lunes, 6 de noviembre de 2023

INTERVJU MED GERILLAKVINNORNA SOM STRED i CHE:s GERILLA I BOLIVIA: ”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!



GERILLAKVINNORNA SOM STRED MED CHE I BOLIVIA:

”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

La Paz / 031107 / Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Ejerecito de Liberación Nacional”, Nationella Befrielsearmén.


Video (solo audio):
[
https://youtu.be/EgSroe1vwpQ]




Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp.

Men drygt sex månader senare, den 7 oktober, sårades Che och tillfångatogs. Han fördes till skolan i den lilla byn Higueras. Enligt vittnesuppgifter, som bekräftades av Fidel i sin inledning till den berömda ”Ches dagbok”, tvingades underofficeren Mario Terán att genomföra avrättningen av Che. Denne hade redan förklarats ”död i strid”. Men den stupfulle Terán hade inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!” Och det gjorde Terán.

”Skapa ett, två, tre Vietnam”. . .

För Latinamerikas och världens revolutionärer, demokrater och progressiva krafter var Ches död ett hårt slag. Hans tes på den Trikontinentala konferensen 1966 om att ”Skapa ett, två, tre Vietnam”, hade lidit bakslag. Men nästan på årsdagen av hans död, 36 år senare, reste sig Bolivias folk och störtade den förhatliga Goniregimen.

De som stod vid Ches sida, de som uthärdade de hårda strapatserna och som inte vek för några motgångar, vad hände med dem? tänkte jag när planet landade en dryg vecka efter att den USA-trogne presidenten flytt till Miami. Tio dagar senare skulle jag få några av mina frågor besvarade.

– I november 1966 var jag medlem och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade påbörjat de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Legitima skäl för väpnad kamp

Det säger Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne. Hon är en av de mest omtalade kvinnorna i gerillan från 1960-talet. Hon är kort, lågmäld och har varit svår att ”infånga” för intervjun, men till slut gått med på att berätta om de hårda åren.

Sonia Flores, alias ”Pepa”, vacker, brunbränd hy med indianska drag, född i gruvcentret Oruro var student vid tiden för gerillans bildande och anslöt sig först ett par år senare till den väpnade rörelsen. Nila Heridia”Ivana”, var student vid den medicinska fakulteten i La Paz och anslöt sig 1968, året efter Ches död, till ELN-gerillan.

Många bedömare av gerillan i Bolivia anser att Che missbedömde det politiska panoramat i synnerhet eftersom han förväntade sig att delar av bondebefolkningen skulle ansluta sig, vilket aldrig skedde. Men Loyola menar att perspektivet för gerillan var att via den väpnade kampen erövra den politiska makten för Bolivia var en militärdiktatur och det fanns legitima skäl att göra revolution.

Däremot erkänner hon att bonderörelsens till stora delar befann sig under kontroll av militären via en pakt med bönderna. I sin dagbok misströstar också den argentinske läkaren över att rekryteringen av bönder nästan är lika med noll.

– General René Barrientos Ortuño ledde en regering utan parlament som i princip förvandlade Bolivia till en diktatur. Fackets ledare förföljdes och fängslades. De milisgrupper som organiserats av MNR-partiet i Revolutionen 1952 krossades via en pakt med bönderna vars spjutspets var riktad mot det starka gruvarbetarförbundet, säger Nila.

– När gerillan dök upp innebar det en politisk jordbävning. Jag befann mig vid den tiden i det prokinesiska kommunistpartiet som jag anser hade en klar inställning till gerillan, tillägger hon.


Che med pipa i mitten och till vänster om honom Chino, Pacho och Coco.


Kommunistpartiets roll

Che hade i första hand förlitat sig på partirelationerna mellan det traditionella kommunistpartiet, som Loyola tillhörde, för att använda PCB:s nationella partistruktur och organisation som ett stöd för att organisera gerillan län för län.

Men Nila menar att PCB i grunden inte var intresserad av att gerillan skulle konsolideras och pekar på Mario Monje, PCB:s ordförande, undanglidande och totalt oacceptabla krav till Che.

Andra menar att Che inte var så intresserad av gerillans övertagande i Bolivia utan i stället såg Bolivia som ett brohuvud för uppbygget av en gerilla i Argentina.

– Det var också nästan omöjligt att ta kontakt med gerillan på grund av terrängen. Många försökte ansluta sig genom att resa via Santa Cruz (i östra Bolivia) men de lyckades inte få kontakt med gerillan, säger Nila.

Det bolivianska kommunistpartiet hade bildats 1950 som ett av de sista kommunistpartierna i Latinamerika. Det var två år före Revolutionen 1952. En jordreform genomfördes och effekterna av denna, kombinerat med en pakt mellan militären och bönderna, låg gerillan och Che i fatet. Pakten utnyttjades, säger Loyola, skickligt av Barrientos som även var en karismatisk populistisk ledargestalt.

Till baslägret i djungeln

– Paktens syfte var att undvika en allians mellan arbetarklassen och bönderna. I gruvcentret Oruro och den legendariska gruvan ”Siglo XX” isolerades gruvarbetarna efter att Barrientos manipulerat bönderna. Han hade fördelen att han talade indianspråket quechua. Han reste ut i byarna varje vecka där han dansade quechua och drack hemgjort brännvin som bönderna bjöd på. Han skiljde sig markant mot den traditionella politiska eliten. Hade bönderna haft samma politiska medvetenhet som de har i dag, hade det inte varit någon tvekan om att gerillan skulle ha vuxit explosionsartat, tror Loyola.

I januari 1967 sammanträffade Loyola för första gången med Che i Ñancahuazú, den plats i djungeln där gerillan upprättade sitt basläger. De första fem månaderna innebar att sondera terrängen, installera mindre läger där gerillagrupper kunde retirera vid arméoffensiver. Che bestämde också att ett antal grottor skulle grävas för att där kunna förfoga över förråd av olika slag.

Den 23 mars genomfördes den första väpnade aktionen med sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major från armén. En segervind svepte över djungeln och nyheten om att Che deltog i gerillan överträffade kanske det militära resultatet.

En daglön till gerillan

– Nyheten slog ned som en bomb, berättar Sonia. ”Här i Bolivia, en gerillarörelse”! utbrast folk. Che var också ett revolutionärt exempel, ett föredöme som vi alla ungdomar identifierade oss med. Det handlade inte bara om en social förändring av vårt samhälle, utan en personlig förändring av oss som människor.

Arbetarna från Oruro som i oktober i år marscherade mot La Paz och aktivt deltog i störtandet av president ”Goni”, beslöt 1967 att samla in en daglön till förmån för gerillan. ”Det var”, säger Sonia, ”ett utslag av gruvarbetarnas politiska medvetenhet som gjorde dem till den bolivianska arbetarklassens odiskutabla förtrupp”. Och Lina tillägger:

– Studenterna reste den 22-23 juni 1967 till gruvan ”SIGLO XX” där de inne i gruvan sammanträffade med gruvarbetarna som resulterade i en pakt, arbetare-studenter. Gruvarbetarna uppmanade till anslutning av ny kader till gerillan. Gruvfacket garanterade också de familjer där någon gruvarbetare anslutit sig om ekonomisk en kompensation till familjen under tiden kriget skulle pågå.

Natten mellan den 23-24 juni, den kallaste under året i Bolivia, anlände armén och omringade gruvarbetarnas läger och genomförde en fruktansvärd massaker som svar på gruvarbetarnas och studenternas stöd till gerillan. Många arbetarledare greps, torterades och mördades.

Möte PCB-Che

Förhållandet mellan kommunistpartiet och gerillan klargjordes mer eller mindre den 31 december då Mario Monje, ordförande för PCB, anlände till Ñancahuazú. Monje ställde tre villkor som han kallade för förslag för att ansluta sig till gerillan.

”Samtalet med Monje inleddes med allmänna ordalag men kom snabbt in på hans grundläggande tre grundläggande villkor”, skriver Che i sin dagbok:

  • Han avsäger sig ledarskapet i partiet och tar med sig kadrer till kampen (läs gerillan).
  • Den politiska-militära ledningen underställs hans ledning så att revolutionen får en boliviansk karaktär.
  • Han ansvarar för relationerna till andra sydamerikanska partier för att förmå dem stödja befrielserörelserna.”

Che sa sig inte ha något emot den första punkten även om han ansåg att det var ett oerhört taktiskt misstag. På de två andra punkterna var Che kompromisslös. Monje lämnade Ñancahuazú och brytningen var ett outtalat faktum.

För Loyola och Tania, som var ledande medlemmar i kommunistiska ungdomsförbundet och partiet, blev mötet en besvikelse, men de visste att Monje inte skulle ansluta sig. Denne förlorade senare sina uppgifter i partiet.

– Om partiet hade anslutit sig skulle Che kunnat räkna med hela partiapparaten i städerna. PCB hade starkt inflytande i fackföreningarna, bland gruv- och fabriksarbetarna men också på universiteten, säger Loyola. För oss som tillhörde det ”urbana nätverket”, vi som hade förberett oss i två år innan gerillakriget startade, fick det ännu svårare att organisera arbetet från noll.

– Tanias och mina uppgifter handlade om information, propaganda och agitation, logistiskt stöd, kontakter med personer och organisationer. Jag var ansvarig för det finansiella arbetet i städerna som handlade om att finansiera vissa uppgifter. Men dessa uppgifter blev oerhört mycket svårare efter att Tanias jeep med personliga och andra dokument beslagtogs av armén den 24 mars, dagen efter den militära konfrontationen.

Che avrättas

Livet i gerillan har ibland romantiserats. Men för den som läser Ches dagbok imponeras av att livet i djungeln är allt annat än romantiskt. Vid den första striden var många av Ches närmaste män sjuka. Det var en daglig kamp att skaffa mat och en efter en av hästarna och mulorna offrades. Che själv led svårt av astma och när medicinen tog slut reducerades krafterna dramatiskt.

Augusti månad 1967 var den svartaste månaden hittills, skrev den argentinske legenden när han summerade den nionde månaden för den bolivianska gerillan. Den slutade också med att Loyolas närmaste kamrat Tania stupade i ett bakhåll den 31 augusti tillsammans med fyra andra kamrater.

Che fick via radion veta att Loyola hade fängslats den 4 september och det var i fängelset som hon tog emot nyheten om att Che dödats en månad senare, den 8 oktober.

– Enligt pressen hade han stupat i strid men senare framkom det att han hade tillfångatagits som sårad och senare avrättats. Först trodde jag att det var en lögn men när det framkom att det verkligen var Che var det ett tungt slag, säger Loyola.

Sonia minns det som igår och hon får nästan tårade ögon när jag frågar henne hur folk upplevde dödsbudet om Che.

– I de folkliga kretsarna var det som om en alldeles för vacker dröm hade tagit slut. Många grät men det fanns förstås de samhällsgrupper i de högre skikten som applåderade nyheten.

Träning i Sovjetunionen och Kuba

Men hade Che verkligen för avsikt att etablera en konsoliderad gerillarörelse med avsikt att erövra den politiska makten? frågar jag de tre kvinnorna. Många historiker och även krafter inom den bolivianska och latinamerikanska vänstern talar om att Bolivia bara skulle fungera som ett brohuvud för andra länder som till exempel Argentina och Peru. Motivet är också att Bolivia, som Marco Domich, kommunistpartiets nuvarande ordförande hävdar; ”Bolivias folk har en historisk tradition av att genomföra uppror, inte utkämpa ett långvarigt folkkrig i en topografi som inte är gynnsam för gerillakrigföring”.

– Medlemmar i partiet och det kommunistiska ungdomsförbundet hade fått träning i gerillakrigföring (i Sovjetunionen och Kuba, reds anm.) för landsbygden, inte för väpnad kamp i städerna, kommenterar Loyola. Det är sant att Mario Monje förfäktade idén om det väpnade upproret i städerna, som byggde på erfarenheterna från Revolutionen 1952.

  • De färska erfarenheterna för tre veckor sedan, bekräftar de inte riktigheten i denna ståndpunkt?

– I och för sig, men de har inte inneburit en revolution. Che underströk behovet av arbete bland massorna, såväl på stad som på land. De kubanska erfarenheterna visade också, att en liten grupp som anlände till Sierra Maestra kunde segra, men det fanns ett förberedande politiskt arbete i städerna både 1953 och 1956.

  • Vilka var då de faktorer som ledde fram till det militära nederlaget för den gerillarörelse som Che ledde?
– Vi har diskuterat den frågan mycket och det är fruktbart att återigen debattera temat, säger Nila.

– Bristen på stöd från kommunistpartiet och avsaknad av stöd från andra politiska krafter när brytningen blev ett faktum, är en viktig faktor. Men även det geografiska området som valdes för att inleda kampen, det var inte det bästa. Koncentrationen av arbetare och bönder fanns inte där utan i västra Bolivia. Därför talar mycket för att det valda området i stället skulle vara en korridor i riktning mot Argentina.

CIA-agenter och kubanska exilmän

Den bolivianska gerillan under Ches befäl led mer eller mindre ett militärt nederlag efter bara elva månaders existens. Men Loyola gör oss uppmärksammade på att Ches motto var att ”skapa ett, två eller tre Vietnam”.

– Därför fanns det peruanska och argentinska kamrater som ett stöd för den revolutionära verksamheten. Che hade kontakter i Argentina och Peru som stod i direkt förbindelse med gerillan. Bolivia är beläget mellan dessa två länder och utgjorde ett brohuvud. Che talade till oss om en kamp på 15 år och underströk att den mest besvärliga fasen utgjordes av Bolivia. Jag tror att Che hade rätt klart för sig förutsättningarna för kampen.

  • Jag föreställer mig att USA satte in alla möjliga resurser för att kväva den gnista som gerillan kunde tända, i synnerhet med en legendarisk person som Che i spetsen?
– Naturligtvis. Hit kom många CIA-agenter som hade sällskap av kubanska ”gusanos” (som exilkubanerna kallades när lämnade Kuba för Miami efter revolutionen, reds anm.). Det kom Gröna baskrar med erfarenhet från Vietnam, elitsoldater från Stroessners Paraguay med flera länder, säger Loyola.

Che tillbaka till Kuba

Även om Che är fysiskt död, syns han överallt i världen som en moraliskt och fläckfri rebell som inte går att smutskasta. På internet finns det 691.000 olika webbsidor och till och med den kommersiella industrin gör profit på denne revolutionär. Det är också något av ödets ironi, att Che överlevde den president som tillät att Ches kvarlevor överlämnades till Kuba. ”Goni” som talade om att den ”colombianska gerillan finansierade” upproret störtades av sitt eget folk i oktober 2003.

Nila:

– Under Gonzalo Sanchez de Lozadas första regering, (1993-1996) trodde man att man skulle kunna göra sig av med den politiska symboliken kring Che genom att överlämna hans kvarlevor till Kuba vilket skedde 1995 och 1997. Vid 30-årsminnet av hans död i byn Higueras genomfördes en minneshögtid av stor betydelse som bekräftade Ches storhet. I varje manifestation, kamp eller annat uttryck för folkets strävan efter ett bättre liv i världen finns alltid Che närvarande.

Che, säger de tre kvinnorna samstämmigt, förkroppsligade kurage, etik och en politisk klarhet. Det är det som Che förmedlar i generation efter generation som gör att han är odödlig.

– Även om hans kvarlevor fördes till Kuba så upplever vi ett fenomen som om han fortsätter att leva hos oss i Bolivia, tillägger Sonia. Hon menar att Che stred för en revolutionär förändring med vapen i hand men det var en förändring i första hand på det humana planet som skulle följas av politiska, ekonomiska och sociala förändringar.

LO-ordförande vill ett nytt Kuba

Dagen innan intervjun i La Paz talade jag med Jaime Solares, ordförande för COB som både till mig och offentligt sa att Bolivias arbetare och fackföreningar slåss för att upprätta en liknande politisk, social och ekonomisk modell som den på Kuba. Han pekar på utbildning och hälsovård där barnadödligheten ligger under USA:s och ljusår från det bolivianska dramat. Men uttalandet väckte bestörtning i reaktionära kretsar i Bolivia.

– Det är en önskan som alla latinamerikanska arbetare och folk vill, säger Loyola utan att darra det minsta på stämman. De sociala och ekonomiska förhållandena i Bolivia i dag är sämre än 1967. Jag återvände till Ñancahuazú efter 26 år och kunde inte känna igen området och tänkte att jag hade misstagit mig på platsen för allt var nedhugget och naturen förstörd. Den sociala situationen är fruktansvärd och barn får ingen sjukvård, inte ens en aspirin. Analfabetismen fortsätter och är högre än 1967 och möjligheterna till studier är små. Diskrimineringen mot indianfolken fortsätter och arbetslösheten ökar.

– Därför är skillnaden mellan Kuba och Bolivia, trots USA-blockaden, himmelsvidd. Många ungdomar i Ñancahuazú, som inte ens var födda 1967, arbetar i dag som turistguider och visar de läger som vi förfogade över i gerillan eller grottorna som vi hade gjort för förnödenheter. På minnet av Che får dessa ungdomar sin utkomst.

Gerillan reorganiseras efter Ches död

Vad hände efter Ches död med dessa och andra kvinnor och män som hade slagits sida vid sida med Che eller verkat i städernas underjordiska arbete? undrar jag. ”Kampen fortsatte”, summerar de kortfattat. Men den militära och polisiära repressionen fortsatte och intensifierades. Och med den, offrens antal.

Loyola hade fängslats en månad innan Che avrättades och tillbringade nästan tre år i fängelset, september 1967 till juli 1970. När gerillarörelsen återfick kraft under Theodoro Ponte 1970, deporterades hon och tio andra fängslade kamrater till Chile.

– Ingen ville ge oss politisk asyl. Men av en tillfällighet hade ett kubanskt fartyg gått in i hamnen i Antofagasta och med den for vi vidare till Kuba. Vi återvände i all hemlighet från Kuba men 1971 genomförde general Hugo Banzer en militärkupp vilket minskade våra möjligheter att utveckla gerillan. Militärens främsta mål var att likvidera ELN-gerillan. Jag fängslades återigen 1972 men släpptes 1974.

1980 genomförde general Garcia Meza en blodig statskupp som tvingade Loyola att lämna Bolivia och fly till Sverige. Men bara tre år senare återvände hon till Bolivia

”Vi återvänder till bergen och djungeln”

Sonia anslöt sig till gerillan efter Ches död och Theodoro Pontes försök att reorganisera ELN 1970.

– Jag fängslades 1972 och arbetade aktivt med flera strömningar som hade det gemensamma att de härstammade från ELN. 1980 fängslades jag igen.

Nila Heridia anslöt sig i augusti 1968, i det som var kvar av ELN-gerillan. Inti Peredo, som stred med Che ända till slutet men som lyckades ta sig ur arméns inringning den 7 oktober 1967, hade återvänt till Bolivia. ”Vi återvänder till bergen och djungeln”, var ett dokument som var en proklamation om att ELN-gerillan inte var utslagen utan höll på att omgruppera sig. Nila spred detta viktiga dokument på universitetet i La Paz och tog sina första steg in i det konspirativa underjordiska arbetet. Men nu för gerillan.

– Mitt engagemang var mycket starkt och jag stod i direkt förbindelse med Theodoro Ponte. Jag var nu utexaminerad läkare och fick naturligtvis behandla många sårade kamrater. I min klass på universitetet anslöt sig 13 kamrater till gerillan. Vi tillhörde den urbana gerillan vars arbete prioriterades efter de tidigare erfarenheterna (läs Ñancahuazú).

Nila Heridia var en ”offentlig” person som hade uppgiften att ge ”täckning” åt andra kamraters verksamhet. 1971, när flera kamrater återvände till Bolivia från Kuba. När Banzer genomförde militärkuppen 1971 hade gerillan utarbetade planer på att inta den högsta befälstaben. Men Nila upptäcktes fullt beväpnad när gruppen drog oss tillbaka till sjukhuset med militären och stridsvagnarna i hälarna. Den dagen ”brände” hon sig.

– Jag hotade portvakterna på sjukhuset med k-pisten för att rädda vår gerillakolonn som naturligtvis inte kunde göra motstånd mot stridsvagnar. Jag tvingades gå under jorden i augusti 1971 till mars 1972, på grund av att vi hade blivit angivna av en före detta kamrat. En otrolig förföljelse inleddes men i maj 1972 gick vi över gränsen till Chile.

Revolutionär samordning mellan länderna

Nila tillbringade 1972-1976 ett liv i den underjordiska kampen för att bygga ett demokratiskt Bolivia. Kontakter togs med andra revolutionära rörelser i Argentina (ERP-PRT), Chile (MIR) och Uruguay (Tupamaros) för att ”samordna motståndet”. Däremot exkluderades kommunistpartierna som i Chile och Uruguay hade masstöd.

För Nilas del slutade denna etapp 1976 då hon återigen fängslades. Hennes argentinske man, Gerardo, skickades till Argentina där han ”försvann” i händerna på militärjuntan som tillsammans med de andra militärdiktaturerna i Chile, Uruguay, Bolivia, Paraguay och Brasilien samarbetade i det blodiga nätverket under täcknamnet ”Operación Condor”. Samma öde rönte även Loyolas man.

– Jag fick tillbringa två år till i fängelset. 1973 hade militärkuppen i Chile ägt rum vilket omöjliggjorde att vi skulle kunna passera gränsen utan större problem. Däremot kunde vi fortfarande gå över gränsen till Argentina och Peru med hjälp av kamraterna där. Vår politiska slutsats var att behålla ELN för den väpnade kampen men att det krävdes ett minutiöst politiskt basarbete, vilket tidigare hade varit den svaga punkten, akilleshälen. Men detta arbete var mycket farligt och riskabelt, säger ”Ivana”.

1978 deporterades hon till Frankrike men detta europeiska land kunde inte förmå Nila från att inte återvända till Bolivia sex månader senare när en amnesti utfärdades. Men 1980, vid general Mezas blodiga statskupp, tvingades hon att återigen gå under jorden. Ett år senare greps hon och deporterade än en gång från Tupac Kataris jord.

Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda

De ler vid minnena men det är inte bara minnen utan ”lärdomar för den fortsatta kampen”. Ty dessa kvinnor, som praktiskt taget har stridit och kämpat i ett halvt sekel, finner ingen ro framför teven i La Paz. De är aktiva både i den Permanenta kommittén för de mänskliga rättigheterna som i Föreningen för de anhöriga till de försvunna.

Bittra? Nej, inte det minsta, de förkroppsligar vad Marx kallade för den ”historiska optimismen” och ser det bolivianska folkets uppror tre veckor tidigare som ett uttryck för att Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda.

– Bolivias folk hade och har bara sina bojor att förlora.

Dick Emanuelsson

Not: Che anlände till Bolivia den 4 november 1967 med uruguayanskt pass under namnet Adolfo Mena Gonzalez, ”specialkommissionär från OAS”.

– I sitt budskap till den Trikontinentala konferensen upprepade han detta tänkande:

"Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!"

(Fidel Castro, citerar Che, november 1967, en månad efter dennes död).

(Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

Läs mer om Bolivia

domingo, 12 de junio de 2022

Bolivia, en kuppmakare och den politiska journalistikens ideologiska domare som också råkar vara ”medieägarna”

Jeanine Áñez som satte den Heliga Skriften över Bolivias författning och med den religiösa fanatismen ansåg hon att hon skulle bli president. Nu är hon dömd till tio års fängelse.



Bolivia, en kuppmakare och den politiska journalistikens ideologiska domare som också råkar vara medieägarna

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2022-06-12 / 

Domslutet mot den bolivianska KUPPMAKAREN Jeanine Áñez illustrerar hyckleriet bakom en objektiv neutral journalistik. Majoriteten av medierna konstaterar att Jeanine Áñez var en FÖR DETTA PRESIDENT som dömdes till tio års fängelse.

Att svenska och en stor del av västmedierna har lagt undan den ”neutrala” karaktären i temat Ukraina-Ryssland, tror jag varje person med ett eget minimalt tänkande i dag kan konstatera. Bakgrunden till kriget som bröt ut den 24 februari i år existerar inte och om de skriver något obligatoriskt om ”Minsk-Avtalet” 2015 så är det en synnerligen ytlig betraktelse av avtalet. Som om det hade tillämpats också av Kiev och utan att USA hade dragit i trådarna bakom presidentmakten i Kiev, hade kunnat undvika kriget som nu pågår. Då hade Ukraina varit en nation med regionerna Donbass och Krim, regioner som Ukraina nu kan glömma.

 

Ordet ”kuppmakare”

Men även i min rubrik ovan finns det naturligtvis en politisk karaktär i ordet ”kuppmakare”. Enligt domslutet är det dock en korrekt beskrivning av den 55-åriga Jeanine Áñez´ brott; den kvinnliga senatorn utsåg sig själv till Bolivias president i kölvattnet av den första statskuppen som begicks av ledningen för polis- och armé den 10 november 2019. Áñez utsåg sig själv två dagar senare i kongressen till president i Bolivia, trots att det inte fanns tillräckligt antal med parlamentsledamöter närvarande för att beslutet skulle bli behörigt och juridiskt bindande i det uppkomna tomrummet orsakat av den militära kuppen.

Hon hade, för att göra en liknande jämförelse med fallet Juan Guaidó i Venezuela, som också han utsåg sig själv till ”Venezuelas interimspresident” den 23 januari 2019 på ett appellmöte i centrala Caracas, ingen författning bakom sig.

Till skillnad mot Guaidó hade hon dock militär, polis, OAS & Luis Almagro och USA-ambassaden bakom sig. Därmed blev brottet faktiskt värre i synnerhet efter att hennes ”regering” gav armén och polisen grönt ljus att skjuta ihjäl protesterande bolivianer, vilket också skedde i två bestialiska massakrer där ett 40-tal människor mördades.

Patricia Arce, borgmästare i staden Vinto för regeringspartiet MAS torterades under fyra timmar av den paramilitära fascistgruppen. Men hon behöll sin värdighet och valdes till senator (bilden ovan) av folket i Cochabamba.


Guaidós brott består dock i att han har världens mäktigaste militär- och ekonomiska makt bakom sig och som han vill ska invadera hans eget land. USA bryr sig i princip inte ett skvatt om mänskliga rättigheter, Guaidó och krav på val ”Made in USA” i Venezuela. Vita Huset är ute efter världens största oljereserver och världens åttonde största sötvattenreserver. Och det försöker de komma över via sin marionettpresident. Det säger naturligtvis inte State Departement men det inser 150 andra stater i FN som erkänner den folkvalde president Nicolas Maduro.

I Bolivias fall handlar det om några av världens största strategiska litiumreserver som kuppjuntan, ledd av Jeanine Áñez planerade att sälja ut. Till vem behöver jag inte namnge.

 

DN:s ”president”

Men tillbaka till rubriksättningen i världens medier, nåja ett dussin av dem. Där ser vi att ÄGARNAS ideologiska hemvist är det avgörande för både urvalet av tema, rubriksättning och innehåll där urvalet av intervjuade ”källor” är avgörande. Kom sedan inte och prata med mig om ”neutral objektivitet”, som de svenska medierna i varje artikel sammanfattar i ett stycke efter den publicerade brödtexten.

Vem kan påstå att DN:s rubrik ”Bolivias EXPRESIDENT får tio års fängelse” (min feta versal) inte har en politisk karaktär. TROTS domslutet och trots realiteter november 2019 anser Jönsson (Bonniersfärens latinamerikareporter som skriver helt i linje med övriga mainstream & UD & State Departement, etc.) på DN att denna blonderade bolivianska variant av Pinochet var ”PRESIDENT”!

La Razon å sin sida försöker åtminstone stolpa upp vilka som anser Áñez vara en kuppmakare och vilka som anser att hon var ”president”.



Mediernas ställningstagande

Högertidningen O Globo från Brasilien och argentinska dagstidningen Página 12 skriver att Áñez dömdes för sin statskupp. I O Globos fall titulerar de henne ”f.d. president” medan den mer seriösa Página 12 enbart konstaterar att J.A. dömdes till tio års fängelse.

Den anrika mexikanska högertidningen El Universal är helt inte nöjd med straffet och skriver; ”Till tio års fängelse döms den före detta interimspresidenten Jeanine Áñez för en PÅSTÅDD statskupp mot Evo Morales”. (Min feta versal).

Här finns det två iakttagelser en rutinerad tidningsman gör:

1) Jeanine Áñez tituleras ”före detta interimspresidenten” medan 2) den avsatte presidenten, Evo Morales bara förblir just privatpersonen EVO MORALES.




Det ligger så klart ett politiskt ställningstagande bakom El Universals rubriksättning, i synnerhet från ett medie som bedrev en politisk och personlig häxjakt just mot Evo Morales som tack vare regeringen Lopez Obradors hjälp och assistens klarade sig med livet i behåll när han och ett antal bolivianska ministrar fick politisk asyl i Mexiko. Ytterligare ett tiotal ministrar och närmaste män till Evo levde under ett års tid i en terror som pågick från Jeanine Áñez´ fascistiska paramilitära grupper framför den mexikanska ambassaden i La Paz. När nämnde Jönsson på DN eller andra liknande medier om denna terror?

Den latinamerikanska tevekanalen Telesur skriver i sin rubrik om Áñez som “expresidenta de facto”, det vill säga en kuppregims utsedda språkrör. Och det var exakt vad Áñez var, en representant för de sociala klasser och utländska stater som ville bryta Evo Morales och Latinamerikas mest framgångsrika ekonomi och exempel för andra, som det ekonomiska organet Cepal karaktäriserade de 14 år av vänsterregering som Evo ledde.



"Demokratin återupprättades i Bolivia", menar tecknaren Latuff på Minpress.com i en sammanfattning av statskuppen mot Evo Morales den 10 november 2019.


Le Mondes ”fars”?

La Razon sammanfattar ”de övriga medierna som El Comercio från Peru, El País från Spanien, BBC från London, CNN från USA, La Nación från Argentina, El Clarín från Argentina och DW från Tyskland rubricerade helt enkelt att Áñez dömdes till 10 års fängelse och utan någon annan bedömning”, en i vissa fall felaktig beskrivning av rubrikerna men låt gå.

Däremot citerar franska Le Monde Áñez som anser sig ha blivit dömd till tio år i en ”fars”.

[1] Así titularon los medios internacionales la condena de la expresidenta Áñez. La Razon.
https://www.la-razon.com/nacional/2022/06/11/morales-califica-como-una-pena-benigna-la-condena-de-anez-a-10-anos-de-prision/

 

Bakgrunden till statskuppen:

 

martes, 15 de octubre de 2019

Kuppförberedelser mot Bolivias president Evo Morales inför valet på söndag! [1-2]
https://boliviadickeman.blogspot.com/2019/10/kuppforberedelser-mot-bolivias.html

 

viernes, 14 de agosto de 2020

CIA:s Spindel i det kommande valet i Bolivia med förspel i militärkuppens Honduras 2009
https://boliviadickeman.blogspot.com/2020/08/cias-spindel-i-det-kommande-valet-i.html

 

miércoles, 29 de enero de 2020

USA-företaget som förbereder den bolivianska kuppjuntans val den 3 maj har det före detta språkröret och presstalesmannen inom USA:s Försvarsministeriet som anställd!
https://boliviadickeman.blogspot.com/2020/01/usa-foretaget-som-forbereder-den.html

 

viernes, 31 de enero de 2020

BOLIVIA: CIA och den argentinska underrättelsetjänstens uppgifter i statskuppen och dess juridiska efterspel mot den störtade regeringen Evo Morales
https://boliviadickeman.blogspot.com/2020/01/bolivia-cia-och-den-argentinska.html

 

viernes, 13 de diciembre de 2019

98 internationella experter hävdar att det INTE ägde rum valfusk i valet i Bolivia
https://boliviadickeman.blogspot.com/2019/12/98-internationella-experter-havdar-att.html

 

lunes, 28 de octubre de 2019

OAS om valen i Bolivia och Honduras och dess hyckleri om Chile
https://boliviadickeman.blogspot.com/2019/10/oas-om-valen-i-bolivia-och-honduras-och.html

 

sábado, 4 de septiembre de 2021

Bolivia: De anhöriga till de 38 offren kräver rättvisa samtidigt som polisen griper en ledare från den paramilitära gruppen RJC
https://boliviadickeman.blogspot.com/2021/09/bolivia-de-anhoriga-till-de-38-offren.html

 

martes, 25 de mayo de 2021

När Bolivias president ”kidnappades av imperialismen” representerad av USA, Frankrike och Portugal
https://boliviadickeman.blogspot.com/2021/05/nar-bolivias-president-kidnappades-av.html

 

miércoles, 21 de octubre de 2020

USAs förnedrande nederlag i Bolivia!
https://boliviadickeman.blogspot.com/2020/10/kuppjuntans-terror-och-repression.html


sábado, 4 de septiembre de 2021

Bolivia: De anhöriga till de 38 offren kräver rättvisa samtidigt som polisen griper en ledare från den paramilitära gruppen RJC

Patricia Arce, borgmästare i Vinto torterades under fyra timmar av den paramilitära fascistgruppen. Men hon behöll sin värdighet och valdes till senator av folket i Cochabamba.

 



Bolivia: De anhöriga till de 38 offren kräver rättvisa samtidigt som polisen griper en ledare från den paramilitära gruppen RJC

AV DICK EMANUELSSON

TEGUCIGALPA / 2021-09-04 / Igår demonstrerade de anhöriga till de 38 mördade bolivianerna i massakrerna i Sacaba (Cochabamba) och Senkata (El Alto). De avslutade demonstrationen framför landets åklagarmyndighet. [1] Samtidigt grep samma myndighet Milena Soto, en ledande person i RJC (Resistencia Juvenil Cochala), en paramilitär fascistgrupp som utmärkte sig i oktober 2019, en månad INNAN statskuppen i Bolivia 2019 [2].

När polisen anlände till hennes hem, där hon avtjänade en tillfällig husarrest, fanns i huset cirka fem medlemmar av RJC täckta med hakband och klädda i T-shirts med färgerna på den bolivianska flaggan.

I en rapport nyligen från den internationella Tvärvetenskapliga Gruppen av Oberoende Experter (GIEI) fastställde den att RJC genomförde en rad kränkningar av de mänskliga rättigheterna under mobiliseringarna av sociala sektorer 2019.

 

Mordförsök på journalist

Den argentinska dagstidningen Pagina/12 beskrev denna grupp i en artikel från den 9 februari 2020. Cochala attackerar metodiskt men selektivt anhängare till regeringen Evo Morales, framför allt seriösa journalister. Tillvägagångsättet är likt tyska SS under Hitler, det vill säga en ”stormtrupp” som har som mål att utså skräck och därmed passivitet i det demokratiska lägret.

ADAIR PINTO arbetade som journalist på Radio FM Potencia Dinámica i staden Cochabamba, där RJC grundades. Han hade deltagit i en fest i en danslokal den 1 februari 2020 när fascistgruppen anlände till lokalen. En av dem, ROGER REVUELTA, hotade Pinto till döden.

– Gruppen som påstod sig vara från RJC gick in och började förolämpa mig för det journalistiska arbete som jag utför, sa Pinto till Página/12.

Motivet var Pintos arbete på radion där han ägnade åtskilliga program åt att undersöka och avslöja den paramilitära gruppens aktioner. 

– Roger Revuelta tog fram ett foto från sin mobiltelefon på min syster och sa att han skulle våldta henne och att jag skulle dö den dagen [3]!

Trakasserierna slutade inte där.  När Pinto lämnade danslokalen klev Pinto in i en taxi. Bredvid chauffören satte sig mannen som hade hotat mig med döden. Han knivhögg mig tre gånger på livshotande platser av kroppen. Om jag inte hade reagerat hade det ena knivhugget nått mitt hjärta. Det andra var mot magen och det tredje mot aortavenen i höger lår, kommenterade Pinto. Revuelta är en av de främsta ledarna för RJC.

De livshotande skadorna som journalisten Pinto fick när RCJ-medlemmen Roger Revuelto knivhögg honom.


Torterade den kvinnliga borgmästaren

Det mest omtalade fallet för den här paramilitära gruppens brott inträffade när de grep och torterade borgmästaren i Vinto för MAS, PATRICIA ARCE, från regeringspartiet MAS.

”Arce greps, kidnappades och attackerades av personer som släppte henne efter att ha tvingat henne att knäböja, bada henne med röd färg, tvångsklippt henne, bland andra förnedrande terroraktioner”, beskrev journalisten Sebastián Moro händelserna.

Gruppen RCJ är maskerade och opererar från sina motorcyklar. De använder olika slags vapen för att bryta upp demonstrationer från fackföreningar, sociala och folkliga rörelser, partiet MAS, och så vidare. Med andra ord: mot allt som är demokratiskt och progressivt.

Rasismen mot ursprungsbefolkningarna är också en röd tråd i deras aktioner. Som till exempel att håna och förnedra dess wiphalaflagga.  Den 17 januari attackerade medlemmar i RJC en grupp indiankvinnor i Cala Cala-rondellen, en social referenspunkt för dessa kvinnor, med förolämpningar, rop och knuffar.  De hade begått ”brottet” att träffas där.

 

Kuppjuntan erbjöd dem bli en ”skyddsgrupp” (liks SS)

Det första etappmålet för denna grupp var störtandet av president Evo Morales. Och RJC var drivande i krossandet av den bolivianska demokratin och dess institutioner 2019-2020.

Den fick stöd av den hatade kuppministern ARTURO MURILLO, chef för inrikesministeriet och därmed polis och militär. Denne sa offentligt att RJC var ”mycket användbar” under konfliktens dagar.

– Folket i Cochabamba är mycket tacksamt för allt arbete den (gruppen) gjort tidigare. Om de vill vara en säkerhetsgrupp kan de presentera sina papper för regeringskansliet, för allt måste dokumenteras. Vi behöver ordning, sa Murillo vid en presskonferens.  Med andra ord, en direkt inbjudan att gå med i statens repressiva apparater.

[1] https://www.telesurtv.net/news/bolivia-manifestacion-victimas-masacres-sacaba-senkata-20210903-0020.html

[2] https://www.la-razon.com/nacional/2021/09/03/allanan-vivienda-y-aprehenden-a-milena-soto-integrante-de-la-rjc/

[3https://www.pagina12.com.ar/246636-que-es-la-resistencia-juvenil-cochala


lunes, 30 de agosto de 2021

Bolivia ska revidera alla röstprotokoll från valet 2019 för att en gång för alla begrava OAS´ påstående om valfusk

 
"En utmärkelse till OAS för sitt arbete i stödet till statskuppen i Bolivia"


Bolivia ska revidera alla röstprotokoll från valet 2019 för att en gång för alla begrava OAS´ påstående om valfusk

Av DICK EMANUELSSON


Wilfredo Chavez
TEGUCIGALPA / 2021-08-30 / Det är landets statsåklagare WILFREDO CHÁVEZ som i dag kom med brasklappen om att hans institution och landets Riksrevisionsverk (la Contraloría) ska revidera de 35,000 skannade röstprotokollen som vid valkvällen den 20 oktober 2019 mejlades in till den Valtribunalen (Tribunal Supremo Electoral, TSE).

Vad OAS tekniker gjorde under sina veckor i Bolivia var att ta ett stickprov från 4600 röstprotokoll vilket bara utgör 13,1 procent av det totala antalet valdistrikt som uppgick till totalt 35,000.

Men, enligt Henry Ara, chef för Bolivias Riksrevisionsverket, har OAS ”inte verifierat och analyserat röstprotokollen”.

– De gjorde bara stickprov. Inte heller fastställer rapporten om hur stor andel av påstått valfusk som skulle ha inträffat, om det har hänt och ännu mindre kan de avgöra vem människorna är som ska ha verkställt brottet.

"Jag kan inte fatta att OAS stöder statskuppen"! sa Evo Morales efter att "USA:s Ministerium för Koloniala Angelägenheter", som Che Guevara karaktäriserade OAS, hade avgett sin preliminära rapport som i praktiken satte kniven i den bolivianska demokratin den 10 november 2019.




OAS´ Almagro grattade kuppmakaren

Beslutet om att verifiera röstprotokoll för röstprotokoll sänder förmodligen iskalla kårar efter ryggen OAS´ i dag avskydde generalsekreterare, Luis Almagro. Denne påstod i ett Twitter den 12 november 2019, samma dag som kuppmakaren Jeanine Añez utsåg sig själv till `interrimspresident´ i Bolivia att det var den störtade presidenten Evo Morales som hade begått en statskupp, via ”det stulna valet den 20 oktober 2019”.

Denne ”neutrale” OAS-chef hade dessutom skrupler för att samma dag ringa upp den blonderade Bolivias egen ”Pinochet” som helt korrekt tolkade telefonsamtalet som ett erkännande av den civila kuppjuntan som hade utsetts denna dag.

Luis Almagro anklagar i ett Twitter för att ha ha genomfört en statskupp via "valfusk" den 12 november 2019. Samma dag ringde han upp kuppledare Jeanine Añez för att gratta henne som "interimspresident"!


Högern besegrades både 2019 och 2020

Landets statsåklagare Wilfredo Chávez är en välmeriterad advokat som retat gallfeber på landets högeropposition flera gånger tidigare:

– Revideringen av protokollen kommer att bidra till att förloraren (Carlos Mesa) tvingas acceptera att han besegrades två gånger på ett övertygande sätt. Jag ska studera de 35,000 röstprotokollen, och vi kommer att se det slutliga resultatet så att teorin om valfusk faller en gång för alltid.


Högern brände ned valtribunalerna och hem

Ställd inför denna nyhet, som måste ha fallit ned som en blixt från en klar himmel för parlamentsledamoten Alejandro Reyes, från samma parti som Carlos Mesa, förklarade denne den makabra `nyheten´ att ”alla dessa röstprotokoll brändes upp när flera regionala Valtribunaler i landet brändes ned av människor från MAS som attackerade domstolarna”!

Jo, det är sant att majoriteten av de regionala Valtribunalerna i landet brändes ned, men inte av regeringspartiets MAS´ anhängare. I stället försvarade dessa MAS´ och Evo Morales valseger. Men när inte polisen stoppade fascisterna, var det anhängarna till regeringen Morales som blev jagade av den fascistiska mobben från oppositionen.

Deras hus brändes också ned, som i fallet med Evo Morales äldre syster som senare avled. Den kvinnliga borgmästaren i Vinto, María Patricia Arce Guzmán överfölls, skändades och förnedrades offentligt när hon målades röd. Ett tiotal ur Morales´ regering tvingades söka asyl på den mexikanska ambassaden och var nära att bli lynchade när fascistmobben försökte ta sig in på ambassaden. Påståendet från Alejandro Reyes är ett desperat försök att skriva om historien, ställd inför det faktum att nu ska ALLA röstprotokollen revideras, inte bara det urval OAS-teknikerna gjorde.


CARLOS MESA (infälld bild) och hans högerextrema anhängare som brände ned sju regionala Valtribunaler (TSE) i tron att de skulle kunna förhindra en omräkning och verklig AUTENTISK revision av valet den 20 oktober 2019.


OAS´ manipulerande `rapport´

Statsåklagaren Chavez menar att den bolivianska staten blev föremål för ett hån från OAS´ sida. Han listar upp fyra oegentligheter i OAS:s arbete.

  1. Den följde inte nationella och internationella revisionsstandarder.

  2. Sedan granskades inte de 35,000 valprotokollen utan prover togs baserades på tendenser som fastställts av TREP (Överföring av Preliminära Valresultat) och inte av dataregistreringen av det fastställda valresultatet i varje valdistrikt.

  3. För det tredje kritiserade han att en påstådd `misstänksam förändring av röstutvecklingen hade fastställts till förmån för MAS´, i slutet av räkningen. ”De (OAS) tog inte hänsyn till att Evo Morales hade (och har) fler röster i avlägsna områden (den så kallade ”Voto Rural”, landsbygdens valstöd till Evo). Det är inte, var inte och kommer aldrig att vara en ovanlig trend, sa Chavez.

  4. Den fjärde punkten indikerar att OAS utfärdade en preliminär rapport som inte fanns med i avtalet (mellan regeringen och OAS). Chavez erinrade om att det kontinentala organet den 10 november publicerade resultatet av rapporten på sociala nätverk utan att informera Morales. Den dagen satte de högsta generalerna från armén och polisen ett ultimatum till Morales att avgå eller. . .!

 

OAS ansvarig för ett 40-tal döda

I en intervju med Radio Kausachun Coca, sa Evo Morales:

”I gryningen den 10 november (2019) ringde de (OAS´ folk) oss och berättade att de skulle tidigarelägga publiceringen av rapporten. Jag sa till dem, att om de skulle publicera den rapporten skulle människor komma att dö och det skulle bli deras (OAS´) ansvar. Och det var det som hände”, sa Morales.

Riksrevisionsverket drog, enligt Statsadvokaten Chavez slutsatsen att det inte ägde rum en verklig revision av valresultatet, snarare en integritetsrapport om valet.

– Därför kan den inte vara bindande. Det måste sägas helt klart: det ägde inte rum något valfusk, understryker Statsadvokat Chavez.