 |
| Felip Quispe gick i spetsen i störtandet av den blodiga Sanchez de Losadaregimen i oktober 2003 då ett 70-tal bolivianer slaktades av militären och 500 sårades. Men folkupproret segrade och "El Gringo" och hans försvarsminister flydde till USA. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
BOLIVIA: den legendariske revolutionären Felipe Quispe “El Mallku” till
sista vilan
”Förena indianfolkens wiplafana med
proletariatets röda fana”
TEGUCIGALPA / 2021-01-20 / DICK EMANUELSSON / För
någon timme sedan kom beskedet om att FELIPE QUISPE, “El Mallku”, avlidit i en
hjärtinfarkt i en ålder av 78 år.
Han var en av
de drivande vid upproret mot ”El Gringo”, Sanchez de Losada, den bolivianska oligarkins
och USA-ambassadens ”Man” i La Paz och presidenten som den 17 oktober 2003 flög
till Miami i sällskap med sin försvarsminister Carlos Sanchez Barzain.
Denne är en
blodbesudlad man som kallade ut stridsvagnar och armén för att slå ned upproret
som slaktade 70 bolivianer och sårade 500 i oktober 2003. Men folket stod än en
gång som segrare. Samme Barzain är nu en ofta anlitad ”politolog” i
nyhetskanaler som NTN24, Fox eller CNN där han uppfyller sin roll som ”kommentator”.
Hans uppgift är att uttala sitt hat och politiska besatthet mot de länder som
vägrar ge upp sin nationella suveränitet inför USA. Vilka de länderna är
behöver jag kanske inte skriva ut. Inför statskuppen i Bolivia 2019 jublade
han. Inför valresultatet ett år senare kunde han bara stammande påstå att det
var ”valfusk”.
Jag anlände
till La Paz två veckor efter folkupproret i oktober 2003 och på ”Alla Helgons
Dag” intervjuade jag “El Mallku”. I salen hade människor tysta samlats till en
hyllning till de stupade martyrerna vars porträtt prydde väggarna lokalen.
Evo Morales
och MAS hade velat vänta på att inleda hungerstrejker och andra aktioner mot ”El
Gringo” men Quispe, Bolivias landsorganisation COB och bondefederationen var av
en annan mening. Redan i augusti 2003 inleddes aktionerna och i spetsen stod
den man som hade grundat gerillaorganisationen uppkallad efter Bolivias
nationalhjälte, Tupac Katari.
Efter den
USA-regisserade statskuppen den 10 november anslöt sig Quispe till massrörelsen
mot kuppmakarna som slutligen kom att ”vända på tortillan” och besegra den
fascistiska klick som med militär och polis i ryggen störtade den bolivianska
demokratin som under 14 år och vänsterregeringen Evo Morales hade lyft Bolivia
ur misär och underkastelse till USA.
Nedanstående är intervjun jag gjorde med Felipe Quispe den 1 november 2003:
Exklusiv intervju med Felipe Quispe, ledare under upproret i oktober [1-2]: ”Förena indianfolkens wiplafana med proletariatets röda fana” Av Dick Emanuelsson LA PAZ / 031101 / Innan revolutionen 1952, hade indianen eller bonden inte ens rätt till utbildning. På högplatån, och framför allt i aymaraindianernas historiska stad Warisata, styrde storgods- och markägarna med järnhand och såg varje försök att utbilda indianer och bönder som en provokation. Därför bildades underjordiska skolor för indianerna i Warisata som växte kraftigt. Det är denna rasism och klassmisstänksamhet som försatt alla utvecklingsmöjligheter för indianbefolkningen i strykläge. Men nu menar Felipe Quispe att det är dags att betala tillbaka skulden till hans folk. Men vilket slags nytt Bolivia är det som Quispe vill skapa och som orsakat oro bland den bolivianska oligarkin och förlöjligande kommentarer av utländska reportrar, bland dem en rad svenska och norska. – Vi vill skapa ett oberoende samhälle, en självständighet med rätt att regera oss själva. Därför vill vi deklarera ”Republiken Kollasuyo”. Bolivia som republik duger inte längre. I denna nya republik ska i första hand indianfolket aymara ingå. Det finns områden i södra Peru och norra Chile men även upp till Ecuador och delar av södra Colombia med aymarabefolkning. Denna nya statsbildning skulle skapa både oro och gränskonflikter men det oroar inte Felipe Quispe som mer ser till de gemensamma intressen som indianfolken i denna del av Latinamerika historiskt bär vidare. USA och Vargas Llosa rasar mot indianerna För USA och dess utrikespolitiska strateger är Quispes förslag en bekräftelse på deras farhågor om att indianfolken i de andinska länderna är i rörelse, vilket också ”utnyttjas av dem som ser sig som fiender till USA”. Den peruanske författaren Mario Vargas Llosa öser galla över indianer i allmänhet men de bolivianska och ecuadorianska i synnerhet som han anklagar för att vara nypopulister. I Bolivia har dock Quispe än så lände inte särskilt stort stöd för denna ide som skulle vara en ”förening av indianfolkens wiplafana med proletariatets röda fana”, som Quispe säger. Men hur få ett folkligt stöd för denna ide, undrar jag, vilka är de allierade? – I första hand är det indianfolken i Bolivia. Aymaraindianerna är förtruppen i denna kamp. Vår uppgift är att medvetengöra de andra folken, att genomför det ideologiska och politiska arbetet, förbereda och organisera dessa människor, bara så kan vi ha framgång. I anat fall kommer vi att förbli i nuvarande situation. Från gerillaledare till parlamentariker Felipe Quispe anslöt sig till den underjordiska rörelsen 1978. Han och dåtidens ungdomar ansåg att kampen inte bara kunde föras med valsedeln. Genom att markera valsedeln skulle folket inte komma till presidentpalatset, understryker han. – De historiska erfarenheterna visade också att de väpnade styrkorna aldrig skulle respektera en folklig seger. Armén följer den nordamerikanska imperialismens order och har dränkt landet i blod efter många massakrer på folket. – Inför dessa perspektiv bildade vi EGTK, Ejercito Guerrillero Tupac Katari, (Gerillaarmén Tupac Katari, uppkallad efter en indiansk befrielsehjälte i kampen mot spanjorerna). Tanken var att en ung, väpnad, entusiastisk förtrupp skulle kunna väcka folket och störta regimen. Men så blev det inte. Vi inringades, tillfångatogs och fängslades i flera år, säger Quispe. I fem år, från 1992-1997, satt Felipe Quispe fängslad.1998 valdes han av medlemmarna i CSUCTB, Bolivias främsta fackliga bondeorganisation, till ordförande. Väpnat motstånd och Che Han återkommer till sin kritik av Evo Morales som han betraktar som en pacifist eftersom Morales och MAS bara vill använda hungerstrejk eller fredliga marscher som kampmedel medan de i praktiken under den senaste konflikten in i det längsta avstod från att delta i vägblockader mot regimen Gonzalo Sanchez de Losada. – Det är inte framgångsmetoden, för i det här landet måste vi klämma åt de ekonomiska sektorerna, kapitalisterna och imperialisterna. I den kampen ingår även det väpnade motståndet så som skedde i Warisata. Därför tvingades vi att kasta ut en grupp under inflytande av Evo Morales inom CSUCTB. år 2000 offentliggjordes bildandet av en ny seriös grupp byggd på basis av massorna. Men vi glömmer inte att utan ett väpnat motstånd har inte kampen framgång för den måste konsolideras. Makten kommer ur gevärspipan, som Mao helt riktigt sa, även om jag inte är maoist. Hur ser då denne indian- och bondeledare på den gerilla som 1966-67 framträdde med Che Guevara i spetsen, undrar jag. Han förändrar inte en min utan säger bara att Che skulle ha gett dagens ”vänstermänniskor”, som klär sig i Chetröjor utan att avlossa ett enda skott, en spark i bakdelen om han hade hört eller sett dem. – Han skrev i sin dagbok från Bolivia att Bolivias vänster är ett svin. Che misstog sig inte. Tyvärr fick ungdomen från den tiden inte möjlighet till att kontakta Che på grund av inringningen och det topografiska landskapet. Om samma politiska arbete hade genomförts då som vi har gjort nu, hade Che aldrig stupat och gerillan segrat. Självfinansierade I den sista intervjun som ”Goni” gav, ironiskt nog med CNN, anklagade han den colombianska gerillan för att ligga bakom både träning som finansiering av den bolivianska upprorsrörelsen. USA och dess ambassadör i La Paz stödde sin lokale representant nästan till slutet. – Det var en slaktare som besegrades av sitt eget folk. Om vi skulle ha haft den träning han påstår att vi har fått, om vi skulle ha haft vapen, så är jag säker på att du just nu skulle ha genomfört denna intervju i presidentpalatset eller något ministerium, men inte utanför palatset. Med stenar eller påkar kan vi inte erövra makten. Då förlorar vi bara värdefulla liv. – Våra organisationer är autonoma och är inte beroende av andra länder, inte ens av andra revolutionära organisationer. Men vi respekterar dem som befinner sig i den väpnade kampen. Vi är självfinansierade via våra bosättningar och byar och det är genom dessa som vi har störtat regimen. Felipe Quispe, från gerillasoldat till parlamentariker med målsättning att minera Bolivia inifrån [2-2]:– Vi accepterar inte längre att leva som slavar |
Av Dick Emanuelsson
Felipe Quispe är tveklöst den politiske ledare som mest konsekvent gick i spetsen för störtandet av den korrumperade Goniregimen. Ordförande för CSUCTB, Bolivias mäktiga bondeorganisation och det indianska vänsterpartiet MIP, är han en mytomspunnen man som via sin parlamentariska plats ska minera Bolivia inifrån. Han är älskad av högplatåns bönder och fruktad och betraktad som en extremist av den bolivianska oligarkin och stora delar av medelklassen. Dick Emanuelsson har träffat honom i en exklusiv intervju. LA PAZ/031101/ Med låg röst säger hon: ”Vi måste be nu till Pachamama, Moder jord”. Framför oss finns en bädd av frukter, bakverk med figurer som ser ut som sagan om Tant Brun och hennes syster. Men där finns också ett par tallrikar med bönor, kikärtor och torkade potatisar, det sistnämnda något som jag bokstavligen avskyr. Bredvid bananerna och äpplena finns också ett fat med cigaretter och kokablad. Det sista doftar det rejält av i rummet. På väggarna sitter A3-ark med 56 namn på bönder och indianer som stupat för den bolivianska arméns kulor under 45 dagars konfrontationer. Slutligen tvingades ”El Gringo” att lämna makten och som så många andra USA-stödda ”demokrater” tog sin tillflykt till diktatorernas exilparadis: USA. Den 1 november stod jag där framför det som symboliserade de döda, denna Alla helgons dag som firas som en festdag där de gastronomiska eller alkoholhaltiga gåvorna är till för att muntra upp de döda på ”sin dag”. Men denna dag var det mer sorg än fest i lokalen som utgör det marxistiska indianpartiet MIP:s (Movimiento Indígena Pachakuti) parlamentslokaler. Vid min sida har jag Maria Victoria Fernandez, ordförande för Central de Mujeres Bolivia, CEDEMU-B, som organiserar ett stort antal av landets kvinnoorganisationer som i sin tur organiserar arbetarkvinnor av olika slag. Ett par tallrikar med den starka maten, den avskyvärda potatisen och en plastmugg av Havanna Club Cola, en softdrink som kubanerna framställt, kommer in. Pressen anländer, men bara den bolivianska media som insåg att agera etiskt under de 45 dagarna. Felipe Quispe, MIP:s ledare, före detta gerillaman från EGTK, ”Ejercito Guerrillero Tupac Katari”, gillar inte den press som förvanskade eller lånade ut sig till lögner under konflikten En efter en anländer de för att hylla de döda och hälsa på Quispe som vunnit i aktning för sin konsekventa kamp mot Goniregimen. Det större vänsterpartiet MAS kom in i kampen först efter en månad. Många i El Alto, staden på 4.000 meters höjd ovanför huvudstaden La Paz, med 800.000 invånare är på många håll förbittrade på MAS och anklagar öppet Evo Morales, MAS' ledare, för ”förräderi”. ”Indianer är inte sedda som människor”– Majoriteten av oss som brukar jorden är indianer. Därför har vi aldrig blivit uppmärksammade eller fått våra krav tillgodosedda. Regeringens folk har aldrig sett till vår verklighet. Det är därför som vi befinner oss i strid sedan år 2000. Säger han efter vi har satt oss på hans lilla kontor för att få lite lugn. I bakgrunden går åtta indianska musiker i en ring runt och spelar för de döda. Quispe drar handen genom sin långa svarta lugg och tittar för ett kort ögonblick upp i mina ögon för att snabbt gå tillbaka med blicken i skrivbordet. Bakom honom hänger Aymaraindianernas fana Wipala med rutorna som skiljer de olika färgerna som nästan liknar de homosexuellas flagga. Statens sekellånga ignorans mot den förkrossande majoriteten av indianerna har mött sitt logiska svar i form av årliga mobiliseringar, vägblockader och hungerstrejker. – Efter den 17 oktober har vi framställt 72 krav där det första utgör ”mänskliga rättigheter”, ty vi indianer är inte sedda som människor av regimen. – Många av ledarna sitter i fängelse och för varje konfrontation har vi blivit allt hänsynslöst massakrerade. För i det som kallas ”Bolivia” dödas vi av ordningsmakten som om vi vore djur. Men för Quispe handlar kampen också om rätten till jord. Men det ska inte bara ska vara marken som vi går på utan också den under och över markytan. Det är något av en illustration på den störtade Goniregimen, för i de avtal med de transnationella olje- och gasföretagen som staten har upprättat, har staten monopol på marken under markytan. Men ovanför oljeborrhålets mynning är allt som kommer upp det utländska bolagets. Det är detta som väckte det bolivianska folkets vrede och fick det att resa sig mot utplundringen av landets enorma gasfyndigheter. Traktorer och internetTrots att Felipe Quispe kan låta mystisk när han fördjupar sig i indianska filosofiska och historiska riter, är han högst pragmatisk när det handlar om indian- och bondebefolkningens konkreta materiella krav. Det är allt från duschar för bönderna till internet i utbildningen för barnen. – Vi kräver 1.000 traktorer, inte till skänks, vi tänker betala dem men till en rimlig kostnad. Vi anser också att det bör inrättas ett indianskt universitet som kan utgöra ett laboratorium för landets olika folk (totalt 37 indianfolk, reds anm.) så att även vi kan förfoga över våra intellektuella med egna hjärnor. Felipe går sedan in på den känsliga frågan om kokaodlingarna som han anser måste respekteras. – Indianerna odlar för livet, inte för droger, och kokan som för oss är helig kommer från Pachamama, Moder Jord. MIP- och bondeledaren menar att indianerna och bönderna måste få bättre vägar av den enkla anledningen att böndernas produkter på detta sätt lättare och billigare kan komma till städernas marknader. Byarna och bosättningarna måste också få tillgång till elektricitet. Nu ser man bara stearinljus eller paraffinljus på den bolivianska landsbygden. Tiden sedan Inkariket har praktiskt taget stått still, dundrar Quispe. Andra mänskliga rättigheter är allt från små sjukstugor till mindre sjukhus. Idag är dödligheten bland Bolivias indianer och bönder skyhög. De över 80 procent fattiga på landet lider av alla slags fattigsjukdomar, i synnerhet barnen, där barnadödligheten är dramatisk. För att minska den behövs rinnande vatten och avlopp. – Slutligen kräver vi ett inrättande av bondemarknader för våra biologiskt odlade produkter så att vi också kan få inkomster för vårt arbete. Ministrar som gisslanVid sidan av dessa materiella krav finns de politiska kraven som nej till försäljning av Bolivias naturgas till USA och i stället använda naturgasen för att industrialisera Bolivia. Quispe kräver också att Lagdekretet 1008, som handlar om att utrota kokabladsodlingarna, ska annulleras. I likhet med hela den oppositionsrörelse som störtade Goni kräver MIP att Lagdekretet 21060, som innebar en privatisering av hela den offentliga och statliga sektorn, ska annulleras och att dessa företag ska återförstatligas. I konsekvens med denna hållning är MIP och Quispe totala motståndare mot USA:s förslag till en amerikansk frihandelszon, ALCA. För att sätta tryck bakom kraven startade bönderna den 2 september en mobilisering som utgick fån 20 olika provinser i La Pazregionen. Därefter inledde Felipe Quispe och en rad andra bondeledare en hungerstrejk som pågick i 23 dagar. Den 61-årige bondeledaren spottade blod men vägrade låta sig köras till sjukhuset. Men bakom protesterna fanns också ett specifikt krav från aymaraindianerna; frigivande av en fängslad ledare som hade avrättat två boskapstjuvar, enligt indianska lagar. När kravet på frigivning inte fick gehör, tog bönderna regeringens viceminister för bondefrågor samt ett antal andra ministrar som gisslan. – Vår lagstiftning bygger på våra förfäders där, om någon stjäl, kan komma att avrättas om bosättningen anser det. Detta var vad som hände i augusti. Småbönderna möts av kulorNär massaker efter massaker avlöste varandra i september och oktober, mjuknade också majoriteten av befolkningen och anslöt sig till kravet som nu hade förvandlats till Gonis avgång. – Det som retar oss är att Evo Morales (MAS-ledaren) har utnyttjat vår kamp för egna syften, ty medan vi befann oss i hungerstrejk reste han runt i Libyen och i några europeiska städer. Men bland MAS finns det inga döda. Nu sitter hans folk i två ministerier och MAS är allierade med regeringen, säger Felipe med en lugn skoningslös kritik av det stora vänsterpartiet. – Vi anser, att det flutna blodet från dem som föll för kulorna måste komma folket till godo, de sju färgerna, säger Quispe och vänder sig om och gör en gest mot aymarafolkets fana, inte den nye president Carlos Mesa. Men förr eller senare kommer folket att ta makten och regera. Tålamodet från de hundratusentals bönder i La Pazregionen brast i september-oktober. Felipe Quispe behöver inte vara demagogisk för att mobilisera eller uppvigla bönderna, som regimen sa, när han talar om hur ”los terratenientes”, de stora mark- och boskapsägarna i det bördiga östra Bolivia får skulder avskrivna om klimatet slår fel. De fattiga småbönderna på högplatån möts i stället av kulor om de går ut på vägarna för att protestera, tillägger MIP-ledaren. – Vi har sagt att vi inte längre accepterar att leva som slavar, exploateras eller utsättas för rasism. |
