Bolivianska landsorganisationen COB:s generalsekreterare:
– Vi verkar mot en monstruös modell
Av Dick Emanuelsson
(LA PAZ/BOLIVIA) Nu går landsorganisationen COB till motoffensiv mot 15 år av en avreglerad nyliberal politik.
– Det är en monstruös modell där arbetarkvinnornas menstruationscykel kontrolleras av de transnationella bolagens personalchefer. Mot den modellen kräver COB en radikal förändring.
Han tar emot mig på högkvarteret i huvudstaden La Paz. I första våningen pågår förberedelserna för fullt för böndernas kongress som ska samlas tre dagar senare. Bönderna är, vid sidan av gruvarbetarna, det kanske viktigaste och största förbundet inom COB.
– Till Bolivia anlände för 15 år sedan USA-ekonomer som skulle “rensa upp i ekonomin”. Konsekvenserna av deras ekonomiska modell blev dramatiska. Lagen 21060 innebar en privatisering av all mineral- och gruvverksamhet. 25.000 gruvarbetare blev arbetslösa vid sidan av 35.000 fabriksarbetare. Sammanlagt fick över 100.000 arbetare lämna sina arbetsplatser 1985. I dag kan du se dem ambulera på La Paz' eller andra gator säljande krimskrams, säger Zosimo Paniagua .
Hunger
Och det är sant. På vissa gator i huvudstaden sitter tiggarna, gamla kvinnor, män, barn eller unga mödrar med sina nyfödda barn, och ber om en bit bröd eller en slant. Hungern är allmänrådande bland stora delar av befolkningen, menar generalsekreteteraren.
Denna arme av arbetslösa var vad USA-ekonomerna eftersträvade, tror Paniagua. Den allvarliga ekonomiska och sociala situationen innebär att arbetsgivarna kan sätta de löner de vill. Det finns ändå få lagar som skyddar arbetarna. Den jättelika informella sektorn sysselsätter mer eller mindre halva befolkningen som varken har socialförsäkring eller andra skyddsnät. Som droppen över i:et, säger Paniagua, ska nu det sista offentliga företaget, Sociaförsäkringsinstitutet privatiseras. Därför har de anställda gått ut i en generalstrejk på obestämd tid.
– Sociaförsäkringsinstitutet skapades av arbetarna 1956 och garanterade alla arbetarfamiljer hälsovård. Nu slås den sista spiken i den kistan.
Förlänga arbetstiden
De transnationella företagen är de värsta “brytarna”. Arbetstiden uppgår oftast till 12 timmar per dag, sex dagar i veckan. En arbetare som insjuknar kan med de nya “flexibla” lagarna avskedas utan någon motivering. Kvinnoarbetstiden på 40 timmar vill regeringen förlänga (!) till 48 timmar, samtidigt som de pompöst talar om “jämlikhet” och “kampanjer mot de interfamiliära våldet”, berättar Paniagua med ironi i rösten.
När LO-Tidningen anländer till Bolivia pågår avtalsrörelsen för fullt. Konflikterna har detta år tornat upp sig i horisonten. På 1990-talet var det nästan bara bönderna som gick ut i massomfattande demonstrationer. Desperata över en jordbrukspolitik som öppnat landet på vid gavel och kvävt det egna jordbruket samt USA:s påtryckningar att eliminera sekel av kokaodlingar, har bönderna tvingats ut på vägarna för att marschera mot huvudstaden. Alternativet är en passiv undergång.
Men i år är det en massrörelse under uppgående som skrämt regeringen Banzer att han kallat ut militären flera gånger. Dagen efter intervjun med Paniagua försöker militär och polis att slå sönder tre pågående bondemarscher. Ett 50-tal bönder grips. COB avbryter omedelbart den pågående avtalsrörelsen och aviserar stridsåtgärder.
720 kr i månadslön
– Vi genomför en avtalsrörelse varje år. Varje medlemsförbund för fram sina krav som sammanfattas av COB. I år har vi 121 punkter varav 15 är prioriterade.
– Vi kräver en löneförhöjning på 55 procent av minimilönerna. Det låter kanske mycket, men då ska du tänka på att den ligger på 72 dollar (720 kronor) per månad. “Familjekorgen” (inköp av det nödvändigaste under månaden) uppgår för fem personer till 6.110 bolivianos, ca 1.000 dollar.
Paniagua i kräver också en revidering av privatiseringarna.
Landets naturtillgångar som olja, gruvor, järnväg, el- och telesektorn har övertagits av utländskt kapital. Inte bara USA är aktiva investerare utan också mäktiga finans– och industriklaner från grannländerna i Chile och Peru är med i uppdelningen av Bolivias offentliga sektor. Italien, Kinas, USA och engelsmännen är de dominerande ägarna av dagens Bolivia.
Inte en ny oljekälla
Det gemensamma för dessa bolags verksamhet i Bolivia är att plocka ut så mycket av företagens resurser för att därefter lämna landet, alltså det rakt motsatta vad regeringen påstod när den genomförde privatiseringarna.
– Ta järnvägsbolaget, som exempel, säger COB-ledaren.
– Det övertogs av chilenskt kapital som lade ner alla olönsamma passagerarlinjer och nästan enbart satsade på godstrafik. USA-bolag köpte upp olje- och gasindustrin men har hittills inte investerat i ett enda nytt rör eller borrat efter nya oljekällor. Samma sak gäller för den viktiga gruvindustrin. De suger ut och plundrar Bolivia så länge det går, sedan lämnar det landet.
Dessa bolag är mycket antifackliga och personalen sparkas oftast om den organiserar sig, hävdar Paniagua. För att försvåra fackets arbete har arbetsmarknadslagarna förändrats så att en arbetare kan anställas bara för tre månader. Han kan anställas igen efter 15 dagar men sparkas om han går med i facket.
Paniagua är ordförande för Fabriksarbetareförbundet som faktiskt ännu har cirka 380.000 medlemmar i sina led. Trots de antifackliga lagarna har COB lyckats upprätthålla en anmärkningsvärd hög organisationsgrad. Sammanlagt är tre miljoner bolivianer anslutna till COB.
I en hälsning till de svenska facken säger COB:s generalsekretare:
– Nyckeln till att besegra dagens internationella modell är enhet. Tack var denna har vi överlevt.
Bolivias landsorganisation – en historik
Landsorganisationen La Confederacion Obrera Boliviana, COB, grundades den 17 april 1950 under våldamma “VIVA”! arbetarstaden La Paz. Tack vare revolutionen i början av detta som störtade militärdiktaturen och de politiska partier som då var vid makten, skapades ett brett demokratiskt utrymme som möjliggjorde en av Latinamerikas starkaste landsorganisationer.
I spetsen för COB stod den legendariske gruvarbetareledaren Juan Lechin, som kom att bli COB:s ordförande under närmare 35 år. Han lever fortfarande.
Till skillnad mot många andra latinamerikanska länder kom arbetarenheten att vara en ledstjärna i det fackliga arbetet inom och utanför COB. Under landets fackliga historia har aldrig någon parallell LO uppstått. Trots många politiska meningsskiljaktigheter har den ideologiska grundvalen alltid varit densamma för organiseringen av arbetarklassen och dess allierade bland bönderna.
Redan 1929 bildades de första arbetarföreningarna. Det var i huvudsak grafiker, textil-, fabriks- och gruvarbetare som skapade embryot till dagens COB. I juni 1944 bildades förtruppen inom COB, gruvarbetareförbundet.
Dagens COB har ungefär en likartad organisatorisk struktur som svenska LO. Det finns 39 s.k. Carteras, medlemsförbund anslutna men sammanlagt 68 organisationer av varierande slag är anslutna. Enligt generalsekreterare Paniagua är cirka 80 procent av medlemsförbundens medlemmar aktiva medan resten är “slumrande”.
Minimilönen är 72 dollar eller 400 bolivianos. Arbetstiden uppgår till 48 timmar för män och 40 för kvinnor. Regeringen föreslår dock att kvinnornas arbetstid i “jämlikhetens namn” ska öka till 48 timmar (!).
Lagdekretet 21060 från 1985 innebar en våldsam privatisering och utförsäljning av nästan all offentlig och statlig egendom. Cirka 100.000 gruv- fabriks och andra arbetare ställdes på bar backe det året. Massarbetslösheten sköt i höjden och har sedan dess aldrig gått tillbaka till tiden före 1985.
Arbetsrätt och anställningsskydd “flexibiliserades” och anpassades till företagens fördel. En arbetare kan anställas på tre månader och därefter avskedas. Efter 15 dagar kan han återanställas.
Trots att det är förbjudet, genomför arbetsgivarna, framför allt multinationella bolag, s.k. födelsekontroll eller kontroll av arbetarkvinnornas menstrationscykel. Gravida kvinnor avskedas ofta.
Den fackliga organisationsgraden är trots allt hög, cirka tre miljoner bolivianer är anslutna till COB:s medlermförbund. De största är Fabriks, lärare, bönder och gruv.
COB är inte anslutet till någon av de existerande internationalerna men har inbjudits till FFI:s 50-årsjubileum i Washington i vår.
– Vi har haft dåliga erfarenheter under kalla kriget med FFI och framför allt USA-facken. De kom hit för många år sedan med fyllda plånböcker och snarare splittrade än enade facken. Därför har COB av historiska skäl varit skeptiska till en anslutning, säger Zosimo Paniagua i en kommentar.
