångar vänsterregeringen har haft sedan den tillträdde den 1 januari 2006. Valresultaten har bara förbättrats och nu ställer Evo Morales upp för tredje gången. Opinionsundersökningarna visar att det blir en promenadseger, igen.

Katu Arkonada är inte bolivian utan bask. Jag träffade honom 2012 i Bilbao när han var hemma i Baskien och föreläste om de marxistiska klassikernas verk och hur de kan tillämpas på den aktuella situationen i Baskien. Den baskiska vänstern har också varit mycket framgångsrik sedan 2011.

Han har arbetat under viceministern för Strategisk Planering och det bolivianska utrikesministeriet och är medlem av det internationella Nätverket för Intellektuella i Försvaret av Mänskligheten. Sedan 2009 bor och verkar han i Bolivia.

Född i gruvregionen

Varför vinner Evo Morales den tredje mandatperioden i valet den 12 oktober?

– Om det är någon som representerar den hittillsvarande kampen från de sociala rörelsernas sida så är det Evo Morales. Han representerar de sociala folkliga klasserna och han utgör en del av dessa. Bolivianen ser i Evo sig själv. I går fredags morse, klockan 05.00, innan solen hade gått upp, stod han och delade ut flygblad vid biltullen mellan La Paz och El Alto. Det är inte “President Evo” utan “Kandidaten Evo”.

För Evo var klockslaget inget problem, för han går upp redan klockan 04.00 på morgonen och börjar sitt arbetspass klockan 05.00 i presidentpalatset, precis som när han föddes och växte upp i gruvregionen Oruro eller senare i regionen Cochabamba, säger Arkonada med beundran i rösten.

President Evo Morales . (Foto: José Luis Quintana-MIN. PRESIDENCIA/ABI).

I valrörelsen 2005 underströk både Morales och vicepresident Linera arbetet med att avkolonialisera Bolivia, en primär uppgift innan det strategiska målet att bygga den materiella basen för socialism. Hur långt har denna avkolonialisering gått? frågar jag Katu.

– Den nya ekonomiska modellen är just vad man kan säga är epokförändringen i Bolivia, återerövrandet av Staten och fördelningen av rikedomarna. År 2005 utgjorde det statliga produktiva inslaget bara fem procent. I dag är det 35 procent.

– Bolivia uppvisar den lägsta arbetslösheten i Latinamerika. De sociala investeringarna 2005 uppgick 629 miljoner dollar. År 2013 uppgick den till 3781 miljoner dollar (27602 miljoner kronor). De delas upp nästan helt jämnt mellan social politiska reformer som infrastruktur och produktiv utveckling.

Nationaliserade energiresurserna

När Evo Morales vann valet 2005 var många vänsterintellektuella skeptiska till talet om “avkolonialisering” av Bolivia innan det skulle vara möjligt att gå vidare mot en kapitalistisk etapp och därefter mot socialism. En av kritikerna var den i USA och Latinamerika kände universitetsprofessorn och marxisten James Petras. Han menade att Evo Morales var en av många socialdemokrater som inte vågade ta striden med imperialismen och de transnationella trusterna som opererade i Bolivia.

Katu Arkonada delar inte den ståndpunkten:

– Evos valprogram hade två grundläggande frågor i valrörelsen 2005. Den första var nationalisering av energisektorn och utlysande av val till en församling som skulle utarbeta en ny författning. Evo vann valet och installerades den 1 januari 2006 på presidentposten. Redan 1 maj 2006 genomförde Evo nationaliseringen av energisektorn, både olja som gas (Bolivia har de näst största gasresurserna efter Venezuela på den amerikanska kontinenten). I augusti samma år utlyste han valet till den konstituerande församlingen.

Enligt Arkonada var dessa två områden de strategiska nyckelsektorerna i avkolonialiseringen av Bolivia. För det gav regeringen en juridisk bas för att gå vidare för att erövra den materiella basen för regeringens planerade delreformer. Raffinaderier och andra anläggningar som nationaliserades ockuperades militärt den 1 maj 2006 och arbetarna fick en nyckelställning i att försvara den första etappen av den kommande folkmakten.

Jubel bland arbetarna när regeringen nationaliserade 1 maj 2008 tre privata oljebolag, CLHB.Foto: José Luis Quintana-MIN. PRESIDENCIA/ABI).

Kontrarevolutionära “civilkommittéer”

Kampen om statsapparaten blev också både blodig och komplicerad, framfört allt i ekonomiska aktiva och starka regioner som Santa Cruz och Tarija, där landets bördiga lågland respektive energitillgångar återfinns. I dessa regioner hade den högerextrema oppositionen ett stort inflytande över städer och guvernörsposter som de kontrollerade.  Via sina USA-stödda och finansierade “civilkommittéer” försökte de 2008 att rulla tillbaka historien genom att mobilisera och konspirera mot vänsterregeringen. Men kuppförsöket slogs ned genom ett skickligt spel från Morales och en folklig mobilisering mot kuppmakarna.

– I dag kan vi säga att regeringen har en total kontroll över statsapparaten, över militär och polis, även om det inom polisen finns mindre element som kan orsaka väsen, men inget allvarligt.

Att regeringen gjorde helt rätt när den nationaliserade energiresurserna illustreras av de ekonomiska talen. Bolivias BNP, säger Arkonada, har ökat från 9,525 miljoner dollar år 2005 till 30.381 miljoner dollar 2013.


– Det har inneburit att BNP per capita har ökat från 1010 år 2005 till 2.757 dollar år 2013. Landets internationella reserver har ökat 2005 från 1714 år 2005 till 14430 miljoner dollar 2013, eller ett plus med 47 %.

Militära enheter ur de väpnade styrkorna i staden Cochabamba.


Minskade klassklyftor


Bolivia, som med Haiti delade den föga hedervärda platsen som det fattigaste landet i Latinamerika 2005, har ökat minimilönerna från 63 till 173 dollar. Arbetslösheten i städerna har minskat från 8,1 till 3,2 procent, den lägsta i Latinamerika.

– Detta har gjort att nivåerna på fattigdomen har minskat från 38,2 % 2005 till 21,6 % år 2012. Klassklyftorna har gått samma väg. År 2005 var skillnaderna mellan landets tio procent rikaste respektive fattigaste 128 gånger, en siffra som har reducerats till 46 gånger. År 2025 är målet satt till 0 procent extremt fattiga.

Men förbättringarna mäts inte bara i personliga ekonomiska förbättringar. I hela Latinamerika är grundläggande rättigheter som rätten till utbildning, hälsovård, rinnande vatten och avlopp inte alltid så självklara.

– MAS´ valprogram talar om att i städerna ska alla ha rinnande vatten och elektricitet och 80 procent avlopp. På landsbygden, där dessa investeringar är mycket dyrare, ska 90 procent ha vatten och 60 procent avloppssystem, en enorm social revolution. År 2005 hade bara 44.000 hushåll en central anslutning till hushållsgas. Idag är det 450.000 och målet, i MAS´ valprogram, är att genomföra en miljon anslutningar fram till år 2020.


“Leve Arbetar- och Bonderegeringen”, står det på klippblocket i centrala La Paz.


Vad planerar högern?


Den politiska oppositionen är en brokig samling på högerkanten och de är helt chanslösa. Enligt det mest erkända opinionsinstitutet Ipsos får Evo Morales 59 procent. Hans närmaste rival, företagsledaren Doria Medina får 13-17 procent. Jorge Quiroga, som en gång efterträdde kuppgeneralen Hugo Banzer när denne avled i cancer, får bara åtta procent.


Till skillnad mot det venezuelanska arbetsgivarkonglomeratet och den improduktiva reaktionära borgarklassen i Venezuela, har de bolivianska kapitalisterna insett att de under denna demokratiska och nationella revolution kan tjäna pengar. Bolivia har aldrig tidigare haft en så stark politisk och ekonomisk stabilitet.


 – Den bolivianska högern är helt kraftlös och splittrad. Men genom USA:s tentakler kommer den vid valet 2019 att tvingas att uppvisa en enad fasad som i Venezuela. Förmodligen får vi se en boliviansk variant av Henrique Capriles. Bolivianerna är på sin vakt för de har många års erfarenhet av vilka medel högern är beredd att ta till när det skärps.



“Ta över företaget”!


Katu Arkonada säger Evo Morales har tagit ett kraftigt nackgrepp om den ekonomiska eliten, Det gör att den inte kan agera hur som helst. Ett exempel var när presidenten utfärdade ett dekret om en tredje månadslön. I Bolivia och Latinamerika utbetalas vanligtvis en extra månadslön i juni, i en del länder också i december. Men president Morales ansåg att de privata arbetsgivarna hade fått så stora övervinster att de hade råd att betala en tredje månadslön. När arbetsgivarföreningen protesterade uppmanade Morales de anställda på de företag där ägaren sa att företaget skulle gå omkull, att “ta då över företaget, det har ni rätt till, enligt grundlagen”! Det gjorde att protesterna avtog omedelbart.


– Eftersom majoriteten av företagarnas främsta mål heter pengar, och medan den makroekonomiska situationen är oförbätterlig och deras vinster stiger konstant (de har aldrig gjort så stora vinster som nu) håller de sig lugna och avvisar all slags äventyrlig opposition, säger Arkonada.


“Skapa två, tre många. . . Kuba”!


Bolivia var tidigare en utpost för USA där Pentagon avsatte och tillsatte sina generaler som det behagade det militära Sydkommandot i Panama. Det var här som Che Guevara avrättades på order av CIA-officeren Felix Rodriguez på plats i Bolivia. Den 8 oktober 1967 sköts Che efter att ha tillfångatagits två dagar innan.


Bolivia i dag är raka motsatsen mot Bolivia 1967. Då var den starke mannen i landet inte kuppgeneralen som hade ockuperat presidentpalatset utan USA-ambassadören. I dag är Bolivia medlem i ALBA, Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika som bildades på initiativ av Fidel och Chavez.


Efter att Evo Morales med en knuten näve hade svurit presidenteden 1 januari 2006, reste han norrut, inte till Washington som sina företrädare utan till Havanna, där han sammanträffade med Fidel Castro. Bolivia har sedan det datumet svurit den antiimperialistiska eden. Men redan i juli 2002, under det sociala forat i Buenos Aires, stod Evo i talarstolen på ett massmöte i den argentinska huvudstaden och uppmanade de tusentals församlade från hela världen att “skapa två, tre många. . . Kuba”, en parallell till vad Che sa 1966; “Skapa två, tre . . . många Vietnam, det är parollen”.




– I dag har Bolivia både politiska förbindelser som handelsrelationer med en rad folk och stater i världen. En rad internationella konferenser om ursprungsbefolkningarna i världen, om klimatförändringen, en antiimperialistisk tribunal och i juli genomfördes en internationell facklig konferens i Bolivia. Regeringen Morales tog också initiativ i FN alldeles nyligen till att diskutera de så kallade “Gamfonderna” som ställt Argentina mot väggen och kräver miljardsummor men som i botten är en politisk utpressning mot regeringen i Buenos Aires.


Snowden i presidentplanet?


I slutet av förra året praktiskt taget kidnappades presidenten och det flygplan han färdades efter att det hade lämnat Moskva. Obamaregimen pressade sina europeiska kollegor att tvinga den bolivianske presidenten att bekänna färg i frågan om Edward Snowden befann sig ombord på planet. Både Morales som presidenterna i Ecuador och Venezuela uppgav offentligt att de var beredda att ge Snowden politisk asyl i sina länder. USA agerade som domare, åklagare och den världspolis den anser sig ha rätt att vara. Evo Morales var nära att störta på europeisk mark eftersom presidentplanet vägrades landningstillstånd i Spanien och Portugal men kunde senare gå ned i Österrike. Händelsen förstärkte bolivianernas antiimperialistiska medvetande.


– Evo Morales är oerhört envis och stark för det flyter Aymarablod i hans vener och det folket stred i 500 år mot kolonialismen och dess arvtagare. Evo anser att Fidel är som sin politiske farfar och Chavez som sin far. Han vet att imperialismen inte vilar en sekund, att om Venezuela skulle falla står med all säkerhet, för sina politiska och ekonomiska framgångar, Bolivia på tur.


Utkastad USA-ambassadör


Philip Goldberg, utkastad USA-ambassadör med meriter
om hur folk och nationer splittras, som i Jugoslavien.
Men i Bolivia bet han i det sura äpplet 2009.
I Bolivia har det genomförts närmare 80 statskupper. Evo Morales påminner då och då sina landsmän om att det enda landet i världen där det inte genomförs statskupper är USA. För där finns ingen “Ambassad”.


Den 9 mars 2009 tröttnade vänsterregeringen i La Paz på USA:s permanenta fräcka inblandning i Bolivias inre angelägenheter och ambassadörens försök att utså splittring mellan de olika provinsernas invånare. Evo Morales kastade ut USA-ambassadören Philip Goldberg. Förra året kastade han också ut USAID, som Morales säger är en förtäckt civil CIA-filial.


– Utan tvivel är den politiska oppositionen stödd och finansierad genom olika kanaler. Det brukar vara så kallade NGO´s och alla påstår de sig verka “för demokrati, för pressfrihet eller för mänskliga rättigheter”. Det är rollen som de brukar iklä sig för att ta emot donationer, summerar Katu som är optimistisk inför valet den 12 oktober.


Evo Morales å sin sida sammanfattade också Bolivias nya position i världen med orden: “Tidigare bestämdes ´Los Gringos´, nu gör vi det, ´Los Indios´!

Dick Emanuelsson
Reportern Dick Emanuelsson efter ett reportage i staden gruvcentret Potosi år 2001.

Valet i Bolivia den 12 oktober, 2014
  • I valet på söndag (12 okt.) ska president och vicepresident väljas.
  • 130 medlemmar av deputeradekammaren och 36 ledamöter av senaten väljs.
  • I händelse av att ingen presidentkandidat får majoritet äger en andra valomgång rum i december 2014.

Partierna

Movimiento al Socialismo, MAS (Rörelsen till Socialism). Kandidater är sittande president Evo Morales och hans vice, Alvaro Garcia Linera. Stöds av den samlade sociala och folkliga rörelsen. Har 55-60% i opinionsundersökningarna.
Movimiento Sin Miedo, MSM (Rörelsen utan rädsla).
Presidentkandidat är den före detta borgmästaren i La Paz, Juan del Granado som var allierad till Evo Morales fram till 2009. Samlar delar av städernas medelklass. Får ca 3 %.
Unidad Demócrata (UD)
Ställer upp med Samuel Doria Medina, företagare och center-höger. Stöds av Rubén Costas, guvernör i länet Santa Cruz med direkta förbindelser till CIA. Costas var en av de drivande bakom kuppförsöket 2008. Tippas få 12-14 %.
Partido Demócrata Cristiano (PDC)
Kristdemokraterna ställer upp den nyliberale högerkandidaten Jorge “Tuto” Quiroga. Han är en ständigt resande talare för den latinamerikanska högerextrema eliten som med stöd av andra högerpersonligheter som Jose Maria Aznar, Mario Vargas Llosa m.fl. bedriver en systematisk psykologisk krigföring mot ALBA, och främst Venezuela, Kuba och vänstern i största allmänhet. Får åtta (8) procent.
Partido Verde, PVB (de gröna)
Ställer upp med indianledaren Fernando Vargas Mosua. Undersökningarna ger partiet bara en (1) procent

Historiska partier som försvann:

MIR (revolutionära vänsterrörelsen), socialdemokratiskt, leddes av Jaime Paz Zamora, kallad vänsterns förrädare.
ADN, (Acción Democrática Nacionalista). Leddes av militärdiktatorn och kuppgeneralen Hugo Banzer som avrättade och avsatte den antiimperialistiske generalen José Torres 1971.
MNR (Movimiento Nacionalista Revolucionario), det historiska partiet från Revolutionen 1950 men som grundades 1942 av legendariska folkledare som Víctor Paz Estenssoro och Hernán Siles Zuazo.
UDP (Unidad Democrática Popular), en motsvarighet till den chilenska folkregeringen Unidad Popular (1970-1973) och ställde upp med Hernán Siles Zuazo. Denne vann den andra valomgången i presidentvalet 1980 men förhindrades att installeras på grund av militärkuppen av general Luis García Meza. Men i oktober 1982 installerades Siles Zuazo i presidentpalatset i La Paz. Han ledde den samlade vänsterregeringen mellan 1982-1985 som utsattes för ett konsekvent ekonomiskt sabotage av den bolivianska oligarkin och USA-imperialismen. Men det avgörande slaget kom inifrån, från socialdemokraten Jaime Paz Zamora som lämnade fronten i det mest kritiska ögonblicket.